Alla sätt är bra utom det här dåliga.

19:23

Trots, trots, trots! Abbe visar allt oftare att han vill bestämma själv och att om han inte får göra det så tar han till hårdnackade metoder. Visserligen ganska enkelspåriga metoder som skrik, vrål och slänga sig på golvet, men icke desto mindre väldigt jobbiga.

Men jag kan också sätta hårt mot hårt. Visst. Det lönar sig bättre att avleda, välja en annan väg och lirka. Det vet jag ju. Men när man själv är trött eller stressad så ska man fanimej vara stålpappa för att komma ihåg de där fina metoderna. Orkar man inte fokusera och stå emot blir helt enkelt lika trotsig själv. Och då ska man komma ihåg att min fru ändå brukar säga att jag är utrustad med ett extraordinärt tålamod.

I morse skulle Abbe absolut inte åka till dagis. Inte för att han ogillar dagis, tvärtom, men han hade bara bestämt sig. Kanske hade den långa påskledigheten gett mersmak? Han protesterade på alla sätt. Gråta, skrika, sparka av skor, slänga av sig jacka och så vidare. Hela registret.

Det har hänt förr. Och när alla de bra metoderna är testade, och tålamodet och tiden runnit ut, tar jag till det lägsta av knep. Jag ger upp och säger till Abbe att "näääe, nu åker i alla fall storebror och jag, så får du väl vara hemma då!" Jag brukar gå ut och stänga dörren, och då kapitulerar Abbe under gråt och tandagnisslan. Så följer han med trots allt.

Samma visa i morse alltså. "Men stanna hemma själv då! Mamma kommer vid fyratiden och det finns mat i kylen". Jag gormar och smäller igen dörren efter mig. På väg till bilen med storebror och alla grejer väntar jag på att dörren ska öppnas och Abbe gråtande ska säga att han vill åka med. Men det händer inte.

Irriterad går jag in för att se vart han tog vägen. När jag kommer in i köket har Abbe tagit fram ett fyrpack med småyoghurtar, brutit loss en och ska precis ställa tillbaka de andra tre i kylskåpet. Lille vän. Han hade bestämt sig för att vara hemma själv och gjorde som jag sa – tog mat i kylen – den envise lille rackaren.

Samvetet sköljde över mig som en flodvåg, och jag kände hur tårarna pressade sig fram i mina ögonvrår. Jag lyfte upp Abbe i famnen och kramade honom hårt. "Älskade lille gubben, inte kan du väl vara hemma ensam hela dagen? Trodde du verkligen att pappa skulle lämna dig här?"

Hans små armar höll nästan lika hårt om min nacke som jag om hans lilla kropp. Och jag mådde som ett misslyckat kräk. Mitt tilltag kändes plötsligt grymt och elakt och jag önskar att jag kunde göra det ogjort.

Så dumt.

Andra bloggar om , , , ,

35 kommentarer

  1. fast så fint och kärleksfullt det slutade, det måste ju ändå vara det viktigaste! du verkar vara en jättebra pappa!! förresten så börjar abbe visst bli stor, roligt att han verkligen tänkte stanna hemma själv. :)

    SvaraRadera
  2. Så otroligt korkat! Hur dum får man vara?
    Och hur många är vi - som gjort exakt samma sak? Några miljoner, kanske. I Sverige, dårå. ;)

    SvaraRadera
  3. Idag har jag läst minst tre bloggar i bloggbekantskapen som beskriver samma sak. Och funderar på varför vi inte gett upp tanken på att skaffa barn. Vi lever ju ett rätt bekvämt liv. Kanske ligger svaret i den där envise lille killen som tog saken i egna händer. Det är rätt häftigt.

    SvaraRadera
  4. Åh vad väl jag känner igen det där... Jag har själv en son som är 3½ år och jag vet precis hur det känns när man har "dummat sig" så där mot den lille stackaren...

    SvaraRadera
  5. Helt fantastiskt!
    Det kokar över av kärlek i din familj och jag är glad att du låter oss smaka på den. Abbe och hans storebror är världens tuffaste pojkar och jag vet att Gud valt dig till far för att just du klarar av dessa utmaningar. Heja Abbefamiljen

    SvaraRadera
  6. Får en liten tår i ögat själv här...
    Som mamma till fem kan jag ju bara säga att fel gör vi alla.
    Och sen gör vi en hel massa rätt också.

    Abbe låter som en skön kille!

    Cattis

    SvaraRadera
  7. Ja du, inte är du ensam att göra dessa korkade saker när tålamodet sinar och huamig vad man ångrar sig efteråt.
    Men en värdens bästa Abbe förstår sin far och älskar honom ändå.
    Och vem vill inte äta när man blir lite lessen o arg!

    SvaraRadera
  8. Ler igenkännande när jag läser detta...

    SvaraRadera
  9. Konstigt att man kan sjunka till en treårings nivå i vissa lägen....och även som "proffs" (om man kan kalla sig det) så händer det titt som tätt när tröttheten smugit sig på!

    SvaraRadera
  10. Lille MANNEN er jo tross alt selvstendig snekker nå, med egen SNEKKERBUKSE! Det er klart at noe så hverdagslig som å finne mat i kjøleskapet og klare seg selv en hel dag blir en veldig liten detalj i forhold, ha ha ha ha......

    Når man er snekker blir jo barnehage totalt uinteressant! Fallet blir STOOOOOOORT!

    Helt tydelig at dere er helt fantastiske og ressurssterke foreldre, Abbe kommer til å gjøre det bra i livet, med ballasten og troen på seg selv som dere gir ham....

    Abbe kunne ikke ha valgt en bedre mamma og pappa enn dere....

    - SMIL -

    og klem fra Norge

    SvaraRadera
  11. Du är inte ensam om att ha gjort så här. Inte för att det är någon tröst.
    Men ibland så funkar inte våra reptilhjärnor som dom ska.

    SvaraRadera
  12. Men å andra sidan hade ni inte fått bli sams på ett så fint sätt om inte urladdningen kommit så det blev ändå ett bra slut. Hoppas att ni båda fick en bra dag, trots en jobbig start på den. Kram

    SvaraRadera
  13. Jag önskar min man hade haft en tredjedel av ditt tålamod... Min hade förmodligen åkt till jobbet och lämnat barnen hemma!

    SvaraRadera
  14. Så jäkla skönt!

    Och jag tror att ni lärde er något båda två, på just den där drabbningen.

    Det är ju det livet handlar om. Att lära sig nya saker varje dag - framför allt i relation till andra människor...

    SvaraRadera
  15. Å som man känner igen sig! Been there, done that!
    Annars är mina tjejer just nu inne i orättvist-perioden. -"Åh får hon det, och inte jaaaaag! Åååå så orättvist!" (I det här fallet pratar vi om en gummisnodd...)
    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
  16. Been there! Done that!

    Känner så väl igen det dåliga samvetet också. Jag orkar inte heller vara pedagog och ha en ängels tålamod när jag ska ha med mig 3 dagisbarn... Jag försöker vara lugn och sansad men tyvärr slutar det ofta med att jag gapar och skäller - och får SÅ ont i magen och hjärtat för att jag gör det.
    En gång när jag sa till storsessan att hon fick stanna hemma själv då, för nu går jag. Då tittar hon stint på mig och talar argt om att "man får faktiskt inte lämna barn ensamma, så det så". Åh, så dumt att hota med sådant man inte kan hålla fast vid och åh, så ofta man faller i fällan...
    Kram

    SvaraRadera
  17. Du fångar mig så i ditt skrivande. Detta var en tuff situation. Absolut, men den löste sig på bästa sätt :) Ni har så mycket kärlek i er familj, underbart!

    SvaraRadera
  18. Kanske dumt, men så lätt hänt!

    SvaraRadera
  19. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Huvudsaken är ju att det oftare är rätt än vad det är fel.

    Och Abbe börjar bli en stor kille!

    SvaraRadera
  20. Jag tror att du är en bra pappa, det verkar så av det jag har läst. Klart man gör misstag, även jag;)

    SvaraRadera
  21. Gulp, oj! Det där tricket brukar jag också köra emellanåt tyvärr. Kanske ska tänka mig för i fortsättningen.

    SvaraRadera
  22. Min mamma brulkade köra en annan variant när jag var liten och inte ville gå och lägga mig. Hon sa att hon och pappa var trötta och då fick jag natta dem istället. Och kom ihåg att släcka alla lampor! Så då nattade jag mamma och pappa, stoppade om dem och bad aftonbön. Sen gick jag ut i vardagsrummet själv och tittade på tv - jag var kanske sex år och envis som en gris. Men hu vad ensamt det var att titta själv på tv, stänga av, släcka lampor och gå och lägga sig själv i totalt kolmörker.
    Det var inte mammas avsikt, men hon råkade somna. Jag minns det fortfarande väldigt tydligt.

    SvaraRadera
  23. Åh, vad jag känner igen mig i precis allt. Har själv en nästan fyraåring hemma (jag som hoppades det skulle bli bättre när han väl fyllde fyra.... tji, fick jag :)). Han är envisheten själv. Trots, skrik, gnäll. Och alltid när man själv är som mest trött, som mest stressad. Tyvärr händer det lite för ofta att även jag blir som en nästan fyraåring. För ibland orkar jag bara inte. Men viktigast är att det slutar som för er. Vänner, förklaring, kram och kärlek. Och visst börjar de bli stora nu, de små liven. :)

    SvaraRadera
  24. Du måste läsa boken EQ för föräldrar. Den är mycket bra och har hjälpt mig massor. Just situationen med att inte vilja gå till dagis finns som exempel i boken. Som vuxen får man rådet att bland annat bekräfta barnets känslor. Det kan vara typ så här: "Jag hör att du är arg och ledsen. Om jag fick bestämma så skulle vi stanna hemma idag. Jag har inte heller lust att vara ifrån dig hela dagen, men du vet att vi har ju lovat dina kompisar på dagis att du ska komma. Annars saknar de dig. Men du, om bara två dagar är det lördag. Då ska vi stanna hemma och ha pyjamas på oss länge, länge. Vad säger du om det?"
    Testa ska du få se att det funkar.

    SvaraRadera
  25. Haha, jösses vad gulligt av honom.

    SvaraRadera
  26. Arbetar på förskola och vet inte hur många föräldrar som testat denna metod, fungerar ungefär 50/50 av gångerna. Härligt att höra när barnen tycks (enligt dem själva) klara sig helt fantastiskt bra själva. De är för härliga de små liven!

    SvaraRadera
  27. Jag tror inte det finns NÅN förälder, hur bra de än är, som INTE använt just den metoden någon gång.


    Oroa dig inte, det där är ingenting som grabbarna kommer att komma ihåg eller tänka på, du är en så otroligt fin pappa alla andra stunder på dygnet, dagar i veckan, månader på året.

    Tänk på de fina stunderna, och på hur bra du är! Egentligen (:

    SvaraRadera
  28. Känner så väl igen mig, och känslan som infinner sig när man inser vad man sagt och gjort.Ibland rinner ju bägaren över. Men vad skönt det är när man får bli sams sedan - och utbyta ordet förlåt!!!

    SvaraRadera
  29. Åh gud så många gånger jag sagt samma sak och varje gång tänkt att det är hur dumt som helst. Kan det finns någon förälder som aldrig kört nu-går-jag-själv-tricket?

    Innan jag fick barn så visste jag att de skulle vara trotsiga, bestämda och halvgalna i perioder av deras små liv, så det var ingen överraskning. Det som verkligen förvånat mig mest under min tid som förälder är hur trotsig, opedagogisk och korkad JAG kan bli...

    Du är en underbar pappa!

    SvaraRadera
  30. Välkommen i klubben. Jag kan fortfarande bli tårögd över sådana minnen fast det nu är ungefär 20 år sedan det hände. Ungarna minns det inte ens.
    Själv släpade jag en unge till dagis i pyjamas för att han vägrade klä på sig. Fröken sa bara; du anar inte hur många ilskna pyjamasklädda barn som kommit hit på morgonen. :)

    SvaraRadera
  31. Linda med mom16 april 2009 21:28

    Nu gav du mig en tankeställare.
    Jag gör precis som du med min treåring som ofta trotsar tills att allt mitt tålamod är slut och så står jag där och säger: Då går jag och du får stanna själv. Hittills har det fungerat men någon gång blir det som för dig och Abbe, att hon bara väljer att vara själv. Usch, jag kan föreställa mig din känsla där på morgonen.
    Nä, nu får jag ha en annan inställning till dessa hot jag kommer med. Slut med dem nu.
    Och du, TACK!

    SvaraRadera
  32. Tack!

    Om ni visste vad skönt det är att läsa era kommentarer. Jag hoppas att ni känner likadant.

    Vi är inte ensamma.

    SvaraRadera
  33. oj, vad det kniper till i hjärtat när jag ser Abbe vid kylen med sin yoghurt....
    och OJ, vad jag känner igen mig i dig. Storasyster får tyvärr alltför ofta höra något liknande :(
    Skönt att inte vara ensam i klubben...

    SvaraRadera
  34. Å gud... Mitt i allt jag med. Och jag har också provat. Måste sluta med dylika idiottilltag - det är ju jag som är vuxen.

    SvaraRadera
  35. Jag måste sluta läsa din blogg på jobbet... Kan ju inte sitta här bakom receptionsdisken och lipa!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.