26 januari 2015

Handbollspappa

Jag var aldrig särkilt intresserad av bollsport när jag var liten. Visst, jag sprang också runt på en asfaltsplätt i området med en hockeyklubba och jagade en tennisboll som alla andra barn i min ålder. Men att börja spela till exempel fotboll i något pojklag, som många kompisar gjorde, intresserade mig inte alls. Istället höll jag på med orientering. Eller teater. Så småningom blev teatern till dans och orienteringen ersattes av andra outdoorsporter som klättring, skidåkning, mountainbike och så vidare. Men bollsport har liksom aldrig riktigt fastnat på mig.

Så när Abbes storebror började spela fotboll var det en helt ny värld för mig. Träningar, matcher och cuper, och med det följde tjänstgöring i olika kaféer. Laganda, nya kompisar och konkurrens om vem som är bäst. Kanske mest en outtalad kraftmätning barnen emellan, men det fanns tillfällen då jag chockades över vad föräldrar kunde stå vid sidan av planen och vråla om de små spelarna. 

Efter ett par år tröttnade storebror på fotbollen. Åtminstone i organiserad form. Det finns visserligen fortfarande inte en rast på skolan då han och kompisarna inte är ute på fotbollsplanen och lirar, men att spela i en klubb var inte kul längre. Lite senare, efter en turnering mellan tredjeklassare i kommunen upptäckte han en ny sport som han gillade. Han började med handboll.

Regniga fotbollsplaner byttes mot varma idrottshallar och matcher där man de första åren inte räknade poäng. Det var viktigare att ha roligt och lära sig hur spelet fungerar än att vinna matcherna. Barnen hade nog sina idéer om vilket lag som gjorde flest mål, men eftersom hela organisationen runt omkring var uppbygg på att inte räkna poäng sände det ändå en signal om vad som var viktigast. Jag tycker det är en väldigt fin idé.

Nu har det gått några år, killarna börjar spela ganska bra handboll och nu räknar man poäng. Det är riktigt kul att åka Västsverige runt och dricka kaffe på läktaren i allsköns handbollshallar. Matcherna blir bara roligare och roligare att titta på och jag är stolt som en tupp varje gång storebror gör mål, blockerar ett farligt anfall eller får fram en viktig pass till en av sina medspelare. Dessutom har jag börjat lära känna de andra killarnas föräldrar så vi har riktigt kul när vi sitter där och hejar på vårt lag.

Nu är det VM i handboll i Qatar och plötsligt förstår jag reglerna mycket bättre än någonsin förr. Varför blev det gult kort där eller straff där, men inte för den där ändra grejen? Mycket enklare nu. Och roligare. Så här sitter vi hemma i soffan tillsammans under alla matcher vi kan och kollar när svenska landslaget försöker ta sig till VM-final. Min elvaåring och jag. Supermysigt.

Det tog alltså ett halvt liv för mig att upptäcka tjusningen med lagsport i allmänhet och handboll i synnerhet. Jag var bara tvungen att bli pappa först. Handbollspappa.

1 kommentar:

  1. Har heller aldrig hållt på med lagsport, men fick lära mig en dag då yngsta skulle spela fotboll. Känner igen mig, fast reglerna vet jag inte om jag är särskilt bra på, men mer kan jag. Det är mysigt att hänga på läktaren och heja fram dem:) håller även med om det med föräldrar som skriker vissa saker, man blir så förvånad, men vi får göra det vi kan. Synd Sverige åkte ut nu då, för storebror. /Malin Vbg

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.