17 maj 2014

Eftervärme.

Man lever sitt liv. Vaknar nollsju nånting, väcker barnen, duschar och äter några frukostflingor som man antingen gjort själv i ugnen eller köpt på ICA. Man stressar och packar barnens skolryggsäckar. Ibland glömmer man packa något viktigt. Ibland glömmer man hela ryggsäcken hemma. Då får man åka tillbaka och hämta den. Man blir ännu mer stressad. Och arg. Mest blir man arg på sig själv för att man inte har någon hjärna. Åtminstone inte en som fungerar som den ska.

Man hämtar det man glömt hemma. Missar tåget. Kommer att bli sen till jobbet men mejlar en ursäkt medan man väntar på nästa tåg. Ursäkten studsar tillbaks i inkorgen i form av kollegornas hån och skämt om att ursäkten var dålig. Man ler åt jargongen men skäms lite ändå. Man jobbar. Äter lunch. Försöker komma på nya ställen att äta lunch på. Man jobbar ju ändå mitt i stan. Har ju så mycket att välja på. Den lyxen. Det blir ändå samma ställe som igår. Eller i förrgår. Det flyter liksom ihop.

Man sätter sig vid datorn och jobbar igen. Eller i ett mötesrum. Ibland gör man något bra, något man är stolt över. Och ibland önskar man att man gjorde det. Men det är ju så det är. Man lever sitt liv. Det rullar på. Man tycker att det rullar för fort. Om det bara rullade lite långsammare skulle man göra fler saker man var stolt över. Man skulle inte glömma saker hemma. Slippa åka tillbaks, missa tåget och komma försent. Då skulle man ha mer tid på jobbet att göra saker man är stolt över.

Arton och tio åker man pendletåget hem. Om det går arton och tio. Det är inte alltid det gör det även om det står i tidtabellen. Man registrerar sitt kort. Hittar en ledig plats och ber någon resa sig så att man kan komma in eftersom de satt sig längst ut och lagt sin väska på sätet innanför. Man stör. Är innanför deras komfortzon. Tränger sig på. Man skiter i det. Vill ju sitta efter en stressig dag. Man lever ju bara sitt liv.

Man kör barn till handboll. Till simskola. Kulturskola. Till ridning. Man hämtar och man lämnar. Och man gör det gärna för man älskar de här barnen. Älskar dem så att det gör ont. Trots att man tycker att de borde kunna packa sina väskor själva så man slapp glömma saker som ska med. Man älskar dem till månen och tillbaka. Då är inte resan till simskolan och tillbaka så lång.

Man tjatar om läxorna. Man tjatar om hur många timmar Minecraft det blir. Man tjatar om att de måste tvätta händerna innan maten. Att de måste äta. Sitta ordentligt. Gå och lägga sig. Man högläser Harry Potter och älskar de stunderna. Man släcker för att de ska somna. Somnar själv. Man vaknar efter en stund och har sabbat sin dygnsrytm. Sitter uppe för länge. Går till slut och lägger sig, vaknar nollsju nånting, väcker barnen, duschar och äter några frukostflingor som man antingen gjort själv i ugnen eller köpt på ICA. Man lever sitt liv.

Man stressar och packar barnens skolryggsäckar och kör barnen till skolan. Men man åker inte till jobbet. Istället åker man till en kyrka. En vacker kyrka. En vacker dag. Man lyssnar till musik som som gör ont. Så som musik gör ibland. För att de som sjunger den gör det bra och för att den betyder saker. Man torkar tårar med en pappersnäsduk. Lyssnar till fina ord om en människa som stått oss nära. Som nu ligger i en vit trälåda överöst med röda rosor längst fram i lokalen. Som fick för lite tid. Man skiter i att torka tårarna. Låter dem rinna. Det kommer ju ändå nya. Istället blundar man lite, hör den ensamma stråken och tänker att den försöker säga något. Man tror inte man ska klara av att höra den sista sången eftersom den har en speciell betydelse för en. Men man klarar det ändå. Man lämnar kyrkan med "dansa på min grav" i magen och tårar på kinderna. Man tänker att en dag så ses vi kanske igen.

Tills dess, lever man sitt liv.

12 kommentarer:

  1. Ibland behöver man stanna ekorrhjulet "livet" och fundera. Fint skrivet!

    SvaraRadera
  2. Aj... Dina ord träffar mitt i hjärtat. Jag har suttit på begravning där en meterlång liten kista stod längst fram. Efteråt sniffade jag mitt eget barn så länge, så länge i nacken, lyssnade på andetag och pussade knubbiga knogar. Känslan av NU sitter i en stund, ett par dagar, ett par veckor. Sedan suger stressen och rutinerna tag i en igen. Tyvärr.

    Men nu fick jag ett par dagar av NU igen. Tack.

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt skrivet!! /en mamma till en annan ovanlig kille

    SvaraRadera
  4. Din text berör djupt som alltid!!

    SvaraRadera
  5. Och så kanske något litet blir annorlunda i det livet. Finare. Mer nära. Kanske? Om man orkar.

    SvaraRadera
  6. Ekorrhjulet snurrar vidare och för alla, även om det roterar ovanligt snabbt för en del av oss. Oerhört fin bild av din färd.

    SvaraRadera
  7. Satt just på Facebook, skrev "Heja Abbe!" som kommentar till min bästa kompis som just lagt ut en bild på sin lillebror Albin som idag är på studentbal.

    "Heja Abbe!", tänkte jag, det var länge sedan. Så jag googlade upp bloggen, läste det här inlägget, och grät. Efter ett inlägg grät jag, och minns alla de gånger jag hulkat och känt på grund av den här bloggen. Jag började läsa för kanske sju år sedan, vad vet jag, men så hände livet och jag tappade bort den. Men nu är jag tillbaka, och har så mycket att ta igen. Kram.

    SvaraRadera
  8. ❤️ Du kan levandegöra livet så ordfint du!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.