Tuffa, fina, modiga.

Han har kommit över den värsta sjukhusskräcken nu. Eller låt mig omformulera det, han är egentligen inte särskilt rädd alls längre.

Inför dagens lunscintigrafi visste vi att det skulle krävas en infart i hans blodsystem. Ett flygplan som vi kallar dem, för att de ser ut som små plan, och för att det inte ska låta så läskigt i Abbes öron. En nål där de kunde spruta in den där isotopen som sedan skulle leta sig fram till hans lungor och visa sig som små röda och gula prickar på gammakamerans bildskärm. Som ett regnområde på en radarbild.

Abbe var laddad. Han har snackat hela veckan om att han skulle till sjukhuset idag och i morgon. Längtat efter det på något vis. Vi har pratat mycket om alltihop och gått igenom hela proceduren i detalj, igen och igen. Först mäta och väga, sedan Emlasalva och tv-plåster och så vänta en timme. "Då kan vi leka på skeppet. Eller gå till lekterapin" föreslog Abbe. Såklart vi kan. Och sedan ska de sätta fast flygplanet och då kan det göra lite ont vet du, men det går ju fort över. Och så sprutar de in något i flygplanet och sedan ska du ligga blick stilla i den där stora kameran. Först på rygg, sen på sidan och på andra sidan och till sist på rygg igen med den stora kameranklumpen jättenära näsan och titta på klistermärkena som sitter där. Sen är det klart.



Abbe dansade in på avdelningen. Hej hej, de kände igen honom. Personalen var fantastiska, Abbe fick själv sköta stasbanden, knäppa ihop, dra åt och knäppa loss. Allt flöt precis som vi sagt fram tills det var dags att sätta dit flygplansnålen. Första försöket på vänster hand misslyckades. Det andra också, nu på höger hand. De gjorde ett tredje försök i vänster armveck utan resultat, och vid det här laget började Abbe protestera högljutt. "NEEEJ, INTE STICKA MIG IGEN! DET GÖR OOONT!" Märkligt nog blev han förvånansvärt lugn mellan försöken, men när han förstod att det var dags för ett nytt stick tyckte han inte det var kul längre. Det fjärde försöket, nu i höger armveck misslyckades också och sköterskorna sa att de tyckte att det fick räcka nu. "Vi ska inte plåga honom mer, det kan förstöra mycket för framtiden." Klokt.

Vi insåg att det skulle bli att åka hem igen och ladda om för ett nytt försök någon gång längre fram. Både skönt och jobbigt på samma gång. Men så satt de och klämde lite på Abbes vänsterhand igen och sa att där ser det riktigt fint ut och man skulle ju kunna göra ett försök till. Vi fick bestämma. Abbe verkade ganska bra till mods trots allt, så vi lät dem göra ett sista försök, under högljudda protester från ägaren till den lilla handen de tänkte sticka i.

Nålen funkade och Abbe lugnade sig fort efter sticket och började sjunga en sång. Jag sa hur duktig jag tyckte att han varit och frågade om han kunde räkna hur många gånger de stuckit honom. Inte räkna de misslyckade försöken tyckte sköterskorna, de fick det bara till ett stick men Abbe lät sig inte luras. Vann, to, tri, får, fajv! sa han och imponerade på personalen, med både sin engelska och sitt humör.

Resten gick som en dans. Och än en gång har jag insett hur tuff han är, min lille idol.