01 mars 2012

Önskelista.

Det är mars och jag fyller år om någon dryg vecka. Jag önskar mig en enda sak.

Jag behöver inga prylar, jag vill bara ha lugna trivsamma måltider med min familj. Middagar utan att bli osams med mina barn om att de ska smaka, sitta på stolen, inte dränka allt i ketchup, äta upp sin mat, inte säga att maten är äcklig och så vidare. Bara det önskar jag mig. Från och med nu och framåt.

Men. Det är väl ungefär som att önska sig fred på jorden.

20 kommentarer:

  1. =) Som man känner igen allt det där..
    Men får man vara lte provokativ och säga att det är vi vuxna som bestämmer vad som är ok? Prova att inte kommentera deras beteende vid maten, det är ju där barnen prövar oss som mest för dom vet hur vi oroar oss. Låt måltiden bara vara, med gnäll, stolgungningar och ignorera allt som är negativt. Jag tror det funkar, för får dom ingen respons är det inte lika roligt.. Fast allt det visste Du nog redan..!? ;) Lycka Till!

    SvaraRadera
  2. Det blir bättre sen. När de blir tonåringar. Då kan de ta ansvar för och laga mat tillsammans med dig. Och då är det svårt att säga att något är äckligt. Det är nog det värsta man kan säga om mat tycker jag. Fast, när jag tänker efter, så värst mycket äter inte dottern min, alltid.

    SvaraRadera
  3. Hahaha- hög igenkänningsfaktor på den. Men vänta nu här- våra är tre år- du menar att det håller i sig?
    Hur som helst; jag önskar dig innerligt och varmt lycka till att din endaste önskan ska uppfyllas.

    ..fast det är lite skönt att vi alla med små minimänniskor har det på samma vis..
    Gemenskap liksom.
    :)

    SvaraRadera
  4. Åh, vad det känns igen!!!! Jag har också två söner som är jämnåriga med dina. Sa det senast igår kväll till dem: kan vi inte en enda gång äta middag i lugn och ro och ha det så där mysigt som alla andra har när de äter :). Ska inte visa ditt inlägg om att alla andra inte alls har det mysigt vid matdags!

    SvaraRadera
  5. Jag tycker inte att man ska bråka med barn om mat. Man måste inte smaka, men det är bra om man gör det. Man måste inte äta upp, men det är bra om man gör det. Jag har fortfarande ett komplicerat förhållande till mat och jag tror det beror på alla gånger jag blev bråkad med och tvingad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med om detta! Har samma upplevelse från barndomen och tycker att det känns sorgligt att jag inte bara kan tycka att mat är mat, ngt att njuta av. Positiv förstärkning utan att göra allt för stor grej av det tror jag benhårt på. Mat ska inte bli ett maktmedel eller en källa till känslor av ångest och skuld. Som barn önskade jag inget hellre än att vara en person som tyckte om all mat, men det var jag inte - jag var känslig för smaker och konsistenser och blev lätt illamående. Kött var från 3 års ålder en ständig källa till konflikt - nu är jag vegetarian sedan 15 år tillbaka.... Inte handlade det om illvilja - det är sådan jag är helt enkelt.

      Radera
  6. Hej, jag har också två pojkar men de är tonåringar nu. De äter med stor andakt säger att det var jättegott och skrapar alla kastruller, tar en macka till maten och trycker i sig en banan efter maten. Matkontot är mycket högt och bakar man något finns inget kvar efter man lämnat köket. Allt har sin tid...

    SvaraRadera
  7. Haha, OM jag känner igen detta!! Kan trösta dig med att det går över....om sisådär 8-10 år....;)

    SvaraRadera
  8. jo det vore ju en trivsam födelsedagspresent!

    SvaraRadera
  9. Här kommer en präktig kommentar från en som inte är förälder...

    Välj dina konflikter? Måste det vara så dåligt att äta ketchup till mat, det gör jag (t om till pannkaka), och det har blivit folk av mig. Vill man inte sitta på stolen,gör inte det då? osv.

    SvaraRadera
  10. en annan mamma3 mars 2012 13:35

    Ketchup passar i princip till allt. Och skulle det, Gud förbjude, inte gå så kan man ta lingonsylt.

    Dessutom har ju ketchup gått från föraktad sockerbomb som man kan putsa koppar med till nyttigt tomatkoncentrat sprängfullt med antioxidanter. Räknas alltså som grönsak nuförtiden.

    Ketchup strikes back!

    SvaraRadera
  11. Jag bråkar aldrig runt middagsbordet. Där ska vara harmoni för alla i familjen. Om min dotter ej vill äta tjatar jag inte. Hon är alltid med när vi lagar mat, vet inte om det kan vara en orsak till att det aldrig är tjafs eller problem med aptiten.
    Men jag tjatar och tvingar aldrig i henne mat. Antar att hon inte vill bli i tvingad mat som ej faller henne i smaken precis som inte jag vill

    SvaraRadera
  12. Tvingar i mat i någon tror jag varken Abbes pappa eller vi andra som känner igen oss gör. Absolut inte. Men ibland måste man få en matvägrare att i alla fall smaka på nya saker och då får man pusha lite grann. Det bara är så. Tack vare det har min sexåring upptäckt en hel del nytt. Senaste var kidneybönor :). Om jag aldrig pushade honom skulle han fortfarande bara äta smörgås och ketchup. Han behöver mer näring än så.

    Väljer konflikter gör man SJÄLVKLART. Men det är ju så att barnen också väljer konflikter. Och de väljer ofta att gå in i konflikter vid middagsbordet. Oftast med varandra, syskonen. Det är svårt att hindra utan att tjata, med risk för att konflikten eskalerar.

    Sedan tycker jag kanske inte att man får sitta var som helst eller hur som helst när det är matdags - de behöver ju lära sig vissa saker för att fungera i skolan etc. och det är mitt ansvar att lära ut, som förälder. Jag tycker inte att vi ska sitta i soffan och äta kladdiga pannkakor och se på tv exempelvis. Eller inte kunna sitta på en stol när man fyller nio år...

    Jag tycker också att det här med att visa hänsyn är något som måste läras ut - ibland måste även jag och pappan få möjlighet att prata, få möjlighet att kunna tänka....

    Tyvärr är väl middagen den tidpunkt när alla är som tröttast på dagen. Ofta fungerar det ändå hyfsat bra, andra gånger inte....

    Men jag tror inte det var just det här med att tvinga i barnen mat som Abbes pappa menade.

    SvaraRadera
  13. Till anonym som aldrig har problem med dottern och maten och inte tvingar. Jag har en sådan son. Min nästan nioåring. Han har alltid ätit allt från start. Sitter ofta och säger "Mmmm vad gott" om det mesta. Provar nytt. (med honom är det bordsskicket som lämnar annat att önska). Vi har aldrig tjatat, behövt tjata och så vidare.

    Men så har han en lillebror som är precis tvärtom! Vi har betett oss exakt likadant mot lillebror i många år, eftersom vi var så vana vid storebrors beteende. Men det blev bara värre och värre.... inget har hjälpt. Vi tjatar aldrig om att äta upp, men att man åtminstone måste smaka innan man säger att något är äckligt. Tänk så många saker han upptäckt faktiskt är gott genom detta!

    SvaraRadera
  14. Oj, vilken debatt det blev här nu då. Jösses. Hoppas födelsedagen blir finfin trots att sannolikheten att dina önskningar infrias sådär som från en natt till en annan inte är så ofantligt hög. Jag gjorde en önskelista här hemma en gång. En av punkterna var att jag skulle få slippa vara del av syskon-gnabbet på morronen innan dagis-skola. Jag fick ett nagellack och smultron-the istället :0)

    SvaraRadera
  15. Varför måste de smaka? Varför måste de sitta på stolen? Varför får de inte dränka maten i ketchup?

    Think outside the box!

    :)

    SvaraRadera
  16. När man läser kommentarerna här så undrar jag, en vän av ordning, hur det ser ut vid Ert matbord när Ni har ätit?

    SvaraRadera
  17. Vi är på långsemester och har nu ätit fler än 100 på varandra följande restaurangmåltider. Med en ettåring och en fyraåring. Det är tidvis helvetiskt.

    SvaraRadera
  18. Varför kan inte Abbe-pappan få vad han önskar?? Grabbar, kom igen!! =D

    //Karin

    SvaraRadera
  19. Hyfs vid matbordet är väl något alla barn måste lära sig och det är ju inget fel med det. Att lära sig sitta still när man äter hör väl till uppfostran och det är inget annat än nyttigt.

    Så länge man inte tvingar barn att äta saker de inte vill. Jag har väldigt svårt för att äta över huvud taget just för att jag blev itvingad mat jag inte tyckte om och när jag inte ens var hungrig. Så idag kämpar jag mot mig själv, ena sidan vill undvika all form av mat medan den andra sidan vill slippa gå hungrig och få i sig tillräckligt med näring.

    Det är inte lätt det där och alla gör olika, men tvång borde inte finnas med i bilden.
    Och jag säger absolut inte att Abbepappan gör det, tar bara upp det som diskuteras här i kommentarerna.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.