23 januari 2010

Trött pappa – dålig pappa.

När jag fick frågorna till den där intervjun i Aftonbladet satt jag länge och funderade över frågan som handlade om ifall jag hade någon hemlig superkraft. Jag ville komma på något fyndigt, någonting som betydde något bra och samtidigt hade en knorr och var lite kul. Det gick inget vidare. Jag svarade: tålamod.

Superkraft? Nåja.

Men tålamod har i alla fall varit en av mina starkare grenar genom livet. Min fru sa alltid förr att jag hade en ängels tålamod. Hon menar till och med att om jag inte enträget och med ett tålamod gränsande till idioti, varje dag hade suttit timme ut och timme in med flaskan och matat Abbe för att få i honom hans ynka millilitrar bröstmjölksersättning det första året, så hade han aldrig fått ordning på ätandet. Då hade han haft knapp eller peg på magen idag där vi fått ge honom maten genom en slang. Det är inget ovanligt på 22q11-barn. Men jag vet inte, jag. Däremot vet jag att matning var i stort sett det enda vi ägnade oss åt – dygnet runt – på den tiden.

Tålamod är en väldigt användbar superkraft när man är förälder. En förutsättning, skulle jag säga till och med. Men det finns ett dilemma. Barnen är tålamodkraftens kryptonit. Sakta men säkert minskar kraften när den exponeras där den behövs mest. Mitt änglatålamod har med tiden vittrat sönder och brutits ner. Stubinen har blivit kortare och jag trivs inte med det. Är jag dessutom trött krymper stubinen lite till och tålamodet påminner inget om det jag hade förr. Sorgligt, men sant.

Det har varit körigt ett tag. På alla plan egentligen. Jag har massor att göra på jobbet, skitkul grejer men de har inneburit sena nätter både på kontoret och hemma framför datorn. Ett tröttsamt överklagande hit och dit för att få bygga ut några kvadrat – så att vi kan bli av med världens brantaste trappa och killarna kan få var sitt rum – tär på krafterna. Och den där välbehövliga julvilan naggades i kanten av operation och inflammation.

Jag är sliten och trött.

När Abbe bar sig åt som en liten huligan på simskolan i morse hade jag behövt min superkraft. Men tålamodsmätaren stod i princip på noll och jag bar mig nästan lika dumt åt som min fyraåring. Vi skiter i detaljerna. Poängen är att jag vet att om jag bara haft lite mer energi i kroppen hade jag hanterat situationen bättre. Med tålamodet på max skulle jag ha lirkat, avlett och manövrerat runt alltihopa till något bra. Nu blev det skit och jag är inte stolt.

Jag vill ladda min superkraft. Var gör man det?

Andra bloggar om , , , , ,
Kl 21:38

50 kommentarer:

  1. Du trenger ikke og vare en super -pappa hele tiden.Du har väl mänsklige sidor og?? Håper i vert fal det,om ikke da er vi andre usle föräldrar,,og de vil vi ju ikke vara. Syns du er en fantastisk far ,med en fantastisk familje. Klem fra Hedda
    SvaraRadera
  2. Ibland tar aven en superpappa stryk och blir bara människa...
    Superkrafterna brukar komma tillbaka om man kan ta sig lite kvalitetstid. Kanske med Abbes mamma!? Heja Abbes pappa!
    SvaraRadera
  3. käka lite lördagsgodis!
    SvaraRadera
  4. Sedan är väl ändå frågan hur uthållig man som förälder behöver vara. Om barnet beter sig som en huligan, hur långt ska man gå i det förstående lirkandet. Förr eller senare kokar vem som helst över. Trött eller inte.
    SvaraRadera
  5. Jag brukar ladda med BRA musik ..antingen i hörlurar eller i bilen...och HÖGT ska det va!
    Musik har en helande kraft.
    Och som Hedda säger vi är alla mänskliga! Kom ihåg det
    SvaraRadera
  6. Jag känner igen situationen. Man blir stressad och gör något man sen ångrar. Jag brukar då sätta mig ner med barnet och berätta vad som gick fel och vad jag önskar skulle bli bättre till nästa gång... Att hota med indraget lördagsgodis och sånt funkar ju aldrig för barnen vet att godiset ändå dyker upp på bordet :P

    Jag har i flera situationer berättat redan innan vad som ska hända och hur jag önskar att barnet ska uppföra sig, så finns det inte utrymme för barnsliga utspel från dem, utan då räcker det jag tittar på henne så förstår hon att hon gick över gränsen.

    Alla barn fungerar nog väldigt olika men jag har märkt att ju mer jag förklarar innan och ju fler regler man faktiskt sätter upp ju bättre går det. Då vet både barn och vuxen vad man kan se fram emot...

    Försök att ladda med något du gillar, jag lägger mig en stund på spikmatta innan jag somnar, det lugnar hela sinnet :)

    Lycka till! Prata prata prata med barnen om hur du vill ha det... enda sättet för dem att förstå dig och dina önskningar... hur fantastiska dem än är så är dem ju inte tankeläsare :)

    kram från göteborg
    SvaraRadera
  7. Detta tycker jag visar att du, som de andra sagt - mitt i alltihopa - är människa också. Människor blir trötta.. superkrafter eller ej.

    Ta hand om dig. Och familjen.
    SvaraRadera
  8. Din sida vore inte så välbesökt om vi trodde att du var en superman, det är helt normalt att det brister ibland, försök om det finns utrymme att dra iväg någonstans, kanske bara över en lördag, söndag tillsammans med din fru.
    Behöver ju inte vara så långt borta, en natt på hotell och med god middag, kanske någon show eller film som intresserar och bara rå om varandra.
    SvaraRadera
  9. vi gjorde det i Egypten i december. kände mig tio kilo lättare psykiskt när vi kom hem, nåja, kanske inte fysiskt ;-) men som sagt såna detaljer skiter vi i!
    SvaraRadera
  10. Vi andra kan ju läsa bloggar som din, som inspirerar och stimulerar alla möjliga krafter.

    Kanske ska du bläddra tillbaka och läsa lite i din egen blogg?

    Önskar jag haft ett bättre tips, men tack för att du fortsätter sätta av tid och kraft till att skriva här.
    SvaraRadera
  11. Hej du , jag har inga svar alls, jag jobbar 75% , pluggar 100%, har fyra barn ... å vet du vad .... Jag har bara kommit på att man får vara trött !!!!
    Jag hämtar min energi i bilen med hög musik...
    Så mitt råd - andas, tänk efter vart eller hur kan du få ett andetag och när du är där ... Andas, njut och va... Där kommer energin !
    Kram Lotha
    SvaraRadera
  12. Superkrafter får man av sina barns kramar.
    SvaraRadera
  13. Det är svårt när man är mitt uppe i allt runt omkring en. Har du en lyhörd chef kanske du kan prata om att inte ha så mycket jobb just nu att du behöver lite lugnare på jobbet. Eller säg nej till något annat. Man kan inte ha för många bollar i luften det tär. 2 eller 3 bollar räcker de andra måste få vänta. Men jag vet när Ekorrhjulet snurrar då är det svårt att få det att sakta ner.
    SvaraRadera
  14. På Biltema ;) I "lilla butiken", hyllan bredvid pussarna och kramarna. Min Mini sa att det fanns pussar och kramar att köpa på Biltema när hon var 3-4 år gammal ;)då jag ville ha en kram av henne och hon sa dom var slut
    SvaraRadera
  15. Att sova är oslagbart.

    Dröm vackert, vännen.
    SvaraRadera
  16. Jag har inga egna barn och räknas väl säkert av många som ung och oerfaren och har väl ingenting att säga till om när det gäller att tipsa föräldrar som nybliven 25-åring. Men min lillebror är hjärtebarn och jag tillbringade de första 4 åren tillsammans med mamma och lillebror på sjukhus med operation, sond, PEG och gud vet allt.
    Mitt tips till dig - som jag själv fått använda så många gånger för att ens orka igenom veckan - är att ta en dag, 1 dag och åka någonstans där du är helt ensam och helt tyst. Kanske ut och fiska? Till simhallen och simma och basta? Få en paus från alla diskussioner, prat, skrik, jobbsnack, vardagssysslor.. Med ens egna tankar i huvudet i absolut tystnad, kan saker och ting bli enklare att bena ut. Visst är sömn en viktig ingrediens till att känna sig utvilad, men jag tror att själslig "rensing" kan vara minst lika bra!

    Önskar dig lycka till och en klapp på axeln för en underbar blogg som man känner igen sig mycker i !
    SvaraRadera
  17. Att tålamodet tryter är inte kul, men mänskligt är det! Klart att du är trött av olika saker: oro för din son, bråkig granne, mycket på jobbet och en blogg att underhålla...man ska inte begära för mycket av sig själv, glöm inte det. Sen tror jag, som andra här, att vi kan bidra till en del. Vi skriver om hur fantastisk du är som människa och far. Vi gråter och gläds med din familj. Så har inte alla det...
    Så sänk garden en aning, följ något råd i kommentarerna som passar dig bäst och tala om för Abbe att du gick över gränsen. Han förstår det, klok som han är. För tålamods superman eller ej, dina barn älskar dig som du är och de vet att du älskar dom! Sov Gott, det är en god start =)
    SvaraRadera
  18. Gör klart arbetet och unna din en helg spa!! underbart (tror jag? har aldrig testat??)
    SvaraRadera
  19. en annan mammaJan 23, 2010 04:17 PM
    Kontakta LSS-enheten, och sök hjälp! Ni kan vara berättigade till avlastning på olika sätt. Någon som tar ut Abbe några timmar i veckan? Så småningom korttidshem? Eller använd ert vårdbidrag (det har ni väl, hoppas jag) till lite städhjälp?
    Tapper och tålmodig är bra. Försöka göra allt själv: idiotiskt. Men ack så lätt hänt!
    Försök skaffa så mycket hjälp ni kan, det tjänar alla på. Och vänta inte tills ni är helt slut. Det finns poänger i en långsam tillvänjning. Lycka till!
    SvaraRadera
  20. Otroligt mkt igenkänning! Det är så LÄTT när krafterna finns och så sanslöst SVÅRT när dom är borta. Önskar också att det fanns en smidig tankstation, jag hade lätt betalt 100 kr litern
    SvaraRadera
  21. Man kan inte alltid ha tålamod. Det är inte heller naturligt det är bara konstigt. du vet ju att du gjorde fel. ditt tålamod fanns ju när det verkligen spelade roll när Abbe skulle lära sig äta.
    SvaraRadera
  22. Livet går inte ut på att köra ett hårt race en period för att sedan tackla ned och skaffa sig den frånvarande superkraften och sen igen köra hårt för att bränna den stump man har.

    Livet går ut på att köra ett lagom hårt race och i små portioner då och då (helst varje dag - om möjligt) finna superkraften igen. Då håller man en jämn balans, en mänsklig och realistisk nivå...
    SvaraRadera
  23. Jag har nyligen haft samma resonemang. Att en gång var jag mycket bättre på att hantera allt, men nu har jag glidit in i något där jag ser saker som jobbiga Det är jobbigt med ståskal, jobbigt att vakna varje 45 min varje natt.

    För egen del har jag tänkt att lösningen är mental. Jag måste sluta se det som jobbiga saker. Det är helt vanliga saker - ja i alla fall i mitt liv och det måste väl vara mitt vanligt. Och du kanske måste tänka att några av de där sakerna inte går på ditt tålamodskonto utan är något annat inte resurskrävande.
    SvaraRadera
  24. Ja det är mänskligt, och inget att bli upprörd över.
    SvaraRadera
  25. Vi har en son med Downs syndrom men 5dagar gammal fick han en blodpropp i hjärtat och stora kroppspulsådern ,fick amputera ena benet...babytiden var precis som du skrev matning matning.Vi hade nappning,smakportioner och sondning en tid sedan var det svårt att få honom att äta.Han var misstänksam mot all mat och hade jag inte kämpat så hade han fått en knapp el peg.Känner så igen mig om tålamod,mitt är heller inte så långt längre och jag tror det blir så med barn med speciella behov.Men det finns hjälp att få och man måste ta hjälp om man ska överleva trots att man vill klara av allt själv.Du är ju en jättefin pappa och Abbe är också duktig och så härlig.Det har han att tacka sina föräldrar för.Kämpa på vi är fler som känner likadant!
    SvaraRadera
  26. Du har så rätt, det är som att läsa om sig själv i detta inlägg.
    Jag har tyvärr inte heller kommit på hur man laddar batterierna men jag lovar att berätta om jag kommer på det.
    Skulle underlätta så i vardagen.
    SvaraRadera
  27. Tålamod är en superkraft! Läste ditt val av svar på den frågan och tyckte den var mitt i prick! En eloge till ditt lsit med de få dropparna med flaskan. De som varit mitt inne i det förstår vilken oerhörd kamp det är. Föräldrar med friska barn kan klaga över matproblem, men det är ljusår i från 22q11 med knappt existerande sugbehov, svaljproblem och kaskadkräkningar (vilket för vår del upphörde för två månader sedan efter 15 månaders ständig tvätt...) Kort sagt- Fy fan vad ni är bra!!
    SvaraRadera
  28. Du är inte mer än människa. Det är inte meningen att du resten av Abbes liv ska ha det tålamod du en gång hade.
    Jag har inte varit i eran situation, utan min dotter har vuxit upp "normalt" så att säga. Mitt tålamod var enormt de tre första åren och sen? Tja.. inte så vidare mycket till tålamod. Det finns, men bara då jag har orken till det.

    Hur man laddar? Ja du. Alla har vi våra sätt att göra det på. Jag gör det genom att göra något jag vill, för min egen del. Det kan vara att bara läsa en bok under ett dygn (älskar att läsa), det kan vara en promenad (gärna själv, eller med hunden, raskt, intensivt). Umgås med en vuxen (oftast min sambo).
    Eg. handlar det om att ladda batterierna och hur man gör är upp till var och en. Alla finner vi/har vi våra sätt att göra det. För tålamodet kommer med energin, med orken och du är trött. Slut som artist och behöver få komma på fötter. Finns inget som är märkligt eller udda med det. Förstår att du inte känner dig stolt över dina handlingar, men som sagt: superpappan kan också han bli trött, utmattad... knäckt...

    Sköt om dig! (och de dina)
    SvaraRadera
  29. Karin JönssonJan 24, 2010 04:00 AM
    Ibland måste man få vara bara människa, en helt vanlig, sårbar, människa, med alla sina fel och brister och ändå få vara helt okej! Du är helt okej, jag tror att både din fru och du är helt fantastiska föräldrar!
    Ibland räcker inte orken och tålamodet till, det bara är så. När jag har mina perioder när jag känner att jag inte räcker till brukar jag försöka ge mig lite "egentid", att få göra något som bara JAG vill och få lov att göra det helt ensam, i min egen takt. På mig hjälper detta i alla fall.
    SvaraRadera
  30. Det är nog bara att bryta ihop och komma igen som gäller. Man orkar inte alltid, det är bara så.
    Jag har själv betett mig lika illa som mina barn... usch vad jag har skämt ut mig. Men man kommer igen!
    Du vet ju vad det beror på också!
    Och du är ju en bra pappa även om det brister ibland.
    SvaraRadera
  31. Nu har jag läst din blogg från början till slut och gjort mig förtjänt av en guldmedalj ;=). Skämt åsido, det är du som borde ha en stor blombukett för ditt fantastiska sätt att skriva. Jag har gråtit, smålett och gapskrattat om vartannat. Och jag är full av beundran för hur du kan orka med att vara så delaktig i dina barns liv och fungera fullt ut på jobbet + att dessutom skriva en sån otroligt bra blogg. (Jag tror/hoppas att ni hinner med er egen relation också...) Tack för några timmars läsning. Jag kommer att fortsätta att följa Abbe och hela familjen så länge du låter oss hänga med på er resa i livet.

    Ibe (60+ ... försöker väga upp för alla 30-åringar!)
    SvaraRadera
  32. P.S Det börjar ljusna på morgnarna.Våren är i antågande och med den superkrafterna! D.S.
    SvaraRadera
  33. För övrigt kan man inte förväntas ha några superkrafter. Ingen förälder, inte under några omständigheter. Vi är som sagt bara människor. Om du känner sådana krav på dig själv så lägger du på dig att vara övermänsklig. Ingen vill bli totalt osams med sina barn men det hör till ändå, med gränssättande och allt sånt. Jag har visserligen inga egna barn men så mycket vet jag att man inte bör uppfostra barn som vore de sina bästa vänner. Nota bene att jag inte säger att det är vad ni gör.
    SvaraRadera
  34. Jag har två pojkar varav en med en neuropsykologisk diagnos. Att bära det var väldigt tungt (det är inte förrän nu, 2½ år senare, som jag har börjat acceptera det). Förmodligen har din oro varit mångdubbel min, för mina barn har då aldrig haft några problem att äta... ;o)

    Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv att vara en bra chef på jobbet, en fantastisk medarbetare som alltid håller alla deadlines och aldrig gör fel, en ännu bättre mamma som aldrig glömmer en gympapåse eller matsäck och som alltid lagar mat från grunden.

    Men så småningom har jag kommit till insikten att det aldrig kommer bli så. När jag började prioritera i mitt liv och kom fram till att det enda som faktiskt har någon som helst betydelse är att mina barn har en trygg uppväxt, så var valet inte så svårt. Nu har jag gått ner i arbetstid (och ser till att hålla mig på de 90 % jag får betalt för...), jag försöker i alla fall hålla kraven lite lägre på vilken mat vi äter och alla övriga måsten runtom hemmet ("hellre lite skit i hörnorna än ett rent helvete") och faktum är att tålamodet har blivit sååå mycket längre av detta. För att inte tala om att det är så mysigt att hinna prata med pojkarna en stund efter skolan, inte bara in i huset-laga mat-äta-diska-packa väskor-lägga barn-dö i soffan... Att hinna sitta ner tio minuter efter jobbet och bara vara - dricka en kopp kaffe, läsa ett annonsblad eller på annat sätt tömma hjärnan - det laddar mina batterier. För åtminstone mina batterier måste laddas dagligen, det räcker inte att åka bort en helg - skiten försvinner inte för det...
    SvaraRadera
  35. Ja säg det, jag skulle behöva tanka nu!!!!

    Men ja "egentid" med frun? Göra något ni båda gillar.... Tid för bara er en stund... Det kan göra mycket:)
    SvaraRadera
  36. När du kommer på ett bra sätt snälla dela med dig. Skämt åtsido.Är mitt uppe i en flytt, packar och städar samtidigt. Jobbar 100% och pluggar på deltid. Har en dotter på 10 och en son som snart är 14 med allt som hör till de härliga tonåren med smäll i dörrar och kärring är mitt nya namn.Så trött ibland och tålamod som tryter som får mig att inte vara allt för pedagogisk i mina tonårs debatter..Blev snudd på tonårig själv Såg sen på Haithi galan igår och kände mig sen ödmjuk inför mitt faktiskt väldigt bra:iga liv trots att tålamodet tryter ibland.Fick lite perspektiv och sms:ade sen iväg en slant.
    SvaraRadera
  37. Säg till om ni behöver barnvakt en kväll!
    SvaraRadera
  38. Alltså vilket bra inlägg. Jag önskar att jag hade några bra ord och några helande krafter att skicka till dig, men tyvärr. Men hur i hela hel....ete kan man svara som Anna gjorde kl 22.08 den 23 Januari övergår mitt förstånd. "Käka lördagsgodis", vad är det för jävla kommentar(ursäkta språket). Här har du beskrivit och lämnat ut dig och hon bara snackar skit tillbaks. Usch, vad arg jag blev.
    SvaraRadera
  39. Tänk på att dina killar älskar dig för att du är den du är, för att du är människa, med både superkrafter och svagheter!
    /Nenne
    SvaraRadera
  40. Nu är det så att mammor och pappor behöver inte alltid ha superkrafter. Vi är helt vanliga människor som ofta gör mer än vi förmår och orkar. För att ladda batterierna så kanske vi måste lära oss att bara vara i nuet. Att bara stanna upp, andas och släppa stressen. Även om det bara är för några minuter så kan det göra skillad.
    Sedan kan det vara svårt att hitta det som gör att just du får nya krafter. Men mest handlar det nog om att få egen tid. Tid att bara vara JAG inte pappa eller mamma.
    När jag behöver ny kraft så åker jag ut i skogen och bara är. vandrar runt, plockar lite bär eller svamp. Grenar och mossa brukar få följa med hem. Min kamera är alltid med och då ser jag ofta dom här små detaljerna som man missar om man bara travar på.
    Tack för en fin blogg!!
    Hälsningar från Häxan.
    SvaraRadera
  41. Genom att krama på dina grabbar laddas batterierna till maxnivå:)
    SvaraRadera
  42. Man behöver inte prestera på topp jämt. Varken hemma eller på jobbet.
    Det är OK att vara slut ibland.....
    SvaraRadera
  43. Är inte förälder men bonusmamma och förstår dig verkligen. Kan du tala om om du hittar något bra sätt att "tanka" på.. Din blogg äger förresten!
    SvaraRadera
  44. Titta på dina guldklimpar då de ligger och sover... Då tankas energin upp i en rasande fart ;-) Kram från en bonusmamma i Norr
    SvaraRadera
  45. Ja du, mitt förslag är följande:
    Skapa "egentid". Gud så uttjatat, men det kan ju faktiskt bara handla om tillräckligt med tid för att äta middag med Abbemamman på nått mysigt ställe, tala i telefon med en god vän en stund eller ännu hellre, ta tillräckligt med tid med kompisarna för att få dricka lite öl/vin, snacka lite skit och kanske gå på bio/match/kosert.

    Håller tummarna för er!
    SvaraRadera
  46. Tänk en stund på allt du har att vara glad över. Då kommer kraft och tålamod tillbaka. Heja Abbes Pappa!
    SvaraRadera
  47. en annan mammaJan 26, 2010 01:36 PM
    Problemet är ju just att egentiden kan vara så svår att få till. Vi har länge haft behov at två barnvakter för att klara av våra barn, o vi så bara skall vara borta i en timme. Men nu funkar det med en. Så i kväll var vi båda och ägnade oss åt ett gemensamt intresse. Och träffade en annan pappa till två svårt handikappade barn. Han var ute och gjorde något på egen hand för första gången någonsin fast han hade barnen hemma (de bor varannan vecka). Och hans äldsta är tonåring! Så det kan vara svårt att få till den där egentiden. Jag lovade mig själv för många år sedan att nästa välmenande vårdpersonal som sa att vi måste skaffa oss tid att vårda vårt förhållande, utan att samtidigt erbjuda oss barnvakt, skulle få en smocka. Vi visste för tusan hakar precis vad vi behövde, det är bara det att verkligheten inte tillät det. Nu klarar en barnvakt av alla barnen, och livet är så mycket lättare. Och vi njuter i fulla drag av varenda minuts vuxentid! SÅ er tid kommer, det blir lättare, håll ut!
    SvaraRadera
  48. Mitt sätt: (som flera andra redan varit inne på ) -Dra ner ambitionerna och kraven. Om inte för gott, så i alla fall för en tid.
    SvaraRadera
  49. Det finns inga - INGA - föräldrar som alltid har superkrafter. Vi faller alla igenom då och då. Sånt är mänskligt, vi faller ju inte igenom hela tiden och alltid utan bara de där gångerna då det blivit alldeles för mycket. En femåring är rätt ...vild stundtals. Såklart att det tär på en redan uttröttad förälder. (Vänta bara tills barnen blir tonåringar.. höhöhö. Då har de skaffat riktigt bra argument att skrika tillbaka med.)

    Batterierna kan laddas genom sömn och mindre stress. Genom att tänka på allt det där som faktiskt är roligt med att vara förälder.
    SvaraRadera
  50. Men åh så sant och bra skrivet!
    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)