06 juni 2008

Heja Sverige.






Alternativa titlar på det här inlägget:
"Du gamla du fria, du fjällhöga nord" eller "Den blomstertid nu kommer" eller kanske "4-årig bröllopsdag". Nåväl, det är ju ändå vår nationaldag, så nu får det bli som jag skrivit.

Det var skolavslutning på killarnas förskola igår. Lite konstigt kan det verka eftersom de har tre veckor kvar på dagis innan någon av oss har semester så de kan få vara hemma. Men skolan är liten, och Bullerbyaktig, så barn från ettårsåldern på förskolan samsas med de som går ända upp i sjätte klass. Och när sommarlovet börjar för skolbarnen passar vi på att fira allihopa, förskola, sexårsverksamhet och de stora barnen.

Det blir traditionsenlig sång, "Idas sommarvisa" och "Den blomstertid nu kommer" och diverse upprädanden från de olika klasserna. Söta små förskolebarn som sjunger sin inövade sång, nästan i takt och nästan med rätt melodi. Förstaklassare som spelar blockflöjt så trumhinnan krullar sig av obehag. Diverse olika sånger framförs, ibland hellre än bra, ibland fantastiskt begåvat. Två modiga killar kör ett skönt dansnummer till feta hip-hop beats, de äldre eleverna spelar – som sig bör – upp några klassiska nummer ur "Grease". Smultronplantor delas ut till förskolebarn som går upp i skolan, och andra presenter till sjätteklassare som går ut. Och sedan är det tårtkalas. Alla familjer har med varsin tårta som dukas upp på ett stort bord.

Under hela ceremonin har jag solglasögonen på mig. Innanför dem är mina ögon blanka, och då och då letar sig en tår ut under de mörka glasens skydd. Jag är inte ledsen. Nä nä. Men det är ju så förbannat fint, och gulligt i all sin amatörmässighet. Det är nästan så att ju falskare blockflöjtstoner, ju taffligare innantill-läsning från de små konferenciererna och ju mer ett barn sjunger före de andra i sin egen lilla värld, desto mer triggar det mina tårkanaler. Känner du också så, eller borde jag söka hjälp?

Å så var det vår bröllopsdag i går. Fyra år är kanske inget att skryta med, men ändå. Eftersom min vardag har varit stressig gränsande till hysterisk de sista veckorna har bannemig inte ens hunnit hitta på någon mysig present till min fru på vår dag. Det kändes sådär om jag ska vara ärlig. Jag varnade henne lite dagen innan att det var så det låg till och hon svarade bara då här:

– Va bra. Jag vill inte ha någon.
– Va?! Vill du inte ha något på vår bröllopsdag? Jag undrade nästan om något var på tok.
– Nä. Vi kan inte hålla på med det varje år. Och försöka överträffa hela tiden. Det blir för jobbigt.

Man måste ju ändå älska henne ännu mer för att hon är så krass. Tror jag ska hitta på något kul den 19 september istället. Eller 3 november. Eller något annat datum. Så blir det inte så jäkla förväntat.

Andra bloggar om: , ,

4 kommentarer:

  1. Hej på er! Grattis i efterskott på bröllopsdagen. Hoppas ni får en bra helg!

    SvaraRadera
  2. Vill oxå passa på att gratta er på bröllopsdagen! Tycker det låter som en jättebra idé att överraska med en present på en helt annan dag. Det skulle jag uppskatta mycket om min man gjorde det!

    Och du, jag är oxå gråtmild, det är helt normalt. :-)

    SvaraRadera
  3. Hej!

    Du var inte den enda som grät på en avslutning igår om det är nån tröst. I vår skola så hyllades två hjältepojkar som räddat den enas lillebror från att drunkna.

    Pojken som nästan drunknade har legat i respirator på Astrid Lindgrens barnsjukhus, men har nu fått komma till hemsjukhuset.

    Inte mångas ögon var torra när vi applåderade pojkarna som blygt gick fram och fick en present & bamsekram av rektorn.

    SvaraRadera
  4. Daniel: Tackar tackar.

    Åse: Tack. Mm, jag försöker göra det ibland. Men en bröllopsdag är ju ändå en bröllopsdag...

    Imsavimsa: Oj, jisses. Då förstår jag om inte ett öga var torrt.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.