21 augusti 2010

Samvete och fotboll.

Alltså det här med dåligt samvete. Är inte det en rätt dålig idé egentligen? På något jäkla sätt har man alltid något som stör det där samvetet. Hur man än gör så kunde man gjort på ett annat sätt. Åtminstone känner jag så. Men det kanske är just det som är mitt problem. Kanske borde man sköta sig själv och skita i andra lite mer. Äh. Jag vet inte jag.

Abbes storebror har blivit fotbollstokig, jag har nämnt det förut. Och det kommer inte från mig, det kan man vara alldeles säker på. Jag har i hela mitt liv varit rätt ointresserad av fotboll och aldrig spelat själv. När de andra kompisarna började på fotbolls- eller hockeyskola höll jag på med orientering. Eller dansade balett. Nä, någon fotbollskille var jag inte.

Men min son verkar ha hittat kärleken till fotbollen. Hans bästa kompis har spelat sedan han föddes i stort sett. När de var pyttesmå slog kompisen snygga skruvar i nättaket medan storebror inte fattade grejen och sprang runt med bollen i händerna. Så kom fotbollskorten och kickandet med polarna på skolan och plötsligt började storebror kunna både namnet på alla världens spelare och hur man hanterar bollen.

En dag hängde han med sin bästis till träningen för att titta. Han kom hem överlycklig för att han hade gjort mål i straffsparkstävlingen. Han hade inte bara tittat på, utan fått vara med och träna med de andra killarna. Nu har han varit där fyra gånger och håller på att bli en i laget.

Idag var det fotbollscup, och storebror skulle vara med och spela. "Jag trodde man skulle vara tvungen att spela ett år eller så innan man fick vara med på cup", sa en förvånad men förväntansfull liten kille i morse. Och det är ungefär här, vid fotbollscupen, som det där dåliga samvetet kommer in i bilden.

Jag borde varit där. Jag borde tittat när min älskade lille fotbollsspelare spelade sin första cup. Men då hade jag haft dåligt samvete för att jag inte skulle få något gjort på rummet jag håller på att renovera till honom. Han ska få ett eget sovrum. Det har pågått ganska länge det där projektet, och jag hade liksom bestämt mig för att göra det idag. Innan cupen dök upp.

Alltså åkte mamman med Abbe och brorsan. Alltså stannade jag hemma och sågade och skruvade, spacklade och slipade. Alltså fick jag gjort en del på storebrors blivande egna rum. Alltså fick jag dåligt samvete för att jag inte var på fotbollscupen.

Det går inte att vinna mot det dåliga samvetet. Tough shit.

Storebrors lag vann alla matcher. Inte för att jag tycker det är viktigt, men ändå. Han var sprudlande glad. Han hade gjort ett mål. Han hade stått i mål en match och bara släppt in två, medan hans medspelare petat in åtta bollar i det andra målet. Och han hade fått sitt eget matchkit, sina egna fotbollskläder. Han hade fått nummer tretton.

Vilken tur.


22 kommentarer:

  1. Det där med dåligt samvete.... Jag vet allt om det. Man slipper liksom aldrig ifrån det.
    Jag är en mästare på att ge mig själv dåligt samvete dessutom. Usch vad jobbigt det är att vara förälder! Tur att det är tusen gånger ljuvligare också!

    Och du, det kommer fler cuper!

    SvaraRadera
  2. Det viktigaste är inte alltid att vara på plats när det händer utan att på riktigt vara närvarande och lyssna när de vill berätta om hur det var!

    SvaraRadera
  3. Lite knas i den prioriteringen var det faktiskt, det måste jag få säga... :) Dock tror jag inte det var så farligt och det kommer säkert fler cuper att titta på.

    SvaraRadera
  4. Riktigt jobbigt kan det vara, förstår ditt dilemma precis. Som gift hade jag dåligt samvete hela tiden, när jag blev singel blev det nödvändigt att lägga bort det för annars hade det liksom inte gått att få ihop allt.... För hur kan man vara hemma med barnen när man behöver jobba för brödfödan och dom får lämnas hit och dit, och hur dåligt mår man inte när man lämnar dom varannan vecka till pappa och man själv hittar på något kul...
    Nåja, jag la samvetet på hyllan i nästan 6 år. då träffade jag nämligen en ny man och samvetet kommer tillbaka, det dåliga alltså...
    Hur man än vrider sig kan man inte vara med på allt, överallt och hela tiden, hur gärna man än vill. Försöker lära barnen det oxå, att ibland får man välja och ibland går det inte..
    Ja, vet ju inte om allt blir lättare för det, fast jag tror att brorsan blir nöjd över sitt rum och han var nog stolt att mamma var med och såg hur duktig han var, och som sagts, flera cuper kommer. Var så säker, du kommer säkert att stå där och bli riktigt biten och heja på, bli stolt och förtvivlad i kapp med sonens framgångar och motgångar. Dom har ju liksom den effekten på oss, de där barnen, att dom kan få en att gilla det man minst anade!!
    Ha en skön söndag!

    SvaraRadera
  5. Men så fina bilder på strålande matchhjälte!

    SvaraRadera
  6. Ja, det där dåliga samvetet, man slipper inte ifrån det. Men, jag tror att även om du inte var på plats utan istället lyssna och vara med när han berättar om cupen är minst lika viktigt =)

    SvaraRadera
  7. Duktigt Storebror!
    Och du behöver inte ha dåligt samvete, det kommer fler cuper än vad du kommer kunna räkna till. ;) Varenda en kommer vara lika viktig som den allra första tror jag.

    SvaraRadera
  8. Det dåliga samvetet finns där allt för ofta tyvärr, men det är inte mode, det är ute med det så försök släppa det. Din fotbollsgrabb lider inte av att du inte var där, utan blir säkert jätteglad för att få ett eget rum. Det är du som lider i stället. Och det kommer bergis fler cuper!

    SvaraRadera
  9. Vet du, jag tror ungar är smartare än vad vi tror. De fattar att föräldrar inte kan vara överallt hela tiden och nu var ju faktiskt mamma och Abbe med och kan bekräfta både honom och allt det han gjorde.
    Och rummet, hans eget, fixat av snälla farsan...det smäller högt det också.
    Släpp det dåliga samvetet för vet du, det gör inte fotbollsspelaren gladare.

    SvaraRadera
  10. Jag tycker Storebror dragit en riktig vinstlott: mamma och lillebror Abbe som tittar och hejar och pappa som fixar rummet. Dessutom verkar han valt en jättebra klubb som öppnar famnen för sina unga spelare. Vi följer med spänning Storebrors fottbollskarriär ...och hans nya rum, förstås.
    Dåligt samvete, nä vet du va'. Heja Abbepappan, du är bäst.

    SvaraRadera
  11. Vad fin han är! Och så får han ju ett nytt, eget, rum också! Att vara i när han inte spelar fotboll.

    SvaraRadera
  12. Det har redan sagts: Släpp det! Mamma & Abbe var ju där, du fixade rummet och -garanterat- Det kommer fler cuper!

    SvaraRadera
  13. Helena i Ljungsbro22 augusti 2010 11:59

    Med tre barn som har två aktiviteter var, så är det en omöjlig ekvation. Jag har kommit överens med barnen att jag följer med en gång per termin på varje aktivitet: Det blir fyra konserter, en fotbollsmatch och innebandy match per termin. PLUS allt skjutsande, försäljning, bakande, etc.

    De följer med en gång per termin och lyssnar på min kör. Rättvist, tycker jag!

    SvaraRadera
  14. Jag tror nog storebror ser att han får rumet färdigt snart. Det kommer fler cuper som du kan vara med på.

    Annelie

    SvaraRadera
  15. Först; det kommer många, många lika viktiga och viktigare matcher i storebrors liv. Och i ditt. Alla kan du inte gå på. Sen kommer de viktiga träningarna, träningslägren osv. Att vara närvarande och lyssna är absolut viktigast. Så bered dig på många långa och intressanta(!) beskrivningar av alla lobbar, tunnlar, sparkar och tappade bollar. :-) Det är vad fotboll handlar om.

    SvaraRadera
  16. Vilken fin kille!

    Tror för övrigt det är första gången jag hittar ett stavfel i din blogg, insåg det när jag reagerade på det och tänkte OJ här har vi något nytt :-)

    SvaraRadera
  17. @Anna Haha, var var var tänkte jag när jäg läste din kommentar. Men jag hittade det. :) Tack för att du gjorde mig uppmärksam på det.

    SvaraRadera
  18. hehe..ja var tänkte jag när jag såg din kommentar om Annas kommentar..
    Scrollade upp och började jaga stavfel, insåg min..idioti..slutade leta. Inser nu att jag kanske inte skulle berätta det men..äh! :)

    Dåligt samvete är tyvärr en vän-inte kär-men alltid nästan jämnt här med.
    Du var lite som en åsna mellan två hötappar där.. Men storebror är garanterad nöjd med lillebror och mammma, för att inte tala om ett EGET rum. Hur coolt ät inte det :)

    Hoppas att ni alla mår bra!

    SvaraRadera
  19. Prioriteringar...Ibland är två val "rätt"...samtidigt...
    Baletten lät intressant - något som pågår fortfarande?
    Undrar
    Hannas pappa

    SvaraRadera
  20. Nummer 13 är det bästa numret! Det hade jag när jag spelade fotboll (en kort karriär)! HEJA HEJA STOREBROR!

    SvaraRadera
  21. Men mamma var ju med! Inte ska du ha dåligt samvete för detta. Nu fick ju hans mamma en roll i fotbollsäventyret som hon kanske inte hade fått om du varit med. Och så fick han komma hem och berätta för dig. Ibland är det bra att ta ett steg tillbaka, för sin egen skull och för andra.

    Tack för en mycket bra blogg.

    SvaraRadera
  22. Han hade ju mamma OCH bror som hejaklack, och om någon frågade var hans pappa var kunde han ju säga: han är hemma och gör ett eget rum till mig. Dåligt samvete ska bara de föräldrar ha som ALDRIG är där på några matcher

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.