24 november 2014

Hur gör vi när vi låter, egentligen?

Jag börjar det här inlägget med en minikurs i fonetik. Ni vet, läran om språkljuden i det talade språket. Själv har jag lärt mig massor om det sedan vi fick Abbe och blev tvungna att börja fundera över vilka ljud som var svåra och inte för honom att säga. I början var det i stort sett inga konsonanter som funkade (utom möjligen M, N och NG-ljud), men efter operation av gommen och träning hos logoped har det blivit allt bättre. Abbe talar fortfarande inte helt bra och folk som inte känner honom kan ha problem att förstå ibland, men det går mycket bättre nu än förr i alla fall.

I alla fall det är rätt kul och intressant när man väl inser hur det hänger ihop. Det mesta är helt självklart och jag har i alla fall aldrig funderat över hur det går till att säga olika konsonanter. Men det finns liksom ett mönster. Vi ska se om jag kan förklara.

Ta ljudet P till exempel. För att göra det pressar man ju ihop läpparna mot varandra, och sedan puffar man liksom ut luft mellan dem. Som en liten miniexplosion. Prova får du se. Säg inte Pe utan bara P. Om man lägger till en ton från stämbanden – alltså inte bara luftpuff utan en ljudande ton också – men gör samma sak med läpparna får man ljudet B. Alltså läpparna ihop och en luftpuff = P, medan läpparna ihop och en tonpuff = B. P och B sitter på samma ställe i munnen.

Det roliga börjar när man inser att det finns ett system.

För att säga ljudet T lägger man tungspetsen mot gommen/framtänderna och puffar luft. Och vad händer med tungan på samma plats fast med en ton från stämbanden? Just det. Man får ljudet D. Hajar du? Samma plats, men två olika bokstavsljud beroende på om man bara puffar luft eller använder rösten. T och D.

Gör samma jämförelse med F och V. Underläppen mot framtänderna, med luft eller med ljud. Här behövs inte riktigt lika explosiv luftström som för P, B, T och D, men annars är principen densamma.

Slutligen så har vi två ljud som ligger långt bak i munnen. När man trycker upp bakre delen av tungan mot gommen och puffar luft får man ett K. Samma sak med röstens hjälp bildar ett G. Det här är en av de svårare platserna i munnen att göra konsonanter på om jag förstått saken rätt. Och det är säkert därför som just K och G är de två ljud Abbe fortfarande har jobbigt med att få till varje gång.

Och ungefär här inser jag att klockan blivit mycket och att inlägget blir lite långt om jag fortsätter. "Jag börjar det här inlägget med en minikurs i fonetik". Nåja, nu blev hela inlägget den där minikursen istället. Hoppas du tyckte det var intressant och lärde dig något nytt. Och jag hoppas också att det är okej att jag fortsätter en annan dag, med det jag egentligen tänkt berätta.

9 kommentarer:

  1. Superspännande ju!
    Som barn hade jag också problem med en del uttal, framförallt S, vilket blev uppenbart eftersom jag heter Cecilia, plus att efternamnet börjar på S. Ganska lustigt att tänka sig hur det lät när jag skulle säga mitt namn i olika sammanhang.
    Jag fick gå hos en talfröken (logoped) under flera år för att öva bort detta. Jag minns det som de lyxigaste skoltimmarna någonsin, där vi ägnade oss åt att läsa dikter och böcker högt och jag hade en lärare som bara ägnade sig åt mig 
    När jag tränade bort det gick det från en läspning till ett visslande, detta just för att jag hade tungspetsen upp i gommen, innan jag lyckade få till riktiga S (i stressade situationer och gärna över telefon kan det dock fortfarande dyka upp en gäll vissling).

    SvaraRadera
  2. Åh, sånt här är verkligen hur spännande som helst!

    SvaraRadera
  3. Superspännande! Läste lite fonetik när jag pluggade engelska på högskolan för en herrans massa år sedan, men har såklart glömt bort det mesta förutom att det var spännande!

    SvaraRadera
  4. Har aldrig nånsin tänkt på varför ljuden är så olika osv, nu testade jag alla ljud du nämnde och blev förundrad över hur yttepytteskillnader i tungans placering kan göra så stor skillnad i uttalet. Visst visste jag - på ett sätt - men ändå inte.
    Tack för en lärorik och tankeväckande lektion i fonetik!

    SvaraRadera
  5. På finska uttalar man bokstäverna P, K och T lite mjukare än på svenska. När jag började skolan (är född och uppvuxen i Sverige) så fick jag gå på språkklinik för att lära mig uttala dem hårdare. Minns att jag tyckte att jag blev lite idiotförklarad, som om jag inte visste skillnaden mot B, G och D - mina föräldrar hade ju inga problem att höra skillnaden när vi pratade finska hemma.

    SvaraRadera
  6. Det här kan man ofta höra i olika utländska brytningar. någon kan säga 'pra' istället för 'bra' och 'brata' istället för 'prata'

    Fonetik är ett av många spännande ämnen inom språkvetenskap!! Mer lingvistik åt folket :)

    SvaraRadera
  7. jag tycker att du dröjer lite väl länge med att berätta resten faktiskt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det har du helt rätt i. :) Förlåt. Kommer snart.

      Radera
  8. apropå det där med fonetik, jag läste fonetik en gång i tiden och jag tyckte då att det hjälper lite när man vet vad ljuden heter att förstå dem

    tex labiodentala ljud labio = läppar , dentala = tänder alltså gör man ljuden med tänder och läppar. osv osv..

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.