Huvudspel.

21:59

Och så var det Abbe som jagade efter en fotboll med storebror i söndags och sprang i full fart under ett plommonträd med en gren som satt lite lågt. Jag hann uppfatta vad som skulle ske, men inte stoppa det. Som i slow motion ser jag Abbes panna träffa grenen medan hans fötter och resten av kroppen fortsätter framåt i samma hastighet, trots att trädet satt stopp för huvudet. Benen lämnar marken och Abbe liksom hänger i luften som om han skulle slå en bicicleta. Hans glasögon gör några små volter och flyger i en båge över gräsmattan och jag är på fötter och har sprungit de fem metrarna fram till honom nästan i samma ögonblick han och glasögonen nuddar marken.

Tystnaden.

Och så gallskriket.

Med isglass i munnen och kyla i pannan lugnar sig den lilla fotbollsspelaren efter en stund. Det såg otäckt ut men inget allvarligt hände. Abbe ser rejält tilltufsad ut. Som att han skallat ett träd ungefär, men hey, det har han ju. Och jag är glad att grenen inte satt tre centimeter längre ner. Grenen, som straffades med sågen.

11 kommentarer

  1. Aj fan...
    Som min dotter Sara omedelbart oroligt skulle ha undrat: "Kom det blod???"
    Ge Abbe en välbehövlig kram,
    Niklas

    SvaraRadera
  2. Ajajajajaj! Stackars Abbe! Tur att glasögonen inte kom i kläm.. ! Blås honom på pannan ifrån mig!

    SvaraRadera
  3. Åh, stackarn! Himla bra att grenen inte satt längre ner!

    SvaraRadera
  4. Rätt straff för en sådan gren.
    Tur att det gick bra för liten Abbe.

    SvaraRadera
  5. Åh ajajaj, lilla vännen. Det gör ju förfärligt ont och nu 32 år gammal blir jag också så _förbannad_ när jag slår i huvudet.
    Du skriver förresten som en gud.

    SvaraRadera
  6. å nej, stackars abbe! hoppas han inte fick hjärnskakning det lilla livet.

    SvaraRadera
  7. Å plutten! Just i den där höjden är det så förädiskt. stackarn!

    SvaraRadera
  8. Tänk vad skör man är som förälder. En sådan sak och alla ens skräckvisioner blir möjliga igen - kommer upp till ytan och kräver uppmärksamhet! Pussa pannan och håll huvudet kallt...

    SvaraRadera
  9. Aj aj... vilken tur att det inte blev värre än så då!! :)

    SvaraRadera
  10. Den där tystnaden. Ibland skriker den högre än vad barnet gör. Så skönt att det gick bra i alla fall och rätt åt trädet! :-)

    SvaraRadera
  11. Det är sådana gånger som man blir så tacksam över att höra skriket. Såg min brorson (då tre år gammal) cykla på sin trehjuling i nedförsbacke och rakt in i en gren. Pojken slog en baklängesvolt runt grenen och landade på magen. Sekundrarna innan han skrek kändes oändliga. Lättnaden att höra att han forfarande levde är obeskrivlig.
    Den lille kanaljen hade smugit ut när vi trodde han sov, han ville ju så gärna cykla.
    Lider så med lille Abbemannen. Helt klart så skulle grenen sågas ner,innan den ställer till mer elände.
    Tänk om man kunde förutse alla farligheter INNAN de inträffar?
    Man gör ju allt för att skydda sina små och ändå räcker det inte till.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.