Det finns inget som skänker mig trygghet som att känna hans andedräkt nära. Luften ur hans mun som virvlar mot min kind, varm och syrefattig efter att den lämnat sin värdefulla last i de små lungorna. Inget ger mig mer ro än ljudet av hans hjärta som med sitt försiktiga dunkande bär fram blodet ömsom till lungor och ömsom ut i resten av kroppen. Som en jazztrummis enkla slinga, hjärtat är baskaggen och andetagen är visparna på en virveltrumma.
Ovanpå det, alla kramarna och hans mjuka hand i min, som en brummande basgång. Varm, stabil och trygg. Och så skratten på det. Brottningsmatcherna som egentligen bara går ut på att jag ska kittla honom tills han kiknar så vi får ligga i en hög och kramas för att hämta andan. Skratten får bli soloinstrumentet. Sedan sången, den som bubblar upp i honom av ren glädje varje gång han åker skidor eller cyklar en liten sväng. Den smittsamma sången som ilar mer i min mage än den brantaste berg- och dalbanan.
Jag är så tacksam för musiken. Så glad att jag fått plats på första bänkraden i just det här ovanligt vackra hjärtat. Jag är så tacksam för att det kan spela sina melodier. Att det kan pumpa blodet till Abbes lungor, så att andetagen kan få vispa ut syre i systemet.
Jag står i skuld här. Skuld till den människa som någon gång innan musiken tystnade bestämde sig för att skänka en lungartär till någon som behövde den för att kunna spela vidare. Som bestämde sig för att ge liv, när ett annat var över. En livsnödvändig brygga mellan Abbes hjärta och lungor. Utan den hade jag inte haft Abbe. Det är en tanke jag knappt orkar tänka.
Det kommer att behöva lagas igen. Hjärtat som redan rymmer hela världen kommer att växa och behöva nya reservdelar. Jag vet inte när, jag vet bara att det kommer att ske. Jag hoppas det dröjer länge. Precis som att jag hoppas att Abbes njure ska hålla i hundra år, eftersom han inte har någon extra i reserv som vi andra. Han får en av mina om den duger, om det blir aktuellt och om jag lever då. Men tänk ifall inte.
I Sverige väntar just nu över 800 personer på organ. Det råder stor brist och många får vänta allt för länge. Ändå visar attitydundersökningar att åtta av tio personer är positiva till att donera sina organ efter sin död. Det går inte ihop.
Visste ni att en enda donator kan rädda livet på åtta personer?
Man måste inte vara för organdonation. Det vill jag poängtera. Jag personligen vill donera och det har jag goda skäl till som ni förstår. Men alla har en fri vilja och det kan finnas orsaker till varför man väljer annorlunda. Religiösa, vidskepliga eller helt privata. Det måste vi respektera. Däremot borde alla fundera över det och ta ställning.
Därför ber jag er nu om tre saker:
Ett, titta på filmen nedan.
Två, klicka in på donationsregistret och ta ställning.
Tre, hjälp mig att sprida detta inlägget.
Tack!
PS. På söndag 13/10 är det Europeiska donationsdagen.
Ovanpå det, alla kramarna och hans mjuka hand i min, som en brummande basgång. Varm, stabil och trygg. Och så skratten på det. Brottningsmatcherna som egentligen bara går ut på att jag ska kittla honom tills han kiknar så vi får ligga i en hög och kramas för att hämta andan. Skratten får bli soloinstrumentet. Sedan sången, den som bubblar upp i honom av ren glädje varje gång han åker skidor eller cyklar en liten sväng. Den smittsamma sången som ilar mer i min mage än den brantaste berg- och dalbanan.
Jag är så tacksam för musiken. Så glad att jag fått plats på första bänkraden i just det här ovanligt vackra hjärtat. Jag är så tacksam för att det kan spela sina melodier. Att det kan pumpa blodet till Abbes lungor, så att andetagen kan få vispa ut syre i systemet.
Jag står i skuld här. Skuld till den människa som någon gång innan musiken tystnade bestämde sig för att skänka en lungartär till någon som behövde den för att kunna spela vidare. Som bestämde sig för att ge liv, när ett annat var över. En livsnödvändig brygga mellan Abbes hjärta och lungor. Utan den hade jag inte haft Abbe. Det är en tanke jag knappt orkar tänka.
Det kommer att behöva lagas igen. Hjärtat som redan rymmer hela världen kommer att växa och behöva nya reservdelar. Jag vet inte när, jag vet bara att det kommer att ske. Jag hoppas det dröjer länge. Precis som att jag hoppas att Abbes njure ska hålla i hundra år, eftersom han inte har någon extra i reserv som vi andra. Han får en av mina om den duger, om det blir aktuellt och om jag lever då. Men tänk ifall inte.
I Sverige väntar just nu över 800 personer på organ. Det råder stor brist och många får vänta allt för länge. Ändå visar attitydundersökningar att åtta av tio personer är positiva till att donera sina organ efter sin död. Det går inte ihop.
Visste ni att en enda donator kan rädda livet på åtta personer?
Man måste inte vara för organdonation. Det vill jag poängtera. Jag personligen vill donera och det har jag goda skäl till som ni förstår. Men alla har en fri vilja och det kan finnas orsaker till varför man väljer annorlunda. Religiösa, vidskepliga eller helt privata. Det måste vi respektera. Däremot borde alla fundera över det och ta ställning.
Därför ber jag er nu om tre saker:
Ett, titta på filmen nedan.
Två, klicka in på donationsregistret och ta ställning.
Tre, hjälp mig att sprida detta inlägget.
Tack!
PS. På söndag 13/10 är det Europeiska donationsdagen.
Dagen efter att jag skrev inlägget om åldersgränser var jag och lyssnade på Elza Dunkels, forskare och författare från Umeå universitet, som höll ett föredrag med titeln "Vad gör unga på nätet?". Det var intressant och bra och även om det var ganska många föräldrar från kommunen som kom dit så önskar jag att det varit fler i vår omgivning som dykt upp. Jag tror det hade varit bra för alla föräldrar att lyssna på detta.
Elza gick inte alls in i detaljfrågor av den typen som jag skrev om häromkvällen. Det var liksom inte på den nivån. Nej, det var mer övergripande om vuxnas inställning till barnens nätnärvaro. Och kanske kändes det lite som att de barnen/ungdomarna hon refererade till är några år äldre än våra barn. Men ändå. Det var mycket som var tänkvärt och nyttigt.
Om jag ska försöka mig på att summera det hon pratade om under kvällen blir huvudbudskapet att vi föräldrar ska chilla lite. Det är inte så farligt som mediepaniken ibland gör gällande, de allra flesta unga har en mycket positiv upplevelse av mötet med internet.
Hon berättade att forskning visar att det inte finns någon koppling mellan att råka illa ut på nätet och att dela med sig av personlig information som t ex namn och bild. Det finns alltså inget som pekar på att de unga som varit mer öppna med sin identitet är de som har hamnat i knipa. Däremot kan man såklart ha åsikter om vad för slags bilder de lägger ut, vem som kan se dem och lämpligheten i det av olika skäl. Men det är liksom en annan fråga.
Många gånger är råden som unga får angående hur de ska bete sig på internet extremt motsägelsefulla. Som till exempel, råd 1: "Dela inte med dig av fakta om dig själv." Och så råd 2: "Tänk på att det är inte alla på nätet som är ärliga med sin identitet. Det kan utge sig för att vara en annan." Eh … ok?! För att de har läst råd nummer ett då eller?
Det har däremot visat sig i forskningen att gemensamt för de flesta som råkar illa ut på nätet är att de har en svår situation även utanför internet. Det kan handla om olika saker som mobbing eller övergrepp. Saker som sedan följt med dem ut på nätet. Sorgligt, men sant.
Mobbing har alltså inte ökat med hjälp av nätet, men den har hittat nya rum. Fått nya verktyg. Man kan t ex göra saker på Instagram idag som man inte kunde innan appen fanns. Elakheterna har bara hittat nya vägar.
Men även kärleken har fått nya arenor. Vi gillar, hyllar och berömmer varandra som aldrig förr. Ibland får man höra att det är dumt att ge varandra kärlek för ofta. Att det är dumt att gilla hit och dit. Att kärleken på något vis skulle devalveras. Det är ett konstigt resonemang. Man säger aldrig så om ondskan. "Nu får ni sluta att hata och skriva elaka saker, de är ju snart inte värda något". Nä, mer kärlek säger jag!
Någon förälder uttryckte en oro över att inte hänga med, att inte veta hur alla de nya mötesplatserna, apparna och sociala medierna fungerar. Grejen är att vi måste inte kunna allt. Barnen kommer alltid att ligga steget före och snappa upp det nya innan vi ens hört talas om det. Det vi vuxna kan tillföra är perspektiv och livserfarenhet. Vi lär oss av barnen och de lär sig av oss. Då blir det bra.
Det handlar, föga överraskande, om att ha en dialog med våra unga. Att snacka om vad de gör på nätet, och framför allt att ge dem en trygghet i att de alltid kan berätta om saker som händer. Bra och dåliga. Det gäller försöka undvika att bli arg, förskräckt eller uppskärrad över saker de berättar. Många barn vågar inte dela med sig till föräldrar av vad som hänt av rädsla gör att aldrig få vara på nätet igen. Det är inget bra scenario.
Å andra sidan, detta gäller ju inte bara internet. Eller hur?
Elza gick inte alls in i detaljfrågor av den typen som jag skrev om häromkvällen. Det var liksom inte på den nivån. Nej, det var mer övergripande om vuxnas inställning till barnens nätnärvaro. Och kanske kändes det lite som att de barnen/ungdomarna hon refererade till är några år äldre än våra barn. Men ändå. Det var mycket som var tänkvärt och nyttigt.
Om jag ska försöka mig på att summera det hon pratade om under kvällen blir huvudbudskapet att vi föräldrar ska chilla lite. Det är inte så farligt som mediepaniken ibland gör gällande, de allra flesta unga har en mycket positiv upplevelse av mötet med internet.
Hon berättade att forskning visar att det inte finns någon koppling mellan att råka illa ut på nätet och att dela med sig av personlig information som t ex namn och bild. Det finns alltså inget som pekar på att de unga som varit mer öppna med sin identitet är de som har hamnat i knipa. Däremot kan man såklart ha åsikter om vad för slags bilder de lägger ut, vem som kan se dem och lämpligheten i det av olika skäl. Men det är liksom en annan fråga.
Många gånger är råden som unga får angående hur de ska bete sig på internet extremt motsägelsefulla. Som till exempel, råd 1: "Dela inte med dig av fakta om dig själv." Och så råd 2: "Tänk på att det är inte alla på nätet som är ärliga med sin identitet. Det kan utge sig för att vara en annan." Eh … ok?! För att de har läst råd nummer ett då eller?
Det har däremot visat sig i forskningen att gemensamt för de flesta som råkar illa ut på nätet är att de har en svår situation även utanför internet. Det kan handla om olika saker som mobbing eller övergrepp. Saker som sedan följt med dem ut på nätet. Sorgligt, men sant.
Mobbing har alltså inte ökat med hjälp av nätet, men den har hittat nya rum. Fått nya verktyg. Man kan t ex göra saker på Instagram idag som man inte kunde innan appen fanns. Elakheterna har bara hittat nya vägar.
Men även kärleken har fått nya arenor. Vi gillar, hyllar och berömmer varandra som aldrig förr. Ibland får man höra att det är dumt att ge varandra kärlek för ofta. Att det är dumt att gilla hit och dit. Att kärleken på något vis skulle devalveras. Det är ett konstigt resonemang. Man säger aldrig så om ondskan. "Nu får ni sluta att hata och skriva elaka saker, de är ju snart inte värda något". Nä, mer kärlek säger jag!
Någon förälder uttryckte en oro över att inte hänga med, att inte veta hur alla de nya mötesplatserna, apparna och sociala medierna fungerar. Grejen är att vi måste inte kunna allt. Barnen kommer alltid att ligga steget före och snappa upp det nya innan vi ens hört talas om det. Det vi vuxna kan tillföra är perspektiv och livserfarenhet. Vi lär oss av barnen och de lär sig av oss. Då blir det bra.
Det handlar, föga överraskande, om att ha en dialog med våra unga. Att snacka om vad de gör på nätet, och framför allt att ge dem en trygghet i att de alltid kan berätta om saker som händer. Bra och dåliga. Det gäller försöka undvika att bli arg, förskräckt eller uppskärrad över saker de berättar. Många barn vågar inte dela med sig till föräldrar av vad som hänt av rädsla gör att aldrig få vara på nätet igen. Det är inget bra scenario.
Å andra sidan, detta gäller ju inte bara internet. Eller hur?
Abbe: Pappa, jag har fått två flickvänner idag.
Jag: TVÅ??! Men, hur många flickvänner kan man ha?
Abbe: Eh, jag tror att max är tre.
Jag: Jaha?
Jag: TVÅ??! Men, hur många flickvänner kan man ha?
Abbe: Eh, jag tror att max är tre.
Jag: Jaha?
Att vara förälder är ingen enkel uppgift. Det är underbart och roligt på många sätt, men inte alltid enkelt. Och det blir svårare för varje år känns det som. Nu är storebror tio år och pratet om Instagram, Facebook och Kik har börjat. "Alla andra har det". Ni vet hur snacket går. Antagligen har inte alls alla andra det, men tillräckligt många vad jag kan förstå.
Jag tycker det är svårt. Jag ska snart berätta varför, men jag vill börja med att vara tydlig med att det här är hur jag (vi) har resonerat hittills. Det är inte facit, det är inte rätt och inte fel. Det är bara hur vi tänkt än så länge. Men vi känner oss såpass osäkra att vi mycket väl kan ändra oss snart.
Jag har försökt diskutera de här frågorna lite då och då, både direkt med folk och i sociala medier, men jag märker att det fort blir en polarisering. Man hamnar lätt i en ringhörna och tvingas försvara en tanke som man inte ens tänkt färdigt själv.
Jag är själv ganska aktiv inom sociala medier. Var tidigt ute med Facebook och Twitter och fotograferar ofta på Instagram. Så jag vet vad det handlar om, så att säga. Jag tänker, Facebook är väl kul? Så han kan kommunicera med kompisarna och ha kontakt med kusinerna. Och jag kan dessutom ha koll på honom. Och Instagram. Jag vet ju att han gillar att ta bilder, appen kanske kunde odla det intresset hos honom.
Både Facebook och Instagram har en åldersgräns på 13 år, så egentligen borde det inte vara en fråga än, eftersom storebror och hans klasskompisar bara är tio år. Och ja, jag är medveten om att det är åldersgränser baserade på Amerikanska lagar om bland annat personuppgifter, men jag tänker ändå att det hade varit enklare för alla föräldrar att förhålla sig till frågan, om alla följde de här reglerna. Då skulle diskussionerna åtminstone kunna vänta tills barnen är 13 år. Men så enkelt är det inte. Eftersom många av kompisarna finns på båda nätverken måste det betyda att deras föräldrar antingen, gör en annan bedömning än de som satt åldersgränserna, eller också har de inte koll, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Jag hoppas på någon av de två förstnämnda.
Många tycker att det viktigaste är att man pratar med barnen om hur det fungerar. Vilka risker som finns, hur man beter sig och vad man bör, samt inte bör göra. Naturligtvis, säger jag! Ärligt talat så ter det sig så självklart för mig så det blir nästan lite komiskt. Att ge barnen en bra värdegrund att stå på är alla föräldrars förbannade plikt. Och att prata om hur man tar med sig värderingar och ett sjyst beteende ut på nätet och vilka specifika risker som man kan tänkas mötas av där, blir en självklar följd av det.
Det händer att storebror kommer hem från skolan och är lite ledsen för att han upplevt att han inte har samma värde som några av sina vänner. Vi snackar inte om mobbing, nej nej, det är inte alls på den nivån. Inte ens nära. Det handlar mer om att några kompisar är populärare, deras ord väger tyngre och sådär. Hela livet är en tävling och alla vill vara omtyckta.
Då tänker jag lite såhär. Jag tycker det räcker med att de mäter sig med varandra hela dagarna. Kan han slippa jakten efter flest likes, flest followers på Instagram eller vänner på Fejan i några år till så tycker jag det vore strålande. De behöver inte den hetsen också.
Ibland känner jag mig ensam om att tycka det.
Kik då? En slags chat-/meddelande-app till smartphones. Man skickar meddelanden och bilder till varandra och slipper betala SMS-avgift så länge man har tillgång till internet. Det låter väl inte så dumt? Bortsett från att man kan vara anonym vilket har gjort Kik till en plats där pedofiler trålar friskt efter kontakter med barn. När man ska ladda ner appen från iTunes visare det sig att man ska vara minst 17 år för att hämta den.
Då var vi där igen.
Någon gång har jag försökt spetsa till diskussionen och frågat hur andra föräldrar resonerat kring åldersgränser för att t ex dricka alkohol (den frågan lär vi få komma tillbaka till om några år) eller köra moped och bil. Det är naturligtvis en dum jämförelse eftersom det ena handlar om ett socialt nätverks friskrivningar och det andra om svensk lag. Men det blir också en fråga om moral tycker jag. Ska vi lära barnen att det inte är så noga med regler? Vissa regler. Att det är okej att ljuga om sin ålder? Ibland. Kanske det? Då är vi tillbaka på frågan om att ge dem en bra värdegrund.
Som sagt. Det är inte lätt det här. Jag vill ju bara göra det bästa jag kan för barnen.
Jag tycker det är svårt. Jag ska snart berätta varför, men jag vill börja med att vara tydlig med att det här är hur jag (vi) har resonerat hittills. Det är inte facit, det är inte rätt och inte fel. Det är bara hur vi tänkt än så länge. Men vi känner oss såpass osäkra att vi mycket väl kan ändra oss snart.
Jag har försökt diskutera de här frågorna lite då och då, både direkt med folk och i sociala medier, men jag märker att det fort blir en polarisering. Man hamnar lätt i en ringhörna och tvingas försvara en tanke som man inte ens tänkt färdigt själv.
Jag är själv ganska aktiv inom sociala medier. Var tidigt ute med Facebook och Twitter och fotograferar ofta på Instagram. Så jag vet vad det handlar om, så att säga. Jag tänker, Facebook är väl kul? Så han kan kommunicera med kompisarna och ha kontakt med kusinerna. Och jag kan dessutom ha koll på honom. Och Instagram. Jag vet ju att han gillar att ta bilder, appen kanske kunde odla det intresset hos honom.
Både Facebook och Instagram har en åldersgräns på 13 år, så egentligen borde det inte vara en fråga än, eftersom storebror och hans klasskompisar bara är tio år. Och ja, jag är medveten om att det är åldersgränser baserade på Amerikanska lagar om bland annat personuppgifter, men jag tänker ändå att det hade varit enklare för alla föräldrar att förhålla sig till frågan, om alla följde de här reglerna. Då skulle diskussionerna åtminstone kunna vänta tills barnen är 13 år. Men så enkelt är det inte. Eftersom många av kompisarna finns på båda nätverken måste det betyda att deras föräldrar antingen, gör en annan bedömning än de som satt åldersgränserna, eller också har de inte koll, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Jag hoppas på någon av de två förstnämnda.
Många tycker att det viktigaste är att man pratar med barnen om hur det fungerar. Vilka risker som finns, hur man beter sig och vad man bör, samt inte bör göra. Naturligtvis, säger jag! Ärligt talat så ter det sig så självklart för mig så det blir nästan lite komiskt. Att ge barnen en bra värdegrund att stå på är alla föräldrars förbannade plikt. Och att prata om hur man tar med sig värderingar och ett sjyst beteende ut på nätet och vilka specifika risker som man kan tänkas mötas av där, blir en självklar följd av det.
Det händer att storebror kommer hem från skolan och är lite ledsen för att han upplevt att han inte har samma värde som några av sina vänner. Vi snackar inte om mobbing, nej nej, det är inte alls på den nivån. Inte ens nära. Det handlar mer om att några kompisar är populärare, deras ord väger tyngre och sådär. Hela livet är en tävling och alla vill vara omtyckta.
Då tänker jag lite såhär. Jag tycker det räcker med att de mäter sig med varandra hela dagarna. Kan han slippa jakten efter flest likes, flest followers på Instagram eller vänner på Fejan i några år till så tycker jag det vore strålande. De behöver inte den hetsen också.
Ibland känner jag mig ensam om att tycka det.
Kik då? En slags chat-/meddelande-app till smartphones. Man skickar meddelanden och bilder till varandra och slipper betala SMS-avgift så länge man har tillgång till internet. Det låter väl inte så dumt? Bortsett från att man kan vara anonym vilket har gjort Kik till en plats där pedofiler trålar friskt efter kontakter med barn. När man ska ladda ner appen från iTunes visare det sig att man ska vara minst 17 år för att hämta den.
Då var vi där igen.
Någon gång har jag försökt spetsa till diskussionen och frågat hur andra föräldrar resonerat kring åldersgränser för att t ex dricka alkohol (den frågan lär vi få komma tillbaka till om några år) eller köra moped och bil. Det är naturligtvis en dum jämförelse eftersom det ena handlar om ett socialt nätverks friskrivningar och det andra om svensk lag. Men det blir också en fråga om moral tycker jag. Ska vi lära barnen att det inte är så noga med regler? Vissa regler. Att det är okej att ljuga om sin ålder? Ibland. Kanske det? Då är vi tillbaka på frågan om att ge dem en bra värdegrund.
Som sagt. Det är inte lätt det här. Jag vill ju bara göra det bästa jag kan för barnen.
Ni vet ju hur mycket jag gillar att cykla. Och allra helst i skogen. Men trots ett strålande höstväder blev det blev ingen lång härlig MTB-tur med fartvinden susande genom hjälmens lufthål och höstlöven virvlande runt däcken, den här helgen. Det blev mycket kortare, mycket långsammare och mycket bättre.
Jag fick med mig grabbarna ut i skogen. Först storebror igår och sedan både honom och Abbe idag. Jag är väldigt imponerad av dem, båda två. Vi cyklade ungefär en mil varje dag, både på grusvägar och små stigar. När jag tänker på att en av oss har opererat hjärtat tre gånger och har dokumenterat sämre balans och grovmotorik, får jag nästan nypa mig i armen. Nä. Jag drömmer visst inte.
Vi hade så himla kul alla tre. Och jag, jag ser det som en investering för framtiden.
Jag fick med mig grabbarna ut i skogen. Först storebror igår och sedan både honom och Abbe idag. Jag är väldigt imponerad av dem, båda två. Vi cyklade ungefär en mil varje dag, både på grusvägar och små stigar. När jag tänker på att en av oss har opererat hjärtat tre gånger och har dokumenterat sämre balans och grovmotorik, får jag nästan nypa mig i armen. Nä. Jag drömmer visst inte.
Vi hade så himla kul alla tre. Och jag, jag ser det som en investering för framtiden.
Förra söndagen var polketten på Liseberg fylld med kändisar och sjuka barn. Det kan låta lite vrickat, men det finns en enklare förklaring än man tror. Insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus arrangerar sen några år tillbaka barnsjukhusets dag tillsammans med Liseberg.
Stiftelsen bjuder in familjer som vistas mycket på sjukhuset och en hög med artister, idrottsmän och andra kända personer som barnen får träffa. I år kom bland annat Alhaji Jeng, Amy Diamond, Carin Da Silva, Eddy Bengtsson, Joel Lundqvist, Oscar Zia och några till. Familjerna får fri entré till parken och barnen gratis åkpass. Så sedan är det åka bergbana och spela på lyckohjul som gäller för hela slanten.
Det är en fin dag, även om regnet vräker ner i år, och jag blir varm i själen av att se alla de här barnen som sliter med sin vardag med diagnoser, mediciner och rullstolar få träffa sina idoler. Jag ryser när jag ser syskonen. När de sjuka barnen får sina syskon en heldag i parken tillbaka, som tack för allt tålamod de visat.

Stolt storebror fick autograf, kram och en bild av en gammal idol – Amy Diamond. (bild från Instagram)

Den här bilden är sjukt smittsam. Inte alls glad den här killen. Inte ett dugg. (också från Instagram)
Stiftelsen bjuder in familjer som vistas mycket på sjukhuset och en hög med artister, idrottsmän och andra kända personer som barnen får träffa. I år kom bland annat Alhaji Jeng, Amy Diamond, Carin Da Silva, Eddy Bengtsson, Joel Lundqvist, Oscar Zia och några till. Familjerna får fri entré till parken och barnen gratis åkpass. Så sedan är det åka bergbana och spela på lyckohjul som gäller för hela slanten.
Det är en fin dag, även om regnet vräker ner i år, och jag blir varm i själen av att se alla de här barnen som sliter med sin vardag med diagnoser, mediciner och rullstolar få träffa sina idoler. Jag ryser när jag ser syskonen. När de sjuka barnen får sina syskon en heldag i parken tillbaka, som tack för allt tålamod de visat.

Stolt storebror fick autograf, kram och en bild av en gammal idol – Amy Diamond. (bild från Instagram)

Den här bilden är sjukt smittsam. Inte alls glad den här killen. Inte ett dugg. (också från Instagram)
Möten, möten, möten. Jag börjar bli värsta mötesproffset. Förra veckan var det styrelsemöte en kväll, föräldramöte i storebrors klass en annan, och detsamma i Abbes klass kvällen efter det. Och den här veckan har börjat likadant. Årsstämma i skolans föräldraförening i går och föräldramöte i storebrors handbollslag ikväll. Nu hoppas jag på lite mötespaus på kvällarna ett tag framåt.
På väggen i storebrors klassrum hängde självporträtt som varje elev målat. I Abbes klassrum likaså. Från avstånd gissade jag vilka målningar som föreställde mina killar och när de båda mötena var slut gick jag närmare och såg att jag gissat rätt. Ganska bra porträtt med andra ord.
Vad säger ni, syns det att de är bröder?
På väggen i storebrors klassrum hängde självporträtt som varje elev målat. I Abbes klassrum likaså. Från avstånd gissade jag vilka målningar som föreställde mina killar och när de båda mötena var slut gick jag närmare och såg att jag gissat rätt. Ganska bra porträtt med andra ord.
Vad säger ni, syns det att de är bröder?
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Om jag ens ska. Det har varit en tuff dag.
En av storebrors bästa kompisar i klassen och hans lillasyster, förlorade sin pappa i en trafikolycka under helgen. Det är så ledsamt, så obegripligt, så omskakande. Systern går i Abbes klass.
Mitt i sorgen och chocken har pedagogerna på skolan varit fantastiska. De har samlats i klasserna, pratat och stöttat. Barnen har skrivit brev och ritat teckningar till sina vänner.
Det här är svårt för barnen att förstå. Det är svårt för mig. Vi har pratat och försökt så gott vi kan tillsammans. Barn blir rationella på något underligt vis när saker blir för obegripliga. Men så plötsligt en dag kan det svåra gå upp för dem. Då vill jag finnas där.
Ikväll ville jag krama Abbe och storebror hårt och säga att jag alltid kommer att finnas hos dem, så länge de lever. Men det kan jag ju aldrig lova. Om det är någon gång man blir påmind om det, så är det en dag som idag. Jag tröstar mig med att i min famn bor tryggheten och i mina kramar finns löften.
En av storebrors bästa kompisar i klassen och hans lillasyster, förlorade sin pappa i en trafikolycka under helgen. Det är så ledsamt, så obegripligt, så omskakande. Systern går i Abbes klass.
Mitt i sorgen och chocken har pedagogerna på skolan varit fantastiska. De har samlats i klasserna, pratat och stöttat. Barnen har skrivit brev och ritat teckningar till sina vänner.
Det här är svårt för barnen att förstå. Det är svårt för mig. Vi har pratat och försökt så gott vi kan tillsammans. Barn blir rationella på något underligt vis när saker blir för obegripliga. Men så plötsligt en dag kan det svåra gå upp för dem. Då vill jag finnas där.
Ikväll ville jag krama Abbe och storebror hårt och säga att jag alltid kommer att finnas hos dem, så länge de lever. Men det kan jag ju aldrig lova. Om det är någon gång man blir påmind om det, så är det en dag som idag. Jag tröstar mig med att i min famn bor tryggheten och i mina kramar finns löften.
Klockan ringde 8.30 i morse ringde ett larm på telefonen som jag knappade in redan för en dryg månad sedan.
Någon kanske minns att jag förra året fick ställa in Cykelvasan på grund av begynnande diskbrock på två diskar i nacken. I år däremot kände jag mig fit for fight och körde loppet. Det var riktigt roligt och den bräckliga förhoppningen om att klara de 95 kilometrarna genom skogen på under fyra timmar blev till verklighet. Jag rullade in under portalen med orden "I fäders spår för framtids segrar" i Mora efter 3 timmar och 56 minuter, trött men glad.
Nåväl, mobilens alarm ringde i morse eftersom det idag var dags för anmälan till nästa års Cykelvasa. Anmälan skulle öppna klockan nio och eftersom loppet förra året blev fulltecknat på 26 minuter tänkte jag att det var bäst att vara på hugget. Några minuter före nio satte jag mig vid datorn. Jag skrev mitt personnummer i ett tomt mejl och klippte ut det för att snabbt kunna klistra in det på rätt ställe på anmälningssajten. Jag klickade på knappen för att uppdatera min webbläsare några gånger, men samma text laddas upp varje gång, "Anmälan öppnar kl 09.00". När jag klickat för femtielfte gången dyker plötsligt ett formulär upp. Så snabbt jag kunde fyllde jag i mitt namn och min e-mejladress och klistrade in mitt personnummer i respektive formulärfält – och bang – där klappade jag till knappen "Anmäl".
Ett mejl från Cykelvasan landade i min mejlbox markerat med tiden 09.00. Jag hade alltså anmält mig och fått bekräftelse innan det hade gått en minut. Skönt. Nu har jag en plats till nästa år. Klockan 09.03 var loppet fullt och anmälan stängd.
Känns ju helt galet att den största utmaningen i Cykelvasan numera är inte att cykla 95 km mellan Sälen och Mora, utan att hinna anmäla sig innan det blir fulltecknat.
Någon kanske minns att jag förra året fick ställa in Cykelvasan på grund av begynnande diskbrock på två diskar i nacken. I år däremot kände jag mig fit for fight och körde loppet. Det var riktigt roligt och den bräckliga förhoppningen om att klara de 95 kilometrarna genom skogen på under fyra timmar blev till verklighet. Jag rullade in under portalen med orden "I fäders spår för framtids segrar" i Mora efter 3 timmar och 56 minuter, trött men glad.
Nåväl, mobilens alarm ringde i morse eftersom det idag var dags för anmälan till nästa års Cykelvasa. Anmälan skulle öppna klockan nio och eftersom loppet förra året blev fulltecknat på 26 minuter tänkte jag att det var bäst att vara på hugget. Några minuter före nio satte jag mig vid datorn. Jag skrev mitt personnummer i ett tomt mejl och klippte ut det för att snabbt kunna klistra in det på rätt ställe på anmälningssajten. Jag klickade på knappen för att uppdatera min webbläsare några gånger, men samma text laddas upp varje gång, "Anmälan öppnar kl 09.00". När jag klickat för femtielfte gången dyker plötsligt ett formulär upp. Så snabbt jag kunde fyllde jag i mitt namn och min e-mejladress och klistrade in mitt personnummer i respektive formulärfält – och bang – där klappade jag till knappen "Anmäl".
Ett mejl från Cykelvasan landade i min mejlbox markerat med tiden 09.00. Jag hade alltså anmält mig och fått bekräftelse innan det hade gått en minut. Skönt. Nu har jag en plats till nästa år. Klockan 09.03 var loppet fullt och anmälan stängd.
Känns ju helt galet att den största utmaningen i Cykelvasan numera är inte att cykla 95 km mellan Sälen och Mora, utan att hinna anmäla sig innan det blir fulltecknat.
– Gick det bra i den nya gruppen på simskolan idag, Abbe?
– Ja.
– Gick du bara in och berättade vem du var?
– Ja, men hon förstod inte först. Du vet, jag pratar ju lite konstigt.
– Förstod hon inte?
– Nä, så jag sa bara sådär A – B – B – E du vet med en bokstav i taget, och då förstod hon.
– Vad bra.
– Ja.
– Gick du bara in och berättade vem du var?
– Ja, men hon förstod inte först. Du vet, jag pratar ju lite konstigt.
– Förstod hon inte?
– Nä, så jag sa bara sådär A – B – B – E du vet med en bokstav i taget, och då förstod hon.
– Vad bra.
Satt och läste lite gamla inlägg och hittade ett från när jag lyssnade på killarna som lekte i storebrors rum. Det är fyra år sedan nu. Idag låter det så här:
– Ska vi köra creative?
– JAA, det gör vi. FTB tycker jag.
– Jag älskar feed the beast.
– Mega-like.
– Abbe, kom ner i min mine och kolla.
– Wöö, hjälp vad många creepers det var här.
– Jag ska bygga ett hotell. Ska bara hitta lite diamonds först.
– Å jag behöver redstone. Och Iron.
– Meh! Kolla värsta epic fail, nu dog jag.
– Ska bara tömma min inventory lite, måste bygga ett kistrum till.
– Kolla min armor! Win! Och en diamond axe.
… osv …
Hänger ni med?
– Ska vi köra creative?
– JAA, det gör vi. FTB tycker jag.
– Jag älskar feed the beast.
– Mega-like.
– Abbe, kom ner i min mine och kolla.
– Wöö, hjälp vad många creepers det var här.
– Jag ska bygga ett hotell. Ska bara hitta lite diamonds först.
– Å jag behöver redstone. Och Iron.
– Meh! Kolla värsta epic fail, nu dog jag.
– Ska bara tömma min inventory lite, måste bygga ett kistrum till.
– Kolla min armor! Win! Och en diamond axe.
… osv …
Hänger ni med?
Vi var ensamma den här helgen, killarna och jag. Mamman var på en studieresa med jobbet, så medan hon åkte till London passade vi andra tre på att pressa ur det sista ur denna sommaren, här hemma. Egentligen är det väl höst förstås, men än så länge har september månad varit exemplarisk om du frågar mig.
Efter skolan i fredags packade vi kanoten med liggunderlag, sovsäckar, grillkorv, dricka och godis och rullade ner den till sjön. En kort paddeltur senare gick vi i land på en liten ö och bar upp vår packning till vindskyddet mitt på ön, byggt av privatpersoner med spillvirke från någon husrenovering. På vindskyddet sitter en skylt med en berättelse om hur pappan och ett av barnen i familjen släpat virke över isen då det blev till. De skriver att det är kul om vindskyddet används av många och ber folk att vara försiktiga med det. Fint tycker jag. (För något år sedan fick jag också reda på att familjen som byggt det är en av fröknarnas från killarnas skola, lustigt nog)
Storebror fiskade och visade Abbe hur man gör när man kastar med haspelspö så att också han fick prova några gånger. Killarna klättrade i träd och jagade varandra runt ön, vi grillade korv och låg i sovsäckarna i skenet från lägerelden och mumsade på chips och dricka medan jag högläste Harry Potter. Mysigt är förnamnet.
Någon timme efter att vi somnat vaknade jag med ett ryck. En storlom slagit sig ned precis utanför vindskyddet och bestämt sig för att tjoa lite på sina andra lomkompisar som antagligen var på andra sidan sjön någonstans. Jag lovar att det inte var några problem för dem att höra den. Alla som någonsin har hört storlommens läte vet att de tutar i rätt bra. Det är för mig helt obegripligt att inte Abbe och storebror vaknade, men det gjorde de inte. Och ska man vara ärlig var ju det här en rätt exotisk upplevelse.
Själv gick jag upp innan solen för att testa en grej jag har funderat på ett tag. Jag riggade mig GoPro-kamera som har en timelapse-funktion, dvs den kan ta bilder med ett visst tidsintervall som jag sedan sätter ihop till en film. Jag ställde in den på en bild per minut och monterade den på en pinne riktad åt det håll solen skulle gå upp.
Det var en magisk morgon. Knäpptyst. Det enda som hördes var en och annan storlom vars sång ekade över sjön. Den här gången från långt avstånd. Det bildades sjörök på vattenytan och i öst färgades himlen rosa och orange när solen sakta letade sig över horisontens kant. Man borde titta på soluppgångar oftare. Varför gör man inte det? Kanske för att det är så skönt att sova på morgonen.
Efter skolan i fredags packade vi kanoten med liggunderlag, sovsäckar, grillkorv, dricka och godis och rullade ner den till sjön. En kort paddeltur senare gick vi i land på en liten ö och bar upp vår packning till vindskyddet mitt på ön, byggt av privatpersoner med spillvirke från någon husrenovering. På vindskyddet sitter en skylt med en berättelse om hur pappan och ett av barnen i familjen släpat virke över isen då det blev till. De skriver att det är kul om vindskyddet används av många och ber folk att vara försiktiga med det. Fint tycker jag. (För något år sedan fick jag också reda på att familjen som byggt det är en av fröknarnas från killarnas skola, lustigt nog)
Storebror fiskade och visade Abbe hur man gör när man kastar med haspelspö så att också han fick prova några gånger. Killarna klättrade i träd och jagade varandra runt ön, vi grillade korv och låg i sovsäckarna i skenet från lägerelden och mumsade på chips och dricka medan jag högläste Harry Potter. Mysigt är förnamnet.
Någon timme efter att vi somnat vaknade jag med ett ryck. En storlom slagit sig ned precis utanför vindskyddet och bestämt sig för att tjoa lite på sina andra lomkompisar som antagligen var på andra sidan sjön någonstans. Jag lovar att det inte var några problem för dem att höra den. Alla som någonsin har hört storlommens läte vet att de tutar i rätt bra. Det är för mig helt obegripligt att inte Abbe och storebror vaknade, men det gjorde de inte. Och ska man vara ärlig var ju det här en rätt exotisk upplevelse.
Själv gick jag upp innan solen för att testa en grej jag har funderat på ett tag. Jag riggade mig GoPro-kamera som har en timelapse-funktion, dvs den kan ta bilder med ett visst tidsintervall som jag sedan sätter ihop till en film. Jag ställde in den på en bild per minut och monterade den på en pinne riktad åt det håll solen skulle gå upp.
Det var en magisk morgon. Knäpptyst. Det enda som hördes var en och annan storlom vars sång ekade över sjön. Den här gången från långt avstånd. Det bildades sjörök på vattenytan och i öst färgades himlen rosa och orange när solen sakta letade sig över horisontens kant. Man borde titta på soluppgångar oftare. Varför gör man inte det? Kanske för att det är så skönt att sova på morgonen.
Allvarligt. Det går sådär det här va? Jag verkar ha hamnat i någon slags bloggsvacka och inläggen haglar inte direkt här på bloggen.
Abbe frågade mig häromdagen varför jag inte skriver på "hans" blogg längre. Jag vet inte riktigt, svarade jag, det har varit en massa annat som har hänt eller som jag gjort istället. Som att fixa trappan till exempel. Men när du är färdig med den, kan du inte börja skriva igen då? sa Abbe. Jag frågade om han gärna ville det och han sa – väldigt gärna.
Det konstiga är att jag ändå har en del grejer som jag gärna berättar för er. Om hur vår sommar har varit till exempel, hur det går i skolan, eller om hur vi gjort om tvättstuga. Och trappan. Jag har fina bilder från sommar-Sverige och Sardinien och jag håller på med en MTB-film där jag både cyklar och sköter kameran (lite småkrångligt, men kul).
Så det saknas inte saker att skriva om, eller bilder att lägga upp, jag har bara tappat farten lite. Ska försöka hitta den igen. Jag saknar er och era kommentarer.
Abbe frågade mig häromdagen varför jag inte skriver på "hans" blogg längre. Jag vet inte riktigt, svarade jag, det har varit en massa annat som har hänt eller som jag gjort istället. Som att fixa trappan till exempel. Men när du är färdig med den, kan du inte börja skriva igen då? sa Abbe. Jag frågade om han gärna ville det och han sa – väldigt gärna.
Det konstiga är att jag ändå har en del grejer som jag gärna berättar för er. Om hur vår sommar har varit till exempel, hur det går i skolan, eller om hur vi gjort om tvättstuga. Och trappan. Jag har fina bilder från sommar-Sverige och Sardinien och jag håller på med en MTB-film där jag både cyklar och sköter kameran (lite småkrångligt, men kul).
Så det saknas inte saker att skriva om, eller bilder att lägga upp, jag har bara tappat farten lite. Ska försöka hitta den igen. Jag saknar er och era kommentarer.
Idag ringde storebror igen från sitt handbollsläger.
– Hej, är Abbe hemma.
– Nej han är hos en kompis.
– Åh!
– Ville du honom något särskilt som jag ska hälsa honom?
– Näe, jag ville bara höra hans röst för jag har inte hört den på så länge.
– Hej, är Abbe hemma.
– Nej han är hos en kompis.
– Åh!
– Ville du honom något särskilt som jag ska hälsa honom?
– Näe, jag ville bara höra hans röst för jag har inte hört den på så länge.
Storebror ringde. Han ville berätta att allt var bra på lägret och att de hade jättekul. Det var någonting med det där som gjorde mig alldeles varm i magen. Men det var också något med samtalet som gav mig en hissnande känsla av att tiden gått väldigt fort. Alldeles nyss körde jag runt honom i barnvagnen med ena hjulet bredvid asfalten så att han skulle somna av vibrationerna. Nu är han på handbollsläger med klubben över helgen, utan mig eller mamman. Nu är han stor.
Han kommer att komma hem på söndag och vara helt slut gissar jag. Massor av träning, bus, sena nätter, nya vänner, intressanta tjejer och så vidare. Men som sagt, han är stor nu. Och efter den här helgen kommer han att vara ännu större.
Han kommer att komma hem på söndag och vara helt slut gissar jag. Massor av träning, bus, sena nätter, nya vänner, intressanta tjejer och så vidare. Men som sagt, han är stor nu. Och efter den här helgen kommer han att vara ännu större.
Abbe brukar borra in näsan i mitt nackskinn och säga:
– Mmm, du luktar så gott. Du luktar pappa.
Det tycker jag är mysigt.
– Mmm, du luktar så gott. Du luktar pappa.
Det tycker jag är mysigt.
Jag har pumpat stötdämparna, justerat växlarna, packat hjälm, cykelkläder och diverse små förpackningar med sötsliskig gel för att ge kroppen en extra kick när energin börjar tryta. I morgon bitti rullar vi iväg för den 45 mil långa resan till Dalarna. Det är dags att cykla 95 km genom skogen från Sälen till Mora i fäders spår för framtids segrar. Yay!
Hej. Det var värst vad tiden gick. Det har varit semester. En riktigt fin svensk sommar, i synnerhet om man jämför med förra året. Jag snackar väder alltså. Och ni vet ju hur det är, om bara solen skiner och luften är varm spelar det nästan ingen roll vad man hittar på. Livet känns fint ändå.
Det har också varit den mest avkopplade, frånkopplade sommar jag haft på länge. Jag har knappt öppnat Twitter, bara släntrat i på Facebook några få gånger och inte skrivit ett enda inlägg på en månad.
Det har ni kanske märkt.
Istället har jag badat med barnen, cyklat många mil, läst böcker och njutit. En liten resa till Sardinien blev det också. Och vem vet, kanske kommer det något inlägg om detta, nu när jag vaknat upp ur min semesterdvala.
Kul att se er igen.
Det har också varit den mest avkopplade, frånkopplade sommar jag haft på länge. Jag har knappt öppnat Twitter, bara släntrat i på Facebook några få gånger och inte skrivit ett enda inlägg på en månad.
Det har ni kanske märkt.
Istället har jag badat med barnen, cyklat många mil, läst böcker och njutit. En liten resa till Sardinien blev det också. Och vem vet, kanske kommer det något inlägg om detta, nu när jag vaknat upp ur min semesterdvala.
Kul att se er igen.
Killarna satt bredvid varandra i soffan och spelade Minecraft på var sin iPryl. Plötsligt blev det tumult och Abbe börjar gråta. Vad hände? Jo, följande:
Storebror bakade en kaka. I spelet.
Abbe ville smaka på kakan. I spelet.
Storebror åt upp hela själv. I spelet.
Abbe blev arg och dödade storebror. I spelet.
Storebror blev arg och sopade till Abbe. I verkligheten.
Storebror bakade en kaka. I spelet.
Abbe ville smaka på kakan. I spelet.
Storebror åt upp hela själv. I spelet.
Abbe blev arg och dödade storebror. I spelet.
Storebror blev arg och sopade till Abbe. I verkligheten.
Det är läggdags. Abbe och jag småpratar i sängen.
Abbe: Pappa.
Jag: Mmm.
Abbe: Jag önskar att jag inte var ett hjärtebarn.
Jag: Nämen vännen, varför då?
Abbe: Då skulle jag inte vara annorlunda. Jag skulle vara vanlig.
Hjälp! Börjar de här tankarna komma nu? Att känna sig annorlunda. Att inte passa in. Jag har bävat och vetat att de kommer en vacker dag. Men jag trodde det skulle dröja några år till.
Jag: Känns det så?
Abbe: Ja. Tycker du också det?
Jag: Vad då?
Abbe: Att det var bättre om jag inte var ett hjärtebarn.
Inre kris. Det är klart att jag önskar att han sluppit alla operationer och sjukhusbesök och allt vad det innebär. Men samtidigt. Han är ju perfekt.
Jag: Nä, vet du Abbe? Du och din brorsa är det bästa som har hänt i mitt liv. Jag vill ha dig precis som du är. Och du…
Abbe: Vadå?
Jag: Jag vet en annan kille som är annorlunda. Som också har ett speciellt ärr som du, fast inte på bröstet. Som också är supergrym.
Abbe: Harry Potter?
Jag: Precis.
Abbe ler lite fundersamt. Jag stryker honom på kinden och han vänder sig om. Det tar inte många minuter förrän han sover.
Abbe: Pappa.
Jag: Mmm.
Abbe: Jag önskar att jag inte var ett hjärtebarn.
Jag: Nämen vännen, varför då?
Abbe: Då skulle jag inte vara annorlunda. Jag skulle vara vanlig.
Hjälp! Börjar de här tankarna komma nu? Att känna sig annorlunda. Att inte passa in. Jag har bävat och vetat att de kommer en vacker dag. Men jag trodde det skulle dröja några år till.
Jag: Känns det så?
Abbe: Ja. Tycker du också det?
Jag: Vad då?
Abbe: Att det var bättre om jag inte var ett hjärtebarn.
Inre kris. Det är klart att jag önskar att han sluppit alla operationer och sjukhusbesök och allt vad det innebär. Men samtidigt. Han är ju perfekt.
Jag: Nä, vet du Abbe? Du och din brorsa är det bästa som har hänt i mitt liv. Jag vill ha dig precis som du är. Och du…
Abbe: Vadå?
Jag: Jag vet en annan kille som är annorlunda. Som också har ett speciellt ärr som du, fast inte på bröstet. Som också är supergrym.
Abbe: Harry Potter?
Jag: Precis.
Abbe ler lite fundersamt. Jag stryker honom på kinden och han vänder sig om. Det tar inte många minuter förrän han sover.
Under arbetet med Göteborgsgirot har jag fått många nya vänner. En av dem är Mattias Reck som under arbetet med girot dessutom gick och blev förbundskapten för svenska herrlandslaget i landsvägscykel. Mattias är inte bara en grymt duktig coach och träningsexpert utan också en jäkla trevlig kille. Till helgen har han dragit ihop en grej som är grym.
Han har samlat sexton stycken av de snabbaste cyklisterna i landet för att under morgondagen försöka köra Vätternrundan – på den snabbaste tiden någonsin. Rekordet runt sjön i dagsläget är sex timmar och trettiosju minuter (!!!!), vilket i mina öron låter helt sinnesjukt fort, men det har de alltså tänkt försöka slå. Vi snackar om en medelhastighet som ligger en bit över 45 km/h. Under trettio mil. Mäktigt!
Men inte nog med detta. När de ändå får uppmärksamhet för den här grejen passar de på att göra lite fin nytta också. Mattias och de andra cyklisterna samlar in pengar till Hjärtebarnsfonden. Kan det bli mer passande för en kille som mig? Jag älskar cykling, Abbe är mitt hjärtebarn och Mattias är min vän. Spot on!
Alltså. Snälla, hjälp mig och Mattias Reck att samla in pengar åt hjärtebarnen medan de andra försöker runt Vättern snabbare än blixten. Kan de köra i nästa 50 knyck under dryga sex timmar, så kanske vi kan pytsa in en femtiolapp (eller flera) var. Okej? Många bäckar små, ni vet.
Klicka här för att komma till insamlingen.
Heja cyklisterna! Heja hjärtebarnen!
Han har samlat sexton stycken av de snabbaste cyklisterna i landet för att under morgondagen försöka köra Vätternrundan – på den snabbaste tiden någonsin. Rekordet runt sjön i dagsläget är sex timmar och trettiosju minuter (!!!!), vilket i mina öron låter helt sinnesjukt fort, men det har de alltså tänkt försöka slå. Vi snackar om en medelhastighet som ligger en bit över 45 km/h. Under trettio mil. Mäktigt!
Men inte nog med detta. När de ändå får uppmärksamhet för den här grejen passar de på att göra lite fin nytta också. Mattias och de andra cyklisterna samlar in pengar till Hjärtebarnsfonden. Kan det bli mer passande för en kille som mig? Jag älskar cykling, Abbe är mitt hjärtebarn och Mattias är min vän. Spot on!
Alltså. Snälla, hjälp mig och Mattias Reck att samla in pengar åt hjärtebarnen medan de andra försöker runt Vättern snabbare än blixten. Kan de köra i nästa 50 knyck under dryga sex timmar, så kanske vi kan pytsa in en femtiolapp (eller flera) var. Okej? Många bäckar små, ni vet.
Klicka här för att komma till insamlingen.
Heja cyklisterna! Heja hjärtebarnen!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag är en riktig mes när det kommer till skolavslutningar. Jag står alltid med en stor klump i halsen och torkar tårar i ögonvrån eller på kinden om de hunnit smita så långt. Det är inte inte alls sorgligt – tvärtom – många gånger har jag svårt att hålla skrattet tillbaka tillsammans med tårarna, det är bara så rörande och känslosamt. Som en välregiserad Hollywoodrulle, eller nåt sånt där översliskigt avsnitt av Extreme home makeover.
Jag tror det är förväntningarna, avskeden och ambitionerna i en salig röra som gör det. Barnen har arrangerat och tränat, de är finklädda och laddade. Vissa lämnar skolan i år, andra byter lärare. Och trots att den musikaliska ambitionen ibland skjuter betydligt högre än slutresultatet når, så är det så fint att se viljan och tron på att det ska gå. Det räcker för att jag ska börja se grumligt i alla fall.
Idag var det extra nervöst. Storebror skulle spela "Den blomstertid nu kommer" på saxofon ihop med två kompisar. Han har övat varje dag, det har låtit bättre för varje gång han övat och de sista veckorna har han lagt bort noterna och spelat helt utantill. Men jag vet hur det är. När man står där och alla tittar och plötsligt är hela huvudet soprent. Blankt. Nervositeten tar över och allt man tränat på är borta.
Men det verkade inte påverka storebror alls. De spelade superfint och jag ska erkänna att jag sträckte lite extra på mig när de spelat. Storebror har visserligen gjort hela jobbet själv, men hey, jag har ju gjort storebror.
Efter alla uppträdanden var det dags för det årliga frosseriet i tårtor.
PS. Jag filmade och skulle gärna visa er, men av respekt för alla andra barn och deras föräldrar som syns i filmen, och inte bett om att få hamna på nätet, avstår jag. Jag ska fråga storebror om vi inte kan göra en egen film för er när han spelar. DS.
Jag tror det är förväntningarna, avskeden och ambitionerna i en salig röra som gör det. Barnen har arrangerat och tränat, de är finklädda och laddade. Vissa lämnar skolan i år, andra byter lärare. Och trots att den musikaliska ambitionen ibland skjuter betydligt högre än slutresultatet når, så är det så fint att se viljan och tron på att det ska gå. Det räcker för att jag ska börja se grumligt i alla fall.
Idag var det extra nervöst. Storebror skulle spela "Den blomstertid nu kommer" på saxofon ihop med två kompisar. Han har övat varje dag, det har låtit bättre för varje gång han övat och de sista veckorna har han lagt bort noterna och spelat helt utantill. Men jag vet hur det är. När man står där och alla tittar och plötsligt är hela huvudet soprent. Blankt. Nervositeten tar över och allt man tränat på är borta.
Men det verkade inte påverka storebror alls. De spelade superfint och jag ska erkänna att jag sträckte lite extra på mig när de spelat. Storebror har visserligen gjort hela jobbet själv, men hey, jag har ju gjort storebror.
Efter alla uppträdanden var det dags för det årliga frosseriet i tårtor.
PS. Jag filmade och skulle gärna visa er, men av respekt för alla andra barn och deras föräldrar som syns i filmen, och inte bett om att få hamna på nätet, avstår jag. Jag ska fråga storebror om vi inte kan göra en egen film för er när han spelar. DS.
Det är Sveriges nationaldag och jag firar genom att köra ett cykellopp på tio mil. Vädret visar sin bästa sida och bansträckningen är otroligt vacker på landsvägar längs sjöar och genom skogar. Jag cyklar och njuter och slås av hur otroligt vackert det här landet är. Det slutar med att jag kommer hem på kvällen och börjar rota lite bland mina bilder. Det blev ett litet bildspel. Se det som en nationaldagshyllning.
(dagen till ära blir det ett inlägg i repris från tidigare år)
För tretton år sedan träffade jag en tjej. Det var i Skagen, det var kristi himmelfärdshelg och det var i början av juni precis som nu. Jag hade sett henne tidigare ett par gånger, på after work på en av stans krogar. Hon var kompis till några vänner jag lärt känna på en skidresa och väldigt söt. Nu stod hon där i trängseln på en bar i Skagen. Mina vänner och jag höll låda, spelade gitarr och sjöng. Jag stod på ett av borden med en tamburin handen och skrålade Talking Heads gamla klassiker "Phycho killer". Hon och hennes vänner sjöng och dansade med oss.
Det var en helg berusad av både känslor och dansk öl, följd av tomhet på seglatsen hemåt. Den där tomheten.
Så kom vardagen och jag var tvungen att börja leta. Jag visste vad hon hette och var hon jobbade, men ville inte fråga mina skidvänner. Jag chansade och ringde ett telefonnummer jag trodde var hennes. Telefonsvarare. Jag blev osäker på rösten i andra änden, den lät lite annorlunda i telefonen, men jag försökte igen efter några timmar. Det var hon. Vi pratade lite och hon frågade om jag ville komma dit och äta nästa dag. Det ville jag.
Gillar du pasta, frågade hon när jag klev in i hennes kök. Javisst sa jag, och fick ett glas vin till maten. Sedan kunde jag inte köra hem. Blev tvungen att sova över. Och nästa dag igen. Jag kom inte hem på över en vecka och myntade uttrycket "köpa rent" eftersom jag fick gå till Åhlens på lunchen och köpa nya kläder varje dag.
Ett år senare var jag i norska fjällen och höll en kurs i glaciärvandring. När jag kom hem stod hennes möbler i mitt hus och hennes lägenhet var tom. Hon hade flyttat in och vi bodde nu ihop.
Det blev 2004 och det blev den femte juni. Det är nio år sedan idag, och var jag så nervös att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.
Vi gick så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.
Prästen sa fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.
Vi stod i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire cabriolet.
Det är nio år sedan idag och känslan sitter kvar ännu.
För någon vecka sedan kom storebror hem och berättade om en incident i skolan. Han hade slagit till en kille i klassen och ville berätta vad som hänt.
Klasskompisen, vi kan kalla honom Adam, höll på och stökade med en annan kille, vi kallar honom Bertil, för säkerhets skull. Adam kallade Bertil för "jävla bög" flera gånger. Vi ska komma ihåg att de här killarna är tio år gamla. Storebror sa åt Adam att lägga av, och lämna Bertil ifred. "Sluta säga så! Och dessutom är det inget fel med att vara bög" sa storebror.
Adam vände sig då mot storebror och ropade "då är du en jävla bög då!". "Äh lägg av!" sa storebror. Adam fortsatte "HAN ÄR BÖÖÖÖG!" Storebror bad honom sluta ett par gånger, men utan resultat. När inget hjälpte tröttnade storebror och lappade till Adam.
När jag hörde den här historien drabbades jag av en liten inre kris. Jag hade lust att krama om storebror och säga vilken toppenkille han är, som både står upp för en kompis och dessutom motarbetar det stereotypa föraktet mot minoriteter, som t ex homosexuella, som uppenbarligen börjat gro redan i så här unga år. Jag vet inte om "Adam" ens vet vad en bög är eller om han menade så mycket illa med det, men bara det faktum att ordet används av en tioåring för att smäda någon, tycker jag är skrämmande nog.
Men det aldrig okej att slåss. Jag kan ju inte berömma min tioåring och säga att det var bra att han sopade till sin klasskompis. Det skulle sända helt fel signaler. Samtidigt känns det inte rätt att skälla på honom när han visade både tapperhet och sunda värderingar.
Det blev något slags mellanting. Jag var väldigt tydlig med att det aldrig är okej att slåss. Aldrig. Samtidigt sa jag att det var fint av honom att försvara "Bertil" och att han har helt rätt i det han sa om att vara bög. Jag sa att jag var stolt över honom för just den biten, men att nästa gång något sådant händer får han hitta någon annan lösning än just våld.
Hur skulle ni ha gjort?
Klasskompisen, vi kan kalla honom Adam, höll på och stökade med en annan kille, vi kallar honom Bertil, för säkerhets skull. Adam kallade Bertil för "jävla bög" flera gånger. Vi ska komma ihåg att de här killarna är tio år gamla. Storebror sa åt Adam att lägga av, och lämna Bertil ifred. "Sluta säga så! Och dessutom är det inget fel med att vara bög" sa storebror.
Adam vände sig då mot storebror och ropade "då är du en jävla bög då!". "Äh lägg av!" sa storebror. Adam fortsatte "HAN ÄR BÖÖÖÖG!" Storebror bad honom sluta ett par gånger, men utan resultat. När inget hjälpte tröttnade storebror och lappade till Adam.
När jag hörde den här historien drabbades jag av en liten inre kris. Jag hade lust att krama om storebror och säga vilken toppenkille han är, som både står upp för en kompis och dessutom motarbetar det stereotypa föraktet mot minoriteter, som t ex homosexuella, som uppenbarligen börjat gro redan i så här unga år. Jag vet inte om "Adam" ens vet vad en bög är eller om han menade så mycket illa med det, men bara det faktum att ordet används av en tioåring för att smäda någon, tycker jag är skrämmande nog.
Men det aldrig okej att slåss. Jag kan ju inte berömma min tioåring och säga att det var bra att han sopade till sin klasskompis. Det skulle sända helt fel signaler. Samtidigt känns det inte rätt att skälla på honom när han visade både tapperhet och sunda värderingar.
Det blev något slags mellanting. Jag var väldigt tydlig med att det aldrig är okej att slåss. Aldrig. Samtidigt sa jag att det var fint av honom att försvara "Bertil" och att han har helt rätt i det han sa om att vara bög. Jag sa att jag var stolt över honom för just den biten, men att nästa gång något sådant händer får han hitta någon annan lösning än just våld.
Hur skulle ni ha gjort?
Nu ligger nästa avsnitt av podcasten Joller ute. Denna gång är jag värd och har Martin Melin som gäst. Två pappor alltså och därmed var temat för vår podcast – föräldrar emellan – ganska givet. Papparollen.
Lyssna på podcasten på iTunes
Eller på Spotify
Lyssna på podcasten på iTunes
Eller på Spotify
Ni vet när man har jobbat med något väldigt länge och riktigt mycket och så är det plötsligt dagen då allt ska vara klart. Själva elddopet. Man är nervös och spänd, men framförallt otroligt förväntansfull.
Helgen som gick hade jag en sådan upplevelse. För knappt ett år sedan kom en av våra kunder på byrån och sa "jag har en idé" och så satte arbetet igång med vad som sannolikt kommer att bli ett av Göteborgs och Sveriges största evenemang inom hälsa och idrott med åren – Göteborgsgirot.
Sedan dess har jag jobbat nästan oavbrutet med projektet. Alltifrån att hitta på namnet, rita logotypen, ta fram affischer, annonser, hemsida, nummerlappar, skyltar och banderoller, programblad, sköta Facebook, Twitter och tusen miljoner saker till. Vi har varit involverade i hela utvecklingen av projektet på många plan. Och för en cykelidiot som mig är det inget annat än ett drömuppdrag.
Så i lördags, efter många månaders intensivt arbete och några helt galna veckor på slutet, stod jag äntligen där mitt i folkhavet i mina cykelkläder med ena handen på styret. Det strömmade musik ur ljudanläggningen, solen var precis på väg att tränga igenom molnen och runt mig rörde sig folk i färgglada cykeltröjor långsamt in på löparbanan på Ullevi där starten skulle gå om en knapp halvtimme.
Det blev nästan för mycket för mig. Tröttheten, förväntningarna och lyckan över att allt verkade funka så här långt gjorde att glädjetårar trängde fram under mina cykelbrillor. Jag visste inte riktigt om jag skulle börja gråta eller bara gapskratta rakt ut. Märklig känsla.
Göteborgsgirot består av ett stadslopp på knappt sju mil genom Göteborgs alla tio stadsdelar – på lördagen, MTB-lopp i Delsjöterrängen (37 eller 25 km) och barnlopp inne på Ullevi – på söndagen. Alla med målgång inne på Ullevi.
Eftersom MTB i skogen är det jag helst håller på med så hade jag bestämt mig för att köra MTB-loppet. Men så ville jag inte missa folkfesten längs stadsloppet, så jag anmälde mig till båda. Nu blev det liksom inte riktigt så.
En dryg vecka före loppen vaknade jag en natt med en svullen armbåge och stor smärta. Jag hade fått en mycket besynnerlig infektion och hamnade på akuten med intravenös antibiotika och helgipsad arm. Tack så mycket! Men låt oss göra en lång historia kort. Antibiotikakuren hjälpte och några dagar innan loppet var infektionsvärdena nere på vettig nivå. Jag insåg att skaka på steniga stigar i flera timmar var inte vad min armbåge behövde, men att cykla racercykel på asfalt skulle gå bra. Alltså blev det stadslopp för mig, istället för både det och MTB.
Det var fantastiskt kul! Nu är jag nöjd, men trött.
(som vanligt blir bilderna större och finare om ni klickar på dem)
Cyklister som tar igen sig inne på Ullevi efter sju mil runt Göteborg.
Medaljskörd.
Starten för MTB i Skatås.
Killarna hittar en bra plats att se starten ifrån.
MTB-cyklister före leran.
Målgång.
Tvåan och trean i herrarnas elitklass i MTB svänger in mot Ullevi.
Vinnaren i damernas elitklass i MTB, Åsa Erlandsson, kliver av cykeln några meter före mål och springer med den över mållinjen. :)

Lerigt.
Ola Selmén med band från Amigo på SVT underhöll hela helgen. Här delade han ut medaljer efter genomfört barnlopp. Tidigare hade 70-80 småknattar kört 50 meter trehjulingslopp på löparbanorna. Väldigt fint. Cykelsportens återväxt.
Stolt vinnare.
Helgen som gick hade jag en sådan upplevelse. För knappt ett år sedan kom en av våra kunder på byrån och sa "jag har en idé" och så satte arbetet igång med vad som sannolikt kommer att bli ett av Göteborgs och Sveriges största evenemang inom hälsa och idrott med åren – Göteborgsgirot.
Sedan dess har jag jobbat nästan oavbrutet med projektet. Alltifrån att hitta på namnet, rita logotypen, ta fram affischer, annonser, hemsida, nummerlappar, skyltar och banderoller, programblad, sköta Facebook, Twitter och tusen miljoner saker till. Vi har varit involverade i hela utvecklingen av projektet på många plan. Och för en cykelidiot som mig är det inget annat än ett drömuppdrag.
Så i lördags, efter många månaders intensivt arbete och några helt galna veckor på slutet, stod jag äntligen där mitt i folkhavet i mina cykelkläder med ena handen på styret. Det strömmade musik ur ljudanläggningen, solen var precis på väg att tränga igenom molnen och runt mig rörde sig folk i färgglada cykeltröjor långsamt in på löparbanan på Ullevi där starten skulle gå om en knapp halvtimme.
Det blev nästan för mycket för mig. Tröttheten, förväntningarna och lyckan över att allt verkade funka så här långt gjorde att glädjetårar trängde fram under mina cykelbrillor. Jag visste inte riktigt om jag skulle börja gråta eller bara gapskratta rakt ut. Märklig känsla.
Göteborgsgirot består av ett stadslopp på knappt sju mil genom Göteborgs alla tio stadsdelar – på lördagen, MTB-lopp i Delsjöterrängen (37 eller 25 km) och barnlopp inne på Ullevi – på söndagen. Alla med målgång inne på Ullevi.
Eftersom MTB i skogen är det jag helst håller på med så hade jag bestämt mig för att köra MTB-loppet. Men så ville jag inte missa folkfesten längs stadsloppet, så jag anmälde mig till båda. Nu blev det liksom inte riktigt så.
En dryg vecka före loppen vaknade jag en natt med en svullen armbåge och stor smärta. Jag hade fått en mycket besynnerlig infektion och hamnade på akuten med intravenös antibiotika och helgipsad arm. Tack så mycket! Men låt oss göra en lång historia kort. Antibiotikakuren hjälpte och några dagar innan loppet var infektionsvärdena nere på vettig nivå. Jag insåg att skaka på steniga stigar i flera timmar var inte vad min armbåge behövde, men att cykla racercykel på asfalt skulle gå bra. Alltså blev det stadslopp för mig, istället för både det och MTB.
Det var fantastiskt kul! Nu är jag nöjd, men trött.
(som vanligt blir bilderna större och finare om ni klickar på dem)
Cyklister som tar igen sig inne på Ullevi efter sju mil runt Göteborg.
Medaljskörd.
Starten för MTB i Skatås.
Killarna hittar en bra plats att se starten ifrån.
MTB-cyklister före leran.
Målgång.
Tvåan och trean i herrarnas elitklass i MTB svänger in mot Ullevi.
Vinnaren i damernas elitklass i MTB, Åsa Erlandsson, kliver av cykeln några meter före mål och springer med den över mållinjen. :)

Lerigt.
Ola Selmén med band från Amigo på SVT underhöll hela helgen. Här delade han ut medaljer efter genomfört barnlopp. Tidigare hade 70-80 småknattar kört 50 meter trehjulingslopp på löparbanorna. Väldigt fint. Cykelsportens återväxt.
Stolt vinnare.
Idag släpptes podcast-avsnittet som Lotta och jag spelade in förra veckan. Hjälp vad konstigt det känns att höra sig själv prata. Men bortsett från det tycker jag att det blev ett fint samtal om svåra saker. Jag hoppas att ni tycker det också, ifall ni lyssnar.
Vår podcast finns om du följer den här länken till iTunes eller den här länken till Spotify. Om man inte använder någon av de tjänsterna går den också att lyssna på på den här länken.
Bilden från inspelningen nedan lånade jag från podcastens Facebooksida
Nu sitter på tåget hem från Stockholm igen efter att ha spelat in ännu ett avsnitt. Denna gång var jag värd och Martin Melin gäst. Vi snackade om papparollen och det avsnittet kommer om en vecka.
Vår podcast finns om du följer den här länken till iTunes eller den här länken till Spotify. Om man inte använder någon av de tjänsterna går den också att lyssna på på den här länken.
Bilden från inspelningen nedan lånade jag från podcastens Facebooksida
Nu sitter på tåget hem från Stockholm igen efter att ha spelat in ännu ett avsnitt. Denna gång var jag värd och Martin Melin gäst. Vi snackade om papparollen och det avsnittet kommer om en vecka.
Hepp. Sitter på tåget mot Stockholm och vårsolen skiner över den svenska naturen utanför mitt fönster. Det går inte att komma ifrån att vi bor i ett vackert land.
Genom åren har jag haft en del kontakt med Lotta Gray, ni vet Lotta som skriver bloggen Vimmelmamman, men vi har aldrig hunnit sitta ner och prata med varandra ordentligt. Bortsett från ett snabbt möte utan för en biograf på galapremiären av Bilar 2 har vi inte ens träffats, trots att vi följt varandra genom åren. Förrän nu.
Om några timmar ska Lotta och jag spela in en podcast – ett radioprogram på nätet kan man säga, för dem som inte vet vad en podcast är. Då få vi sitta i en studio och prata om föräldraskap i allmänhet, och hur det är när livet inte riktigt blev som man tänkt sig, i synnerhet. Det ska bli jättekul!
Lyssna på tidigare avsnitt av podcasten Joller på iTunes, eller på Spotify.
Om du klickar på bilden kommer du till Jollers Facebooksida.
Genom åren har jag haft en del kontakt med Lotta Gray, ni vet Lotta som skriver bloggen Vimmelmamman, men vi har aldrig hunnit sitta ner och prata med varandra ordentligt. Bortsett från ett snabbt möte utan för en biograf på galapremiären av Bilar 2 har vi inte ens träffats, trots att vi följt varandra genom åren. Förrän nu.
Om några timmar ska Lotta och jag spela in en podcast – ett radioprogram på nätet kan man säga, för dem som inte vet vad en podcast är. Då få vi sitta i en studio och prata om föräldraskap i allmänhet, och hur det är när livet inte riktigt blev som man tänkt sig, i synnerhet. Det ska bli jättekul!
Lyssna på tidigare avsnitt av podcasten Joller på iTunes, eller på Spotify.
Om du klickar på bilden kommer du till Jollers Facebooksida.
Hej på er. Det har inte direkt varit något rasande tempo på publiceringen av inlägg på den bloggen på sista tiden. Jag är den första att erkänna det. Jag har helt enkelt för mycket annat att stå i. Tiden och orken räcker inte riktigt till.
Det börjar att dra ihop sig för ett projekt jag jobbat väldigt mycket med under väldigt lång tid. Ett jätteroligt projekt eftersom det handlar om ett av mina största intressen när jag får lite tid över, nämligen cykling. På lördag om två veckor går nämligen det första Göteborgsgirot genom tiderna av stapeln. Jag tror det kommer att bli en superkul folkfest på två hjul (gånger ca 3-4000) och om du cyklar lite till vardags och inte anmält dig än rekommenderar jag att du gör det. Det här vill du inte missa.
Vi har arrangerat ett nytt bloggforum, den här gången på nya Radison Blu Riverside Hotel här i Göteborg. Vid det här laget har jag lärt känna flera av personerna bakom bloggarna och det är riktigt roligt att träffas igen.
Vi har varit i Stockholm på Guldäggsgala också. Alltid lika kul. Extra kul att det var bidraget för Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus som var nominerat. Det blev en nominering men inget silver eller guld, men jag är stolt och glad ändå.
Sist men inte minst. Kommer ni ihåg när jag blev årets kycklingbloggare? Nu är kokboken klar och innehåller en massa recept sammanvävt med ett reportage från finalomgången när vi lagade mat live, med Mannerström & Co som jury. Lite kul faktiskt. Den finns att ladda ner eller bläddra i om du klickar på den här länken.
Det börjar att dra ihop sig för ett projekt jag jobbat väldigt mycket med under väldigt lång tid. Ett jätteroligt projekt eftersom det handlar om ett av mina största intressen när jag får lite tid över, nämligen cykling. På lördag om två veckor går nämligen det första Göteborgsgirot genom tiderna av stapeln. Jag tror det kommer att bli en superkul folkfest på två hjul (gånger ca 3-4000) och om du cyklar lite till vardags och inte anmält dig än rekommenderar jag att du gör det. Det här vill du inte missa.
Vi har arrangerat ett nytt bloggforum, den här gången på nya Radison Blu Riverside Hotel här i Göteborg. Vid det här laget har jag lärt känna flera av personerna bakom bloggarna och det är riktigt roligt att träffas igen.
Vi har varit i Stockholm på Guldäggsgala också. Alltid lika kul. Extra kul att det var bidraget för Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus som var nominerat. Det blev en nominering men inget silver eller guld, men jag är stolt och glad ändå.
Sist men inte minst. Kommer ni ihåg när jag blev årets kycklingbloggare? Nu är kokboken klar och innehåller en massa recept sammanvävt med ett reportage från finalomgången när vi lagade mat live, med Mannerström & Co som jury. Lite kul faktiskt. Den finns att ladda ner eller bläddra i om du klickar på den här länken.
Känner ni till fantastiska Team Rynkeby? Det är ett nordiskt välgörenhetsinitiativ som syftar till att samla in pengar till Barncancerfonden i Sverige och dess motsvarigheter i Finland och Danmark. Varje sommar cyklar ca 1000 personer från de tre länderna till Paris för att stödja barn med cancer och deras familjer. Under året samlar de in sponsorpengar och arrangerar olika events. I Sverige finns i år sex lag och jag fick en fråga från Team Rynkeby Växjö om jag ville skriva en gästkrönika till deras kampanjsajt. Det ville jag.
Om ni klickar in här kan ni läsa mer om Team Rynkeby Växjö.
Jag vet.
Jag vet precis hur det känns. Väntan på beskedet. Det där jävla beskedet. Om allt har gått bra; om han kommer att klara sig. Om livet kan rulla vidare i några år till, som i en vanlig familj. Jag vet hur tystnaden i de nedsuttna sofforna på avdelningen låter, hur den artonde koppen kaffe på samma dag smakar och hur handspriten först känns kall när man gnider in den.
Jag vet hur fartvinden känns i ansiktet. Hur dofterna från åkrar och skogar fyller näsan. Eller blandningen av klor och frityrolja när man passerar det lokala äventyrsbadet. Jag vet hur lätt hjulen rullar med sju bar i däcken, hur skarp linjen blir mellan solbrännan och den bleka huden på låren.
Jag vet hur det känns att älska någon mer än sig själv. På det villkorslösa, ohejdade viset. På ett sätt man aldrig kunnat föreställa sig före man satte någon till världen. Någon som är viktigare än allt. Jag vet hur bräckligt universum är när man tvingas lägga sitt barns liv i händerna på någon annan. Jag vet hur viktig forskningen är. Oavsett om det handlar om små hjärtan som blev trasiga när de kom till eller om det rör sig om en skenande celltillväxt.
Jag vet hur roligt det är att göra saker tillsammans med andra. Hur mycket bättre fikat vid en sjö på mountainbiketuren smakar tillsammans med likasinnade. Jag vet hur livet leker även i motvind, om man bara får ligga på rulle. Och jag vet hur fint det känns att få vara med i ett sammanhang, att få hjälpa till att dra.
Och jag tänker. Att vara en del en fantastiskt fin klunga som låter barncancerforskningen ligga på rulle hela vägen från Växjö till Paris. Det måste vara en underbar känsla. Heja er!
Hälsningar
/Gunnar
Amatörcyklist och hjärtebarnspappa
Om ni klickar in här kan ni läsa mer om Team Rynkeby Växjö.
– Pappa, varför säger en del människor "det var inte igår" när man träffas?

















