Jo just det ja.

Vi var på sjukhuset i tisdags, det har jag glömt berätta mitt i Bolibompanamnsdagar och födelsedagar. Abbe skulle träffa plastikkirurgen som opererade honom innan jul, och sedan logopeden.

Kirurgmötet gick på nolltid. Han lös med en ficklampa in i Abbes mun och sa att det såg fint ut och att det var något litet stygn kvar, men att det ramlar bort snart. Sedan sa han att vi får ses igen om ett halvår och att de ibland behöver göra fler korrigeringar men att det visar sig först efter ett bra tag när man hört hur talet utvecklar sig. Tack tack, hej hej.

Hos logopeden var Abbe väldigt samarbetsvillig. Han sa alla orden i hennes bilderbok precis som han skulle och hon spelade in honom på band och antecknade med sådana där obegripliga små fonetiska krumelurer. De gjorde en liten övning för att han ska lära sig att blåsa luft mellan tänderna när man säger f, som vi ska göra hemma.

Om vi övar varje dag kommer han att bli väldigt duktig på att säga faan.

Logopeden tyckte, precis som vi, att man redan hörde lite skillnad på vissa konsonanter. Hon sa att somligt kommer att ta lång tid rätta till men att det låter som att ganska mycket kommer att komma spontant. Nu ska vi gå hos henne med jämna mellanrum och träna. Det känns mycket bra för just den här logopeden är strålande och får fin kontakt med Abbe.

Bra så.

Och förutom en tuff klocka med flames på armbandet fick storebror en liten mini-svininfluensa i födelsedagspresent igår, med feber och ont i kroppen. Det var väl kanske inte helt oväntat.

Andra bloggar om logoped, plastikkirurg, talfel, träning