27 januari 2015

Inte vilken dussinkille som helst!


Foto: Anna Hedström

Men hjälp! Vad hände? Det var ju inte alls länge sedan, kanske typ ett par år sedan eller så, som mitt liv fick en helt ny mening. Jag hade hört andra säga det, men aldrig riktigt förstått vidden. Det går inte att sätta sig in i förrän du själv upplevt det, sa man. De hade rätt Hugo; allt jag varit med om innan du föddes bleknade i jämförelse.

Ingen spänning jag någonsin upplevt tidigare hade varit större än den jag kände då vi fick reda på att du växte i din mammas mage. Ingen förväntan kan slå den som bubblade i min kropp dagarna innan du föddes.

Inget ansvar jag känt innan du kom till oss har varit mer betydelsefullt, inget hade någonsin varit viktigare. Det ansvaret bär jag med mig i många år till, men en vacker dag är det dags att släppa dig fri. Då vet jag att du kommer att flyga på starka vingar, men fram tills dess är du och din bror det viktigaste som någonsin har lagts i mina händer.

Aldrig tidigare hade jag upplevt kärlek på samma sätt. Förälskelsen hade jag mött förut, men aldrig någonsin hade någon tagit mitt hjärta i ett så stadigt grepp som du gjorde då du blev min. Och aldrig har jag känt en värme som kan mäta sig med den som sprider sig i min kropp när jag ser dig ta hand om din lillebror.

Stoltheten. Den är ett kapitel för sig. När jag sitter på läktaren och ser dig spela handboll. När jag hör om hur du rakryggat säger nej till att titta på filmer från illegala streamingsajter, trots att du står ensam och försöker försvara filmarbetarnas inkomster inför människor som borde veta bättre. När du pratar om dina favoritförfattare och förklarar varför du gillar deras sätt att skriva. Tänk vilken gåva att du upptäckt böckernas förtrollade värld. Du har en enorm skatt att utforska. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och berätta om hur du gör mig stolt, men då skulle både du och alla andra tröttna på att läsa det. En sak är i alla fall säker; jag har aldrig tidigare känt samma stolthet.

Så visst hade de rätt, alla som sa att det går inte att förstå förrän man är där själv. Du förändrade mitt liv totalt, Hugo. Det känns som ett par år sedan. Men det är visst ett helt dussin, när jag tänker efter.

Grattis på tolvårsdagen! Älskar dig.

6 kommentarer:

  1. Grattis Hugo! (nästan så jag skriver Huno)
    Tolv år! Tolv?! Jag tänker att han är max åtta. Sedan räknar jag hur många år jag läst om A & H och inser att jag inte hängt med. Började läsa runt 2008, tror jag. Alltså sedan innan jag själv fick barn. Två graviditeter senare får dina nya och gamla texter mer liv, d.v.s. jag kan relatera mer till föräldraoro och -glädje. Dessutom var det fint att ha med sig kunskap om hjärtfel till BB, d.v.s. att du skrev nån gång om tidig hemgång och att vissa hjärtfel inte ens kan upptäckas så tidigt (om jag minns rätt). Som andragångsföräldrar såg vi till att stanna tills det kändes säkert och rätt att åka hem, trots att personalen började prata hemåkning nästn direkt efter förlossningen.

    Tack.

    SvaraRadera
  2. Grattis storebror! Vilken väldigt fin text, sitter här med tårar i ögonen och möjligtvis lite längre ner. Tur jag är ensam hemma;) du beskriver föräldraskapet, känslorna man känner väldigt vackert och som det är. /Malin Vbg

    SvaraRadera
  3. oj vad stor killen blivit. Annelie

    SvaraRadera
  4. Stora killen. Man tänker ju oftast på andra bloggares barn som den storlek de hade när man började läsa. Så Hugo skall inte vara så där stor :-)

    Fin kille och det låter verkligen som du skall vara stolt. Skönt att höra att man inte är ensam om att lära barnen att streaming inte är ok. Även om mina kanske inte agiterar för saken men de säger i alla fall nej (och nej till våldsspel). Hoppas få se honom spela handboll någon gång, förr eller senare lär vi väl kanske hamna på samma cup även om min spelar i P01.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.