Killarna satt bredvid varandra i soffan och spelade Minecraft på var sin iPryl. Plötsligt blev det tumult och Abbe börjar gråta. Vad hände? Jo, följande:

Storebror bakade en kaka. I spelet.
Abbe ville smaka på kakan. I spelet.
Storebror åt upp hela själv. I spelet.
Abbe blev arg och dödade storebror. I spelet.
Storebror blev arg och sopade till Abbe. I verkligheten.

Det är läggdags. Abbe och jag småpratar i sängen.

Abbe: Pappa.
Jag: Mmm.
Abbe: Jag önskar att jag inte var ett hjärtebarn.
Jag: Nämen vännen, varför då?
Abbe: Då skulle jag inte vara annorlunda. Jag skulle vara vanlig.

Hjälp! Börjar de här tankarna komma nu? Att känna sig annorlunda. Att inte passa in. Jag har bävat och vetat att de kommer en vacker dag. Men jag trodde det skulle dröja några år till.

Jag: Känns det så?
Abbe: Ja. Tycker du också det?
Jag: Vad då?
Abbe: Att det var bättre om jag inte var ett hjärtebarn.

Inre kris. Det är klart att jag önskar att han sluppit alla operationer och sjukhusbesök och allt vad det innebär. Men samtidigt. Han är ju perfekt.

Jag: Nä, vet du Abbe? Du och din brorsa är det bästa som har hänt i mitt liv. Jag vill ha dig precis som du är. Och du…
Abbe: Vadå?
Jag: Jag vet en annan kille som är annorlunda. Som också har ett speciellt ärr som du, fast inte på bröstet. Som också är supergrym.
Abbe: Harry Potter?
Jag: Precis.

Abbe ler lite fundersamt. Jag stryker honom på kinden och han vänder sig om. Det tar inte många minuter förrän han sover.

Under arbetet med Göteborgsgirot har jag fått många nya vänner. En av dem är Mattias Reck som under arbetet med girot dessutom gick och blev förbundskapten för svenska herrlandslaget i landsvägscykel. Mattias är inte bara en grymt duktig coach och träningsexpert utan också en jäkla trevlig kille. Till helgen har han dragit ihop en grej som är grym.

Han har samlat sexton stycken av de snabbaste cyklisterna i landet för att under morgondagen försöka köra Vätternrundan – på den snabbaste tiden någonsin. Rekordet runt sjön i dagsläget är sex timmar och trettiosju minuter (!!!!), vilket i mina öron låter helt sinnesjukt fort, men det har de alltså tänkt försöka slå. Vi snackar om en medelhastighet som ligger en bit över 45 km/h. Under trettio mil. Mäktigt!

Men inte nog med detta. När de ändå får uppmärksamhet för den här grejen passar de på att göra lite fin nytta också. Mattias och de andra cyklisterna samlar in pengar till Hjärtebarnsfonden. Kan det bli mer passande för en kille som mig? Jag älskar cykling, Abbe är mitt hjärtebarn och Mattias är min vän. Spot on!

Alltså. Snälla, hjälp mig och Mattias Reck att samla in pengar åt hjärtebarnen medan de andra försöker runt Vättern snabbare än blixten. Kan de köra i nästa 50 knyck under dryga sex timmar, så kanske vi kan pytsa in en femtiolapp (eller flera) var. Okej? Många bäckar små, ni vet.

Klicka här för att komma till insamlingen.

Heja cyklisterna! Heja hjärtebarnen!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag är en riktig mes när det kommer till skolavslutningar. Jag står alltid med en stor klump i halsen och torkar tårar i ögonvrån eller på kinden om de hunnit smita så långt. Det är inte inte alls sorgligt – tvärtom – många gånger har jag svårt att hålla skrattet tillbaka tillsammans med tårarna, det är bara så rörande och känslosamt. Som en välregiserad Hollywoodrulle, eller nåt sånt där översliskigt avsnitt av Extreme home makeover.

Jag tror det är förväntningarna, avskeden och ambitionerna i en salig röra som gör det. Barnen har arrangerat och tränat, de är finklädda och laddade. Vissa lämnar skolan i år, andra byter lärare. Och trots att den musikaliska ambitionen ibland skjuter betydligt högre än slutresultatet når, så är det så fint att se viljan och tron på att det ska gå. Det räcker för att jag ska börja se grumligt i alla fall.

Idag var det extra nervöst. Storebror skulle spela "Den blomstertid nu kommer" på saxofon ihop med två kompisar. Han har övat varje dag, det har låtit bättre för varje gång han övat och de sista veckorna har han lagt bort noterna och spelat helt utantill. Men jag vet hur det är. När man står där och alla tittar och plötsligt är hela huvudet soprent. Blankt. Nervositeten tar över och allt man tränat på är borta.

Men det verkade inte påverka storebror alls. De spelade superfint och jag ska erkänna att jag sträckte lite extra på mig när de spelat. Storebror har visserligen gjort hela jobbet själv, men hey, jag har ju gjort storebror.


Efter alla uppträdanden var det dags för det årliga frosseriet i tårtor.

PS. Jag filmade och skulle gärna visa er, men av respekt för alla andra barn och deras föräldrar som syns i filmen, och inte bett om att få hamna på nätet, avstår jag. Jag ska fråga storebror om vi inte kan göra en egen film för er när han spelar. DS.

Det är Sveriges nationaldag och jag firar genom att köra ett cykellopp på tio mil. Vädret visar sin bästa sida och bansträckningen är otroligt vacker på landsvägar längs sjöar och genom skogar. Jag cyklar och njuter och slås av hur otroligt vackert det här landet är. Det slutar med att jag kommer hem på kvällen och börjar rota lite bland mina bilder. Det blev ett litet bildspel. Se det som en nationaldagshyllning.

(dagen till ära blir det ett inlägg i repris från tidigare år)

För tretton år sedan träffade jag en tjej. Det var i Skagen, det var kristi himmelfärdshelg och det var i början av juni precis som nu. Jag hade sett henne tidigare ett par gånger, på after work på en av stans krogar. Hon var kompis till några vänner jag lärt känna på en skidresa och väldigt söt. Nu stod hon där i trängseln på en bar i Skagen. Mina vänner och jag höll låda, spelade gitarr och sjöng. Jag stod på ett av borden med en tamburin handen och skrålade Talking Heads gamla klassiker "Phycho killer". Hon och hennes vänner sjöng och dansade med oss.

Det var en helg berusad av både känslor och dansk öl, följd av tomhet på seglatsen hemåt. Den där tomheten.

Så kom vardagen och jag var tvungen att börja leta. Jag visste vad hon hette och var hon jobbade, men ville inte fråga mina skidvänner. Jag chansade och ringde ett telefonnummer jag trodde var hennes. Telefonsvarare. Jag blev osäker på rösten i andra änden, den lät lite annorlunda i telefonen, men jag försökte igen efter några timmar. Det var hon. Vi pratade lite och hon frågade om jag ville komma dit och äta nästa dag. Det ville jag.

Gillar du pasta, frågade hon när jag klev in i hennes kök. Javisst sa jag, och fick ett glas vin till maten. Sedan kunde jag inte köra hem. Blev tvungen att sova över. Och nästa dag igen. Jag kom inte hem på över en vecka och myntade uttrycket "köpa rent" eftersom jag fick gå till Åhlens på lunchen och köpa nya kläder varje dag.

Ett år senare var jag i norska fjällen och höll en kurs i glaciärvandring. När jag kom hem stod hennes möbler i mitt hus och hennes lägenhet var tom. Hon hade flyttat in och vi bodde nu ihop.

Det blev 2004 och det blev den femte juni. Det är nio år sedan idag, och var jag så nervös att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Vi gick så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Prästen sa fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Vi stod i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire cabriolet.

Det är nio år sedan idag och känslan sitter kvar ännu.

För någon vecka sedan kom storebror hem och berättade om en incident i skolan. Han hade slagit till en kille i klassen och ville berätta vad som hänt.

Klasskompisen, vi kan kalla honom Adam, höll på och stökade med en annan kille, vi kallar honom Bertil, för säkerhets skull. Adam kallade Bertil för "jävla bög" flera gånger. Vi ska komma ihåg att de här killarna är tio år gamla. Storebror sa åt Adam att lägga av, och lämna Bertil ifred. "Sluta säga så! Och dessutom är det inget fel med att vara bög" sa storebror.

Adam vände sig då mot storebror och ropade "då är du en jävla bög då!". "Äh lägg av!" sa storebror. Adam fortsatte "HAN ÄR BÖÖÖÖG!" Storebror bad honom sluta ett par gånger, men utan resultat. När inget hjälpte tröttnade storebror och lappade till Adam.

När jag hörde den här historien drabbades jag av en liten inre kris. Jag hade lust att krama om storebror och säga vilken toppenkille han är, som både står upp för en kompis och dessutom motarbetar det stereotypa föraktet mot minoriteter, som t ex homosexuella, som uppenbarligen börjat gro redan i så här unga år. Jag vet inte om "Adam" ens vet vad en bög är eller om han menade så mycket illa med det, men bara det faktum att ordet används av en tioåring för att smäda någon, tycker jag är skrämmande nog.

Men det aldrig okej att slåss. Jag kan ju inte berömma min tioåring och säga att det var bra att han sopade till sin klasskompis. Det skulle sända helt fel signaler. Samtidigt känns det inte rätt att skälla på honom när han visade både tapperhet och sunda värderingar.

Det blev något slags mellanting. Jag var väldigt tydlig med att det aldrig är okej att slåss. Aldrig. Samtidigt sa jag att det var fint av honom att försvara "Bertil" och att han har helt rätt i det han sa om att vara bög. Jag sa att jag var stolt över honom för just den biten, men att nästa gång något sådant händer får han hitta någon annan lösning än just våld.

Hur skulle ni ha gjort?

Nu ligger nästa avsnitt av podcasten Joller ute. Denna gång är jag värd och har Martin Melin som gäst. Två pappor alltså och därmed var temat för vår podcast – föräldrar emellan – ganska givet. Papparollen.

Lyssna på podcasten på iTunes
Eller på Spotify

Ni vet när man har jobbat med något väldigt länge och riktigt mycket och så är det plötsligt dagen då allt ska vara klart. Själva elddopet. Man är nervös och spänd, men framförallt otroligt förväntansfull.

Helgen som gick hade jag en sådan upplevelse. För knappt ett år sedan kom en av våra kunder på byrån och sa "jag har en idé" och så satte arbetet igång med vad som sannolikt kommer att bli ett av Göteborgs och Sveriges största evenemang inom hälsa och idrott med åren – Göteborgsgirot.

Sedan dess har jag jobbat nästan oavbrutet med projektet. Alltifrån att hitta på namnet, rita logotypen, ta fram affischer, annonser, hemsida, nummerlappar, skyltar och banderoller, programblad, sköta Facebook, Twitter och tusen miljoner saker till. Vi har varit involverade i hela utvecklingen av projektet på många plan. Och för en cykelidiot som mig är det inget annat än ett drömuppdrag.

Så i lördags, efter många månaders intensivt arbete och några helt galna veckor på slutet, stod jag äntligen där mitt i folkhavet i mina cykelkläder med ena handen på styret. Det strömmade musik ur ljudanläggningen, solen var precis på väg att tränga igenom molnen och runt mig rörde sig folk i färgglada cykeltröjor långsamt in på löparbanan på Ullevi där starten skulle gå om en knapp halvtimme.

Det blev nästan för mycket för mig. Tröttheten, förväntningarna och lyckan över att allt verkade funka så här långt gjorde att glädjetårar trängde fram under mina cykelbrillor. Jag visste inte riktigt om jag skulle börja gråta eller bara gapskratta rakt ut. Märklig känsla.

Göteborgsgirot består av ett stadslopp på knappt sju mil genom Göteborgs alla tio stadsdelar – på lördagen, MTB-lopp i Delsjöterrängen (37 eller 25 km) och barnlopp inne på Ullevi – på söndagen. Alla med målgång inne på Ullevi.

Eftersom MTB i skogen är det jag helst håller på med så hade jag bestämt mig för att köra MTB-loppet. Men så ville jag inte missa folkfesten längs stadsloppet, så jag anmälde mig till båda. Nu blev det liksom inte riktigt så.

En dryg vecka före loppen vaknade jag en natt med en svullen armbåge och stor smärta. Jag hade fått en mycket besynnerlig infektion och hamnade på akuten med intravenös antibiotika och helgipsad arm. Tack så mycket! Men låt oss göra en lång historia kort. Antibiotikakuren hjälpte och några dagar innan loppet var infektionsvärdena nere på vettig nivå. Jag insåg att skaka på steniga stigar i flera timmar var inte vad min armbåge behövde, men att cykla racercykel på asfalt skulle gå bra. Alltså blev det stadslopp för mig, istället för både det och MTB.

Det var fantastiskt kul! Nu är jag nöjd, men trött.

(som vanligt blir bilderna större och finare om ni klickar på dem)


Cyklister som tar igen sig inne på Ullevi efter sju mil runt Göteborg.
Medaljskörd.

Starten för MTB i Skatås.

Killarna hittar en bra plats att se starten ifrån.

MTB-cyklister före leran.

Målgång.

Tvåan och trean i herrarnas elitklass i MTB svänger in mot Ullevi.

Vinnaren i damernas elitklass i MTB, Åsa Erlandsson, kliver av cykeln några meter före mål och springer med den över mållinjen. :)

Lerigt.














Ola Selmén med band från Amigo på SVT underhöll hela helgen. Här delade han ut medaljer efter genomfört barnlopp. Tidigare hade 70-80 småknattar kört 50 meter trehjulingslopp på löparbanorna. Väldigt fint. Cykelsportens återväxt.

Stolt vinnare.

Idag släpptes podcast-avsnittet som Lotta och jag spelade in förra veckan. Hjälp vad konstigt det känns att höra sig själv prata. Men bortsett från det tycker jag att det blev ett fint samtal om svåra saker. Jag hoppas att ni tycker det också, ifall ni lyssnar.

Vår podcast finns om du följer den här länken till iTunes eller den här länken till Spotify. Om man inte använder någon av de tjänsterna går den också att lyssna på på den här länken.

Bilden från inspelningen nedan lånade jag från podcastens Facebooksida



Nu sitter på tåget hem från Stockholm igen efter att ha spelat in ännu ett avsnitt. Denna gång var jag värd och Martin Melin gäst. Vi snackade om papparollen och det avsnittet kommer om en vecka.

Abbe skulle testa alla tuschpennor i ett paket för att se om de funkade eller kanske var torkade. Varje penna fick måla en liten gubbe. Sedan gav Abbe varje figur ett namn. Bland de mer udda namnen finner vi bland annat Ko, Prut, Eggsmör och Hejdå.

 

Hepp. Sitter på tåget mot Stockholm och vårsolen skiner över den svenska naturen utanför mitt fönster. Det går inte att komma ifrån att vi bor i ett vackert land.

Genom åren har jag haft en del kontakt med Lotta Gray, ni vet Lotta som skriver bloggen Vimmelmamman, men vi har aldrig hunnit sitta ner och prata med varandra ordentligt. Bortsett från ett snabbt möte utan för en biograf på galapremiären av Bilar 2 har vi inte ens träffats, trots att vi följt varandra genom åren. Förrän nu.

Om några timmar ska Lotta och jag spela in en podcast – ett radioprogram på nätet kan man säga, för dem som inte vet vad en podcast är. Då få vi sitta i en studio och prata om föräldraskap i allmänhet, och hur det är när livet inte riktigt blev som man tänkt sig, i synnerhet. Det ska bli jättekul!

Lyssna på tidigare avsnitt av podcasten Joller på iTunes, eller på Spotify.
Om du klickar på bilden kommer du till Jollers Facebooksida.

Hej på er. Det har inte direkt varit något rasande tempo på publiceringen av inlägg på den bloggen på sista tiden. Jag är den första att erkänna det. Jag har helt enkelt för mycket annat att stå i. Tiden och orken räcker inte riktigt till.

Det börjar att dra ihop sig för ett projekt jag jobbat väldigt mycket med under väldigt lång tid. Ett jätteroligt projekt eftersom det handlar om ett av mina största intressen när jag får lite tid över, nämligen cykling. På lördag om två veckor går nämligen det första Göteborgsgirot genom tiderna av stapeln. Jag tror det kommer att bli en superkul folkfest på två hjul (gånger ca 3-4000) och om du cyklar lite till vardags och inte anmält dig än rekommenderar jag att du gör det. Det här vill du inte missa.

Vi har arrangerat ett nytt bloggforum, den här gången på nya Radison Blu Riverside Hotel här i Göteborg. Vid det här laget har jag lärt känna flera av personerna bakom bloggarna och det är riktigt roligt att träffas igen.

Vi har varit i Stockholm på Guldäggsgala också. Alltid lika kul. Extra kul att det var bidraget för Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus som var nominerat. Det blev en nominering men inget silver eller guld, men jag är stolt och glad ändå.

Sist men inte minst. Kommer ni ihåg när jag blev årets kycklingbloggare? Nu är kokboken klar och innehåller en massa recept sammanvävt med ett reportage från finalomgången när vi lagade mat live, med Mannerström & Co som jury. Lite kul faktiskt. Den finns att ladda ner eller bläddra i om du klickar på den här länken.

Känner ni till fantastiska Team Rynkeby? Det är ett nordiskt välgörenhetsinitiativ som syftar till att samla in pengar till Barncancerfonden i Sverige och dess motsvarigheter i Finland och Danmark. Varje sommar cyklar ca 1000 personer från de tre länderna till Paris för att stödja barn med cancer och deras familjer. Under året samlar de in sponsorpengar och arrangerar olika events. I Sverige finns i år sex lag och jag fick en fråga från Team Rynkeby Växjö om jag ville skriva en gästkrönika till deras kampanjsajt. Det ville jag.

Jag vet.

Jag vet precis hur det känns. Väntan på beskedet. Det där jävla beskedet. Om allt har gått bra; om han kommer att klara sig. Om livet kan rulla vidare i några år till, som i en vanlig familj. Jag vet hur tystnaden i de nedsuttna sofforna på avdelningen låter, hur den artonde koppen kaffe på samma dag smakar och hur handspriten först känns kall när man gnider in den.

Jag vet hur fartvinden känns i ansiktet. Hur dofterna från åkrar och skogar fyller näsan. Eller blandningen av klor och frityrolja när man passerar det lokala äventyrsbadet. Jag vet hur lätt hjulen rullar med sju bar i däcken, hur skarp linjen blir mellan solbrännan och den bleka huden på låren.

Jag vet hur det känns att älska någon mer än sig själv. På det villkorslösa, ohejdade viset. På ett sätt man aldrig kunnat föreställa sig före man satte någon till världen. Någon som är viktigare än allt. Jag vet hur bräckligt universum är när man tvingas lägga sitt barns liv i händerna på någon annan. Jag vet hur viktig forskningen är. Oavsett om det handlar om små hjärtan som blev trasiga när de kom till eller om det rör sig om en skenande celltillväxt.

Jag vet hur roligt det är att göra saker tillsammans med andra. Hur mycket bättre fikat vid en sjö på mountainbiketuren smakar tillsammans med likasinnade. Jag vet hur livet leker även i motvind, om man bara får ligga på rulle. Och jag vet hur fint det känns att få vara med i ett sammanhang, att få hjälpa till att dra.

Och jag tänker. Att vara en del en fantastiskt fin klunga som låter barncancerforskningen ligga på rulle hela vägen från Växjö till Paris. Det måste vara en underbar känsla. Heja er!

Hälsningar
/Gunnar 
Amatörcyklist och hjärtebarnspappa

Om ni klickar in här kan ni läsa mer om Team Rynkeby Växjö.

– Pappa, varför säger en del människor "det var inte igår" när man träffas?

Högtiden till ära tänkte jag köra ett inlägg i repris från i fjol. Nämligen ett recept på smarrigt påskkäk.

Om ni aldrig har smakat på Bohuslänsk äggost så tycker jag att ni borde göra det. Det är mycket gott. Folk äter den på lite olika sätt. Antingen som en del av smörgåsbordet vid jul eller påsk, tillsammans med sillen och det andra. Eller också som efterrätt serverat med sylt, gärna björnbärssylt. Det beror på vilken falang man tillhör. Själv är jag uppvuxen i den ena falangen och ingift i den andra, så jag är liksom van vid både och.

Och här kommer en liten beskrivning av hur man gör äggost:



Man behöver
3 liter standardmjölk
3 deciliter vispgrädde
10 stycken ägg
6 deciliter gräddfil och
4 matskedar strösocker.


Värm mjölk och vispgrädde. Det ska bara sjuda, inte koka.


Vispa ihop ägg och gräddfil till en fin massa.


När mjölken och grädden sjuder häller man i äggsmeten. Rör om då och då tills det börjar skära sig. När massan börjar klumpa ihop sig tar man bort kastrullen från spisen och låt det stå i 5-10 minuter.


Använd sedan en hålslev och ös upp massan med i en äggostform. Har du ingen äggostform kan du borra hål i en vanlig sockerkaksform. Hålen är till för att vasslen ska rinna ut.


När du lagt upp hälften av massan strör du ut 2 matskedar av sockret. Lägg i resten av massan och avsluta med 2 matskedar socker igen.



Äggosten ska stå svalt och rinna av i sin form över natten. Gärna i kylskåpet. När man stjälpt upp den ur sin form kan man eventuellt dekorera med t ex kanel om man vill. Jag återkommer med bild på den färdiga äggosten.

Sedan kan det vara fint att dekorera den. Här gjorde jag det med hjälp av en utskrift från datorn, en skalpell och lite kanel.





Lycka till. Och glad påsk!

 Rocky!
 

















Stor kamera. Här gällde det att ligga helt stilla i tjugo minuter. Med kameran så nära att Abbe slog i näsan om han vred på huvudet.

Jag har som vanligt förberett honom i flera dagar. Vi har snackat om vad som ska hända i morgon, att vi ska vara på sjukhuset hela dagen och att vi ska till olika avdelningar och olika läkare. Han är beredd på vilka saker han ska göra som kommer att vara obehagliga, han har gjort dem förut.

Han vet att besöket hos ortoptisten på morgonen sannolikt kommer att innebära droppar i ögonen. Droppar som svider och gör att allt blir suddigt ett tag. Och han vet att eftermiddagens lungscintigrafi innebär att de måste sätta en nål på honom. En flygplansnål, som vi kallar dem, för att de små plastdelarna som man fäster med tejp på huden liknar vingarna på ett litet flygplan. De kommer sticka en sån där flygplansnål genom hans hud och in i ett blodkärl för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Och faktiskt. Abbe verkar ganska cool inför de här sakerna. Okej, jag vet att han kommer att protestera när det väl är dags. Men eftersom han har full koll på vad som ska hända så det är förhoppningsvis lite avdramatiserat. Och han vet att jag förstår. Att jag vet att han inte tycker om de där grejerna. Han vet att om det går någorlunda bra så kommer han att få väldigt mycket beröm och säkert lite extra goda grejer från kiosken när vi tar en fika.

Resten är enkelt. Ögonundersökningen är en piece of cace om man bortser från dropparna. När väl nålen är satt är lungscintigrafin heller inte mycket att oroa sig för, tycker Abbe. Det handlar bara om att ligga alldeles stilla under hela undersökningen och det ska inte vara några problem om man bara har med sig rätt film på DVD.

Det kommer att gå bra imorgon. Det är jag säker på.

Fjorton barn, en gymnastiksal, massor av redskap, en playlist, fruktspett, bullar, kakor, stora mängder dricka och en nybliven åttaåring.

Svårare än så behöver det inte vara.

Du fyller år. Vad ger man i present till någon som dig? Hur ska jag någonsin kunna göra dig rättvisa? Hur ska jag kunna ge dig något som kan mäta sig med det du gett mig?

Jag vill ge dig självkänsla. Jag vill att du ska växa och utvecklas som människa och förstå att både medgång och motgång är en del av detta. Jag vill att du ska lita på att du kan. Du kommer att möta människor som säger det motsatta, att du inte duger. Folk som får dig att tvivla. Alla möter dem, det har också jag också gjort, Abbe. Men lova mig, lyssna aldrig på dem!

Jag vill ge dig styrka att stå emot, mod att vara dig själv. Det är så lätt att dras med, falla för grupptrycket. Att så förtvivlat gärna vilja passa in. Alla passar in, Abbe. Alla. Ett pussel där samtliga bitar är identiska blir förfärligt tråkigt, och dessutom nästan omöjligt att lägga. Det är svårt att vara som alla andra, omöjligt faktiskt. Men att vara Abbe – du är bäst i hela världen på det.

Jag vill ge dig kärlek. Och det fina med det är att ju mer jag ger dig, desto mer får jag tillbaks. Du har en obegränsad, aldrig sinande källa verkar det som. Alltid en kram över. De bästa, mjukaste och finaste kramarna. Inte bara till mig, utan till alla som behöver och alla som förtjänar. I alla lägen. Du säger "Jag älskar dig". Varje dag. Du har sagt det till mig fler gånger på de här åtta åren än jag sammanlagt fått höra orden under alla år före du blev min. "Jag älskar dig i hela universum", säger du. Ingen annan har sagt så. Detsamma, säger jag.

Jag vill ge dig allt det här och mycket mer därtill. Alla dagar på året.
Men idag, på din åttaårsdag, ska du få en ny cykel.

Okej det är en dryg månad sedan jag var där, men jag kom på att ni aldrig fick se några bilder från Disentis. Tills nu. Håll till godo.