20 juli 2009

Det är inte självklart, slog det mig.

Abbe och jag satt på caféet nere på bryggan på Käringön i den Bohusländska skärgården. Jag hade njutit av en latte i lugn och ro medan Abbe smaskade i sig en glass med de andra barnen. Mamman gick en tur för sig själv och letade efter ett kort till min kompis son som nu blivit så stor att han konfirmeras i morgon. Herregud!

Glassen var slut och Abbe klättrade upp i mitt knä medan jag försökte få min caffe latte att vara i en evighet. Det finns inget som är bättre än att få lov att ha honom i famnen ibland. Som nu. När jag har all tid i världen och håller inte på med något mer avancerat än att sörpla i mig en kopp kaffe. Jag har redan börjat märka på storebror att stunderna man får gosa med honom blir färre och färre. Nattning, och på morgonen när han vaknar, undantaget.

Nåväl. Abbe klättrar upp och ner i mitt knä. Långa stunder står han upp på mina lår för att kunna se allt som händer på bryggan. Folk kommer och går, bär på matkassar från affären på väg till båtens minimala kylutrymme, någon strosar förbi för att titta på folk, någon annan ska beställa kräftor hos fiskhandlarn. Livet flyter på med precis det där tillbakalutade tempot man önskar sig en dag på semestern.

När Abbe står upp i mitt knä passar jag på att krama honom hårt. Jag trycker hans lilla bröstkorg mot mitt huvud och det känns som att ingenting i världen kan slå det här ögonblicket. Abbe babblar på om allt han ser och allt som han undrar över, när jag hör något som får mig att inse hur fantastiskt livet är. Abbes hjärtslag.

Jag lägger örat mot hans bröst och lyssnar. Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk. För ett ögonblick ignorerar jag alla Abbes "vad är det?" och alla "varför?" och bara sjunker in i rytmen från det lilla hjärtat. Och så tänker jag hur otroligt allt är ändå. Tänk att det dunkar och slår, att det tickar och går, där inne i Abbes bröstkorg. Tänk att jag får sitta här med honom i knät och höra det lilla dunket.

Vilket mirakel.

Andra bloggar om , , , , , ,

22 kommentarer:

  1. Verkligen! Så fint du skriver om livet.

    SvaraRadera
  2. Det låter underbart! Du skriver så fint.

    SvaraRadera
  3. Du är bara bäst på att formulera livet du!

    SvaraRadera
  4. Ja så är det...hjärtljud kan verkligen få en att få perspektiv. Och käringön är ju så vackert, var mycket där när jag var liten grabb...du får hälsa ön från mig.

    SvaraRadera
  5. Och här sitter jag med ett brett leende och en tår i ögonvrån

    Tack för att du delar med dig av ditt mirakel!

    SvaraRadera
  6. Tänk att dina ord väger så tungt, de är så fina och passar sig så perfekt.

    SvaraRadera
  7. Du skriver fantastisk bra. Och ofta så att det ger lite perspektiv på vardagen.

    Längtar efter att få höra en litens hjärtslag.

    SvaraRadera
  8. Nej, det är inte det. Min mammas ena syster dog ett par dagar gammal just för att hjärtat inte fungerade - en så kallad Blue Baby. Det var många många år sedan, tror knappast termen ens fanns då. Tänk vad fantastiskt att vi har kommit så långt som vi gjort, när stora majoriteten av hjärtfel faktiskt kan upptäckas och fixas till, inte alltid till perfektion men till överlevnad. Tack för att du skriver så fint och varmt, och jag är övertygad om att du genom din blogg hjälper till att rädda fler hjärtan, forskning lever och gror i mycket på bidrag och för att det ska komma in bidrag behövs det uppmärksamhet. Du gör ett viktigt jobb, även om det inte är själva huvudtanken med bloggen. Att du sedan skriver så oerhört känslosamt att ögonen tåras gör det ju bara än bättre. För mig får du skriva om vad som helst bara du skriver!

    SvaraRadera
  9. Karin Jönsson21 juli 2009 09:26

    Jag har följt din blogg ett tag och det är nästan som julafton varje gång det finns ett nytt inlägg att läsa.
    Du skriver så vackert om dina barn att jag blir alldeles tårögd!Jag har själv äldre barn, men kan precis komma ihåg den där känslan du så fint beskriver!

    SvaraRadera
  10. så underbart vackert, kan tänka mig att du önskade att stunden skulle vara lääänge!
    Hoppas ni får en massa fler såna stunder!

    kram

    SvaraRadera
  11. Tårarna rinner, tack för att du delar med dig dina fina tankar!

    SvaraRadera
  12. Underbar beskrivning. Du kan det där med att formulera känslor i ord. Jag har sagt det förut. I know. Men du är värd att höra det om och om igen!

    Här sitter jag och längtar tillbaka till ön - ännu mer nu faktiskt - efter besök här på din blogg! :) Ser bryggan framför mig!

    Jag har lagt ut lite bilder hos mig. Det är ju rätt tacksamt att fota på Käringön :)

    Jes

    SvaraRadera
  13. Jag brukar skriva en hel del om livet mm. Jag kan nog aldrig fomulera min så bra som du gör. Tack för att jag får följa er i livet. Nu så har jag blivit fast. Vill veta hur det går för Abbe och storebror.

    Annelie i kalmar

    SvaraRadera
  14. Du har nog en av världens mest meningsfulla blogg! - Du skriver otroligt! :) Hoppas ni har det bra! (:

    SvaraRadera
  15. Så vackert och starkt du förmedlar de känslor som faktiskt är svårt att själv ta in, men än svårare för de som inte verit tvugna att gå igenom den kamp det är att se sina små älsklingar gå igenom operationer, i synnerhet hjärtoperation. Än en gång, tack för att du sätter ord på dina känslor. De väcker värdefulla tankeställare...

    SvaraRadera
  16. Åh, vad bra du är och så fint du skriver! Hoppas ni får en fortsatt härlig sommar!

    SvaraRadera
  17. Tack allihopa. Ni är fantastiska.

    SvaraRadera
  18. Undra om det är hälsosamt att börja gråta så här tidigt på morgonen?? Förmodligen är det det eller så hoppas jag bara för tårarna rinner som aldrig förr just nu.
    Underbart vackert skrivet och jag kan riktigt se dig och Abbe på det lilla cafét :)

    SvaraRadera
  19. I morgon har jag nog läst igenom hela bloggen :)

    Tar en paus för natt-jobb nu och återkommer i morgon förmiddag!

    Heja Abbe!

    (Du skriver fruktansvärt bra, jag uppskattar välskrivna texter)

    SvaraRadera
  20. Så vackert...jag blir full av värme och kärlek till livet!
    Abbe och brorsan e bäst!!!!
    Kram Helena

    SvaraRadera
  21. Det påminner mig om versen från en låt av Tomas Andersson Wij
    "Varje slag i mitt bröst, är ett slag för dig"

    Kära hälsningar från Tyskland.. :-)

    SvaraRadera
  22. Gud... Så underbart du skriver.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.