Om sånger och klumpar i halsen.

Kulturshowen i torsdags var fin. Alla vi föräldrar bakade goda kakor och betalade sedan för dem och en kopp kaffe. Då blir det pengar i barnens kassa till nya grejer på t ex skolgården som elevrådet lämnar in önskemål om. Barnen hade valt sånger tillsammans med kulturskolan med utgångspunkt från skolans värdegrund som vi försöker jobba med. Det är lätt att det blir lite tomma ord, det där med värdegrunder, men på det här viset får orden en verklig mening för barnen. Fint och rätt tänkt, tycker jag.

Det har övat och övat på texter och melodier, på danssteg och små sketcher, på rytminstrument och ukuleles. Och så var det äntligen dags att samlas på den stora scenen med en salong full av förväntansfulla släktingar. Jag gissar att det var ganska pirrigt.

Vi fick höra massor av fina låtar av den nittio barn starka kören, allt från Änglamark och Hjärtat det ska sitta här till Man kan va liten med stora problem och Heal the World. Abbe tyckte att Uno Svenningssons Under Ytan var bra, men väldigt sorglig. Det ligger något i det. Jag, å andra sidan hade tårar i ögonen mest hela tiden.







PS. Eftersom jag är noga med att inte lägga ut bilder på andras barn än mina egna utan att fråga om lov blev det lite svårt med bilder från showen här på bloggen. Men den här lilla flickan var så himla fin där hon låg på scenkanten och njöt i vinden från en fläkt, så jag var ville att ni skulle få se henne. Och det var okej för hennes mamma. Lite Carola-fläkt-wannabe där.