Sådär. Då har jag för första gången fått en närmare glimt av den på många sätt fina (men ibland tyvärr urballade) traditionen med påskfyr som finns i Öckerö kommun. Traditionen finns förresten i hela Bohuslän, men tar sig olika uttryck på olika platser.

Det fina är att alla på ön hjälps åt och samla granar efter jul. Nåja, åtminstone alla barn och ungdomar och några vuxna som inte vill sluta vara ungdomar. Det samlas, sparas, göms och hamstras. Och så stjäl man granar av varandra, öarna emellan. Så långt är det kul. Det blir liksom ett litet bus och lyckas man avslöja något av de andra "klanernas" gömställen så plundrar man det. Bus och lek. Och lite spänning.

Och på själva påskafton hjälps alla åt att bygga fyren. Det kan bli riktigt mäktiga byggen med över tusen granar om det är ett bra år. Tekniken är noga utarbetad med en stor resegran i mitten som görs fast med rep så att den står stabilt. Sedan packar och surras alla andra granar runt den tills man fått en kompakt fyr.

Utmaningen är dels att bygga den största fyren i kommunen och dels att tända den sist så att den brinner längst. Därför görs också en narrefyr – dvs en lite mindre brasa som man tänder först för att lura de andra öarna så att de tänder sina fyrar. Grejen är att alla gör samma sak så frågan är hur lurade de blir egentligen.

Det tråkiga i kråksången är att själva jakten på granar ibland har urartat genom åren och slutat i inbrott och till och med misshandel. Och för att få en riktigt maffig brasa som brinner mycket och länge packas fyren allt som oftast med stora dieselfat och bildäck och andra riktigt miljöfarliga grejer.  I år har eldningsplatsen på en av öarna spärrats av på grund av att marken innehåller så mycket giftiga ämnen att det är direkt farlig för människor att vistas där. Knas.

Nä skippa den skiten och ta inte grankriget på så stort allvar tycker jag, så att det kan får fortsätta att vara en fin tradition. Jag såg det hela på lite avstånd, från vårt fritidshus, men det såg riktigt stämningsfullt ut. Man får ju börja lite försiktigt med traditionerna när man är nyinflyttad "tjotte".


Björkös påskfyr. Fotad från takfönstret på loftet i vårt hus.


Och Hälsös fyr. På andra sidan Björköfjorden.

PS. Kolla gärna SVT dokumentär om grankriget om du vill veta mer. Möjligen lite överdrivet dramatiserad och en aning märkligt könsrollscementerande, men själva grundberättelsen finns det nog fog för.

En gång var fjärde år får jag skriva det här inlägget. För de allra flesta är det rätt och slätt skottdagen, men för mig är den 29 februari sedan 2008 och för all framtid lika med Sällsynta dagen. Det var när riksförbundet Sällsynta diagnoser firade sitt tioårsjubileum 2008 som tanken på att att ha en Sällsynt dag just på skottdagen föddes. Sedan dess har Sällsynta dagen spridits över världen, och uppmärksammas numera i ca 100 länder (på engelska Rare Disease Day).
Sällsynta diagnoser är ett riksförbund för sällsynta diagnosgrupper. En intresseorganisation och ett språkrör som kan ställa krav och arbeta för ändamålsenliga insatser från samhällets sida. Det är fint och bra på alla sätt. Inte minst för att man med en ovanlig diagnos ska slippa känna sig så förbannat ensam.

Sällsynta dagen är en årsdag för att uppmärksamma sällsynta diagnoser. Och som sagt så infaller den idag, den 29 februari. Och det här gör mig lycklig på så många plan. Att organisationen finns för alla sällsynta, fantastiska människor med ovanliga diagnoser. Såklart.

Men reklamarbetaren i mig ryser också lite extra av välbehag över det fantastiska varumärkestänket bakom valet av dag. Det är otroligt modigt att ha 29 februari som årsdag. Att medvetet välja att vaska tre år i stöten för att få den sällsyntaste dagen som sin egen. Där snackar vi en image-markör av sällan skådat slag.
Det är nu snart elva år sedan Abbe kom till oss. Förvirrade lämnade vi efter ungefär en månad sjukhuset med ett nyss hjärtopererat barn och med en rad siffror och bokstäver som var namnet på diagnos vi aldrig hört talas om innan. Idag vet vi mer, men ändå väldigt lite känns det som.

22q11-deletionssyndrom – är sällsynt. I Sverige föds ungefär 25 barn med syndromet varje år. Hittills har cirka 200-300 personer fått diagnosen i Sverige. Men trots att det inte är så många gör det är ändå 22q11 till en av de vanligaste bland de sällsynta diagnoserna. Runtom i Sverige finns barn och vuxna med helt andra diagnoser, ibland såna som de är nästan är helt ensamma om att leva med. Vi snackar väldigt sällsynta.

Idag arrangerar Riksförbundet Sällsynta diagnoser en filmfestival på Rival i Stockholm. Där visas fem filmer med temat att leva med ett annorlunda utseende och att vara närstående till en person som lever med en sällsynt diagnos. Grundtanken är att, genom dokumentärfilmer, skildra viktiga berättelser om vanliga människor som lever sällsynta liv.

Och ikväll kl 19.00 i SVT2 visas novellfilmen En sällsynt vanlig dag som utmanar människors okunskap med ett omvänt perspektiv där funktionsnedsättningar är normen istället för tvärtom. En spännande prövning av våra fördomar.

Ha en fin sällsynta dagen. Tack för att ni läser.

Det är en märklig känsla. Sedan inlägget med champagnen och brevet från Mark- och miljödomstolen har det gått tre veckor. Tre nervösa veckor undrandes om Familjen Framför skulle dra den här skiten vidare ända till Svea Hovrätt, som är nästa instans. Det kändes helt orimligt att de skulle göra det när det nu är tre olika instanser som tydligt gjort klart att vi följt detaljplanen, lagar och regler. Det har kostat mycket skattepengar att gång på gång utreda detta och tala om för Familjen Framför att de har fel. Och vi har rätt. Men ändå. Jag kände mig inte säker på att det skulle hindra Familjen Framför.

Nu har tre veckor gått. Och om man ska överklaga så ska det göras inom just tre veckor från att domen föll. Därför ringde jag igår till Mark- och miljödomstolen för att höra om någon överklagan kommit in. Och därför drack jag igår kväll för andra gången på tre veckor ett glas champagne med min fru.

Ingen överklagan inkommen och alltså kan det lilla huset på bilderna nedan få stå kvar där det står. Det är så skönt så att jag knappt hittar ord för att beskriva det. Snart sex års kamp för ett bygglov är över. Men vågar man verkligen tro att det är sant?

Det är en märklig känsla.


 

PS. Om du vill läsa alla inlägg om "Drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>

Av alla hjärtan finns det tre som är utöver allt annat. För mig. Tre som glittrar starkast i vardagens grådask, tre som får mitt eget att slå dubbla slag.

Ett är vuxet och vackert, generöst och varmt, och sätter alltid mina andra två favorithjärtan i första rummet. Det värnar dem och hjälper dem att klara livets törnar på bästa sätt. Ett hjärta som vände upp och ner på min värld när 1999 nyss vissnat och det nya milleniet vaknat, och som lyckligtvis också klappar för mitt.

Det andra har slagit i tretton år. Ännu ungt men ändå så moget. Ett hjärta begåvat med empati och klokskap. Kärleksfullt och omhuldande, kamratligt och fint. Ett hjärta som gör mig både stolt och varm alla dagar i veckan.

Det nyaste av mitt hjärtas hjärtan hade en vinglig start. Trasigt när det kom till världen, men vackrare än vackrast när det lappats ihop av gudabenådade kirurger. Det är det finaste av hjärtan och det klappar och slår som det ska, tack vare en läkarkonst värd namnet. Ett hjärta som rymmer alla människor som någonsin korsat dess väg, som smittar av sig av sin bubblande kärlek till alla som är villiga att ta emot av det.

Fina hjärtan. Mina hjärtan.

Abbe: Varför har du alltid de där på dig?
Jag: Mina armband?
Abbe: Ja. Du har alltid på dig dem.
Jag: Det är för att jag är så stolt över att jag har dig. Så jag vill visa det för alla.
Abbe: Är det jobbigt?
Jag: Jobbigt?
Abbe: Ja. Att ha ett hjärtebarn.
Jag: Näe, alltså jobbigt …
Abbe: Jag menar om det är jobbigt att ha en son som är sjuk. Med oro och så.
Jag: Älsklingen min. När du var liten, och när det är operationer och sånt, då är jag väldigt orolig. Det är jobbigt. Men all annan tid är det värsta lyxen att ha dig.
Abbe: Är det?
Jag: Ja, du är så gosig, och duktig, och rolig, och världens bästa. Därför vill jag alltid ha de här armbanden på mig. För att jag är stolt.


Pssst. Påminner lite ödmjukt om min insamling till Hjärtebarnsfonden.

Det är februari månad så jag tänkte samla in 20 000 kronor till Hjärtebarnsfonden. Jag skulle bli så otroligt glad om du ville hjälpa mig.



På den stora bilden i insamlingsheadern är Abbe nyopererad. En av fyra operationer hittills, den första gjordes när han var sex dagar gammal och fler kommer det att bli.

Den lilla bilden ovan är från i somras då Abbe badar och leker tillsammans med andra hjärtebarn på Hjärtebarnsfondens läger i Mullsjö. En glad tioåring som är sprallig och väldigt lätt att älska.

Utan forskningens framsteg hade inte Abbe levt idag. Det är en tanke som knappt går att tänka. Men faktum är att om han hade kommit till världen när jag föddes hade förmodligen inte blivit en vecka gammal ens. Att man idag kan rädda barn med så komplicerade hjärtfel är inget annat än helt makalöst, tycker jag.

Hjärtebarnsfonden samlar in medel för ett ge stöd till barn och ungdomar som lever med hjärtfel. Opinionsbildning, dialog med vårdgivare och skola, stöd till forskningen samt lägerverksamhet där hjärtebarn (och ibland deras familjer) träffas och byter erfarenheter är några av alla saker pengarna går till.

Hjälp mig att samla in 20 000 kronor till Hjärtebarnsfonden under februari månad.
Ditt bidrag går rakt in i hjärtat!

Tusen tack.
Gunnar

Klicka vidare till min insamlingssida här >>

Det får plats ett litet badrum också, trots att huset inte är så stort. Dusch, toa, handfat och en tvättmaskin klämmer vi in. Lite lyxigt känns det att få plats med en tvättmaskin i fritidshuset, men med hjälp av byggnadsmässigt skohorn så gick det faktiskt. Det blir ett utrymme under trappan som passar perfekt för den.



Jag är otroligt nöjd med Nock som bygger vårt hus. Snickarna är grymt noggranna och har en fin känsla för vad det är för stil på huset de bygger. De frågar hellre den gång extra om det finns vägval att göra. Jag menar att även om man haft snickare som var aldrig så duktiga på snickarglädje och allmogedetaljer så skulle det liksom inte passa i det här huset. De här killarna har fångat stilen på huset perfekt.

Och de är noga med finishen på detaljerna. I badrummet till exempel. En enkel och snygg lösning i alla ytterhörn är att använda en slags aluminiumlist som man kaklar in. Ni har säkert sett dem. Det blir rakt och fint med snygga kanter. "Men det blir ännu snyggare om vi skär kakelplattorna i 45 grader och kör utan list", sa vår hantverkare. "Det tar lite mer tid med det är det värt", tyckte han. Jag håller med.



Lägg märke till hur liten bit av trappan kommer in i duschutrymmets övre hörn. :) Och i utrymmet till höger (där allt material ligger) får tvättmaskinen precis plats under trappan.



Klinker till golvet hittade vi en lite rolig platta från Lhådös med ett svart-vitt grafiskt mönster. Vi var lite oroliga att det skulle bli för mycket mönstrat så att det flimrar för ögonen, men det blev skitfint. Någon slags mix mellan gammaldags och modernt med en lite go "på-landet-känsla". Samma sak med handfatet. Efter att ha fixat två badrum under de senaste fem-sex åren hemma där vi bor, hade vi tröttnat rejält på alla typer av komoder. Istället köpte vi ett handfat från Duravit på Blocket och så byggde jag ett stativ i trä. En stång att hänga handdukar på och en hylla att ställa t ex toarullar på. Enkel och lite lantlig på något vis.

PS. Om du vill läsa alla inlägg om "Drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>

När man bygger massivträhus är det vissa saker man måste tänka lite annorlunda med. Saker som behöver vara lite extra noga planerade på förhand, innan man sätter igång och bygger. Som elen till exempel. Jag har varit inne lite på det tidigare, att vi låter väggen mellan kök och badrum inrymma en massa installationer så den fick bli "ihålig" med reglar, osb och gips. Men hur löser man elen på övriga ställen, när både väggar och tak är gjorda av massivt trä? (Dvs om man inte väljer att ha utanpåliggande kablar, för då är det ju enkelt.)

Som sagt, man får tänka igenom noga innan. Det mesta av elen i bottenplan går i betongplattan. I och med att vi visste var vi ville ha kontakter, lampknappar etc så drogs vp-rör och slang till de platser där de behövdes redan i grunden innan man hällde i betongen.

I nederkant på alla massivträväggar finns en urspårning. I den dras kablar vidare från där de kommer upp i betongplattan till där t ex ett vägguttag ska sitta. Urspårningen täcks sedan av en golvlist. Där man vill ha en eldosa sågas ett hål med en hålsåg och från det borrar man ett hål ner till urspårningen.

Och ska man upp i höjd med lysknappar eller lamputtag till exempel så får man antingen fräsa ur spår för vp-slang i en dörröppning, eller borra hål i massivträväggen och dra slangen på utsidan, innan man täcker fasaden med panel.

När det gäller taklampor har vi valt att ha alla lampkontakter högt upp på väggarna istället för i taket. Eftersom vi inte kommer att lägga in något annat innergolv på loftet utan ska istället slipa massivträytan och behandla den så blir det svårt att dölja några slangar eller rör. Vi tänker att vi helt enkelt får låta kablarna bli en del av inredningen.

Hoppas det här inlägget var till någon ledning.

Det finns en mängd olika anledningar till att vi blev intresserade av att bygga ett hus i korslimmat massivträ. Förutom själva designen och den sköna känslan som trä har så finns en del miljömässiga och byggtekniska fördelar. En är att trä är ett värmetrögt material. De massiva träväggarna lagrar värme på ett annat sätt än vad en gipsskiva kan göra. När väl de massiva väggarna och taket är uppvärmda så utstrålar de värme en lång stund. Känns som en fin grej på vintern när man eldat i braskaminen. Samtidigt tror jag också att det kan hjälpa till att hålla huset lite svalare på varma sommardagar.

Apropå uppvärmning. Vad ska vi göra där? I ärlighetens namn funderade vi en hel del fram och tillbaks på det. Eftersom vi var väldigt sugna på polera betongplattan och ha det som golvmaterial istället för att till exempel lägga in trägolv, så blev golvvärme helt nödvändigt. Det blev en liten elpanna som driver den vattenburna golvvärmen. Vi kikade ett tag på solpaneler som komplement till den lilla pannan, men det kräver i sin tur att man har en hyfsat stor ackumulatortank och det finns det helt enkelt inte plats till i det här huset. Det är ju rätt litet som ni vet (av anledningar som ni också vet).

Däremot skulle det vara kul med solceller istället. Dvs inte producera värme via solpaneler utan göra el med hjälp av solceller, sedan kan ju den både driva lampor och den lilla elpannan. Ett hus vid havet har ändå har ganska många soltimmar jämfört med snittet och det skulle kännas fint att utnyttja solen tycker jag. Det finns ju lite olika färdiga paket man kan köpa, hittade det här stället till exempel. Drömmen vore att vara självförsörjande på el, men då behövs nog mer celler än vi har takyta till. Men vi får se, kanske blir det åtminstone lite solel så småningom?


Vi får klämma in all teknik i ett litet utrymme under trappan som först var tänkt som garderob men som nu kommer att innehålla elskåp, vattenmätare, golvvärmefördelare, liten panna, och varmvattenberedare med mera. Den har nu fått namnet teknikgarderob istället.

Vi är förresten inte helt säkra på att bara golvvärmen kommer att räcka som värmekälla heller. I värsta fall kanske den måste gå på högvarv och då blir det ett ganska dyrt sätt att värma upp huset. Vi har sagt att vi testar till att börja med och så får vi se hur det verkar. Blir det för kallt eller för dyrt skaffar vi värmepump som får stå för själva uppvärmningen av huset och så har vi bara golvvärmen svagt på för att inte få kalla golv (typ komfortvärme). En värmepump är ju lätt att installera efteråt. I så fall snackar vi luftvärmepump. Dels för att de är ganska billiga såg jag på Polarpumpen, men också på grund av utrymmesskäl. Igen.

Så här år är det väl brukligt att man skriver en sån där årskrönika. Nåja, egentligen brukar de väl komma innan året är slut, men eftersom jag ligger efter med det mesta på den här bloggen nuförtiden så kan jag lika gärna summera 2015 nu, när det nya året blivit några dagar gammalt.

2015 var året då storebror fyllde tolv och växte ur skolan han gått i sedan han var några år gammal och inte alls gick i skolan utan i förskolan. Men eftersom den liksom hänger ihop med skolan så kan vi säga så ändå. Det var året då han började i en ny monterssoriskola där han ska gå tills det är dags för gymnasiet.

2015 var året SVT sände den fina tv-serien "Rakt in i hjärtat" och fler människor fick upp sina ögon för vad hjärtebarn och deras familjer genomgår. 2015 var ännu ett år då Abbe hjärtläkare sa att allt ser bra ut och att vi får komma tillbaka om tolv månader. Jag hoppas på fler sådana år. Det var året då den här bloggen tog mig ända in i hjärtebarnens epicentrum då jag valdes in i Hjärtebarnsförbundets styrelse. Och som ett extra russin i hjärtebarnskakan var 2015 året då vi fick träffa massor av nya vänner på ett läger i Mullsjö.

Men det har varit ett mörkt år på många vis. Under 2015 har vi sett fler hemska bilder av flyende medmänniskor än på många år och den lille pojken Alan öppnade ögonen på hela världen. Samtidigt har vi sett människor och nationer stänga ögonen och inte låtsas se. Vi har både öppnat våra hjärtan och stängt våra gränser. Det gör ont i mitt hjärta att bevittna det senare. Vi har fått se hatets fula ansikte visa sig både i Paris och Trollhättan.

Samtidigt. 2015 skulle alla äta semmelwrap, vi debatterade om ifall en klänning var vit eller blå och Per Morberg försöker sälja skärbrädor för 4000 spänn styck. Måns vann Eurovision Song Contest, Facebook har översvämmats av profilbolder i prideflaggans och trikolorens färger och vi har taggat med #jesuischarlie, #backazara, #backaadam och #prayforparis.

2015 var året då vår familj äntligen beviljades bygglov för vårt fritidshus efter många års försök, men det var också året då våra grannar tog motståndet till helt nya nivåer. Det blev därför året då jag började berätta historien fritidshusdrömmarna och Heja Abbe förvandlades från en föräldrablogg till en byggdito. Låt oss hoppas att 2016 får bli året då Mark- och miljödomstolen sätter ett stopp för grannarnas vansinne så att vi kan andas ut.

Och framför allt, låt oss hoppas att världen tar sig samman, att hatet dör ut och att kärleken vinner. Vi bestämmer det, tycker jag.

Ett krux vi hade att lösa var en trappa upp till loftet. Med lite yta och högt i tak så måste trappan bli brant. Det är vi i och för sig vana vid hemma, men här snackar vi väldigt brant. Ett sätt att få det att funka är en så kallad "spartrappa", där varannat steg är djupare på höger respektive vänster sida. Sedan gäller det bara att använda rätt fot först så funkar den som en vanlig trappa. Problemet med spartrappor är att de oftast är ganska fula.

Men jag hade sett en bild på Pinterest en gång av en spartrappa jag gillade. Jag letade reda på bilden och skickade den till vår arkitekt som höll med. Hantverkarna sa att det fanns lite spill av det tjocka korslaminerade massivträmaterialet som används som golvbjälklag mellan nedervåningen och loftet. Tänk om vi kunde göra hela trappan av massivträ? Ulf (arkitekten) gjorde en ritning på en massa olika klossar som tillsammans skulle bilda en trappa och vi fick tag i en kille på Öckerö båtvarv som hade tillräckligt stora sågar för att kunna såga up dem.

Det kändes lite nervöst när min svärfar varit på båtvarvet och hämtat de tillsågade stegen och vi hade en hög med trekantiga pusselbitar. Skulle det funka? Det var premiär för killarna på Nock också att bygga en sån här trappa. Men hey, det kommer att bli den coolaste spartrappan ever.



Nästan allt i huset är av massivträ. Nästan. Det finns två små väggstumpar som är vanliga ihåliga väggar med reglar, osb-skivor och gips. Och de finns egentligen av den enkla anledningen att vi behövde någonstans att dra en massa rör och ledningar.

Den ena väggen är på nedervåningen och täcks på ena sidan av kakel i badrummet och på andra sidan av köksinredning så den passade bra att göra på traditionellt sätt. I den går vattenledningar, elinstallationer, avloppsluftning och ventilation från badrummet. Saker som är rätt svåra att gömma i en vägg av massivt trä. Den andra är en skiljevägg mellan storebrors sovrum och vårt, på loftet.

Resten är trä.

Ovanpå diffussionspappen på taket läggs först 25 cm frigolit …



… och sedan ett par centimeter kompakt glasfiberull ovanpå det. Vid takfoten sitter plywood för att kunna fästa rännkrokar och plåt …



… och till sist lägger man takpappen som svetsas i skarvarna.



Utanpå väggarnas isolering skruvas brand- och fuktimpregnerade läkt så det blir en luftspalt innan man fäster panelbrädorna.



Panelen är behandlad med järnvitriol för att den snabbare ska få den där grå färgen som vi tänker ska smälta ihop med graniten runt omkring. All panel skruvas med rostfri skruv, istället för spikpistol.



Och så en liten första titt på hur det ser ut på loftet. Jag tror inte att jag kommer att ha något emot att vakna där och titta ut över havet.



  PS. Om du vill läsa alla inlägg om "Drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>

Efter att stommen i massivträ skruvats ihop var det dags att klä huset på utsidan, helst innan hösten visade sitt normala regniga och stormiga humör. På taket häftades en papp som diffusionsspärr och ramar av plywood byggdes för att takisoleringen ska ligga still när det är dags för den.



Längst ner vid foten av massivträväggarna (som står på syllar), läggs ett lager tjärpapp som svetsas ordentligt och viks ner en bit över betongplattan. Det blir tätt och fint när västanvinden pressar på utifrån havet.



Utanpå alla väggar häftas diffusionspapp …



… och utanpå den fäster man isoleringsskivor av stenull. En varm och go jacka till det lilla trähuset, helt enkelt. Fortsättning följer.

Varför bygga ett hus när man kan göra två? Eftersom proffsen från Nock sköter bygget i massivt trä ute på ön så passade jag på att göra en kopia av deras bygge, men i massiv pepparkaka. Istället för fönster från Velfac som de använder så kör jag med gelatinblad och när de rullar ut tjärpapp på det stora huset rullar jag ut sura kolaremmar.

Det är ju ändå jul.

Känslan. Jag vet inte om jag ens kan beskriva den. Det bubblade i mitt bröst och jag ville nästan skrika rakt ut. Det hade bara gått ett par dagar sedan lastbilen med de stora träskivorna rullade av färjan, men när jag kom ut för att titta den här dagen var skivorna ihopskruvade. Det var ett hus. Väggar, golv och tak. Och känslan när jag gick in och såg mig omkring gav mig ilningar i magen. Äntligen! Det här kommer att bli så bra.

Som ni ser blir det mycket trä. Rent trä, betong och glas är vår tanke. Vi vill gärna ha en modern look, vilket det ju blir med den udda men väldigt fina arkitekturen, men samtidigt ska det bli mysigt och personligt. De stora glaspartierna som ska på plats och det råa betonggolvet som bara ska poleras för att få en fin finish kan kanske verka lite kalt och hårt. Men eftersom allt annat är trä så får vi ändå värme och gemyt så det räcker. Sedan är det upp till oss att inreda så det blir hemtrevligt.

Jag är så otroligt glad att vi hittade en byggare i närområdet som hade vana att bygga med den här tekniken. Det lyfter huset några extra snäpp och atmosfären kan man känna redan nu, när vi bara precis börjat bygga. De heter Nock. Byggfirman. Lustigt nog fanns de i kommunen, och än så länge har jag bara lovord att säga om dem.