Vägen hit.

23:10

I augusti 2007 – för ett och ett halvt år sedan ungefär – satte jag mig framför min iMac, la fingrarna på tangentbordet och funderade. Undrar om det känns lättare ifall jag försöker skriva ner alltihop? Om jag börjar från början med alla minnen som snurrar i skallen, samlar ihop alla tankar, lägger dem i rätt ordning och gör ett försök att få ur mig det på datorn. Blir allt klarare då? Blir det som hänt de senaste åren lättare att förhålla sig till och, på något vis, gå vidare ifrån? Det är värt ett försök.

Någon erfarenhet av att skriva kan jag inte påstå att jag hade. Jag hade ju jobbat med formgivning hela mitt yrkesverksamma liv, först som originalare, AD-assistent och efter ett antal års designutbildning slutligen som Art Director de senaste femton åren. Okej, jag hade levt nära de texter som copywriters i min omgivning producerade, haft synpunkter och kommit med inspel, men aldrig skrivit något själv.

Den 30 mars 2005 skrev jag ett långt mejl till alla nära, kära, vänner och kollegor. Alla visste att vi skulle ha barn i den vevan och alla väntade på det roliga beskedet. Men efter våra omtumlande veckor med kejsarsnitt, ambulanser, hjärtoperationer och vårt lilla spädbarn vars liv hängde i en skör tråd så orkade inte varken jag eller min fru prata med alla. Vi orkade inte berätta hela historien om och om igen. Vi orkade egentligen ingenting.

Mejlet hade ämnesrubriken "Ett väldigt långt mejl" och handlade om allt vi varit med om de senaste veckorna och en vädjan till alla att hålla ut tills vi hade kraft att höra av oss. Många var rörda men tacksamma över mejlet, och några tyckte om sättet det var skrivet på. Jag minns speciellt ett svar jag fick från min kollega på jobbet som är copywriter. En bit av hennes svar löd så här (jag hoppas det är okej att jag citerar dig Ulrika):

"Därför sitter jag nu här med mascararänder på kinderna och tänker på er och på att Abbe har en pappa som kan skriva de mest fantastiska mejl man kan tänka sig. Jag tror det kommer att gå till historien som den bästa berättelsen någon skrivit om hur det är att befinna sig i er situation"

Kanske såddes ett första frö till den här bloggen i och med den uppmuntrande kommentaren? Inte medvetet, och inte just då – i kaoset – men vid en blick i backspegeln kan det nog ha varit så. Det var också Ulrika som indirekt fick mig att fundera på ifall en blogg kunde vara ett bra verktyg för att skriva av sig, då hon startade sin i juni 2007 för att rapportera hem från sitt juryarbete i Cannes Lions, världens största reklamtävling.

Så där satt jag framför datorn och funderade på mina första inlägg, i augusti 2007. Jag tänkte tillbaka och skrev. Jag mindes, bläddrade i journaler, kollade datum på digitalbilderna och saker föll på plats, bit för bit. Och jag skrev. Det kändes skönt. Allt som trängts i skallen på mig fick istället komma ut och infogades, sida vid sida, i min dator. Jag tömde huvudet och skrev. För min egen skull.

Så småningom berättade jag för några på jobbet, de blev nyfikna och fick läsa. Så några fler, och några till. "Det här kan andra i samma situation ha glädje av att läsa", sa en kollega. Varför inte, tänkte jag och postade ett par inlägg i hjärtebarnstrådar på olika föräldraforum. Det var då det.

Nu sitter jag här med över tiotusen besök per vecka och alla era underbara kommentarer. Jag förstår knappt hur det gick till. Det var inte så jag hade tänkt när jag skrev mina första trevande ord, men jag är väldigt glad att vara här.

Miljoner tack för att ni förgyller mina dagar.

Andra bloggar om: , , , ,

45 kommentarer

  1. Det är mer än ok att du citerar mig. Det är väldigt, väldigt hedrande att du anser att jag har varit en knuff i rätt riktning för att den här bloggen finns.

    SvaraRadera
  2. Lika många tack för att du förgyller vår och bjuder på lyckande och mindre lyckande enligt dig själv, som får oss andra föräldrar att känna igen oss.

    SvaraRadera
  3. Tack för att DU förgyller vår vardag!! Att se Abbe teckna gör gott ända in i hjärteroten! /Nenna

    SvaraRadera
  4. ... man vet aldrig i förväg var livet hamnar ...

    Tack för allt fint du skriver och alla fina bilder!

    SvaraRadera
  5. Miljoner tack för att Du, Abbe och Storebror förgyller vår vardag! Blir alltid jätteglad när jag ser att du har uppdaterat! Tack för att din blogg finns!
    / Pia

    SvaraRadera
  6. Ja, när våra döttrar dog så mailade vi också ut alla händelser... kändes skönt att folk visste utan att man behövde genomleva det just då.

    Idag är det lättare att prata om, särskilt som jag inser hur många som det hjälper.

    Så jag kan bara instämma. Fortsätt blogga! Det gör gott för knopp och själ -och man får också möjligheten att se tillbaka på vad det är som man har tagit sig igenom och vilka nya synsätt som man utvecklat!

    Heja, Abbe!

    SvaraRadera
  7. Det är förmodligen det som gör att din blogg blir så fantastisk - att du skriver främst för din egen skull. Och familjens.

    Det är när tvånget och krystet kommer inifrån och utifrån som det lätt blir något annat.

    SvaraRadera
  8. Jag har följt din blogg om Abbe och hans brorsa sen du var nominerad på RIX FM och jag har verkligen fastnat.

    Jag har inga egna barn, men sättet du skriver ... så ärligt och öppet på nåt sätt, utan krusiduller.

    Fortsätt skriva, för jag kommer fortsätta läsa =).

    SvaraRadera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  10. Och miljoner tack för att du förgyller mina dagar med dina ord!

    SvaraRadera
  11. Hej hur är de me er?
    läser vissligen bloggen dådå,
    nu har ja med fixat blogg men den är långt ifrån lika bra o fin som eran:-)

    Filip mår bra nu han har inte behövt vara på sjukhus sen i okt-08


    MVH Hanna Velander
    Filips som med har hjärtfel och
    22q11.

    här är våran blogg,
    http://familjenvelanders.blogg.se/?tmp=15090011

    SvaraRadera
  12. Tack till dig för att du skriver denna blogg!
    Min son föddes i mars 08 och du ska bara ana hur skönt det är att ha hittat någon med samma hjärtfel han har och dessutom kunna läsa om det som ska hända oss om några månader.
    Jag håller på Abbe det kan jag lova=)
    /Jos

    SvaraRadera
  13. Och tack för att du delar med dig! Jag håller med Ulrika - du skriver närvarande och varmt. Jag hejar på Abbe!

    SvaraRadera
  14. Vi gillar dig, Abbe och storebror - så enkelt är det !
    Det är alltid en behagligt varm känsla genom alla Abbe-texter du skriver - det är väl den där kärleken till barnen som rinner över antar jag ...
    Tack för att vi får "flytta in" i era liv en stund !

    SvaraRadera
  15. Tack för att man får följa erat liv och man läser varje dag för att få se vad som hänt.

    SvaraRadera
  16. Jag är reumatiker. 16 år gammal och nydiagnostiserad reumatiker. Men när det är som värst och jag hatar sjukhusbesöken som mest då går jag alltid in här och läser om Abbe, framförallt de tidiga inläggen. Det har blivit ganska många gånger nu.

    När jag läser om Abbe får jag mod, det är inte så illa trots allt, tänker jag. Kan Abbe kan jag tänker jag. Och så mår jag lite bättre. Tack för det Abbepappan.

    Sen kollar jag ju alltid här ändå, för man blir så glad av kärleken som strålar ut igenom texten i dina inlägg om Abbe.

    Det är du som ska ha tack.

    SvaraRadera
  17. Det var ju tur det... att du började blogga. Jag liksom många andra läser din blogg varje dag. En riktig underhållning :)

    Förresten, sjlvklart så länkar jag hit, du kan ju också kika in på min blogg och gillar du den undrar jag om du också kan länka tillbaks.

    Allt gott...

    SvaraRadera
  18. Miljoner tack till att du delar med dig av ditt liv. Det är personligt och engagerande. Stundom underhållande, men det berör alltid.
    Din blogg gör skillnad tror jag. Abbe är en hjälte! Hoppas han vet det alla andra redan insett. Ni är en vacker familj. Heja Abbe.

    SvaraRadera
  19. Tycker inte du ska tacka det är jag och dina andra läsare som ska tacka för att du skriver så bra om dina barn och allt annat i livet som gör att jag blivit lätt beroende av att titta in här varje dag.
    Om jag kunde skriva som dig så skulle jag nog försöka skriva en bok tror jag om mitt liv med tvillingar och Downs syndrom.

    SvaraRadera
  20. Bara att hålla med alla andra - det är du/ni som ska ha tack!!!

    SvaraRadera
  21. Vilken åktur ni bjuder på, du Abbe, storbror och mamma! Skratt, humor, tårar, vackra bilder och en resa genom livet, med överraskningar av alla dess slag!
    Hit kommer jag att smyga in fler gånger och läsa.. :)

    // Eva-Karin

    SvaraRadera
  22. Hej Abbe! Vilken fantastisk kämpe du verkar vara. Efter en överblick av bloggen känner jag mig redan fast och berörd. Ska ägna kvällen åt att läsa in mig i erat liv. Har själv en CP-prinsessa som jag bloggar om. Det är aldrig roligt att hitta andra i liknande sits, för det önskar man ju ingen. Men det är ändå värdefullt att få dela sina erfarenheter.

    Towe med Tekla 2 år i Jan ;)

    SvaraRadera
  23. Om du vill hitta en till jättebra pappablogg som det hänt något hemskt med... gå in på http://singelpappa.blogg.se/
    Hans ena barn och fru dog i olycka :(

    SvaraRadera
  24. Hej Vill bara tacka för en vacker blogg. Min mamma jobbar som assistent på en förskola, hon hjälper en liten kille i Abbes ålder. Han har inte samma "problematik" som Abbe, men jag berättade om bloggen för mamma och nu läser hon regelbundet och gillar den. Din blogg ger nog ett bra förälder perspektiv, vilket nog är viktigt att beakta.
    Jag tackar för det vackra, och mamma tackar nog för informationen!
    Må så gott

    SvaraRadera
  25. och tack för att du förgyller mina. på riktigt. din blogg är som en bok man vill läsa varje dag hela livet.

    SvaraRadera
  26. Det är du som ska ha tack för att du faktist orkar dela med dig av vad er lilla famlij går igenom - hela känsloregistret får sitt när man klickat på länken som finns sparad i bloggmappen under "Favoriter"...

    SvaraRadera
  27. Ja, jag kan bara instämma i kören. Tack ska du ha för att du skriver så fint om högt och lågt. Tack för alla fina bilder och för att vi får dela din vardag! Jag villnog personligen också skänka en eloge till Silverfisken som fick mig att titta in till din blogg första gången.

    SvaraRadera
  28. Jag instämmer med föregående talar - ett stort tack för att du förgyller våra dagar!! Jag har nu läst hela bloggen från början, och blev så besviken när det inte längre fanns en länk till Senare inlägg i botten på sidan.... Lite som att titta på tv-serier på dvd... Än en gång - tack

    SvaraRadera
  29. Hej, jag tycker du har en jättebra blogg :)

    Jag tycker oxå att du ska ladda upp en bild på dig själv :)

    Du har nå otroligt söta söner.

    Kram .

    SvaraRadera
  30. Och du måste lova att fortsätta skriva! Det har varit en otroligt givande resa för oss läsare också.
    För övrigt tycker jag att det är skandal att du inte är nominerad till stora bloggpriset.

    SvaraRadera
  31. Och med tårar i ögonen tackar jag dig för dina fantastiska ord som jag vill ha en dos av varje dag och som får mig att må bra!

    SvaraRadera
  32. Du har ända från början haft en varm och personlig ton. Er resa var ett stöd för mig när vi också fick en specialare som inte stod på den ordinarie vinlistan. Och i början grät jag för varje inlägg! Du är fantastisk!

    Jag har läst Heja Abbe så länge jag kan minnas (och iallafall så länge som inte allt låg i kronologisk ordning eller hur det nu var).

    Du har dessutom klarat resan till stor läsarsuccé utan att tappa bort dig.

    Keep up the good spirit! Och Heja Abbe!

    Stora kramen från Masarinmamman

    SvaraRadera
  33. Vill bara instämma med alla andra

    SvaraRadera
  34. Läser din blogg ofta senaste månaderna. Dels tack vare mitt jobb, dels för jag snart ska ha mitt tredje barn. Men kanske mest för jag tycker det är den enda blogg som förtjänas att läsa.

    Hoppas du, Abbe och din familj får ett härligt och bra liv!

    /DH

    SvaraRadera
  35. Tack själv och det ska du veta att vi andra i samma situation har verkligen nytta av din blogg. det är så fantastiskt att läsa och se hur det går för er och på ett sätt att få en slags inblick i framtiden.
    Du är en fantastisk skrivare och även otroligt fina kort. Keep up the good work.
    Och ge Abbe on hjärtekram från våran Agnes.
    MVH Niklas, Agnes pappa

    SvaraRadera
  36. Hej Abbes Pappa! Er blogg är verkligen fantastisk!Du skriver som en hel författare och skildringen, bilderna är så levande och vackra.Många jag talat med om den känner redan till den.
    Man brukar säga att helheten är större än summan av alla delarna. Det har du bevisat till fullo med din beskrivning av livet, precis som det är. TACK!

    SvaraRadera
  37. DET ÄR VI SOM SKA TACKA! .. allra ödmjukast.

    heja abbe! / Tess.

    SvaraRadera
  38. Tack för att du förgyller våra dagar!

    SvaraRadera
  39. Jag är så glad och tacksam för att du orkade skriva de där första inläggen. För att du fortsatte och för att du så inlevelserikt berättar din och Abbes historia för oss alla. Så många skratt, så mycket tårar, lycka, sorg, glädje. Jag älskar alltihop.
    Så tack till dig, Abbes pappa.

    SvaraRadera
  40. Åh, läste med en känsla av skräck för de rader jag trodde skulle komma. Tack och hej, nu slutar jag blogga - meddelandet som tycks drabba så många av de bloggar jag verkligen uppskattar.

    Roligt att du fortfarande uppskattar bloggen. Men gör det på det sätt som passar dig, låt den inte bli ett ok. Jag fortsätter gärna ta del av dina funderingar och följer gärna Abbe ännu en tid.

    SvaraRadera
  41. Jag förstår inte hur en människa kan påverka och beröra så mycket som du gör. Vad jag än läser av det du skrivit så ler och gråter jag samtidigt. Du är helt fantastisk! Kanske låter som ett aningens drastiskt förslag detta: men skriv en bok! Du har kraften, talangen och förmågan. Jag vet att jag inte är den enda som skulle köpa ett x antal upplagor av den!
    Heja Abbes pappa!

    SvaraRadera
  42. Tack för en jättefin blogg!
    Den berör verkligen!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.