07 juli 2009

Om det värsta som kan hända.

Malin "fotbollsfrun" Wollin skriver en fin krönika om rädslan för att förlora sitt barn. Och ärligt talat, jag kan inte förställa mig någonting jävligare i hela världen, än just det.

Men samtidigt, jag kan inte gå runt och oroar mig hela tiden, det skulle jag inte orka. Så länge jag hjälper till att undanröja de uppenbara farorna med hjälp av flytvästar, säkerhetsbälten, hjälmar, förmanande och förklarande så känner jag mig någorlunda lugn.

Jag måste det.

För med jämna mellanrum kommer det där hotet riktigt nära. Då blir det på riktigt.

Jag glömmer den mellan varven, men då och då gör den sig påmind. Skräcken. Den första gången var redan något dygn efter att Abbe föddes, när han försvann ifrån oss i en ambulans. Skräcken sladdade in och parkerade på en förhyrd plats i min själ. Och där står den. För evigt på plats i mitt medvetande.

Vid varje ny hjärtoperation är det dags igen, gasen i botten och motorn rusar. Skräcken för att förlora Abbe står kvar där, på sin eviga p-ruta i mitt hjärta. Den har bara stått tyst och stilla ett tag. Ingen har rört den. Men så fort jag tvingas lämna min älskling livlös vid dörrarna till operationssalen varvar den förbannade rädslan upp till paniknivåer. Det är med ett nödrop att jag pallar.

Kanske är det därför jag inte är så orolig i vanliga fall? Kanske måste jag hålla skiten på en vettig nivå i vardagen? För att orka när det verkligen bränner till. För det vet jag ju att det kommer att göra igen.

Och igen.

Andra bloggar om , , ,

12 kommentarer:

  1. "Skräcken sladdade in och parkerade på en förhyrd plats i min själ. Och där står den. För evigt på plats i mitt medvetande."

    Du skriver som en gud. Har inte ens vart i närheten av den vardag med operationer m.m men den meningen jag citerade nu smällde rätt in i hjärtat. Höll på att förlora min son när han var 12 dgr gammal, och visst är det så att skräcken ligger kvar där nånstans. Man kommer ihåg sitt egeet hjärtas dubbel slag och hur paniken triggades igång. Jag är så glad att jag inte behövt plocka fram den förbannade skräcken och hoppas såklart att ni skall slippa det också. Många kramar från mig (oss)

    SvaraRadera
  2. Det värsta med den där förhyrda platsen är att den inte går att säga upp. Lite som Hotel California, "You can checkout any time you like,But you can never leave"
    Min yngsta bror ville inte vara med längre så han "checkade ut". Har en bror kvar som inte alltid mår så där jättebra och även om man till vardags har det rätt bra så är man ändå så överkänslig för stämningar och rätt var det är så sätter skräcken klorna i mig.

    På tal om någonting helt annat. Jag håller med flera andra talare om att nog borde det komma en bok från Herrr Abbepappa. Är synnerligen förtjust i hur du använder språket. Ha en underbar sommar.
    Greta

    SvaraRadera
  3. Det maste vara forlamande hemskt. Din beskrivning ar lika valformulerad som vanligt.

    Gillar bilden pa Storebror och Abbe i forra inlagget! Sa lika pa ogonen.

    Dromde om Abbe bloggen inatt. Det var en fragetavling i "Abbe kunskap", jag var nara att vinna men foll pa en fraga om en medicinsk forklaring om hans hjarta.

    SvaraRadera
  4. Det är nog lite som du skriver. Eftersom du/ni hamnar på oanade nivåer av oros-adrenalin igen och igen, så blir du/ni lite mer immun mot "vardags-oro" dessemellan.

    Nivån för start av hjärtklappning blir högre.

    SvaraRadera
  5. Jag träffade en gång en mamma som sade så här till mig;
    "man tror det värsta som kan hända en är att ens barn dör. Men det är det inte. Det värsta man kan vara med om är att sitta och vänta på att ens barn ska dö".
    Den här mamman satt just då och vakade vid sitt barns dödsbädd. Barnet dog kort därefter.
    Efter det har jag fått perspektiv på vardagen och den oro man dras med.

    SvaraRadera
  6. Nej fy jag skulle inte i min vildaste fantasi kunna leva utan mina två små barn.
    Mitt livs syfte skulle ha tagit ett abrupt slut helt plötsligt om så vore fallet.
    Man lever ju för sina barn.

    SvaraRadera
  7. Hittade hit igår fm och nu har jag läst hela bloggen, säger som många sagt före mej: Skriv en bok :D

    Underbar läsning med allvar och skratt, vardag och fest!!

    Kram till hela familjen !

    SvaraRadera
  8. Trillad in här och började läsa. Vilken fin blogg. Ska sätta mej och läsa den mer noga när tjejerna somnat för natten.

    SvaraRadera
  9. Och du sätter ord på känslorna lika bra som alltid.
    Man slutar aldrig att oroa sig, oavsett hur de föds, ser ut eller är. Jag kan gå i spinn över mina två, 19 och 24 och kommer väl så att göra tills jag dör. Det gjorde min far när han dog, oroade sig för mig och min syster. Jag fick lova att sköta mig och se mig för innan jag går över gatan, trots att han inte är här och påminner mig...

    SvaraRadera
  10. Alla som är föräldrar har en oro med sig som man får per automatik när barnen föds. Men för oss med barn med viss problematik blir det lixom ett snäpp värre. Jag är lika orolig för att mista min äldsting som är frisk som för att mista min yngsting som inte är det. Men hade jag fått två friska barn hade jag troligen oroat mig mer "normalt". När man varit nära....då vet man vad oro vill säga.

    Kram
    Monika, Marcus mamma

    SvaraRadera
  11. du är en otrolig skribent! Måtte du ge ut en bok nån dag. :)Jag lovar, jag köper!
    kram Helena

    SvaraRadera
  12. Hej!
    Följer din blogg så ofta jag hinner och känner igen mig massor i det du skriver om era upplevelser med Abbe.

    Har själv en son med en kromosomavvikelse och har gått igenom mycket när det gäller operationer, sjukhusbesök mm. Oron finns där, men som även du skriver så finns oron inte där för mig så mycket i vardagen. Försöker istället njuta av det man har och se alla små framsteg som positiva. Man behöver verkligen den styrkan när det väl gäller för att hålla ihop, om inte annat så för de små livens skull.

    Tycker du skriver fantastiskt och det är verkligen uppskattat att läsa om några som går igenom mycket som vi också går igenom. Hjälper lite på traven att veta att man inte är ensam i dessa tankar och funderingar.

    Tack för en toppen blogg // C

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.