Storebrors sommarminne.
20:59
Det har gått en vecka nu. En vecka som förstaklassare, som stolt skolkille, och han har precis gjort sin första läsläxa. Att sitta bredvid honom och lyssna på hur han ljudar sig igenom en hel liten bok är bland det mysigaste jag gjort. Minerna, koncentrationen och leendet när ord faller på plats och bildar en liten historia. Och stoltheten när boken är slut och han läst alltihop helt själv.
De hade fått en liten läxa över sommarlovet också, inför skolstarten. Var och en skulle berätta om ett fint sommarminne och ta med sig någon liten sak från sitt minne. Storebror tog med sig två långa pinnar. Den ena hade han själv täljt, skalat och snidat med en vass spets i toppen. Den andra pinnen var min och åkte med bara för att den hade tre spetsar. Pinnarna höll våra grillkorvar på plats över glöden vid lägerelden på den lilla ön vi tältade på i somras.
Så det blev historien om när han paddlade kanot och lyfte den mellan två sjöar, tältade på en ö, byggde sandslott och badade i solnedgången, satt vid lägerelden och grillade korv och käkade alldeles för mycket godis, låg i tältet och läste bok i skenet från en ficklampa och fick ha sin pappa helt för sig själv i ett par dagar. Det sommarminnet berättade storebror om för de andra i klassen.
Och jag vill ju inte vara sämre jag.
Andra bloggar om sommarminne, skolan, läxa, paddla, lägereld
23 kommentarer
Tack för ett alldeles underbart inlägg. Vad det värmer.
SvaraRaderaMitt bästa sommarminne är också så. Med tält, grillning, eld, bad, fiske, båt, paddling, värme och solnedgång.
Det är vad jag minns när vinden blir kall och dagarna mörka.
Är det så här idealbilden över en far och hans son ska vara månne? En vildmarksupplevelse inramad av till synes optimala yttre förutsättningar! Vackert så det nästan gör ont, eller hur?
SvaraRaderaInför sommarlovet förra året fick alla F-klassebarn på Hannas skola(som fyller sju det året) varsin liten pappask att likt storebror fylla med ett sommarminne att berätta för klassen vid skolstarten. Hannas ask förblev tom. För alltid.
/ Niklas
Åh vad fint.. =) Låter på detta och på de andra inläggen från sommaren som om ni har haft en fin sommar =). Jag gick häromdagen tillbaka till några av mina favoritinlägg från tidigare och känner bara att jag måste säga att jag är så glad att du verkar må bättre och att inläggen från sommaren efter din "paus" eller vad man ska kalla det har en helt annan ton än de som skrevs tiden innan. Jag kanske bara inbillar mig men när du bloggade "som värst" och twittrade och hade dig har jag för mig att jag personligen tänkte att "han måste lugna sig" och det gjorde du ju...till slut =) Inläggen nu verkar mer avslappnade på ngt sätt, nu känns det mer som om du skriver för att du vill och inte för att du måste. Har tänkt på det ett tag och ville bara säga det. Önskar det bästa till er och hoppas att hösten blir underbar för dig och din fina familj och att vi får fortsätta följa med på era äventyr. =) kram fiona
SvaraRaderaUnderbart!!!skrivet och fotograferat.
SvaraRaderaPrecis en sådan tripp har min man pratat om sedan våra killar kom :) En kanot och tälttripp- söner och pappa, grillning och äventyr.
De är snart två år så han får sukta ett tag till..
Du får njuta av minnena och planera för nästa :)
Vilken mysig sommar med son och far ute i skogen och campar tillsammans...
SvaraRaderaHärliga bilder också...
Nu får du njuta av den vackra minnen tillsammans med stora sonen..
nästa får det bli ni tre till nästa sommaren?
/ Elle
Älskar ljuset i sandslottsbilden !
SvaraRadera...och alla andra med,
som vanligt.
Det ser så otroligt härligt ut =)
SvaraRaderaKommer ihåg ett inlägg du gjorde för längesedan att du pga. Abbes hjärta och allt det medför, var ängslig för att Storebror inte fick tillräckligt med tid. Du behöver då inte oroa dig. Tänk att få göra detta med sin pappa, alldeles själv. Kvalitet hela vägen. Och vilket kvitto du fick på det - det var just dessa dagar som var värda att berättas för andra. Bättre kan det väl inte bli?
SvaraRaderaJag har läst din blogg under en lång tid nu. Har nog aldrig kommenterat tidigare. Du skriver på ett fantastiskt mjukt och varsamt sätt. Du berör verkligen med dina ord och bilder! Jag har blivit rörd till tårar så många gånger. Även idag. STOR kram!
SvaraRaderaJag måste vara blödigaste människan i världen. Men jag lyckas aldrig läsa några av dina vackra inlägg utan att få tårar i ögonen av antingen lycka eller sorg!
SvaraRaderatack!
Underbara bilder, och en fin beskrivning. Jag kanske tolkade Niklas inlägg fel, men visst kan det kännas som en schablonbild om hur det måste vara. Men grejen är att det egentligen är ganska enkla lite äventyrliga yttre förutsättningar som skapar en helt unik kontakt när du bara är på tu-man hand med ett enda barn. Något som jag testat med alla mina barn (pojkar o flicka) och som de fortfarande efterfrågar efter att de passerat 20. Annorlunda vuxna möten men lika fantastiska.
SvaraRaderaTill Dan:
SvaraRaderaJag tycker verkligen att det är en fantastisk situation över en far och son! Unnar alla att få uppleva detta!
Mvh
Niklas
vilket undebart sommarminne. Tack för att du delar med dig av fantastiska bilder.
SvaraRaderaAnnelie
En sak till:
SvaraRaderaNär vår älskade prinsessa lämnade oss i outsäglig saknad och sorg startade en vän vi lärt känna på Ronald McDonald Hus i Lund upp en blogg för mig eftersom hon anade vad detta skulle betyda för mig. Oktober förra året. Sedan dess har jag skrivit om för mig ganska tunga saker helt enkelt för att finna en mening i och med alltihop. Och det har hjälpt. Redfields tankar om Synkronicitet presenterades för mig i den oändliga flora av litteratur jag har plöjt igenom och härigenom insåg jag att människor, händelser och situationer som uppkommer till synes av en slump knappast gör det...På så sätt har tre bloggar vunnit mitt intresse, varav två skrivs av andra föräldrar - mammor - till "änglabarn". Den tredje är denna och det var en 92-årig kvinna i Göteborg som via en gemensam bekant rådde mig att läsa om Abbe eftersom hon trodde att det kunde ge mig något. (Hon tror också på synkronicitet). Och så rätt hon hade! Jag har insett att jag behöver denna "motpol" i mitt liv, dvs en förälder som skriver om vackra upplevelser, positiva känslor trots - eller kanske tack vare - en livssituation som inte har varit problemfri. Det bidrar med energi till mig så att jag kan orka vara den förälder - pappa! -som jag vill och hoppas vara till mina övriga två döttrar på jorden.
Det fanns en mening med att jag skulle "fastna" här och jag är så tacksam för att Elisabeth (92!) rådde mig1
Tack Abbes pappa!
Niklas, Hanna, Sara och Alvas pappa
Till Abbe pappa:
SvaraRaderaVilken underbar berättelse och vilket underbart minne. Läser din blogg sedan några månader tillbaka och den är så självklar del av min vardag som kaffe på morgonen ;) Tack för att du delar din historia med oss!
Till Niklas:
Läser alltid dina kommentarer på bloggen och vill bara skicka dig kram.
//Nettan
Vilket otroligt fint inlägg. Kärleken till din stora kille skiner verkligen igenom, och det är upplevelser som denna som kommer att följa honom genom livet och som han kommer föra med sig till sina egna barn så småningom. Du verkar vara en helt fantastisk pappa, det är ett privilegium att få följa ert liv genom dina ord.
SvaraRaderaJag blir så glad när jag ser att storebror får egentid med föräldrarna. Fullt fokus och uppmärksamhet! Det är otroligt värdefullt. Jag vill även tipsa om syskongrupper för storebror, något som jag tror är viktigt.
SvaraRadera-Storasyster
@Niklas Vet du, det är kommentarer som den du just skrev som gör hela grejen så fantastiskt meningsfull. Att veta att det finns människor som drabbats av det otänkbart mörka som hittar livsgnistor i mina texter och bilder, det är värt mer än alla årslöner och alla Grand Prix som går att uppbringa i mitt jobb.
SvaraRaderaSå jag tackar dig tillbaks. Och ber lite om ursäkt för att jag är så dålig på att själv kommentera.
Och du. En dag kommer livet att kännas mer ljusblått, det vågar jag lova dig. Men det måste få ta tid. Krama dina andra små underverk från Abbe och mig.
Vackert!
SvaraRaderaTack Nettan!
SvaraRaderaOch Abbepappan:
Mitt liv har egentligen sedan Hanna insjuknade 4 sept 07 (på lördag har det gått tre år...)hela tiden pendlat i regnbågens alla befintliga och obefintliga färger. Växlat från mörkaste svart (alldeles FÖR ofta) till skiraste sprudlande...ja ROSA får det väl bli! Livet är en så magnifik gåva som måste LEVAS. När ens tillvaro vänds helt på ända är det inte så enkelt att inse det. Men, jag känner att jag håller på att lyckas mycket tack vare att ge utlopp för mina tankar och kontakten med andra föräldrar i samma tragiska, förtvivlade livssituation som vår. Ännu en gång, tack för ditt bidrag i sammanhanget, Abbepappan!
Niklas
Så fint, bara så himla fint.
SvaraRaderaTack Abbes pappa och storebror
SvaraRaderadet är minnen för livet :-)
Underbara ögonblicksbilder.
Fantastiska bilder!
SvaraRaderaVill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.