05 november 2011

Jag saknar mig.

En gång gnistrande, mångfacetterad och karaktäristisk.
Sedan livets vågor.
De kastar fram och tillbaks, hit och dit.
Sköljer över, smekande stillsamt.
Brusar fram, med våldsam kraft.
Ut mot bråddjupet, mot botten. Så in till land igen.
Varje gång slipas en liten bit av.
Varje gång rundas kanterna.
Facetterna slits bort.
Och med dem det som gnistrade.

Jag saknar mig.

13 kommentarer:

  1. Nej. Facetterna slipas inte bort. De finns kvar. De är bara lite mindre gnistrande just nu. Jag tror det beror på att du polerar med fel duk. När du byter ut duken mot nåt mjukare kommer facetterna att återfå sitt gnistrande. Och ett djup som inte fanns förut.

    SvaraRadera
  2. Man kanske gnistrar lite mindre men det mjuka är bra mycket skönare att luta sig mot. Och man kan fortfarande blänka.

    SvaraRadera
  3. Jag förstår precis. Man är inte den man var. Vart tog man vägen längs efter livet?

    Önskar mig också en "normal" utveckling av familjelivet men det gick inte med ett hjärtbarn. Dom som vet säger att vi reagerar så här när det är lugnt. Nyttigt? Jag vet inte själv. Trevlig kväll! :) Saknar också mig men när man är 35+ blir det lite larvigt. Kanske bättre staka ut en ny riktning?

    SvaraRadera
  4. Känner igen det så väl. Jag har varit egen företagare och har nu sökt jobb aktivt i två års tid. Helt otroligt. Det är som om arbetsmarknaden är stängd för ensamstående kvinnor. Fast jag kan fortfarande lika mycket. Jag är mer gnistrande än någonsin, egentligen. Samtidigt har jag svårt att se det, för jag har inte så mycket att gnistra emot. Jag ser mig i spegeln och ser dimmiga konturer. Jag undrar också vart jag tog vägen. Saknar.

    Men jag tror inte våra facetter är borta. De är kvar. Fast ädelstenen kanske har bytt rum ett tag. Andra utsikter, andra upplevelser. Förresten sa en vän en gång, i jobbsammahang, att jag var som en oslipad diamant. Nåväl, låt gå för att jag är lite mer slipad nu då. Men ändå en diamant.

    Du med.

    Kram

    SvaraRadera
  5. Hmm...tar med mig den här texten och kommentarerna. Måste fundera på dom en stund :)

    SvaraRadera
  6. Jag länner tyvärr igen mig. Kanske inte så kontsigt när ädelstenen som var mitt liv - som var JAG - följde med ut i vågorna och försvann...för evigt.
    Massmis med
    Hannas pappa

    SvaraRadera
  7. Fint, känner igen mig i din text.

    SvaraRadera
  8. När facetterna slipas av framträder det inre. I stället för att kasta reflexer åt en mängd olika håll på en och samma gång, så lyser man med ett stadigt sken.

    Inte så dumt, det heller.

    SvaraRadera
  9. Jag känner precis tvärtom. Jag har aldrig varit så underbar och nöjd med mig själv som jag är nu. Trots att jag väger lite mer än för 5 år sen att jag inte riktigt är där jag önskar med karriärren.
    Visst sliter småbarns åren, men så otroligt underbart att få uppleva dem, att få vara med om dessa utvecklingsfaser som det så fint heter. Jag är så nöjd att jag vardagslyxar och ser till att vara lycklig. Det kan vara så enkla saker som plocka kastanjer eller sten, lägga spår till hunden. Jag lever och njuter av nuet och jag älskar det.

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  11. Du formulerar det vackert, den saknad jag tror vi alla kan känna emellanåt. När livets vardag liksom tar överhanden.

    Jag läste och blev berörd. Och tänker att de där vågorna ändå kan göra mer saker på sikt än vi inte ser när vi står mitt i vågorna. När det blir stiltje igen, då tror jag att vi kan märka att det inte bara slipades av, utan skapade nya former. Men det är svårt att se, mitt i stormens öga.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.