02 januari 2011

Svar fem.


Fråga:
Hur tänker du/ni när det gäller "barnuppfostran"? Jag tänker mest på att du verkar ha så stort tålamod trots knepiga situationer. Hur tusan gör du? Har du några tips?

Svar: Åh herregud, det var en svår fråga. Det konstiga är att i stort sett alla föräldrar som ställs inför utmaningar, hur stora, svåra och märkliga de än må vara, verkar ha en förmåga att hitta kraft att klara av dem. Jag får ofta höra att när Abbe nu föddes med sitt trasiga hjärta och sin kromosomavvikelse så kunde i alla fall inte valt bättre föräldrar. Det gör mig naturligtvis glad och stolt, men samtidigt tänker jag att de flesta människor skulle klarat det precis lika bra som vi. Även om de inte tror det. På något vis klarar man det mesta om man måste.

Tålamod är naturligtvis en tillgång för alla föräldrar. Jag har kanske mer än vissa, men jag hade ännu mer förr. Barnen är duktiga på att förbruka mitt tålamod. Hur som helst, att långsamt andas in och ut några gånger innan man reagerar på dumheter barnen hittar på vinner alla på. Det låter fint när jag skriver det, men gudarna ska veta hur många gånger jag glömt bort det, hur jag gormat åt barnen i vredesmod. Bara för att ångra mig direkt efteråt.

Jag tror att det viktigaste i barnuppfostran är att vara närvarande. Och då menar jag inte att man alltid måste vara hemma. Det finns de som reser mycket i jobbet, är frånskilda eller av andra orsaker inte alltid är med sina barn, men som är fantastiska föräldrar ändå. Vad jag syftar på att att finnas där och att lyssna. Att se sina barn och att se till så att de ser mig. Vara en förebild och ett stöd, någon man kan snacka med. Det är egentligen ganska enkelt. Både att göra och att missa.

3 kommentarer:

  1. Nu är de frågestund på min blogg, ställ en fråga och bli länkad:)
    http://domkallarmighannes.blogspot.com/2011/01/fragestund.html

    SvaraRadera
  2. en annan mamma3 januari 2011 21:21

    Visst blir man trött på alla som säger att man är så fantastisk? "Sån tur att just NI fick de här krävande barnen." Precis som att någon delade ut dem till särskilt duktiga föräldrar. Sanningen är ju att man inte har något val. Det som inte dödar, härdar. Gäller även äktenskap. Och så många kraschade förhållanden jag har sett, föräldrapar som inte klarat påfrestningen.

    Själva känner jag och maken oss vaccinerade mot skilsmässa. Har vi fixat att leva ihop trots allt jobb med barnen så klarar vi vad som helst.

    Och sedan glömmer man att för oss blir det ju vardag till slut. Vardag med de barn som man ju älskar just bara därför att de är ens egna, med eller utan diverse tillverkningsfel. Som man är arg på ibland, och bara vill krama ibland. Och som man aldrig skulle vilja byta bort.

    SvaraRadera
  3. en annan mamma3 januari 2011 21:30

    PS. För länge sedan publicerades detta i Ögonblick. Några rader sprungna ur just detta "oh, vilka hjältar ni är" som man är så hjärtligt trött på. Finns här och var på nätet, bl a på http://lalandakid.webblogg.se/category/allmant-27.html, Susanna Lalandas blogg från 15 februari 2008.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.