08 januari 2012

Stolpe ut.

Alla föräldrar tappar greppet ibland. Det vågar jag påstå. Jag tror inte det finns någon som aldrig gormat åt barnen, smällt i dörrar och skämts över sitt beteende efteråt. Det är en del av utbildningen. Utbildningen av barnen, inför vuxenlivet. Och utbildningen av oss vuxna till dugliga föräldrar. Vi är deras pedagoger och de är våra. Barnen utmanar för att lära sig var gränserna går och vi tränar oss på att sätta dem. Och då går det åt pipan ibland, så är det bara.

Igår kväll klickade jag på en länk på Twitter och fick läsa om när det gått riktigt snett. Jag pratar förstås om den lille killen som spelat innebandy "för dåligt" så att pappan lämnat honom i Uppsala i bara matchställ och åkt hem till Stockholm. Det var flera minusgrader. Så sorgligt och så grymt på flera plan. Detta är något annat än en pappa som kokar över och ryter till, det är långdraget och utstuderat. Och skälet till "bestraffningen" är inget annat än hårresande. Jag förstod redan då, igår kväll, att det här skulle blossa upp i full prakt under dagen idag. I medier, både traditionella och sociala. Det gjorde det.

DN, SvD, G-P, Aftonbladet, Expressen, TV4 och SVT rapporterade, människor har twittrat och skrivit på Facebook och bloggar. Och frågan är såklart, är detta bra? Hjälper det pojken, eller gör det saker värre? Deeped skrev ett bra inlägg om detta i sin blogg och meta-diskussioner uppstod på Facebook. Jag blir ibland rädd för drevet som uppstår på internet – på Twitter, Facebook och kanske i synnerhet på Flashback. Alla tävlar om att döma, andra dömer de som dömer. Jag är inte oskyldig, jag postade UNT-länken både på Facebook och Twitter igår och här sitter jag nu och bidrar till drevet genom att skriva om det.

Jag tycker som alla andra oerhört synd om pojken. Men vet ni, jag tycker faktiskt synd om pappan också som misslyckats så totalt i sin roll som förälder. Jag har svårt att tro att han känner sig stolt som pappa idag när den här episoden är på allas läppar. Kanske behöver han hjälp på ett djupare plan än den här enskilda händelsen. Vad vet vi?

Däremot välkomnar jag debatten som följer i svallvågorna av den här tragiska händelsen, nämligen hur somliga föräldrar beter sig vid sidan av plan när barnen spelar runt om i landet. Några tråkiga historier har utspelat sig i media på sistone och många vittnade om liknande händelser när diskussionen kom upp på Twitter i går kväll. Jag har själv sett det på nära håll. Föräldrar och anhöriga som vrålar glåpord och nedsättande saker om både domare, motspelare, medspelare och det egna barnet. Det är inte okej.

Jag hoppas att det pratas om detta och att klubbar sätter ned foten mot föräldrar som uppför sig illa. Barnens idrottande måste matas med glädje inte med rädsla för att få skit från föräldrar med för höga krav. För det vore så synd om det skulle förstöra allt det fantastiska ideella arbete som många idrottsföräldrar lägger ner för att hålla klubbarna vid liv. Dem får vi inte glömma i det här.

4 kommentarer:

  1. Otroligt bra uttryckt tycker jag. Mina tankar har drivit iväg åt det här hållet men jag har inte samlat dem för att formulera dem, men det du säger stämmer väl med vad jag tänkt. Måste gå in och läsa vad Deeped har skrivit.

    Tack!

    SvaraRadera
  2. jag skriver under. tänkt många varvar om, och ilskan har lagt sig. Men jag har en fråga kvar: skulle pappa ändra beteende om inte detta uppmärksammats? det blir svårt att veta säkert var påverkan från media hjälpte eller inte. Detta med barnidrott som du skrev skriver jag under varje ord. Tack för dina kloka ord!

    SvaraRadera
  3. läste precis aftonbladets artiklar om innebandypojken innan ditt inlägg. Jag håller med dig som alltid, du har fina och logiska vinklar i allt du skriver. En annan vinkel som jag vill framföra som en uppföljning till innebandyidrotten är den som jag har sett live flera gånger lokalt. När papporna tar med barnen till deras egna matcher, barnen sitter på läktaren med en påse lördagsgodis och bevittnar hur papporna slår klubborna i golvet och skäller ut domaren, motståndarna och sina lagkamrater för att ibland storma ut från hallen. Vad lär sig barnen om lagidrott och det roliga i idrott då? Vad som är ok och inte ok? Bara en reflektion som jag tror utgör en stor del inom innebandykulturen och sammanhanget bland utbredd lagidrott på lägre nivåer lokalt. Nu har jag aldrig bevittnat en dam-match så kan inte uttala mig om det hänger ihop med manligt eller kvinnligt beteende och det är inte heller min avsikt att ge mig på det manliga släktet :)

    SvaraRadera
  4. Hej Abbe och Hugopappan!
    Jag läser här ofta men av rena latmaskeskäl uteblir kommentarerna. Nu vill jag bara berömma dett citat ur ditt inlägg:

    "Jag tycker som alla andra oerhört synd om pojken. Men vet ni, jag tycker faktiskt synd om pappan också som misslyckats så totalt i sin roll som förälder. Jag har svårt att tro att han känner sig stolt som pappa idag när den här episoden är på allas läppar. Kanske behöver han hjälp på ett djupare plan än den här enskilda händelsen. Vad vet vi?"

    Jag håller med dig och gillar ditt resonemang. Det var bara det jag ville ha sagt, egentligen. :-)

    /Dessi

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.