Barnen och pengarna.

12:49

Jag minns det som om det var igår. Det var långt före internets tid, långt innan Claes Olsson fanns i var och varannan stad i det här landet. Vi hade deras postorderkatalog. Det var nog pappa och jag som bläddrade mest i den där, han drömde om nya bra verktyg och jag kunde sidorna om elektronik utantill. Jag måste ha varit i ungefär samma ålder som Abbe eller storebror är nu.

På den tiden åkte vi på semester till Dalarna så gott som varje år. Bilsemester. Vi brukade bo i någon stugby kring Siljan – i Leksand, Siljansnäs, Rättvik eller något liknande. Det var där jag fick min första morakniv och satt på trappan till något härbre och lärde mig tälja. Det var där jag skar mig i fingret första gången. Det var fina år, jag minns Dalarna och de här sommarveckorna med mycket värme och kärlek. De hade liksom ett givet mönster. Förutom besök hos någon av tillverkarna av dalahästar i Nusnäs, en sväng till någon fäbod och ett besök i skinnmeckat Malung så stod alltid en tur till Insjön på programmet. Minst en tur.

I Insjön fanns en affär som sålde broderier och andra handarbeten som vi alltid besökte. Jag tror den hette Willhans och jag minns att mamma brukade köpa mönster och garn både till sig själv och till min mormor som var en hejare på att brodera nästan ända fram tills hon dog, 102 år gammal. Alldeles intill låg Tysklinds, som sålde sport- och fiskegrejer, dit vi också gärna gick. Och tvärs över parkeringsplatsen fanns Claes Olsson. Postorderparadiset som hade allt mellan himmel och jord. En gigantisk butik där man kunde gå i timmar och titta på allt man bara fått en glimt av på någon av katalogens alla sidor.

Jag minns det så väl. Jag hade suttit och läst varenda rad på katalogsidan med Mykit Junior i evigheter. Jag kunde texten utantill, både fram- och baklänges. Den hette så, Mykit Junior, och jag minns att jag uttalade namnet som det låter på svenska. Jag hade väl inte koll på vad my kit kunde tänkas betyda på engelska gissar jag. Det var en slags elektronikbyggsats där man med hjälp av ritningar kunde bygga en radio, ett larm, något som blinkade och massa annat, genom att koppla trådar mellan olika motstånd, kondensatorer och transistorer.

Jag hade sparat länge till den där. Jag minns inte vad den kostade, men att det var betydligt mer än jag hade i månadspeng. Jag snickrade till och med min egen sparbössa av några plywoodskivor, betsade den mörkbrun och låste med ett hänglås från en av min storasysters avlagda dagböcker. Jag tror jag låste upp det där hänglåset flera gånger om dagen för att räkna pengarna i förhoppning om att de skulle räcka till min efterlängtade Mykit Junior.

Den känslan. När man har sparat riktigt länge och till slut får köpa sin dyrgrip för egna pengar. Den är svår att slå. Och den vill jag att mina barn ska få känna också. Den, ihop med ångesten när hela sparbössan är tom efter inköpet. Det är så viktigt att förstå pengars värde.

Vi har det nog ganska bra. Jag arbetar i en hyfsat högavlönad bransch, och både Abbemamman och jag har jobb. Det är väldigt lätt hänt att man bara köper saker och ger barnen, för att man har råd, och för att man vill vara snäll. De har fått cyklar när de varit stora nog, för vi tycker att de ska lära sig cykla. Killarna har fått ärva dator av mig när jag bytt upp mig till ett bättre arbetsverktyg, för att den blivit över. Här inser jag att vi är privilegierade och att det finns många barn som aldrig fått en ny cykel eller fått ärva en hyfsad dator i sexårsåldern. Så det gäller att tänka sig för innan man går och köper nya, dyra grejer, så man inte fostrar några bortskämda slynglar som tror att man bara behöver peka på något för att få det.

Abbe har sparat pengar i flera år. I början visste han nog inte riktigt vad han sparade till, men det sista året har det hela fokuserats till en iPad Mini. Han har samlat sin veckopeng, lagt undan pengar han har fått av far- och morföräldrar till jul, vid födelsedagar eller andra speciella tillfällen och han har gjort småjobb. Tjänat en tia här och en tia där genom att hjälpa till att tvätta bilen eller dammsuga hemma. I somras fick han en krona per maskros han tog upp ur gräsmattan med maskrosjärnet och lyckades rensa bort en bit över hundra maskrosor på några timmar.

Och precis som jag själv gjorde när jag var liten så har Abbe räknat, och räknat igen. Men jämna mellanrum har han kungjort hur långt han har kvar till sin iPad Mini. Det såg ut att kunna bli ett köp någon gång efter jul om han önskade sig något presentkort i julklapp att komplettera med. Storebror satsade på att sälja pandasaker (typ som jultidningar, men för WWF) för att kunna komma upp till en premienivå där det fanns ett presentkort på Siba som han tänkte ge Abbe i julklapp. Otroligt gulligt, om än med ett litet egenintresse i att få en spelkompis.

Men så för några veckor sedan hade Apple ett nytt event där de presenterade kommande nyheter. En ny iPad Mini med bättre skärmupplösning och lite snabbare processor är på väg och i samma veva sänkte man priset på den Abbe suktat efter med 400 kronor. Nu var det nära.

I fredags när Abbe räknat pengarna för tusende gången fattades fem kronor och han var så sugen så han höll på att spricka. Jag lovade betala den saknade femman och så åkte vi till butiken. Abbe bar andaktigt sin lilla låda där han samlat sina pengar. I lådan fanns 2590 kronor i allt från tjugolappar och uppåt. Mynten hade mamman växlat till sig för att ha parkeringspengar och för att bespara butiken trasslet.

Abbe stegade stolt fram till disken med ett leende som inte gick att värja sig mot och sa: "Hej. Jag vill köpa en iPad mini".

16 kommentarer

  1. Åh! Lyckan och stoltheten! :)
    Skönt att läsa hur ni resonerar kring pengar. Så försöker jag och min man också göra med våra barn.

    SvaraRadera
  2. Stort! Att själv spara till det man vill ha är en fantastisk känsla. Även för mig som vuxen.

    SvaraRadera
  3. Först vill vi gratulera Abbe till iPadden och säga att vi är stolta över honom att han kunnat spara ihop en sån stor summa pengar. Det är roligt höra att Du tyckte våra semestrar i Dalarna var fina. Det tyckte vi också. Jag kommer ihåg Din Morakniv som Du köpte av Mora-Nisse och fick dessutom hans autograf på skaftet. Besöken på Clas Ohlssons i Insjön var semesteresans höjdpunkt för där fanns så mycket att titta på. Vi tycker det är roligt att Ni , våra barn, minns semestrarna i Dalarna med glädje, besöken på hästtillverkningen i Nusnäs, Buffil-Annas kaffestuga på Siljansnäshöjden med kaffe och våfflor samt besöken på Sätrarna. Det känns skönt i hjärtat.

    Mor och Far

    SvaraRadera
  4. Åh vad lycklig han måste vara nu Abbe ♥

    SvaraRadera
  5. Heja maskros-plockaren! Så finansierade jag min första helt nya cykel - det gjorde ont i hjärtat att göra sig av med den många år senare.

    SvaraRadera
  6. Vad bra han kämpat! Och vilken snäll storebror!!

    Minns så väl den där känslan när man äntligen köpte det man sparat till så otroligt länge. En blandning av lycka och stolthet, men också en viss tomhet som var svår att sätta fingret på, Kan sakna det.

    Besöken på Clas Ohlson i Insjön minns jag också som fantastiska, även om de inte var så många eller långa för oss. Hela familjen var inte lika tagen eller lockad, om man säger så.

    Låter i alla fall som att ni har en vettig syn på det där med pengar. Vi försöker ha det på samma nivå, även om det bara är vår äldsta som har någon form av uppfattning om vad pengar och dess värde egentligen är än så länge. De andra är för små.

    Tack för nostalgitrippen :)

    SvaraRadera
  7. Åhh vilken känsla!! Heja Abbe!

    SvaraRadera
  8. Underbar känsla Abbe måste ha haft. Min stora dotter hade samma målsättning och det var för många herrans år sen, nå inte fullt så många men ändå, hon sparade till Nintendo DS. För henne var det en enorm lyckokänsla att räcka över pengarna och köpa sitt rosa Nintendo.

    SvaraRadera
  9. Åh, så fint! Inspirerande att läsa och får en att fundera på hur man ska göra snart. Den känslan kommer man så väl ihåg! I mitt fall blev det en dubbelkassettbandspelare med CD som slutligen blev min :) /Hälsn, mamma till en 3-åring och 1-åring

    SvaraRadera
  10. Grattis fina Abbe till din Ipad. Tänk vad du har varit duktig som sparat ihop alla pengarna själv. Vilken härlig känsla du måste ha haft i hela kroppen när du betalade den för alla dina pengar. Hoppas du får riktigt kul med den.

    Matina

    SvaraRadera
  11. Underbart!
    'Hoppas Abbe får mycket glädje av sin Ipad. Vilken känsla att få köpa något så värdefullt för EGNA pengar.. //Ulrika

    SvaraRadera
  12. Alltså, orden. Den där bekanta känslan från barndomens semestrar och precis den där känslan man vill ge sina barn, känslan att ha klarat ihop att jobba och spara ihop pengarna själv till det där man så hett önskar sig! Stoltheten och glädjen. Den riktigt lyser om Abbe. Vilken kille!

    SvaraRadera
  13. Alltså, vad gulligt!

    SvaraRadera
  14. Den känslan är oslagbar både för far och son.
    Bra jobbat Abbe och pappa för att ni var starka och löpte linan ut!

    SvaraRadera
  15. Åh nej! Bilderna visas inte längre såhär nästan 4 år efteråt ;) Härligt inlägg!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.