26 augusti 2010

Sommarbloggen.

Apropå det där med att sommarprata i P1. Sommarbloggen på TV4 är slut för i år och och den som fått flest tummen upp och blev årets sommarbloggare var Knivlisa för sitt inlägg om cykelbanetyperna. Grattis Lisa!

Roligt också att näst flest tummen upp fick det följande inlägg (här i repris):



– Pappa. Eller hur du var rädd när jag skulle dö?

Frågan kom så plötsligt, som från ingenstans. Jag låg bredvid Abbe i hans säng och småpratade några minuter innan det var dags att sova. Det är för det mesta en fin stund, nästan alltid fylld av små funderingar och frågor. Nu var jag helt oförberedd. Jag stakade mig och stammade fram någon fråga om vad han menade, fast jag egentligen visste.

Skulle jag skaka av mig det? “Näähe, det var jag såklart inte. Inte skulle du dö inte”. Jag vill ju inte oroa min undrande femåring mer än nödvändigt. Eller skulle jag säga som det var? Att jag var skräckslagen, att jag knappt sov någonting de första veckorna efter att han föddes och att hans mamma och jag desperat försökte trösta varandra fast ingen av oss riktigt visste hur? Skulle jag berätta hur nära det var, och hur lite vi förstod av allt som hände just där och just då?

Det har varit några riktigt varma härliga dagar den här semestern. I vintras kändes det som att de aldrig skulle komma, som att snön för alltid skulle ligga kvar och hålla kvicksilvret i ett stadigt grepp under termometerns nollstreck. Till slut kom de, varma och ljusa, och vi har varit nere vid sjön och badat varje dag, hela familjen. Abbes storebror kan simma nu, visserligen allra bäst under vattnet, men då och då tittar han upp och hämtar luft. Som en säl ungefär.

Det finns en liten klippa där vi brukar bada. En och en halv meter hög. Kanske två, om man frågar barnen. Storebror har hoppat och dykt ifrån den där klippan de senaste två somrarna. Nu har han gått vidare till de riktigt höga ställena med såna där Tarzanvrål-hopp från fem, sex meters höjd. Men lillklippan är fortfarande kul, och nu har han dessutom fått sällskap av Abbe.

Vi har hoppat, plaskat, badat och skrattat. Jag har suttit på berget och tittat på Abbe när han med oförtruten vilja klättrat ur vattnet och upp på den lilla klippan. Och hur han med ett gapskratt i hela ögonen och röda flytpuffar på armarna slängt sig ut i vattnet igen. Ibland med ett vrål som “TJENA, TJAMMA, HALLÅ” eller något obegripligt i stil med “TJONNE MONNE” som knappt hinner klinga ut innan han slår i vattenytan med ett magplask. Det har svidit till ända in i skinnet på mig och jag har undrat hur ont det gjorde på Abbe, tills han kommit upp till ytan, skrattat och gjort om hela proceduren igen. Och igen.

Jag har suttit där och tittat med en fin känsla i magen. Tänkt att vintern var fin med alla pulkaåk och snögubbar, men trots allt så är ändå sommaren helt oslagbar. Och när jag suttit där och sett Abbe ömsom i vattnet och ömsom i luften har det slagit mig vilket mirakel det är att jag har honom. Det är inte alls självklart, har jag tänkt.

Abbe tittar på mig och frågar igen. ”Eller hur du var rädd när jag skulle dö, Pappa?”

Jag kryper närmare honom och stryker hans lilla kind med utsidan av mitt pekfinger, tar ett djupt andetag och svarar. ”Ja lilla vän. Pappa var väldigt rädd att du skulle dö när du var liten. Jag var jätterädd och väldigt ledsen. Men doktorn var ju så duktig och kunde laga ditt hjärta. Nu är jag inte rädd längre vännen. Nu funkar ditt hjärta finfint, och nu vet vi hur duktig doktorn är om det behöver lagas igen. Bra va?”

Abbe tittar på mig, ler lite och säger ”Mm”. Sen tar han sin filt och trycker sig så tätt mot mig att jag kan nästan kan känna det mot mitt bröst. Känna Abbes lilla hjärtat som pickar och slår där inne.

Andra bloggar om , , , ,

14 kommentarer:

  1. Ärlighet är bäst även om det är mest naturligt för föräldrar att slå ifrån sig sitt barns funderingar över sin egen dödlighet. Hörde från en förälder med ett barn som knappt hade överlevt cancer. Och en dag frågade barnet bara sådär: mamma, visst var det bra att jag inte dog när jag var sådär sjuk förut...
    Och vad säger man som förälder?
    Mamman hade blivit helt stum.

    SvaraRadera
  2. Du verkar vara en underbar pappa!

    SvaraRadera
  3. Sign "Jessica": Kommentarer i samma stil får vi hela tiden av "mellansyster" Sara. Hennes storasyster överlevde inte...Det är enormt svårt och en otroligt viktig/avgörande uppgift att som förälder möta henne i situationen. Förstår att mamman du refererar till blev "stum"...
    Kul att ditt inlägg blev uppskattat "Abbepappan".
    kram
    Niklas, Hanna, Sara och Alvas pappa

    SvaraRadera
  4. Tack snälla! Och grattis till andraplatsen!

    SvaraRadera
  5. Jättefint skrivet!!

    SvaraRadera
  6. Vilket gripande inlägg! Sitter här med tårar i ögonen... Tycker du mötte Abbe så otroligt bra i ett "svårt" ögonblick. Det bästa är nog att vara ärlig inför barnen, även om det är svårt, för barn förstår mer än vad man tror.

    M

    SvaraRadera
  7. Åhh vad bra skrivet:)Fast man som "granntant"har följt Abbe kommer det bara en massa massa tårar....fast mest glädjetårar för att det har gått bra och att lilla Abbe går förbi varje dag.

    Även jag som har ett friskt barn tackar gud varje morgon Vi vaknar tillsammans,livet är en gåva man inte skall tar för givet<3

    SvaraRadera
  8. Jag tror också på ärlighet. Jag tycker att du balanserade det hela väl.
    Du skriver fantastiskt bra!

    SvaraRadera
  9. Dina inlägg är så fantastiska!
    Jag sitter med tårar i ögonen och en värme i hjärtat.
    Du är en av de absolut största och bästa inom bloggvärlden! (delad med Linda och "nu när du finns)

    SvaraRadera
  10. Är övertygad om att du skulle göra ett suveränt "Sommarpratarprogram" och att det dessutom skulle göra att fler blev varse hur det är att vara förälder, inte minst förälder till ett barn med ngn typ av funktionshinder/krokomsosmfel.

    Hade själv förmånen att prata i ett program i närradion i somras, varav en tredjedel berörde hur vi ser på att vara förälder till vår son. Det har gett mig så mycket positiv respons och människor har t o m tackat för att jag ville berätta.

    Därför vill jag gärna höra dig som Sommarpratare. Jag tror du kan göra skillnad!!

    En som hoppas....

    SvaraRadera
  11. Åh, vad underbart skrivet! Du skriver fantastiskt. Jag blir förbannat rörd ska jag säga dig.

    SvaraRadera
  12. Otroligt fint skrivet. Började gråta. Sluta aldrigaldrigaldrig blogga.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.