04 november 2010

I vått och torrt.

Innan jag går och lägger mig på kvällarna har jag en ny och fin ritual sedan en liten tid tillbaka. Jag tar upp en sovande Abbe ur sin säng, bär den slappa lilla kroppen in på toaletten och sätter honom på toastolen. Så viskar jag i hans öra att han ska kissa lite. Allt för att slippa byta lakan varje kväll.

Jag brukar sitta på knä på golvet framför honom och håller om honom försiktigt så att han inte ska ramla i golvet. Och så lyssnar jag. När jag hör det lilla klirret av strålen som träffar porslinet vet jag att han är med på vad vi håller på med. Även om det är i det närmaste sovande. Ibland får jag viska flera gånger innan jag hör att han börjat, men det gör inget för han är så gosig när han är sådär trött.

När han är färdig glider han ur mitt grepp och ner på golvet. Där står han sovande medan jag hjälper honom på med pyjamasbyxorna igen. Jag lyfter upp honom i famnen och borrar i näsan i hans varma nacke och bär in honom till rummet igen. Jag bäddar ner honom, pussar hans lilla panna och viskar att jag älskar honom.

Igår när jag burit in honom på toaletten satt han där och väntade på att något skulle hända. Jag höll om honom som vanligt när han mumlade, knappt hörbart, mer eller mindre i sömnen: "Pappa … ja gillar dej".

27 kommentarer:

  1. Jag förstår att han gillar dig! :-)

    SvaraRadera
  2. Åhhh, gos.

    Minns så väl med pojkarna den nattliga (eller kvällssena) ritualen. Så mysigt.

    Nu dröjer det väl än några år, men snart är det dax att göra det samma med lillfisen. Det där snosandet i nacken, det är alldeles underbart!

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Jag förstår också att han gillar dig.

    SvaraRadera
  5. Det är svårt att inte tycka om Abbepappan :)

    SvaraRadera
  6. Åh, jag blir så lycklig av att läsa här.
    Så mycket kärlek fångat i ett så fint språk!

    // Ellen

    SvaraRadera
  7. Mysigt!
    Klart han gillar dig, med den omsorgen & med den kärleken.

    SvaraRadera
  8. Underbart! Då blir man som förälder varm i hjärtat♥. Mysigt!

    SvaraRadera
  9. Jag har en likadan ritual med min dotter! Det är så mysigt!
    Och när sånt där händer känns det som att själen blir för stor för kroppen!

    SvaraRadera
  10. För över tjugo år sen hade jag samma ritual med mina små.. Men känslan av den varma och sömntunga lilla kroppen.. ja, den känns ännu i mig när jag läser dina rader.. Så härligt..

    SvaraRadera
  11. Så gör jag med vår dotter också! Så mysigt. Jag begriper bara inte hur hon kan sova sig igenom hela proceduren :-)

    SvaraRadera
  12. Jag tycker det är så vackert att han hela tiden ger dig kärleksförklaringar. Måste kännas underbart.

    SvaraRadera
  13. Dessa stunder som gör det värt allt att vara förälder. Då glömmer man bråk och tjat och tiden stannar en stund. Man blir varm i hjärtat av att läsa =)

    SvaraRadera
  14. Så fint skrivet. Jag som inte har barn kan ändå föreställa mig den fantastiska känslan.

    SvaraRadera
  15. Ja, det där är ju den bästa stunden på dagen. När det lilla slappa sovande barnet lägger armarna om ens nacke och bara sover så nära, så nära. Väldigt fin beskrivning du skrev.

    SvaraRadera
  16. *tårögd direkt*
    Kärleken till ens barn är så svår att sätta ord på.. Du lyckas och det gör mig imponerad.

    SvaraRadera
  17. en annan mamma5 november 2010 21:57

    På pricken! Man kan tro att ni har varit hemma hos oss! Fast vi måste passa tiden ordentligt - före 23 är för tidigt, och efter 24 kan det vara för sent. Vår tappre lille gosse sätter sig upp och går upp ur sängen så fort man rör honom, trots att han inte öppnar ögonen. Det är som om han fattar att det är dags att gå och kissa, fast han inte vaknar. Så sitter han där och svajar lite på toalettstolen, med fötterna dinglandes. Man får hålla om honom så att han inte dråsar i golvet, och då lutar han sin silkesmjuka kind mot min hals och hans hår killar mig lite. Sedan går han ut ur badrummet och säckar ihop i soffan, på en stor mjuk älg som vi har på golvet eller vinglar in i storasysters rum som ligger bredvid hans, så man får varsamt leda honom, och ibland bära, för att han skall nå fram till sin egen säng. På morgonen vaknar han själv och går och kissar, och sedan kryper han ner i vår säng och väcker oss genom att gosa in två iskalla nakna skinkor mot min mage. Lilla älsklingsgubben!

    Och det är just då, när han meddelar att han vill ligga i mitten och sedan somnar med ett plopp på min kudde, som vi påminns om varför vi så gärna ville ha ett barn till. För just då är han mjukast, gosigast och sötast i världen.

    SvaraRadera
  18. vad fint skrivet! fick en tår i ögat. känner igen mig så i det du skriver. den varma lilla nacken och den tunga trötta kroppen.

    *mys*

    / Helena

    SvaraRadera
  19. Du kan beskriva den vardagliga kärleken som få andra. Kram kära abbepappa.

    SvaraRadera
  20. Minns en lustig händelse ur en liknande situation. Precis såhär höll vi/jag på med min drygt tio år yngre syster. En gång då vi varit på sent besök hos morföräldrarna, där hon somnat, hände följande: Halvt sovande lyftes den lilla 4 åringen ur soffan, bars ut i hallen och placerades i mormors knä. Mormor satt på en stol i hallen och tänkte tråckla ner lillan i sin overall men... positionen var den samma som vid de nattliga toabesöken och så fort lillan sattes i knäet så blev mormor genomblöt....

    SvaraRadera
  21. Vilken tur de har. Dina söner.
    Inte något kan ersätta en bra pappa. Never ever.

    SvaraRadera
  22. Det låter som tankar som blir till ord från ett hjärta till ett hjärta som sitter ihop. :-)

    Ett ögonblick i sänder.

    Det gäller att ta vara på dessa unika ögonblick fulla av kärlek.

    SvaraRadera
  23. Det är så man blir tårögd. Goa mysiga Abbe.

    Annelie

    SvaraRadera
  24. Åh. Du skriver alldeles fantastiskt. Jag kikar in på din blogg, då och då. Inte så ofta som jag skulle vilja, om jag ska vara ärlig. Jag orkar inte. För ditt sätt att skriva och sätta ord på saker, skjuter mig rakt i hjärtat. Och jag blir så fruktansvärt känslosam. Tårarna rinner alltid på mina kinder, när jag klickar mig vidare.

    Och just det här inlägget. Varenda ord är ju så sant, så på pricken. Det är löjligt nästan.

    Mejlade dig för ett år sedan eller så, då min son hade liknande talsvårigheter som Abbe. Efter ett år, med besök hos logopeden varje vecka, har det fortfarande inte hänt mycket. Men vi kämpar vidare. Och slåss för honom. Så mycket det behövs.

    Kommer fortsätta kika in, när orken finns.

    SvaraRadera
  25. En lite märklig fråga kan tyckas: För ett par år sen läste jag detta och tyckte att det var så fint. Nu gör vi precis exakt så med vår dotter, snart 5 år. Det börjar dock bli lite tungt och jag undrar därför om du har nåt bra tips på hur man slutar med detta? ;-) Hur gjorde ni (om ni har slutat vill säga)?

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.