24 mars 2014

Suck.

Habiliteringen. "Ger stöd och insatser till barn- ungdomar och vuxna med varaktiga funktionshinder. Stöd ges även till anhöriga och berörda personer i närmiljön". Hela idén går liksom ut på åtgärder för att möjliggöra och underlätta ett dagligt liv för barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Eller för deras omgivning.

Fint. Bra. Tillåt mig tvivla.

För ganska länge sedan kom vi överens med habiliteringen att de skulle kalla Abbe till en arbetsterapeut. Vi skulle tillsammans titta på om det fanns något bra material för att hjälpa honom förstå klockan och lära sig den på ett bra sätt. Bland annat.

Så en dag kom en kallelse. Olyckligt nog blev han kallad på samma dag och samma tid som ett annat läkarbesök. Vi ringde omedelbart och meddelade att Abbe blivit dubbelbokad och inte kunde ta den aktuella tiden. De kunde då inte boka någon ny tid över telefon utan sa att de skulle skicka en ny kallelse.

Det kom ingen kallelse. Däremot kom en räkning för uteblivet besök.

Jag blir trött, ringer upp habiliteringen och undrar vad som pågår. De säger att det måste blivit något misstag (no shit Sherlock, tänker jag) och lovar att rätta till detta. De säger att jag bara kan riva räkningen och låta bli att betala den. Jag frågar "är det säkert?". Javisst, säger de. Så långt allt bra. Jag påpekar också att vi aldrig fick kallelse till någon ny tid istället för den vi bokade av.

Efter ytterligare någon månad kom så en kallelse. Till samma dag och tid som vi ska med Abbe till hjärtmottagningen. Höjden av otur alltså. Here we go again. Denna gång är vi ännu mer noga med att påpeka att vi fick en räkning förra gången trots att vi bokade av och att vi inte ville ha det igen.

Några dagar efter detta kommer en räkning för uteblivet besök. Jag blir ännu tröttare. När pulsen gått ner lite inser jag att det är en påminnelse från den där första räkningen. Alltså den de bad mig riva och inte betala. Den de lovade mig var krediterad, fixad, borta.

Denna gång kommer räkningen från ett inkassobolag. Habiliteringen säljer alltså sina fakturor vidare till ett företag som sysslar med "Professionell och effektiv kravhantering". Jag ringer upp dem. De kan inte bara stryka fakturan sådär hur som helst, nej det måste kunden göra, dvs habiliteringen. De kan sträcka sig till att kontakta habiliteringen och fråga dem. Om några dagar. Jag ombeds återkomma då. Jag frågar om inte de kan höra av sig till mig när de rättat till detta. Varför ska jag hålla på och jaga dem, jag har ju inte gjort något fel. Det har inte vi heller, svarar inkassoföretaget.

För säkerhets skull ringer jag även habiliteringen. De förstår inte alls vad som hänt. Problemet är att nu är inte fakturan deras längre så de kan inte bara stryka den hur som helst från sitt system. Nu måste de lösa frågan ihop med inkassoföretaget. De lovar att återkomma. Alltid något.

Nu väntar jag bara på en faktura för uteblivet besök från nästa avbokade möte. Och en ny kallelse, som sannolikt kommer att infalla samma tid som något annat läkarbesök. Så håller vi på så. "Underlätta ett dagligt liv för barn och ungdomar med funktionsnedsättning". Jo, jag tackar.

9 kommentarer:

  1. Förstår din suck! Att det ska vara så krångligt. .... /mia

    SvaraRadera
  2. Det värsta är att den här typen av misstag sker hela tiden, även för dem som till exempel lever på soc och alltså inte har en chans att både betala myndigheters misstag och göra saker som att... äta. Det hela gör mig upprörd.

    SvaraRadera
  3. Galet, sanslöst och helt upp åt väggarna! Varför ska sjukvården vara så krånglig..? Typiskt ramla mellan stolarna också. Inte vår faktura, inte vi som bestämmer... Ja, vad ska man säga. Har tyvärr egen erfarenhet av en massa strul inom vården. Det enda som kan hjälpa är att vara ruskigt påstridig och krävande. Förbaskat obekväm helt enkelt ;0)
    Mvh Agneta

    SvaraRadera
  4. fy sjutton! Jag skulle bli vansinnig, om jag bara orkade ...

    Vi som har barn med funktionsnedsättning behöver ju stöd, bekräftelse och peppning från barnhabiliteringen. Inte
    krångel, stelbenhet och "vi vet bäst"-attityd. Visst är det väl dom som är till för oss ? Och inte vi som är till för dom?
    Ibland undrar man och tvivlar.

    SvaraRadera
  5. en annan mamma24 mars 2014 21:34

    Inte helt ovanligt. Se t ex Malin Broberg Olssons forskning på Göteborgs universitet, där hon kommer fram till att det största stressmomentet för föräldrar med funktionshindrade barn var just myndighetskontakterna och den bristande samordningen. Något som hon med flera andra också påpekade i en debattartikel i GP i förra veckan: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2318352-kommuner-sviker-barn-med-funktionshinder

    En tröst i eländet, om än klen, är att man inte är ensam...

    SvaraRadera
  6. Börjar på riktigt tappa all tro på svensk sjukvård. O då jobbar jag dessutom inom "företaget"
    /Sofie

    SvaraRadera
  7. Visst är det fint att man så sällan kan få en tid i samröre med habiliteringen, så att man kan sluta jaga, vänta, hoppas, avboka. Det påminner mig förresten om att jag inte fått någon ny kallelse till fotortosutprovningen som jag avbokade på grund av sjukdom!

    SvaraRadera
  8. Räkna med ett par år i fängelse för uteblivna besök och icke betalda räkningar som vid det laget har blivit några miljoner. jisses. bra du skriver om det.

    SvaraRadera
  9. Habiliteringen i VG-regionen använder inget elektroniskt bokningssystem utan gamla klassiska papperskalendrar... Det är därför t ex receptionen inte kan boka om tider.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.