Fredag den 13:e.

08:10

Otursdagen. Hur mycket otur pallar man egentligen? Låt oss göra ett experiment.

Låt säga att du blir påkörd av en bil. Du skadar dig ganska illa, med krossat bäcken bland annat, och blir liggande länge på sjukhus. När du äntligen börjat rehabilitera dig får du reda på att du har cancer. Ännu en lång sjukhusperiod, som resulterar i att du visserligen blir av med cancern, men bryts ner på det psykologiska planet. Det blir jobbigt att vistas ute bland folk, på gator och torg.

Okej. Du tar dig igenom även det och livet börjar återvända. Ponera att du hittar kärleken, kanske på nätet. Ni flyttar ihop och du blir gravid. Underbart. Det är tvillingar. Men läkarna varnar, "det här klarar inte din kropp, du riskerar din egen hälsa". Du får valmöjligheter. Behålla barnen och riskera ditt liv, behålla ett och öka chanserna, eller se till din egen hälsa och tacka nej till de efterlängtade?

Nåväl. Vi leker med tanken att du kommer överens med läkarna om att plocka ut barnen med snitt väldigt tidigt. Barnen är prematura och svaga. De får alvarliga njurproblem och man har aldrig gjort dialys på så prematura bebisar i Sverige tidigare. Lång tid på barn-IVA, sjukdomar tillstöter, klaras upp och tillstöter igen. Föreställ dig att den ena av tvillingarna blir så illa däran att hon till slut tippar över kanten. Hon lämnar dig, pappan och tvillingsyrran kvar i det svartaste svarta.

Tänk dig sedan, att i den här svåra stunden – du har förlorat en dotter, den andra är svårt sjuk och du har bott på sjukhuset i över ett halvår – gör någon inbrott i ditt hus. Du tar dig igenom alltihop och får äntligen flytta hem, för att börja anpassa huset till ditt älskade barn. En CP-skada gör det osäkert om hon kommer kunna gå, och hon är i princip helt blind.

Där avslutar vi experimentet. Hade du orkat?

I morgon är det bröllop. Mamman och pappan i berättelsen ovan gifter sig. Min fru ska vara tärna. Det kommer att bli den mest känsloladdade manifestation av tron, men framför allt kärleken och hoppet, man någonsin skådat. Tror jag.

Jag tycker vi stryker fredagen den 13:e ur deras kalender för all framtid. Och låt resten av livet bli ett enda långt lördagen den 14:e.

Andra bloggar om , , , , , , , ,

28 kommentarer

  1. Hade jag orkat? Jag vet faktiskt inte, och jag tror inte man kan svara på det utan ha gått igenom det själv.
    Allt jag kan säga är att mina tankar finns hos dem, och att de förtjänar all lycka.

    SvaraRadera
  2. Du skriver så man får rysningar. Inte bara pga att det som lät hemskt men av kärleken i slutet, av lyckan.

    SvaraRadera
  3. Vilka kämpar....... Tårarna rinner längs kinderna... Jisses!!!!!!! har inga ord.

    SvaraRadera
  4. Jag önskar brudparet all lycka i framtiden!!

    SvaraRadera
  5. Ahh! Sitter på jobbet och gråter, kollegorna kommer och frågar vad som är fel. Det är så starkt och vackert att jag saknar ord. Heja familjen och extra heja till tvillingtjejen!

    SvaraRadera
  6. Gråter som en tok....

    All lycka till brudparet vill jag önska!

    Kram

    SvaraRadera
  7. Oj vad berörd jag blev av ditt inlägg. Vilka starka människor det finns där ute! Det finns hopp om kärleken och tron på livet!

    SvaraRadera
  8. Vilka starka känslor!
    Du skriver så fint, som vanligt.
    Du lämnar nog ingen läsare oberörd.

    En stor kram och mina bästa lyckönskningar till brudparet!

    SvaraRadera
  9. Livet är bra konstigt och när vindarna blåser som kallast och man inte tror sig orka ta mera svårigheter ... vad har man för val...
    Man lyckas på något oförklarligt sätt mobilisera krafter som man inte tror sig ha !
    Allt gott till dessa fantastiska människor !

    SvaraRadera
  10. Vilka människoöden det finns. Önskar dem all lycka i livet och en fantastisk bröllopsdag. De förtjänar de liksom lite mer än alla andra känns det som.

    SvaraRadera
  11. Om jag hade orkat? Jag hade varit tvungen.

    Önskar brudparet all lycka till i framtiden! Finns bara ett ord som beskriver dem; KÄMPAR!

    SvaraRadera
  12. "Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken." (1 kor 13:13)

    Jo.
    Tänk vad människor orkar, förmår.
    Man kan också, hux flux få en hjärnblödning, ett aneurysm som brister mitt inne i huvudet, när man är en snickare på dryga trettio år, man kan ha en helt sjukt tur i det att ens älskade faktiskt är där just då, och kan larma ambulans, man kan ha än mer tur i det att det på akutmottagningen finns en sjuksköterska som är just neurosköterska, och som ser att Det Finns Hopp om man kommer iväg till Karolinska FORT SOM FAN och man kan ha ÄNNU Mer tur i det att en ambulanshelikopter redan finns på plats, och inte behöver flyga över ett helt hav för att hämta en...

    ...och som vän så står man så där på sidan av det hela och ser hur människor drabbas av någon sorts ödets hammarhand och vad mer kan man då göra än att hålla i, hålla upp, hålla ut och hålla om?

    SvaraRadera
  13. Oj.

    Om jag skulle klarat/orkat? Vet faktiskt inte men man måste ju hoppas att extrakrafter sätts in på något vidunderligt sätt.

    Fredagen den 13:e med snubbeltråd känn smått efter att ha läst ditt starka inlägg.

    SvaraRadera
  14. Oj.
    Först blev jag lite arg, jag tänkte att "varför måste folk alltid måla fan på väggen"? Sen fattade jag att det var verklighet, och.. oj.
    Jag säger som du och alla andra; måtte deras liv bli helt fantastiska.

    SvaraRadera
  15. Jag kan inte hålla tårarna borta när jag läser om dessa helt fantastiska människor.
    Störst av allt är kärleken.

    SvaraRadera
  16. Herregud. Trodde verkligen inte att det var på riktigt först, det du skrev. Eftersom det är så hemskt. Att någon ska behöva genomgå det är bara... för mycket.

    Och så otroligt häftigt att de nu ska gifta sig imorgon! Livet tar de underligaste vändningar. Och tur är väl det.

    All lycka till brudparet.

    SvaraRadera
  17. Det är väl som när min man friade till mig mitt i natten när jag höll på att gå i bitar pga två för tidiga dödsfall och ett katastrofsnitt i familjen inom fyra veckor. Klarar vi det här- då gifter vi oss!

    SvaraRadera
  18. All lycka till brudparet!

    Jag vet faktiskt inte om jag hade orkat...

    SvaraRadera
  19. Oj, så rörande. Jag önskar brudparet all lycka!
    /Ninni

    SvaraRadera
  20. Dina ord berör något kolossalt...

    Heja familjen som förtjänar ALL LYCKA ♥

    Jes

    SvaraRadera
  21. Hej på er, hoppas ni får det trevligt på bröllopet idag, ha det så bra!

    SvaraRadera
  22. Håret på mina armar reser sig.
    Ögonen fylls av tårar.
    Till mamman och pappan;
    Hoppas bröllopet blir underbart!
    Lycka till i framtiden, njut av varje dag och uppskatta att just ni hade turen att hitta varandra!
    //Sanna

    SvaraRadera
  23. En verklighet som överträffar dikten. Vem hade orkat på pappret? Men på pappret syns inte människorna eller kärleken. Eller trons kraft som är fantastisk. Jag är övertygad om att ni får en fantastisk dag. Heja brudparet!

    SvaraRadera
  24. Sitter här och blir alldeles tårögd (inte lätt att vara gravid och lättrörd). Hoppas paret fick en underbar bröllopsdag!

    krabba.blogg.se
    krabba.blogg.se/bok

    SvaraRadera
  25. Alla: Jag vet att bruden ibland läser här. Jag hoppas att hon gör det nu och ser alla era hälsningar.

    Ni är underbara.

    SvaraRadera
  26. All lycka i hela världen till dem!

    SvaraRadera
  27. Tack Abbes pappa för alla fina ord, samt alla ni som läst denna fantastiska blogg och kommenterat.

    Vill bara säga att den 14:e juni blev helt fantastisk på alla sätt. Bruden sa "JA", vår dotter fick dansa "i gåstol" till Stefan Anderssons otroliga röst och vi hade förmånen att ha de personer som betyder mest för oss runt oss.

    Det sägs ju att livet inte skall vara lätt, men denna dag var en fantastiskt "lätt" dag.
    Tack för att ni delade den med oss.
    /Tommy

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.