17 juni 2010

Habiliteringen och läkarutlåtandet.

Att vara förälder till ett barn med diagnos kan vara jobbigt. Att vara förälder överhuvudtaget tar på krafterna, men att ha ett funktionshindrat barn ställer ännu lite mer krav. Så är det bara, inget konstigt med det. Som väl är finns det därför extra stöd och hjälp att få. Habiliteringen till exempel. De finns till för hjälpa oss och göra livet lite enklare både för barnet och oss föräldrar. Men ibland undrar jag.

Vi behövde ett läkarutlåtande till vår vårdbidragsansökan. Familjer med funktionshindrade barn kan få vårdbidrag. Det ska täcka det merarbete och de merkostnader som man har i förhållande till om barnet hade varit alldeles vanligt. Vad det nu betyder att vara vanlig? Det är i alla fall en bra möjlighet, för trots att pengar egentligen är rätt ointressant i sammanhanget så blir det mycket av både extrakostnader och merarbete.

Ansökan skulle skickas in under maj, så vi kontaktade habiliteringen redan i april för att få en tid hos läkaren. Det fick vi. Dessvärre blev det samma dag som Abbe skulle opereras. Vi ringde och förklarade läget och sa samtidigt att det ändå var lite sent eftersom vår ansökan skulle vara inne före första juni. Vi behövde helst en tid före operationen för att ha lite marginal. De lovade att försöka ordna det. Bra, sa vi. Sedan hörde vi inget på ett tag, förrän en kallelse kom i brevlådan. Välkomna till habiliteringen den 10 juni!

Okej!? Men då är ju liksom maj slut. Med råge.

När vi lugnat ner oss lite, och läst på extra noga förstod vi att vi kunde göra färdigt vår ansökan och skicka in den i Maj, och komplettera med läkarutlåtandet senare. Bra, då funkar kanske den tionde trots allt, tänkte vi och konstaterade att vi hade hela juni på oss att komplettera med intyget från läkaren.

Den tionde juni i tog vi ledigt från jobbet hela dagen, både min fru och jag. Skolavslutning på förmiddagen och habiliteringen på eftermiddagen. Det här med att sitta och ingående berätta för en läkare varför det är jobbigt med att vara förälder till Abbe tar på krafterna.

Normalt vill jag se saker positivt, jag försöker bortse från det jobbiga och känner mig lyckligt lottad för att ha välsignats med ett sådant charmtroll som Abbe. Jag strävar efter att se förbi hans svårigheter och allt extra arbete det innebär att vara hans pappa. Det är ju mitt liv, jag kan inte välja bort det och jag vill inte välja bort det. Inte för allt smör i Småland. Men när man söker vårdbidrag är det inte meningen att man ska se saker positivt, man ska inte ha överseende. Det handlar om att beskriva merarbete och merkostnader. Helt krasst. Det är jobbigt.

Nåväl, vi stålsatte oss och traskade dit för att bikta oss om Abbes tillkortakommanden. Det blir bra det här, vi får ett läkarutlåtande som vi kan komplettera med i efterhand. Vi har ju några veckor på oss. Trodde vi.

Det första läkaren sa efter att vi hälsat och varit artiga en stund är att det var hennes sista dag och att hon skulle gå på semester efter vårt möte. Så här blir inga utlåtanden skrivna innan semestern. Det blev helt svart i huvudet på mig. Vad säger hon? Allt hänger ju på det här.

Vi förklarar än en gång hur akut läget är, hur tydliga vi hela tiden varit med att vi egentligen behövde intyget innan Maj månads utgång, men att vi nu räknat med den här nödlösningen. Oj då, vi får se om jag hinner skriva det i eftermiddag, sa hon, men jag tror inte det. Och sedan går jag på semester.

Vi genomför hela den jobbiga intervjun och åker därifrån modstulna och bedrövade. Dagen efter när jag ringer en sekreterare på habiliteringen för att höra om läkaren skrivit utlåtande får jag reda på att hon inte gjort det. De säger att hon gör det när hon kommit tillbaka i juli. Jag berättar för dem hur besviken jag är, trycker på den röda luren på min iPhone, skriker rakt ut "jävla idioter" och svinar mobilen så hårt i bordsskivan att saker och ting flyger åt alla håll. Mina kollegor frågar, och jag svarar. Med gråt i halsen.

Jag som trodde de skulle hjälpa oss att göra livet lite enklare. Inte tvärtom.

Andra bloggar om , , ,

41 kommentarer:

  1. Jag måste bara säga att det där var rent ut sagt obegripligt, jävla skitklantigt (på ren svenska). Hade jag varit i era kläder hade jag varit vansinnig.
    Jag tycker det är otroligt bra att du trots allt skrev detta inlägg, för det handlar ju om ett solklart fall av att ni inte blivit ordentligt lyssnade på. Ni måste absolut ställa dem till svars för detta, på ett eller annat sätt.

    SvaraRadera
  2. Gosh, jag blir bara ledsen. :( Ring och tjata på folk (vet inte riktigt vilka, men någon) och se till att någon får tummen ur och hjälper er. :) You can do it!

    SvaraRadera
  3. Attityden att man inte behöver slutföra sitt arbete innan man åker på semester och eftersom de visste vad det gällde, verkar så otroligt obegriplig och ändå vanlig i Sverige. Är bosatt i USA som naturligtvis har sina tillkortakommanden, men där patienter ändå ses som kunder som man skall tillfredställa i bästa mån. Om någon går på semsester så finns det nästan alltid någon som kan täcka, och skall ett utlåtande skrivas så sker det innan. (Nästan alltid även om man ibland får påminna).

    Hoppas, hoppas att ni kan få uppskov till juli.

    SvaraRadera
  4. Vilken skitläkare! Usch för sådana människor. Håller tummarna för att det går att lösa ändå.

    /Terese

    SvaraRadera
  5. Jag riktigt känner din frustration, den är så välbekant att det nästan är vardagsmat. Det är precis så man nästan alltid bemöts och det krävs att man själv är aktiv hela tiden. Hur många telefonsamtal, mail och brev har gått ut på att tjata fram sin rättighet, det är en fråga jag ofta brukar ställa mig. Så ska det inte behöva vara inom habiliteringen!

    SvaraRadera
  6. Tyvärr känner jag igen det där. Du formulerar så bra känslan av att släppa allt det positiva tänket som man hela tiden har i huvet, och berätta allt ur det negativaste perspektivet. Bara det har fått oss att inte söka bidrag mer än en enda gång. Den gången, när vi till slut fick vårdbidraget, så betalades det ut i början på januari, trots att bidraget gällde året innan. Det året hade jag knappt jobbat nånting på grund av att det varit så mycket vab:ande. Året efter, alltså då pengarna kom, gick allt mycket bättre och jag jobbade så normalt som det är möjligt när man har barn med kroniska sjukdomar. Bidragssumman fick till följd att jag åkte över gränsen för statlig inkomstskatt och jag fick en fet restskatt och fick i stort sett skatta bort hela bidraget. Och det gick inte att fixa på något vis. Hade min extra inkomst (som skattemyndigheten uttryckte det) varit jättehög (kommer inte ihåg summan) så hade den gått att flytta tillbaka till året innan, men eftersom det inte var stora summor så går inte det. Så se till att om ni får vårdbidrag så ska det betalas ut under det sökta året.

    SvaraRadera
  7. Så ska det inte få gå till! Herremingud!

    SvaraRadera
  8. Att det alltid ska vara så krångligt när man behöver hjälp. Man måste verkligen vara stark för att orka med att driva på så hårt som behövs för att det ska hända något och det har man ju inte kraft till när man har ett funktionshinder eller är anhörig.

    SvaraRadera
  9. Läkaren borde klippa sig och skaffa ett nytt jobb. Inte är det människor hon borde våra i a f. Det är bara att stå på sig. Det lönar sig!

    /Anna, van att bråka

    SvaraRadera
  10. Så dj-a dåligt, rent ut sagt.
    Det är då jag skäms över att jobba i vården.
    Ta det med klinikchefen, så här får det inte bara gå till.

    SvaraRadera
  11. Pissigt gjort, jag skulle också höra av mig till klinikchefen, om så bara för att göra en poäng av att man inte vill skyfflas runt som boskap.
    Har ni skickat in ansökan till Försäkringskassan?
    De är ofta alldeles för medvetna om problemet med läkarintyg.

    SvaraRadera
  12. För jävligt. Känner din smärta.
    Det här är ännu ett av de exempel i vården där jag känner att helhetstänket saknas. Det verkar inte finnas någon som tänker i helhetsprocesser. Någonstans sitter någon och bestämmer hur man ska göra för att få sina pengar. Sedan finns det inte någon som helst förståelse för detta när du väl är i systemet. Sedan att det dessutom finns personer som totalt saknar empati, det är nästa grej.

    När jag läser Vimmelmammans blogg känns det likadant. Ingen koordination. Bara en massa olika enheter som kör sitt eget race i sina egna lådor.

    Nej, fasiken, det behövs ett lyft. Upp med processbeskrivningen och in med den i vården. Det här måste SÄKRAS. Hur går man tillväga INOM VÅRDEN = servicegivarna - så att man säkrar att kunden kan vara trygg.

    Försök se till att få in storyn i en stor kvällstidning för att driva ärendet om ersättning vidare.

    KRAM till dig och jag hoppas att din arbetsgivare har hjärta att ge dig en ny mobil!

    SvaraRadera
  13. jävla kossa, rent ut sagt.
    de borde ju förstå hur tufft det är att ta hela historian och grotta ner sig i det jobbiga och hur mycket energi det kostar er...
    hoppas ni hittar rätt person att få hjälp av.
    för vad det är värt: KRAM till er

    SvaraRadera
  14. Kan ana er ångest över att behöva sätta ord och ta fram känslor på saker som man gör att för att mildra.

    Mitt hjärta blöder lite för er.

    SvaraRadera
  15. Gå vidare med det här! Det är ju extremt viktigt för er att det här blir ordnat - som tidigare sagts så gå direkt till klinikchefen! Gå ut i pressen - gör va fan som helst så att det ordnar sig till er fördel.
    Det är helt sjukt att man ska kriga för varendaste liten detalj i det här landet. Jag lider med alla som är för sjuka för att orka ta kampen om vart enda litet intyg som ska skickas hit och dit. Men stå på er! KRIGA SOM BARA FAN!!!
    Kram Sussie

    SvaraRadera
  16. Fy sjutton! Det är rent ut sagt skandal!

    SvaraRadera
  17. Det här är ju helt galet, förstås. Bra att du bloggade om det tycker jag. Det här är ju en klockren situation som inte får uppstå, inte bara allmänt gnäll som jag inte riktigt tror på att man ska skriva om (även om jag säkert gjort det själv alldeles för ofta).

    Happy - din idé om processbeskrivning är ju superbra! Jag jobbar med exakt det och har inte tänkt tanken själv ens.

    Undrar om man skulle dra ihop några föräldrar med hab/landstings/lss-erfarenhet och processmodellera lite? Bara för att se själv hur galet det är så att man inte tror att man är knäpp när det är jobbigt, och så skulle man ju kunna visa det för nån beslutsfattare nånstans om det blir bra...

    Nån som är med?

    SvaraRadera
  18. Ibland har man rätt att önska, i alla fall lite, olycka över de byråkrater som har att bistå människor i nöd. Då kanske de skulle förstå lite bättre. Där de sitter med sina reglerade arbetstider, personalkonferenser och ordnade ekonomi är de så långt borta från dem som behöver deras hjälp att de inte är till någon som helst nytta, utan bara skapar frustration och stjälper istället.
    Carin Fredlund

    SvaraRadera
  19. När jag berättar hur Sverige bara stannar till under sommaren, bara tar akuta fall, skjuter upp saker, osv, är mina utländska vänner alltid helt förstummade. Det beteendet finns inte där de bor, och de förstår bara inte hur det kan vara så, och tycker att det borde vara brottsligt att försumma sina patienter på det viset. Och när man läser sånt här så är det inte utan att man håller med.

    SvaraRadera
  20. Hej!

    För oss tog det över ett år att få ut läkarutlåtandet för vb-ansökan.
    Inte förrän jag kontaktade patientnämnden och de rörde om i grytan hände det något.

    Ibland önskar jag att jag vågade ta upp det som mertid i ansökan.

    Med de varmaste fjällhälsningar

    SvaraRadera
  21. Sverige kommer ALDRIG att få världens bästa sjukvård,snart suger allt innom sjukvården...Gå till tidningarna,det rekomenderade Vimmelmamman till hon med cancer i hjärnan (som nu skriver i SVD) hon skulle få vänta helt sjukt länge på sin behandling om inte tidningarna tagit upp det.Det finns hur många exempel som helst,men det blir för långt att ta upp här...Lycka till i alla fall!

    SvaraRadera
  22. Fy vad tråkigt. Vilket dåligt bemötande av läkaren! Hur kunde hon med? Går hon på semester med gott samvete, kan man undra...
    Hoppas det löser sig.

    SvaraRadera
  23. Jag förstår att du är besviken och förbannad. och måste bråka igen. men om jag var som du skulle jag mejla hela detta till de som beviljar bidrag så får de väl se vad det handlar om. det var ju inte precis ert fel...

    SvaraRadera
  24. Vad ska man säga. Kan du inte bara ringa dit och vänligt men bestämt KRÄVA att någon skriver utlåtandet!?!
    Människor med myndighetsutövande makt...Förståelse? Medmänsklighet? Smidighet?
    Min FK-handläggare skulle dra in mina VAB-dagar med motiveringen att Hanna inte var "tillräckligt sjuk". En kort tid senare dog Hanna...
    Styrke-energikram
    Niklas, Hannas pappa

    SvaraRadera
  25. O, va jag känner igen mig. Du beskriver dessa ansökningar så väl. Hur man som pappa fokuserar sitt liv mot det positiva, älskar sitt barn mer än någon annan. Och så dessa ansökningar där man bara ska beskriva problem, tillkortakommande och elände.
    Själv har vi tur med vår habilitering. Vårt aber har varit att vår syndromläkare varit sjukskriven och därmed finns det ingen som kan skriva intyg som FK godkänner. Är det inte landstinget som sätter käppar i vårt liv så är det staten. Men alla bedrövelser och svårigheter till trots lyfter våra älskade barn oss vidare.

    SvaraRadera
  26. Skriv en insändare.

    Allvarligt alltså, gör det. Insändare brukar fortfarande få folk att ta åt sig saker och man GÖR helt enkelt inte så. Det är inte som att ni bad om en jättegrej, bara ett utlåtande som DE klantat till.

    Själv jobbar jag privat. Tänk om man skulle säga så till en kund "jaså, har vi klantat oss? Ja, men jag hinner nog inte idag och sen går jag på semester". Faktiskt är det sådant som får en att vilja privatisera omgående.

    SvaraRadera
  27. Visst jobbar du med något inom PR/reklam? Försök använda den kunskapen och fundera på hur du bäst kan nå ut med ditt budskap nu. Budskapet är ju tydligt, och du är en av dem som har kunskapen och verktygen att faktiskt nå fram (vilket många som slåss mot sjukvården inte har).

    Jag är säker på att det finns något bra sätt.

    SvaraRadera
  28. Illa.

    Även om man som förälder försöker se de bra sakerna, så är det faktiskt jobbigare att ha ett funktionshindrat barn. Att då en läkare som ska vara till för att hjälpa, inte kan se till att någon annan skriver utlåtandet ifall hon nu inte hinner själv, är så fult. Kunde hon inte ha sagt det redan från början???

    SvaraRadera
  29. Skäms för den vård man jobbar inom.
    Kunde hon inte ha ordnat en annan läkare när läget var som det var?? Humanism och smidighet verkar ju inte finnas här och varför i herrans namn ska man behöva göra om samma sak varje år för samma barn??? Kan inte läkaren bara förnya tidigare intyg? Men f-kassan består ju av en hög inkompetenta och okunniga människor (ursäkta, men det står jag för!!) utan empati, så det vore väl för enkelt i vårt byråkratiska samhälle..

    Samtidigt som man inte blir förvånad, så är det lika förbluffande varje gång man läser liknande saker. När ska stelbenthet och uråldrighet bytas ut mot moderna metoder???
    En jämförelse som kanske inte har med saken att göra...men väldigt många klagar över kostnaden för morgondagens bröllop i huvudstaden. Vad kostar inte detta du beskriver? I form av förtvivlade föräldrar, inkomstbortfall som ska ersättas, som någon skrev: skattemyndigheten blev inblandad, f-kassan och deras enfald med papper som ska skickas fram och tillbaka och mellan stolar och hit och dit och ingen som vågar ta beslut eller ansvar för någonting!!!! Det är ju inte ens någon tiarastatus på det, bara smolk i familjebägarna =(

    Önskar Lycka Till av hela hjärtat!

    SvaraRadera
  30. Vi sökte vårdbidrag när min 7-åring var liten. För min del var det så tungt att behöva dels skriva ansökan, dels sitta på intervju hos försäkringskassan, och beskriva mitt älskade barn som en belastning, att när vårdbidraget gick ut (vi fick beviljat 2 år) sökte jag aldrig igen. Jag var hellre utan de pengarna, som jag visserligen behövde, än att behöva göra om den resan. Så jag förstår dina känslor. Det är tungt.

    SvaraRadera
  31. Ja man undrar hur de tänker ibland..Vi fick vid senaste VB-ansökan till oss att det inte behövdes ett nytt läkarintyg om det inte "tillkommit" nya diagnoser. Nu fick jag ett intyg av sonens läkare ang hjärtfel och syndrom (han hör inte till hab)i alla fall, från hab fick vi ett utlåtande av logoped och kurator om merarbetet. Skickade in alla intyg och fick till min förvåning höjt VB och behver inte söka nytt förrän sonen är 9 år(3,5år nu).
    Mitt råd är att fråga FK om det gamla läkarintyget räcker och komplettera med intyg från logoped, sjukgymnast från hab (om de är mer tillmötesgående än läkaren). Annars måste ni väl kunna få läkarintyg från hjärtmottagningen på DSBUS?
    Hoppas det löser sig, kram Sofia

    SvaraRadera
  32. FYFAN, mina tårar sprutar i skrivande stund..... Jag vet hur det är med alla dessa jävla intyg hit & dit (då vi också har vårdbidrag)

    Men vad sören kunde inte den läkaren ta sig tiden att skriva i hop ett intyg på eftermiddagen??? Var det så svårt????????????

    Usch & Tvi fan vad arg jag blir

    kram till fina ABBE familjen

    SvaraRadera
  33. Vissa människor lyckas, frivilligt eller ofrivilligt, att ställa sig i vägen.
    Jag behöver inte berätta för dig att du inte ska bli arg. Ta dig förbi dom.
    Men ibland blir det för mycket.

    SvaraRadera
  34. På många ställen, inkl. där jag själv jobbade, behövde läkarutlåtanden uppdateras med det som hade skett sedan senast. Om barnet sällan träffar läkare men liknande person (logoped, sjukgymnast etc) så kunde det funka men sådana överenskommelser finns inte i alla regioner.
    Att Abbe har ett syndrom är ju fastställt sedan tidigare, se tidigare intyg + nyuppdatering.

    Krasst sett har det inte blivit enklare att söka vårdbidrag, utan svårare trots undersökningar om att en stor majoritet som söker ska ha vårdbidrag. Förklaringen till det ska sökas på central nivå inom Försäkringskassan och sedan på politisk nivå.

    Man måste vara stark och frisk för att orka röra sig inom landstinget och Försäkringskassan, det är ett som är säkert.

    SvaraRadera
  35. VILKA JÄVLA IDIOTER! om jag hade varit hon hade jag fan offrat min lediga eftermiddag till att skriva det där och inte tänka "oj nu är klockan 16 och jag ahr semester, den där abbefamiljen får väl sköta sig själva nu, JIPPIKAJEJJJJJ" jävla skit tant

    SvaraRadera
  36. Det här var ju riktigt korkat onödigt, men att komplettera är väl räddningen. Men onödigt. Sedan vill jag minnas att Föräkringskassan kan bevilja vårdnadsbidrag retroaktivt (inom vissa gränser). Det, plus en bra handläggare, räddade oss en gång när vi helt missat att förnya vårdnadsbidraget. Handläggaren fixade fram sex månader retroaktivt! Så spara dokumentationen, snacka med Försäkringskassan och gnäll på läkaren. Men det skulle ju inte behövas.

    SvaraRadera
  37. Det låter inte klokt. Undrar hur dom tänker eller täker dom inte alls. Jag hoppas det ordnar upp sig.

    Kram till hela familjen

    Annelie

    SvaraRadera
  38. Hej,

    jag vet precis hur det där är, det offentliga välfärdssevrige är en ren j-a mardröm när de ska användas, alltför ofta. Sjukvården funkar bra men runtomkringet är helt Kafka-galet.
    Exempel 1, http://somjagserdet-k.blogspot.com/search?updated-max=2010-04-01T23%3A25%3A00%2B02%3A00&max-results=7

    Exempel 1 på film, http://somjagserdet-k.blogspot.com/2010/06/ja-sa-har-ar-det.html

    Hälsningar
    Kenneth Ehrnstedt

    SvaraRadera
  39. Hej.
    Att söka vårdbidrag är ingen lätt sak. Det är väldigt tungt som förälder att "klanka ner" på sitt barn. När jag och min sambo sökte vårdbidraget så gruvade jag mig varje gång tanten från FK skulle ringa och efter varje samtal kände jag mig som en urusel förälder. Det är inte lätt att veta vad som "normalt". Vi fick i allafall del av vårdbidrag för vår son som föddes med hjärtfel - Fallots - och vi fick retroaktivt så förklara för FK om läkarns semester så borde det inte vara några problem. Lycka till!

    SvaraRadera
  40. vad gäller vårdbidraget är det lugnt, bara man skickat in ansökningen så kan man komplettera.

    däremot känner jag igen mig i kontakten med habiliteringen. vår habläkare har bytts 6 gånger på 3 år. i veckan ringde jag för att få ett intyg och det hade nog varit enklare ifall jag bett dem förse mig med en rymdraket. galet och frustrerande för man har det liksom jobbigt som det är.

    SvaraRadera
  41. Ja landstinget fungerar dåligt. Jag jobabr på en habilitering och jag tycker det känns skit att behöva göra såna saker. Men det är inte för att vi sitter still och rullar tummarna som saker inte blir gjorda. Det är att vi är för få. Och jag försökte tänja mig och tänja mig eftersom ALLA föräldrar och barn på hab har behov. Och vips blev jag sjukskriven och kunde inte hjäpa nån alls. Nej avskaffa landstingen säger jag, nån annan borde kunna göra detta bättre...

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.