Flera har frågat om vi verkligen vill bo där med "såna grannar". Jag förstår att det kan verka konstigt. Men det här huset ha varit vår dröm i många år nu. Redan när Abbe föddes och vi var osäkra på vad hans diagnos skulle betyda för hans möjligheter att t ex resa bestämde vi oss för att ge honom och hans bror ett härligt ställe att växa upp på somrarna. Det ska inte ogina människor få ta ifrån oss. På något sätt får vi bara försöka bortse från allt det här och bara njuta av att vi äntligen kan få vara i vårt fritidshus, som vi drömt om.

Jag tycker att det är väldigt ledsamt att det blivit såhär dumt, för vår ingång i detta har från allra första dagen varit att försöka hitta lösningar som alla kan känna sig nöjda med. Och även om det varit ganska kyligt redan från start så trodde jag faktiskt att vi skulle kunna hitta dit. Men faktum är att vi har känt oss väldigt ensamma i ambitionen att nå en bra kompromiss. Bröderna Bakom var med ett tag, där fanns en gemensam vilja och vi försökte tillsammans nå fram till något som funkade för båda. Det kändes bra. Men så ändrade de sig i sista stund.

Familjen Framför däremot har inte visat något som helst intresse av att ge och ta. De har haft sina bestämda krav hela tiden och egentligen aldrig varit öppna för några kompromisser. Istället har de bara bråkat, via brev till kommunen. Trist. Det enda de åstadkommit med det är att få en granne som inte tycker om dem. Ett hus blir det på vår tomt ändå. Och sannolikt ett mycket sämre alternativ för dem än om de varit lite samarbetsvilliga.

Trösten i hela den här historien är att det finns andra grannar på gatan som inte alls är avigt inställda, utan tvärtom tycker det är kul att det händer något.

Inför leveransen av massivträväggarna delade Abbemamman och jag ut en lapp i brevlådan till alla som bor innanför oss på vägen. Där fanns information om vilken dag och tid leveransen skulle ske och att vägen skulle komma att vara blockerad av en långtradare och en kranbil under ett antal timmar. Vi bad om ursäkt för olägenheterna och påpekade att de skulle parkera nedanför oss om de behövde sina bilar mellan dessa tider.

När vi skulle stoppa lappen i en av brevlådorna kom en kille gående och sa "jag kan ta den". Jag lämnade lappen i hans hand och vi gick vidare nedför gatan. Efter en stund ropade han efter oss: "Är det ni som ska bygga?" Jag stelnade till och tänkte att jag orkar inte en till, men svarade honom: "Ja, det är vi." Han tittade upp från lappen och ropade tillbaka: "Vad kul! Välkomna hit!" Värmen spred sig i mitt bröst. Vi är inte paria. Alla hatar oss inte.

Det gick ett par dagar efter att vi delat ut lappen så kom ett sms från ett nummer jag inte kände igen. "Tack för informationen angående [datumet då leveransen väntas]. Välkomna till [gatan där vi bygger]!! Hälsningar [XX]"

Sms:et kom från ytterligare en annan granne. Jag hade lämnat mitt mobilnummer på lappen om det var någon som hade några frågor. Behöver jag säga att en tår rullade ner för min kind?



Som vanligt kan du klicka på bilderna om du vill se dem större.
PS. Om du vill läsa alla inlägg om "Drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>