30 juni 2011

Melankolivet, Andreas och jag.

Det är fint det här med bloggar, Twitter och allt vad det heter. Man lär känna nya människor, vissa till och med så mycket att man träffas bortom bildskärmar och tangentbord. Det har blivit en hel rad nya möten på bloggalor, tweetups, sociala media-luncher och så vidare. Jag har till exempel fått fina cykelvänner som jag kör MTB tillsammans med regelbundet.

För ett drygt år sedan, skrev jag på Twitter att jag saknade mitt gamla jag. Den där glada killen som skojar och skämtar om allt och nästan alltid är på gott humör. Jag skrev att sedan Abbe föddes och med oron det förde med sig har melankolin tagit över mer och mer. Inget fel med det, men jag känner mig inte som förr.

Andreas (@anjoGBG) svarade att han kände igen sig och vi började diskutera livet och melankolin. Vi kom fram till att vi borde ses över några glas vin och snacka vidare. Tiden gick saker kom emellan, först en gång, sen igen och igen. Det där melankoliska glaset vin kom upp med jämna mellanrum men det blev aldrig drucket. Förrän en torsdag för två veckor sedan.

Så vidare melankoliskt blev det kanske inte, snarare väldigt trevligt och intressant. Och något vin blev det inte heller, däremot ett gäng goda ale.

Jag är glad att jag lärt känna Andreas. Men mest av allt är jag glad att han lärt känna sig själv. Och jag håller alla mina tummar för att hon dyker upp. Och att de får barn "för att deras kärlek gör motsatsen omöjlig". Och för att jag tror han skulle bli en fin farsa.

Till sist vill jag rekommendera er att läsa Andreas blogg. Han har ett sätt med orden. Om ni inte vet var ni ska börja så varför inte klicka på de tre länkade bitarna ovan. Ni kommer inte att bli besvikna.

9 kommentarer:

  1. Vad ska jag säga? Jo, tack!

    SvaraRadera
  2. Jag träffar Anjo både bakom bildskärmen på jobbet och i hans blogg. En ganska spännande krock. Som att se två sidor av ett mynt samtidigt. Typ.

    Att kunna dela kärleken till skrivandet med en annan copywriter är ganska sällsynt i vår bransch där idéer ofta går långt före ordomsorg. Så han är viktig för mig. Och så har vi ju vemodet i oss båda två också. Eller melankolin. Sorgen över det som inte riktigt blev som det skulle.

    Jag började blogga för en liten tid sen. Inspirerad av Anjo och sådana som du. Får fortfarande stora skälvan varje gång jag ska publicera. Vet fortfarande inte riktigt var jag ska lägga integritetsribban. Är fortfarande för ängslig för vad alla ska tycka. Eller ännu värre inte tycka.

    Tack för fantastiskt fin läsning!

    SvaraRadera
  3. Jag fick ett tips om Anjos blogg via Supporterklubben Änglarna som länkade till ett inlägg, sen dess följer jag hans blogg.

    Han skriver helt fantastiskt och hans texter berör verkligen, liksom dina gör.
    Dessutom inspirerar han mig och får mig att tänka efter.

    SvaraRadera
  4. Till Jessica:
    Var inte ängslig. Du skriver för dig själv, till dig själv. Andemeningen är ju inte att du ska skriva vad du tror att andra skulle uppskatta utan vad du har inom dig. Personligen vänder jag ut och in på mig i varje inlägg (utom ett fåtal av mer "ytlig karaktär") eftersom jag skriver om upplevelser. Melankoli är nog ett understatement i sammanhanget....
    Jag har ännu aldrig tittat tillbaka på något jag har skrivit (sedan Hannas död i okt 2009) men kommer kanske att göra det någon gång. Huruvida folk läser det jag skriver känner jag inte till om vi bortser från de kommentarer på bloggen och de synpunkter jag får från bekanta i min omgivning. Men som sagt: Bloggen är en bearbetningsdagbok, således riktad till mig själv där jag inte kan ta hänsyn till hur mina ord uppfattas av andra....
    Om du går över din integritetsgräns tror jag att du känner av det.
    Som Hanna alltid sa
    "massmis med" (=kramar!)
    Hannas pappa

    SvaraRadera
  5. Integriteten är ändå svår i bloggvärlden. Det känns som intimt och privat, men är öppet för alla och envar. En balansgång som jag tror känns i maggropen när den är på rätt nivå.

    SvaraRadera
  6. Abbespappa! Läs böckerna av Eckhart Tolle. Lät alldeles för flummigt för min smak när jag började, jag som är en kontrollerad och upplyst människa. Trodde jag. Hitta sig själv, leva här och nu. Bra skit helt enkelt!

    SvaraRadera
  7. Kan väl säga att jag gått andra vägen. Har känt Andreas i snart 20 år och nött många mil på många vägar i hans sällskap. Han tipsade mig om din blogg och jag fastnade här...

    SvaraRadera
  8. Andreas är min bror och jag är en stolt syster. Det är också han som tipsade om Abbes pappa... Detta är mina två favvisbloggar att följa. Många gånger har jag kunnat följa er nästan bildligen, då det är i mina och hoods ni rör er. Många gånger är det jag sänt varma hoppfulla tankar till er bägge när orden varit sköra och tillvaron sårad.

    SvaraRadera
  9. Han har verkligen ett sätt med orden. Och verkar vara jättefin.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.