17 augusti 2010

Långt inlägg om lång cykeltur.

Klockan var strax efter åtta på morgonen och dimman låg som ett duntäcke över dalgången i Sälen. Vi hade packat väskorna med ombyte, lämnat dem för transport till Mora och nervösa rullat ut från stugan i Lindvallen. Cyklarna susade lätt fram i nerförsbackarna mot Sälen och när solen sprack igenom molntäcket reste sig håret lite på mina armar. Efter en natt av störtregn, åska och blixtar var de där strålarna så fantastiskt välkomna.

Nere vid starten var det redan fullt av folk och en mäktig känsla spred sig i bröstet på mig. Vi kom fram precis lagom för att se eliten dra iväg. En elit där den snabbaste av dem två timmar och trettionio minuter senare skulle passera mållinjen i Mora, efter att ha cyklat de nio milen genom skogen i osannolika 35km/h i genomsnitt.




Mina cykel- och twittervänner Sarah, Johannes och Henrik startade alla i startgrupper före mig och när de gett sig av rullade jag in i min startfålla för att vänta på min tur. Jag var tidig och hamnade nästan längst fram, något jag först tyckte var riktigt bra men som höll på att knäcka mitt självförtroende en stund senare.

Vi stack iväg och fick cykla lugnt och fint efter en följebil den första biten. Det var smalt i början och man ville undvika olyckor om alla stressade iväg i starten. Så småningom släppte bilen oss fria och folk trampade iväg i sitt eget tempo. Alla som har sett Vasaloppet på TV första söndagen i mars, eller åkt själva för den delen, vet att hela faderullan börjar med en uppförsbacke from hell. Det är visserligen inte samma backe för cyklisterna, men det är samma berg man ska upp på, samma stigning.

Det var dumt att stå längst fram. Bakom mig stod 250 personer varav åtminstone 50 var hetsporrar som skulle jaga bra tider. När jag äntligen kämpat mig upp för stigningen mot Smågan och marken började plana ut kände jag mig helt värdelös. Under hela första halvmilen hade jag bara blivit omcyklad, inte lyckats komma ikapp eller köra om en enda cyklist själv, och mitt självförtroende var på botten. Fan också. Det är så mycket som sitter i huvudet.

Jag repade mig. Efter ett tag blev lutningen human och loppet riktigt kul. Jag började cykla om andra och var kanske inte så himla kass trots allt. Stämningen på kontrollerna var skön, och för mig som bara sett skidloppet på TV gav det en liten extra kick att cykla igenom alla de där kända ställena, Evertsberg, Oxberg, Mångsbodarna och allt vad de heter. Här och där längs hela banan satt glada människor och ropade "Heja, heja!" på klingande dalmål. Ibland hittade man dem mitt i skogen mellan kontrollerna på en campingstol med en termos och en kopp kaffe i handen, och jag undrade hur i hela friden de tagit sig dit. "Heja, heja!"

Drygt halva distansen var stigar och skogsvägar, resten ungefär jämt fördelat mellan grus och asfalt. Helt okej mix. Man hade lagt mycket arbete på att undvika lervälling vid regnväder. På blöta, känsliga partier låg lastpallar i rader att cykla på. På långa sträckor hade man transporterat ut sand och grus, bra tänkt och säkert jättebra nästa år när det har satt sig lite, men efter skyfallet natten inför loppet hade de sandiga delarna av banan förvandlats till kvicksand. Typ. Tänk dig att du cyklar på en sandstrand, så vet du. En kille som låg bredvid mig på ett sånt parti sa att det kändes som att luften gick ur däcken. Jag svarade att jag tyckte det kändes som att luften gick ur mig.

Det vore kul att köra loppet på mindre än fem timmar. Så hade jag tänkt. Det blir 18 km/h och det borde funka. Fram till Evertsberg gav cykeldatorn glädjebesked, jag hade cyklat i drygt 20 km/h vilket skulle betyda en sluttid på fyra och en halv timme om jag orkade hålla samma tempo. Självförtroendet ökade och startnumren på de jag cyklade om blev lägre och lägre. Det går bra det här.

Strax före Oxberg tog det stopp. Mitt i skogen stod massor av cyklister och trängdes. Jag frågade vad som hänt, varför är det kö? Ingen visste riktigt. Kanske hade någon ramlat, kanske var det bilvägen som skulle korsas och vakter som vinkade fram några cyklister i taget. Jag stod där i över femton minuter. Det visade sig vara två smala broar där bara en cyklist fick plats på bredden och att dessutom alla som cyklade 4,5-milsversionen av Cykelvasan just hade startat och hamnade framför oss.

När jag väl kommit över broarna och kunde börja cykla igen hade jag inte bara förlorat massa tid utan också dragit på mig mängder av mjölksyra. Jag var helt stum i benen och kom aldrig riktigt upp i samma tempo igen, hur gärna jag än ville och hur mycket jag än försökte. Det blev inga 20 km/h igen, efter det där stoppet.




De sista milen var jag trött. Jag var så trött att jag mådde illa ibland. Eller om det berodde på all sportdryck och bananer, jag vet inte. Jag som vanligtvis älskar att cykla i skogen och tycker asfalt är rätt tråkigt, förbannade varje ny stig med kvicksand och suktade efter asfalt. Lika mycket som jag hatade de jävla uppförsbackarna älskade jag när det lutade ner, mot Mora.

Några kilometer före mål – jag minns inte hur många, jag var så trött – stod några dalkullor i en uppförsbacke och ropade "heja heja, bra kämpat, sista jobbiga backen nu, sen är det bara nerför resten". "Är det säkert" frågade jag. "Jajamensan!" ropade de. Då började jag gråta. Det var så skönt att höra dem ropa det. Och det var så himla fint att de stod där timme efter timme och gav oss tillresta cykelidioter från hela Sverige (och Norge också för den delen) precis det vi behövde där på slutet. Och det visste det så väl. Underbart.

Resten gick på ren vilja. Jag passerade under portalen med den klassiska texten "I fäders spår för framtids segrar", fem timmar och fyra minuter efter att jag cyklat över startlinjen i Sälen. Cykeldatorn (som pausat automatiskt då jag stod stilla vid broarna) visade 4:48, så på sätt och vis hade jag klarat mitt mål. Men ändå inte.

UPDATE:
En liten film från SVT-sporten.

Andra bloggar om , , , , ,

21 kommentarer:

  1. Du gjorde det! Fan vad bra du är!

    SvaraRadera
  2. Jag fattar inte. Vaddå "ändå inte". Du är ju skitbra ju!

    SvaraRadera
  3. Vi gör det nästa år igen va? =)

    SvaraRadera
  4. Grattis, starkt jobbat! Det där med att gråta känner jag igen. När jag åkte Vasan stod det folk längs spåret och hejade och bjöd på mat och dryck. En gubbe bjöd mig på apelsin och det var det godaste jag nånsin smakat. Då grät jag med, för så himla fint av honom att ge sig ut i skogen för att mata åkare och heja på. Förstår din känsla precis. Går cykelspåret på precis samma som Vasan eller är det mkt omdraget?

    SvaraRadera
  5. Stort grattis till dig som tog dig an, och klarade, en utmaning som alla vi andra bara pratar om att göra.
    Nu ska jag minsann gå in på nätet och anmäla
    mig till det där terrängloppet jag hittills
    bara funderat på att göra:-)
    Tack för inspirationen!!

    Kajsa

    SvaraRadera
  6. GRATTIS, GRATTIS, GRATTIS!
    Superbra!

    SvaraRadera
  7. Sarah / sa_na_si18 augusti 2010 07:57

    Fantastiskt bra skrivet, som alltid. Fick tillbaka den där pirriga förväntansfulla känslan som jag hade när vi susade ner mot starten från Lindvallen. Är väldigt glad att du ville vara med oss och köra, det hade inte varit det samma utan dig. Nästa år satsar vi på 4.30. För du ska väl med då igen? ;)

    SvaraRadera
  8. Bra gjort! Grattis =)
    En sån grej. Där har du fint minne när hösten sätter in..

    SvaraRadera
  9. jag önskar att jag kunde fatta varför man gör sådant. detta är inte kritik tvärtom. stum beundran. men jag fattar verkligen inte varför. och jag är imponerad.

    SvaraRadera
  10. Härligt jobbat! vilja spelar stor roll:)

    SvaraRadera
  11. STARKT!
    Kram
    Niklas, Hannas pappa

    SvaraRadera
  12. Ja, gud vad jag fortfarande älskar funktionären som stod på Göta Älvbron i maj och vrålade på oss göteborgsvarvslöpare och skrek att "nu går det snart utför". Min kilometertid efter henne blev den bästa under loppet.
    Nu blev jag sugen på att ta med cykeln till nån cykelaffär idag och fixa till den.

    SvaraRadera
  13. De var meget flott av deg. Gratulationer i masser. Hedda.

    SvaraRadera
  14. Jag skrev nåt liknande om mina 10 kilometrar från midnattsloppet:)
    http://fredrikhallgren.blogspot.com/2010/08/midnattsloppets-10-kilometrar.html

    SvaraRadera
  15. Härlig läsning. Och gud så frustrerande att behöva stå 15 min och bara vänta, skulle bli skogstokig.

    Jäkligt bra kämpat och bra genomfört. Tack för att du delade med dig.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.