Semester.

Från en tågkupé skriver jag detta. Killarna har mumsat i sig en stor påse godis och Abbe undrar nyfiket hur det går till att sova på ett tåg. Vi rusar fram genom Sverige på väg mot Jämtlandsfjällen och Storulvån. Någon kanske minns att storebror och jag var där när han var fem år. Vi har velat åka tillbaks varje år sedan dess, men det har inte blivit av. Nu åker vi allihop, Abbe, storebror, mamman och jag. Och därmed har semestern börjat på allvar.

Semestern förresten, då blommar vår honungsros. Ni skulle känna hur den doftar. Ibland vänder jag och går tillbaka genom öppningen under rosen bara för att dra några djupa andetag genom näsan. Fram och tillbaka några gången för att känna hur gott det luktar. Det händer att jag gör den där proceduren så många gånger att jag glömmer bort vad jag egentligen skulle hämta eller göra när jag först gick igenom porten. Men det gör inget, det är inte så många veckor om året man får andas den där luften.

Och ljudet. Ni skulle höra hur det surrar. Bin och humlor älskar rosen och stannar man till under den en varm sommardag är det ett näst intill öronbedövande brummande. Som i ett litet propellerflygplan. Jag kan stå i evigheter och titta på när de samlar pollen och nektar. Deras flit är fascinerande.

Men eftersom ni varken kan känna doften eller höra ljudet från rosen får ni hålla tillgodo med några bilder. Nu är det dags att fälla ner sängarna i kupén och bädda ner några små killar. I morgon vaknar vi i Jämtland.