Abbes storebror har blivit fotbollstokig, jag har nämnt det förut. Och det kommer inte från mig, det kan man vara alldeles säker på. Jag har i hela mitt liv varit rätt ointresserad av fotboll och aldrig spelat själv. När de andra kompisarna började på fotbolls- eller hockeyskola höll jag på med orientering. Eller dansade balett. Nä, någon fotbollskille var jag inte.
Men min son verkar ha hittat kärleken till fotbollen. Hans bästa kompis har spelat sedan han föddes i stort sett. När de var pyttesmå slog kompisen snygga skruvar i nättaket medan storebror inte fattade grejen och sprang runt med bollen i händerna. Så kom fotbollskorten och kickandet med polarna på skolan och plötsligt började storebror kunna både namnet på alla världens spelare och hur man hanterar bollen.
En dag hängde han med sin bästis till träningen för att titta. Han kom hem överlycklig för att han hade gjort mål i straffsparkstävlingen. Han hade inte bara tittat på, utan fått vara med och träna med de andra killarna. Nu har han varit där fyra gånger och håller på att bli en i laget.
Idag var det fotbollscup, och storebror skulle vara med och spela. "Jag trodde man skulle vara tvungen att spela ett år eller så innan man fick vara med på cup", sa en förvånad men förväntansfull liten kille i morse. Och det är ungefär här, vid fotbollscupen, som det där dåliga samvetet kommer in i bilden.
Jag borde varit där. Jag borde tittat när min älskade lille fotbollsspelare spelade sin första cup. Men då hade jag haft dåligt samvete för att jag inte skulle få något gjort på rummet jag håller på att renovera till honom. Han ska få ett eget sovrum. Det har pågått ganska länge det där projektet, och jag hade liksom bestämt mig för att göra det idag. Innan cupen dök upp.
Alltså åkte mamman med Abbe och brorsan. Alltså stannade jag hemma och sågade och skruvade, spacklade och slipade. Alltså fick jag gjort en del på storebrors blivande egna rum. Alltså fick jag dåligt samvete för att jag inte var på fotbollscupen.
Det går inte att vinna mot det dåliga samvetet. Tough shit.
Storebrors lag vann alla matcher. Inte för att jag tycker det är viktigt, men ändå. Han var sprudlande glad. Han hade gjort ett mål. Han hade stått i mål en match och bara släppt in två, medan hans medspelare petat in åtta bollar i det andra målet. Och han hade fått sitt eget matchkit, sina egna fotbollskläder. Han hade fått nummer tretton.
Vilken tur.
22 kommentarer:
Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.