19 mars 2012

Om bloggar i SvD.

Svenska Dagbladet håller på med en artikelserie om "sjukdomsbloggare". Märkligt epitet det där –sjukdomsbloggare –  men artikelserien är bra. Den handlar om människor som i bloggform delar med sig av sina tankar, känslor och upplevelser när de själva eller någon nära drabbats av svår sjukdom. De blir bara fler och fler. När jag började skriva om Abbe för fem år sedan hade jag svårt att hitta någon information över huvud taget om hans syndrom och väldigt lite om hjärtebarn. Idag finns en hel sjö av bloggar att ösa ur. Det är bra.

Bloggandet blir ett ömsesidigt utbyte mellan den som skriver och läsarna. När jag delar med mig av mina upplevelser, beskriver mina tankar och känslor kring något som hänt oss, kan det kanske hjälpa någon där ute att känna igen sig, eller lära sig något nytt de inte kände till tidigare. Samtidigt får jag så otroligt mycket tillbaka av er läsare i form av empati, bekräftelse och förståelse men också många nya tankar och nya perspektiv. Det är värdefullt.

På senare år har kanske Heja Abbe mer tagit formen av en vanlig föräldrablogg än en sjukdomsblogg, och tur är väl det, men kärnan och ursprunget till varför jag började skriva kommer trots allt från Abbes hjärtfel och 22q11-deletionssyndrom. Därför dyker jag nu upp i en intervju i dagens artikel i SvD. I samma intervju deltar också Lotta "Vimmelmamman" Gray och Rebecca Stoneheart och berättar om sina bloggar.

Läs artikeln här.

2 kommentarer:

  1. Hej Abbe-pappan
    Du är grym! Sluta inte blogga. Bra artikel - och kul att se en bild på abbemamman också!

    Skulle vilja be dig om en sak - när du länkar från bloggen, kan du inte få den länken att öppna i ett nytt fönster/flik. Vill stanna kvar på din sida.

    Tack för en bra blogg!
    /sara

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Jag har följt din blogg länge nu och har precis startat min egen. Funderade länge på om och hur och varför jag ville blogga och även över fenomenet sjukdomsbloggande och kom fram till att jag tror att människan är skapt med ett behov av att berätta om svåra oc viktiga händelser men att omgivningens ork och lust sällan matchar behovet att berätta. Särskilt när det har gått en tid kan omgivningen tycka att det är passé medan personen det hänt fortfarande behöver berätta. Och där tror jag bloggandet kan fylla en viktig funktion. Äntligen får man (jag) berätta.
    Tack för en fin blogg!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.