Om någon tvekar.

20:32

Fick den här kommentaren på det förra inlägget. Kanske kan den vara till hjälp för den som känner sig osäker på sitt beslut, som står och väger för och emot.

"Tack för att du tar upp detta jätteviktiga ämne. Jag får tårar i ögonen. Utan det nya hjärtat och de nya lungorna jag fick för tre år sedan, när jag var 25 år, skulle jag inte kunna sitta här och skriva det här. Transplantationer räddar verkligen liv, det har räddat mitt liv. Det går inte en dag utan att jag tänker på min donator och dennes familj. Människor som under tragiska omständigheter valde att tänka på andra och rädda liv. Det är stort, väldigt stort och beundransvärt. Jag och min familj är evigt tacksamma. Jag är så oerhört lyckligt lottad, det är så många som dör varje år i väntan på en transplantation."


Johanna

16 kommentarer

  1. En hjärttransplanterad lillebror och en soon to be lungtransplanterad mor förpliktigar. Jag är redan anmäld. Modern också. Bara hon hinner få sina lungor och överlever operationen.

    SvaraRadera
  2. Borde vara en självklarhet att alla som kan tänka sig att ta emot ett donerat organ oxå kan tänka sig att donera. Fick jag bestämma skulle de som är med i registret ha "förtur", ett bra sätt att få folk att ta sig en extra funderare och orka med den lilla ansträngningen som det innebär att sätta upp sig.
    Tack för insatsen som du gör i frågan och för en härlig blogg!

    SvaraRadera
  3. Självklart vill man hjälpa så mycket man kan!!

    http://fashionstars.blogg.se/2008/october/heja-abbe.html

    SvaraRadera
  4. Ja du/ni/alla har rätt, jag ska genast anmäla mig som donator, skäms för att jag ej gjort det innan, men bättre sent än aldrig.....

    SvaraRadera
  5. Oj oj oj...

    Givetvis fattar jag inte men det räcker med att jag anar vad det betyder.

    SvaraRadera
  6. Jag anmälde mig när jag läste det förra inlägget under min "ikappläsning" av Heja Abbe.
    Jag kunde och borde säkert ha gjort det tidigare, men jag hann i tid i alla fall!

    SvaraRadera
  7. hej! ville bara säga att om du vill läsa blondinbellas blogg gå in på 1000apor.se
    hon ljög! hon tänker inte ta någon paus! :/

    SvaraRadera
  8. egoina.blogg.se14 oktober 2008 21:12

    vilken fin blogg! du fick en länk av mig :)

    SvaraRadera
  9. Suttit och läst din blogg nu senaste halvtimmen..vilka underbart fina barn du verkar ha :) Så söta och roliga kommentarer dom kommer med.
    Ta hand om er!

    SvaraRadera
  10. Har suttit och läst eran blogg de senaste två timmarna och som blivande ssk kan jag bara säga att eran berättelse är ett ljus i mörkret. Mörkret av stress, ångest och allmänt leda på att plugga.
    Jag glömmer så lätt bort bland alla termer och symptom jag måste lära mig, att allt jag läser och lär mig nu kommer komma till nytta í framtiden då jag kan göra allt i min makt för att hjälpa barn i behov av hjälp.
    Så tack och heja!

    SvaraRadera
  11. hej hej. Hittade nyss hit och har inte riktigt hunnit sätta mig in. Men har efter att ha läst ett antal inlägg bestämt mig för att anmäla mig som donator. Har själv ett mindre medfött hjärtfel så det här känns helt rätt att göra, både för mig själv och mina medmänniskor:)

    SvaraRadera
  12. Mycket viktigt inlägg! Och så fint skrivet! Jag har anmält mig till donationsregistret sedan ett par år och det kanske är bra att berätta för folk som känner sig rädda, att man faktiskt inte behöver donera "allt". Man kan välja vad man vill donera. Alla bäcker små är viktiga, sin jag ser det, och vill man "bara" donera sin hornhinna så har man i alla fall gjort något. Eller varför inte gå till blodcentralen och lämna lite blod? Bara i Göteborg är blodbristen enorm, eftersom stadens sjukhus servar så många människor med operationer.

    SvaraRadera
  13. Vad generad jag blir att se min egen kommentar. På ett bra sätt. Det var jättesvårt att veta vad jag skulle skriva, jag har ju så många tankar och känslor, och störst av allt är tacksamheten. Det låter som en klyscha, men det har inte gått en dag som jag inte har tänkt på min donator och dennes familj. Jag tänker på hur oerhört osjälviska de är. Att de trots all sorg och smärta har tagit beslutet att hjälpa andra. Jag kan bara hoppas att de förstår vilken gåva de har get mig. Tack vare den gåvan kan jag pussa och krama mina syskonbarn, jag kan gå på promenader, och jag kan jobba och försörja mig själv. Jag är inte längre blå om läpparna, jag kan gå på stan och handla utan rullstol, jag kan springa, simma och bada, och jag lever. Jag är inte längre fånge i min egen kropp. Det är verkligen viktigt att det här ämnet uppmärksammas, för om det hade funnits fler donatorer kanske den här mamman (http://2anewlife.wordpress.com/) fortfarande hade haft sin man i livet, och hennes två små barn kanske fortfarande hade haft en pappa.

    Tack igen Abbes pappa för att du tar upp viktiga ämnen på din blog, vare sig det är transplantation, hjärtfel, talsvårigheter eller något annat. Det är många som beundrar dig och därför får det också extra slagkraft.

    SvaraRadera
  14. Tack för att du fick mig att få ändan ur vagnen!!

    SvaraRadera
  15. Jag och min make miste under tragiska omständigheter vår då yngste son i en drunkningsolycka, han drunknade i en liten uppblåsningsbar swimmingpool i knappt decimeterhögt vatten hemma i vår trädgård. Allt gick fort, knappt fem minuter. På något sätt var det fullständigt naturligt för oss att donera hans organ för donation. Han var knappt 3 år gammal, och donationen gjorde att hans död kändes en aning mindre meningslös. Fem eller om det var sex barn gick vidare med nya liv. För mig och min man och våra då fyra (levande) barn som nu återigen är fem har det varit skönt att veta att sonens död på något vis kom någon annan till godo.

    Vi fick mycket knapphändig information efter donationen, bara hur många barn man hade kunnat ge en andra chans. Sex månader senare fick vi veta att alla befann sig väl.

    Vi ångrar absolut ingenting. Om vi, gud förbjude, skulle mista ett barn till skulle vi inte tveka en sekund för att göra det samma igen. Vi har också gjort samma sak för oss också. En självklarhet med organdonation. Jag har träffat andra som väntar på transplantation och det behövs inte så mycket annat än att träffa en person som är i desperat behov av nya lungor eller ett nytt hjärta för att inse att den ångest väntan medför skulle kunna gälla mig själv, om jag som ndivid behövde ett nytt organ.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.