Smärta.

22:35

Abbe har varit lite ynklig idag. Han har gått omkring med sin vänstra arm hängande rakt ner utan att använda den alls, som om den var förlamad. Han har ojat och snyftat så fort man kommit nära den. Efter gårdagens sexårskontroll på BVC med stelkrampsvaccinationen har han tyckt ganska synd om sig själv.

Jag minns själv hur ont jag hade i armen efter att jag tagit en stelkrampssprutan i skolan. Men jag tänker att den där lilla sprutan är ingenting jämfört med de saker Abbe varit med om. Hur ont måste det inte ha gjort i bröstkorgen på honom efter att de öppnat honom och lagat hans hjärta? Den där lilla sprutan är väl inget för någon med Abbes erfarenheter? Men jag säger inget till honom om det.

Sen tänker jag på hur mycket mer medveten Abbe är om sin kropp idag, än han var då han opererade hjärtat senast, när han var två och ett halvt år gammal. Jag tänker på att om smärtan i hans vänsterarm plågar honom så mycket idag, hur skulle då en stor hjärtoperation kännas? Och så tänker jag på framtiden. Hur blir det nästa gång? Hur jobbig kommer nästa stora operation att vara?

Hoppas det dröjer många år till.

8 kommentarer

  1. Lillen! <3
    Jag själv gjorde en stor thorax-operation när jag var 15.(lungorna) Det var nog så att läkarkonsten hade hunnit ikapp så att dom kunde göra det först då. Jag lyckades hålla mig vid liv tills dess, och efter den har jag börjat leva. Därför blir jag glad över att se att läkarna är så duktiga och kan fixa till saker medan man fortfarande är liten.

    SvaraRadera
  2. Ja, hoppas det dröjer. Och hoppas det snart går över i armen.
    /Ulrika

    SvaraRadera
  3. Det kan vara att han är, efter allt han har varit med om, är väldigt medveten om allt som rör smärta. Man vänjer sig aldrig vid smärta, den som säger annorlunda ljuger. Det finns alltid där som ett stilla hummande. "Lite" smärta kan upplevas som så mycket starkare än "mycket" smärta.
    Har ni provat typ Alvedon nu för att se om det lättar lite? Inför nästa operation är det nog dags för ett rejält snack med ansvarig narkosläkare om rejäl smärtlindring före och efter, särskilt efter. Barn säger inte alltid aj heller om man är för trött, för nere, för hur jävla less som helst. Något att tänka på bara.

    SvaraRadera
  4. Min stora flicka har gjort sin femtielfte (känns det som) operation i dag, en korrigering av nässkiljevägg och näsa. Hon födddes med LKG och har fått gå igenom många operationer även om de inte föranletts av något livshotande tillstånd. Nu börjar hon vara i det stadiet att både hon och jag undrar över när man ska bestämma sig för att det räcker nu. Hoppas att resultatet blir en näsa som man kan andas igenom och som ser ut så att hon själv är nöjd.

    SvaraRadera
  5. Just vaccinationssmärtan får jag för mig är lite inbillad ibland. De blir varnade för att det KAN göra ont och vips kommer de till förskolan (där jag jobbar) dagen efter med jordens krämpor. Tills bästa kompisen hittar på världens roligaste lek. Då, vips, kan man lyfta tunga saker med armen och inte känna något alls!

    SvaraRadera
  6. Jag är okunnig. Tolkar jag dig rätt som att ni kan FÖRVÄNTA er fler operationer? Eller hyser ni bara farhågor?
    Smärta...Barn och smärta. För djävligt...Tänker på när de grävde i Hannas hjärna och när tumörhelvetet bredde ut sig i sin hänsynslösa och skoningslösa jakt på att få förinta frisk vävnad, på att få mutera enkom för att det är dess enda djävla, obegipliga uppgift..Ursäkta mitt språk. Men barn ska inte lida. Aldrig någonsin...
    massmis med
    Hannas pappa

    SvaraRadera
  7. Jag hade nyligen en spännande diskussion med en väninna till mig om just smärta. Hon lutar sig delvis på sin erfarenhet som läkare, delvis på egna smärtupplevelser.
    Jag har de senaste tre veckorna både fått ryggmärgsbedövning under en förlossning och gjort en lumbalpunktion för att kolla eventuell hjärnhininflammation. Det är samma ingrepp som görs men lumbalpunktionen gjorde så mycket ondare!
    Enligt väninnan så är detta en vanlig uppfattning, att det gör ondare med lumbalpunktion. Förväntningarna är annorlunda. Under en förlossning har man en klar målsättning, under lumbalpunktion svävar man i ovisshet och är förmodligen lite räddare.
    Jag är övertygad om att om man målar upp ett tydligt mål så är det lättare att stå ut med smärta.

    SvaraRadera
  8. Jag skriver som en person som när jag själv var liten opererades för olika njurproblem. Jag tycker mig minnas att såna där "vanliga" grejer man gjorde, gjorde just så ont som du beskriver. För då... får man ju ha ont, på något sätt. Inför operationer visste jag att jag var tvungen att vara lite stark och att det inte blev så mycket bättre av att tänka på smärtan.
    Men av ett litet nålstick är det ju ganska skönt att få ha ont :)
    Så tänker jag i alla fall.
    Abbe är en stark kille, han kommer klara eventuella framtida operationer utan problem!

    Jag vet inte om jag riktigt om jag lyckades formulera mig på ett bra sätt, men mina tankar är att av såna där "småsaker" (missförstå mig rätt) så kan man ju få vara som alla andra och ha ont, eftersom en spruta gör ont! Men efter en stor operation så är smärtan på ett annat sätt. Jag tror att man förstår det, även som liten. Jag minns att jag hade ont, men inte så hemskt starkt. Däremot minns jag sjukt väl när jag satt hos skolsköterskan och fick vaccin! Det gjorde förfärligt ont, och var inte alls roligt!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.