17 maj 2009

Dom andra.

Mymlan uppmanar oss både på sin egen blogg och på bloggvärdsbloggen att skriva om när vi tillhört "Dom andra". I den mån man gjort det. Det är radioprogrammet Brunchrapporten som ska göra ett specialprogram i morgon om dom andra – "sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00."

Jag vet inte. Märkligt nog pratade jag med ett par kollegor i veckan om just det här. Ifall man känt sig utanför, eller rent av mobbad i barndomen. Men jag kan inte säga att jag gjort det. Jag var kanske så mån om att passa in, så rädd för att vara utanför så att jag gjorde allt för att vara som alla andra. Istället blev jag klassens clown som alltid höll låda för att få vara i centrum. Och kanske drabbade det någon gång "dom andra", de som var utanför. Det skäms jag lite för idag.

Nu är jag orolig. Rädd för att Abbe ska bli en av dom andra. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Han är liksom född in i dom andras värld, han är och kommer alltid att vara annorlunda. Han kommer inte orka lika mycket som vi gör, han kommer alltid att ha ett stort ärr över bröstkorgen och även om man kan få ordning på hans tal med hjälp av kirurgi kommer han sannorlikt alltid att låta annorlunda varje gång han öppnar munnen.

Abbe har inte så mycket val, han måste bara lära sig att leva med det. Han måste vara stark nog att stå över allt vad utanförskap heter. Han måste tro på sig själv och veta att han duger precis lika bra som alla andra även om han inte är precis som dem. Han behöver ett självförtroende och en självkänsla så att han förstår, och kan få sin omgivning att förstå, att alla behöver inte vara lika. Men alla behövs.

Och vem ska lära honom det?

Hjälp.

Andra bloggar om
Kl 22:10

20 kommentarer:

  1. Vet du, du och din familj verkar bädda rätt bra för att Abbe ska veta att han duger precis som han är, just som vi alla gör, precis som vi är.
    Självförtroende och självkänsla är ju grejer som växer när man får veta att man är älskad och trygg också när man hittar på bus och dumheter.
    Jag tror att det går bra för Abbe. Men jag har full förståelse för din oro.
    SvaraRadera
  2. Du ger honom det. Genom att vara du. Typ världens bästa pappa - för Abbe!
    SvaraRadera
  3. Det finns aldrig några garantier. Men OM det skulle ske, så har Abbe redan fått en himla bra start genom dig och resten av familjen.

    Abbe är en modig kille. Med en mur av kärlek och trygghet i ryggen. Det räcker långt.
    SvaraRadera
  4. Jag känner så igen din oro. Ibland (och oftast när det är som ljusast kring Masarin, som när något får honom att skratta högt) griper den där oron tag i hjärtat. Hur ska det bli?! Hur ska människor som är annorlunda få acceptans att vara just det?
    SvaraRadera
  5. Hela min grundskoletid var jag en av "de andra", hackkycklingen. Den ursprungliga orsaken var avundsjuka och oförståelse för olikheter. Jag började direkt i ettan (inte förskolan) och ändå fick läsa alla ämnen med de som var något år äldre. När jag sedan genomgick "testet för att accepteras" misslyckades jag. Testet bestod i att skada en redan utsatt tjej i klassen. Jag vägrade självklart. Efter detta var mobbingen ett faktum.

    Nu till det väsentliga: Trots många års utfrysning och utanförskap i skolan ångrar jag ingenting. Jag tänker till och med tillbaka på barndomen med värme, med saknad, med stolthet över mina val. Jag minns dessutom att jag lyckades distansera mig till de som tryckte ner mig. Lyckades gå omvägar till att vara lycklig t.o.m. i skolan. Blev starkare än jag någonsin drömt om. Allt tack vare min underbara familj och vår övriga bekaågonsntskapskrets som fick mig att inse att jag egentligen inte var annorlunda. Att jag var fantastisk - precis som alla andra - och bara haft otur.

    Så länge Abbe har er kommer han alltid förbli den han är, han kommer bli lycklig. Och jag kan inte förstå hur någon i världen skulle kunna ha något emot era solstrålar!
    Jag förstår att du oroar dig, men det tjänar ingenting till. Det är nästintill omöjligt att säga hur världen kommer bemöta honom och vilka som kommer att tillhöra "de andra". Det är något jag lärt mig...
    SvaraRadera
  6. Jag guuud vilken livsuppgift er familj fått - främst då ni två vuxna, men även alla era nära och kära. Lite mer att oroa sig för än de flesta av oss andra.
    Men det är ju bra att Abbe har en storebror (för det vet man ju att storebröder är bäst på att försvara sina småsyskon om nåt' skulle hända)
    Sen har ni ju också alla oss (som ni oftast inte känner) på distans att ta till om det kniper :-)
    SvaraRadera
  7. Ja guuud vilken livsuppgift er familj fått - främst då ni två vuxna, men även alla era nära och kära. Lite mer att oroa sig för än de flesta av oss andra.
    Men det är ju bra att Abbe har en storebror (för det vet man ju att storebröder är bäst på att försvara sina småsyskon om nåt' skulle hända)
    Sen har ni ju också alla oss (som ni oftast inte känner) på distans att ta till om det kniper :-)
    SvaraRadera
  8. Jag kan känna igen mig lite i det du skriver.. Alice min flicka har ju hjärtmuskelsjukdom. Hon kommer inte ha samma ork som de andra, hon blir blå om läpparna vid för mycket ansträngning. Tänk när alla barnen ska leka kull eller så, då kan hon inte vara med. Tänk gympan i skolan hur kommer det att gå?
    Om hon får ett nytt hjärta då kommer hon också få dras med ärr över bröstkorgen.. Än så länge är hon ganska lyckligt ovetande om det, men den dagen kommer då det är dags för skola m.m.
    SvaraRadera
  9. BåthuspernillaMay 18, 2009 12:29 AM
    Den självkänslan verkar du och din familj bygga varje dag. Den kärlek och acceptans som ni ger Abbe är den viktigaste grundstenen.
    SvaraRadera
  10. Väldigt bra skrivet!

    Och jag tror att ni har gett Abbe de allra bästa förutsättningarna. Men jag förstår din rädsla ändå.

    Jag har också skrivit ett inlägg om "dom andra" idag.
    SvaraRadera
  11. Jag förstår att du är orolig för att han skall hamna i fel fack. Jag tror han kommer att kunna använda sin charm för att komma runt problemet, Du är rädd för. Fortsätt bara ge honom självförtroende så blir han säkert också klassens clown. :)
    Lycka till... :)

    Glöm inte att du överför dina känslor till honom och din oro... :S
    SvaraRadera
  12. Du kommer att klara det där fint, Abbes pappa! Du kommer att ge honom de bästa förutsättningarna. Men var noga med att låta honom vara ledsen ibland. Att det är okej. För ibland är det jobbigt att vara annorlunda.
    SvaraRadera
  13. Vet du Abbes pappa, man kommer aldrig kunna veta vem som kommer att höra till "dom andra" redan såhär i förväg. Jag tror att det är något av det jobbigaste med att vara förälder, att man inte kan veta. Det kan vara att man har ett ärr över hela bröstkorgen, men lika gärna kan det vara att man har fräknar, eller extra kilon, eller "fel" kläder och skor.
    Men som många redan sagt, du och alla andra runt Abbe gör ett fantastiskt jobb varje dag med att bygga upp denna underbara lilla krabat och hans självkänsla genom att vara de ni är och låta honom vara den han är. Det kommer han att ha nytta av!
    SvaraRadera
  14. Min son tillhör "de där andra". Han har ingen kromosom avvikelse, inget ärr över bröstkorgen, talar precis som alla andra. Han är söt och har de rätta kläderna, men man har bestämt sig för att frysa ut honom ändå. Vi i familjen finns här för honom och lär honom att han är bra. Men visst är det jobbigt. Det finns aldrig några garantier.
    SvaraRadera
  15. Hejsan! Sitter och läser lite inlägg som du skrivit. Det är skit varenda gång man måste operera sitt barn. Oskar ska göra en katerisering i höst han med. Gillar inte det heller. :(
    Hur får man barn att känna sig starka, är något jag tänker på varje dag när jag jobbar (högstadielärare). Jag brukar tänka att man måste lägga en grund. En bra grund är att barn ska ha förmågan och modet att säga ifrån om något inte är ok. Det är svårt att säga vad som är annorlunda. Hade en kille i klassen med tourettes (svordomar och könsord i en redig röra+ udda rörelser ), och det är otroligt vad elever/barn kan acceptera beroende på vad vi vuxna sätter gränserna för. Jag tror det är där man börjar. Med att lära sina barn hur man uppträder. Men det tror jag dina redan kan, om man läser här. Det är dom andra, som är dom andra i det här sammanhanget.
    / Oskars mamma
    SvaraRadera
  16. Abbe verkar ha en sån bra och stöttande familj som ger honom bästa tänkbara start.
    SvaraRadera
  17. Når Abbe bestemte seg for å reise til Holland, hadde han først valgt sine foreldre med den aller største omhu.

    Det var et meget klokt valg!
    SvaraRadera
  18. Jag tror inte att Abbe kommer få så stora problem med de där sakerna, med tanke på vilken familj han har. Storebror kommer nog lära honom ett och annat, men då hans kunskap inte räcker till så finns ju mamma och pappa. :)
    SvaraRadera
  19. Jag känner mig inte alls orolig. Jag vet att Abbe har hamnat på det absolut bästa stället. I er familj. Med den värme, kärlek och uppfostran som ni ger honom och hans härliga bror, så kommer han klara sig alldeles utmärkt i livet!
    Kram helena
    SvaraRadera
  20. Min syster föddes som blue-baby 1981 och var en av de första med det hjärtfelet hon hade som överlevde i Sverige. Idag är hon 27(snart 28) och nyutexad psykolog. Hon dansar Jitter-bugg (otänkbart innan hon fick pace-maker)och har en fin vänkrets.

    Hon har dock erfarenheter av att tillhöra "de andra" på grund av sitt handikapp och ärren är ett fysiskt minne av den "annorlundaskapen", men det finns också en känsla av gemenskap och tillhörighet i att veta att man inte är ensam. Hjärtbarnsföreningen anordar utflykter, lägerverksamhet och annat. I den gruppen är hjärtfelet och mindre ork det normala och vi andra "de andra". (men det käner ni säkert till.)

    Genom att ge Abbe den kärlek och känsla av trygghet som ni gör läggs grugrunden för en stark självkänsla och självförtroende. Den grunden räcker långt.

    Kramar på er
    //Turid
    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)