Det har gått en vecka nu. En vecka som förstaklassare, som stolt skolkille, och han har precis gjort sin första läsläxa. Att sitta bredvid honom och lyssna på hur han ljudar sig igenom en hel liten bok är bland det mysigaste jag gjort. Minerna, koncentrationen och leendet när ord faller på plats och bildar en liten historia. Och stoltheten när boken är slut och han läst alltihop helt själv.

De hade fått en liten läxa över sommarlovet också, inför skolstarten. Var och en skulle berätta om ett fint sommarminne och ta med sig någon liten sak från sitt minne. Storebror tog med sig två långa pinnar. Den ena hade han själv täljt, skalat och snidat med en vass spets i toppen. Den andra pinnen var min och åkte med bara för att den hade tre spetsar. Pinnarna höll våra grillkorvar på plats över glöden vid lägerelden på den lilla ön vi tältade på i somras.

Så det blev historien om när han paddlade kanot och lyfte den mellan två sjöar, tältade på en ö, byggde sandslott och badade i solnedgången, satt vid lägerelden och grillade korv och käkade alldeles för mycket godis, låg i tältet och läste bok i skenet från en ficklampa och fick ha sin pappa helt för sig själv i ett par dagar. Det sommarminnet berättade storebror om för de andra i klassen.

Och jag vill ju inte vara sämre jag.







Andra bloggar om sommarminne, skolan, läxa, paddla, lägereld

Apropå det där med att sommarprata i P1. Sommarbloggen på TV4 är slut för i år och och den som fått flest tummen upp och blev årets sommarbloggare var Knivlisa för sitt inlägg om cykelbanetyperna. Grattis Lisa!

Roligt också att näst flest tummen upp fick det följande inlägg (här i repris):



– Pappa. Eller hur du var rädd när jag skulle dö?

Frågan kom så plötsligt, som från ingenstans. Jag låg bredvid Abbe i hans säng och småpratade några minuter innan det var dags att sova. Det är för det mesta en fin stund, nästan alltid fylld av små funderingar och frågor. Nu var jag helt oförberedd. Jag stakade mig och stammade fram någon fråga om vad han menade, fast jag egentligen visste.

Skulle jag skaka av mig det? “Näähe, det var jag såklart inte. Inte skulle du dö inte”. Jag vill ju inte oroa min undrande femåring mer än nödvändigt. Eller skulle jag säga som det var? Att jag var skräckslagen, att jag knappt sov någonting de första veckorna efter att han föddes och att hans mamma och jag desperat försökte trösta varandra fast ingen av oss riktigt visste hur? Skulle jag berätta hur nära det var, och hur lite vi förstod av allt som hände just där och just då?

Det har varit några riktigt varma härliga dagar den här semestern. I vintras kändes det som att de aldrig skulle komma, som att snön för alltid skulle ligga kvar och hålla kvicksilvret i ett stadigt grepp under termometerns nollstreck. Till slut kom de, varma och ljusa, och vi har varit nere vid sjön och badat varje dag, hela familjen. Abbes storebror kan simma nu, visserligen allra bäst under vattnet, men då och då tittar han upp och hämtar luft. Som en säl ungefär.

Det finns en liten klippa där vi brukar bada. En och en halv meter hög. Kanske två, om man frågar barnen. Storebror har hoppat och dykt ifrån den där klippan de senaste två somrarna. Nu har han gått vidare till de riktigt höga ställena med såna där Tarzanvrål-hopp från fem, sex meters höjd. Men lillklippan är fortfarande kul, och nu har han dessutom fått sällskap av Abbe.

Vi har hoppat, plaskat, badat och skrattat. Jag har suttit på berget och tittat på Abbe när han med oförtruten vilja klättrat ur vattnet och upp på den lilla klippan. Och hur han med ett gapskratt i hela ögonen och röda flytpuffar på armarna slängt sig ut i vattnet igen. Ibland med ett vrål som “TJENA, TJAMMA, HALLÅ” eller något obegripligt i stil med “TJONNE MONNE” som knappt hinner klinga ut innan han slår i vattenytan med ett magplask. Det har svidit till ända in i skinnet på mig och jag har undrat hur ont det gjorde på Abbe, tills han kommit upp till ytan, skrattat och gjort om hela proceduren igen. Och igen.

Jag har suttit där och tittat med en fin känsla i magen. Tänkt att vintern var fin med alla pulkaåk och snögubbar, men trots allt så är ändå sommaren helt oslagbar. Och när jag suttit där och sett Abbe ömsom i vattnet och ömsom i luften har det slagit mig vilket mirakel det är att jag har honom. Det är inte alls självklart, har jag tänkt.

Abbe tittar på mig och frågar igen. ”Eller hur du var rädd när jag skulle dö, Pappa?”

Jag kryper närmare honom och stryker hans lilla kind med utsidan av mitt pekfinger, tar ett djupt andetag och svarar. ”Ja lilla vän. Pappa var väldigt rädd att du skulle dö när du var liten. Jag var jätterädd och väldigt ledsen. Men doktorn var ju så duktig och kunde laga ditt hjärta. Nu är jag inte rädd längre vännen. Nu funkar ditt hjärta finfint, och nu vet vi hur duktig doktorn är om det behöver lagas igen. Bra va?”

Abbe tittar på mig, ler lite och säger ”Mm”. Sen tar han sin filt och trycker sig så tätt mot mig att jag kan nästan kan känna det mot mitt bröst. Känna Abbes lilla hjärtat som pickar och slår där inne.

Andra bloggar om sommarbloggarna, tv4, sommar i p1, barn, hjärtfel

Och så var det Abbe som jagade efter en fotboll med storebror i söndags och sprang i full fart under ett plommonträd med en gren som satt lite lågt. Jag hann uppfatta vad som skulle ske, men inte stoppa det. Som i slow motion ser jag Abbes panna träffa grenen medan hans fötter och resten av kroppen fortsätter framåt i samma hastighet, trots att trädet satt stopp för huvudet. Benen lämnar marken och Abbe liksom hänger i luften som om han skulle slå en bicicleta. Hans glasögon gör några små volter och flyger i en båge över gräsmattan och jag är på fötter och har sprungit de fem metrarna fram till honom nästan i samma ögonblick han och glasögonen nuddar marken.

Tystnaden.

Och så gallskriket.

Med isglass i munnen och kyla i pannan lugnar sig den lilla fotbollsspelaren efter en stund. Det såg otäckt ut men inget allvarligt hände. Abbe ser rejält tilltufsad ut. Som att han skallat ett träd ungefär, men hey, det har han ju. Och jag är glad att grenen inte satt tre centimeter längre ner. Grenen, som straffades med sågen.

Kommer ni ihåg Hellobrother? Min jobbarkompis och hans bror som är grymt duktiga och spelar akustiska covers på diverse bra låtar.

Nu är Fredrik pappaledig för att ta hand om sin dotter hennes nye lillebror. Synd för mig för jag saknar honom på platsen mitt emot mig på jobbet, men bra för honom och framförallt hans barn. Men eftersom man ju har så vansinnigt mycket dötid på kvällarna som småbarnsfar gäller det ju att hitta ett sätt att få timmarna att gå. Och det har Fredrik gjort.

Titta in på hans nystartade blogg och se hur han tänkt få all överskottstid att gå. Och ge honom lite uppmuntrande kommentarer då och då, det kan han behöva. Och så hejar vi allihopa på Fredrik så att vi får se honom sitta i morgonsoffan på TV och sjunga innan han kommer tillbaka till jobbet och försöker få ordning på mig. Okej?

I morgon är en stor dag. Dagen då storebror börjar i första klass. Eller rättare sagt börjar i klass 1-3A som det heter på den lilla Montessoriskolan han går på. Det vill säga han och de andra ettorna går tillsammans med tvåor och treor i samma klass.

Jag får nästan svindel av att tänka på hur fort tiden rusat fram och hur stor han har blivit. Det var ju bara några dagar sedan jag bar honom på ena armen och gav honom välling med den andra. Knappt ett ögonblick sedan han sa sina första ord. I morgon börjar han skolan.

Jag sa till storebror att det inte är klokt att han blivit så stor och att det kändes som han var bebis helt nyss. Som att det inte var alls längesedan han kom till världen. Abbe höll med och fyllde i. "Jaa, först kom dinosaurierna och så försvann dom. Sen kom människorna. Å så kom Huno, sen kom jag. Å nu börjar Huno i skolan. Inte klokt."

Andra bloggar om evolutionen, barn, skolstart, första klass

Alltså det här med dåligt samvete. Är inte det en rätt dålig idé egentligen? På något jäkla sätt har man alltid något som stör det där samvetet. Hur man än gör så kunde man gjort på ett annat sätt. Åtminstone känner jag så. Men det kanske är just det som är mitt problem. Kanske borde man sköta sig själv och skita i andra lite mer. Äh. Jag vet inte jag.

Abbes storebror har blivit fotbollstokig, jag har nämnt det förut. Och det kommer inte från mig, det kan man vara alldeles säker på. Jag har i hela mitt liv varit rätt ointresserad av fotboll och aldrig spelat själv. När de andra kompisarna började på fotbolls- eller hockeyskola höll jag på med orientering. Eller dansade balett. Nä, någon fotbollskille var jag inte.

Men min son verkar ha hittat kärleken till fotbollen. Hans bästa kompis har spelat sedan han föddes i stort sett. När de var pyttesmå slog kompisen snygga skruvar i nättaket medan storebror inte fattade grejen och sprang runt med bollen i händerna. Så kom fotbollskorten och kickandet med polarna på skolan och plötsligt började storebror kunna både namnet på alla världens spelare och hur man hanterar bollen.

En dag hängde han med sin bästis till träningen för att titta. Han kom hem överlycklig för att han hade gjort mål i straffsparkstävlingen. Han hade inte bara tittat på, utan fått vara med och träna med de andra killarna. Nu har han varit där fyra gånger och håller på att bli en i laget.

Idag var det fotbollscup, och storebror skulle vara med och spela. "Jag trodde man skulle vara tvungen att spela ett år eller så innan man fick vara med på cup", sa en förvånad men förväntansfull liten kille i morse. Och det är ungefär här, vid fotbollscupen, som det där dåliga samvetet kommer in i bilden.

Jag borde varit där. Jag borde tittat när min älskade lille fotbollsspelare spelade sin första cup. Men då hade jag haft dåligt samvete för att jag inte skulle få något gjort på rummet jag håller på att renovera till honom. Han ska få ett eget sovrum. Det har pågått ganska länge det där projektet, och jag hade liksom bestämt mig för att göra det idag. Innan cupen dök upp.

Alltså åkte mamman med Abbe och brorsan. Alltså stannade jag hemma och sågade och skruvade, spacklade och slipade. Alltså fick jag gjort en del på storebrors blivande egna rum. Alltså fick jag dåligt samvete för att jag inte var på fotbollscupen.

Det går inte att vinna mot det dåliga samvetet. Tough shit.

Storebrors lag vann alla matcher. Inte för att jag tycker det är viktigt, men ändå. Han var sprudlande glad. Han hade gjort ett mål. Han hade stått i mål en match och bara släppt in två, medan hans medspelare petat in åtta bollar i det andra målet. Och han hade fått sitt eget matchkit, sina egna fotbollskläder. Han hade fått nummer tretton.

Vilken tur.

Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen. Ni är fantastiska! Jag får så mycket kärlek i kommentarsfälten och så många fina brev i mejlboxen. Massor av bränsle att fylla på med de dagar min tank känns tom.

Och nu har en av er startat en Facebooksida och tycker att jag borde sommarprata i P1 nästa år.

Smickrad, jag?! Inte alls.

Andra bloggar om Facebook, sommar i p1, sommarpratare, läsare, kärlek

Klockan var strax efter åtta på morgonen och dimman låg som ett duntäcke över dalgången i Sälen. Vi hade packat väskorna med ombyte, lämnat dem för transport till Mora och nervösa rullat ut från stugan i Lindvallen. Cyklarna susade lätt fram i nerförsbackarna mot Sälen och när solen sprack igenom molntäcket reste sig håret lite på mina armar. Efter en natt av störtregn, åska och blixtar var de där strålarna så fantastiskt välkomna.

Nere vid starten var det redan fullt av folk och en mäktig känsla spred sig i bröstet på mig. Vi kom fram precis lagom för att se eliten dra iväg. En elit där den snabbaste av dem två timmar och trettionio minuter senare skulle passera mållinjen i Mora, efter att ha cyklat de nio milen genom skogen i osannolika 35km/h i genomsnitt.




Mina cykel- och twittervänner Sarah, Johannes och Henrik startade alla i startgrupper före mig och när de gett sig av rullade jag in i min startfålla för att vänta på min tur. Jag var tidig och hamnade nästan längst fram, något jag först tyckte var riktigt bra men som höll på att knäcka mitt självförtroende en stund senare.

Vi stack iväg och fick cykla lugnt och fint efter en följebil den första biten. Det var smalt i början och man ville undvika olyckor om alla stressade iväg i starten. Så småningom släppte bilen oss fria och folk trampade iväg i sitt eget tempo. Alla som har sett Vasaloppet på TV första söndagen i mars, eller åkt själva för den delen, vet att hela faderullan börjar med en uppförsbacke from hell. Det är visserligen inte samma backe för cyklisterna, men det är samma berg man ska upp på, samma stigning.

Det var dumt att stå längst fram. Bakom mig stod 250 personer varav åtminstone 50 var hetsporrar som skulle jaga bra tider. När jag äntligen kämpat mig upp för stigningen mot Smågan och marken började plana ut kände jag mig helt värdelös. Under hela första halvmilen hade jag bara blivit omcyklad, inte lyckats komma ikapp eller köra om en enda cyklist själv, och mitt självförtroende var på botten. Fan också. Det är så mycket som sitter i huvudet.

Jag repade mig. Efter ett tag blev lutningen human och loppet riktigt kul. Jag började cykla om andra och var kanske inte så himla kass trots allt. Stämningen på kontrollerna var skön, och för mig som bara sett skidloppet på TV gav det en liten extra kick att cykla igenom alla de där kända ställena, Evertsberg, Oxberg, Mångsbodarna och allt vad de heter. Här och där längs hela banan satt glada människor och ropade "Heja, heja!" på klingande dalmål. Ibland hittade man dem mitt i skogen mellan kontrollerna på en campingstol med en termos och en kopp kaffe i handen, och jag undrade hur i hela friden de tagit sig dit. "Heja, heja!"

Drygt halva distansen var stigar och skogsvägar, resten ungefär jämt fördelat mellan grus och asfalt. Helt okej mix. Man hade lagt mycket arbete på att undvika lervälling vid regnväder. På blöta, känsliga partier låg lastpallar i rader att cykla på. På långa sträckor hade man transporterat ut sand och grus, bra tänkt och säkert jättebra nästa år när det har satt sig lite, men efter skyfallet natten inför loppet hade de sandiga delarna av banan förvandlats till kvicksand. Typ. Tänk dig att du cyklar på en sandstrand, så vet du. En kille som låg bredvid mig på ett sånt parti sa att det kändes som att luften gick ur däcken. Jag svarade att jag tyckte det kändes som att luften gick ur mig.

Det vore kul att köra loppet på mindre än fem timmar. Så hade jag tänkt. Det blir 18 km/h och det borde funka. Fram till Evertsberg gav cykeldatorn glädjebesked, jag hade cyklat i drygt 20 km/h vilket skulle betyda en sluttid på fyra och en halv timme om jag orkade hålla samma tempo. Självförtroendet ökade och startnumren på de jag cyklade om blev lägre och lägre. Det går bra det här.

Strax före Oxberg tog det stopp. Mitt i skogen stod massor av cyklister och trängdes. Jag frågade vad som hänt, varför är det kö? Ingen visste riktigt. Kanske hade någon ramlat, kanske var det bilvägen som skulle korsas och vakter som vinkade fram några cyklister i taget. Jag stod där i över femton minuter. Det visade sig vara två smala broar där bara en cyklist fick plats på bredden och att dessutom alla som cyklade 4,5-milsversionen av Cykelvasan just hade startat och hamnade framför oss.

När jag väl kommit över broarna och kunde börja cykla igen hade jag inte bara förlorat massa tid utan också dragit på mig mängder av mjölksyra. Jag var helt stum i benen och kom aldrig riktigt upp i samma tempo igen, hur gärna jag än ville och hur mycket jag än försökte. Det blev inga 20 km/h igen, efter det där stoppet.




De sista milen var jag trött. Jag var så trött att jag mådde illa ibland. Eller om det berodde på all sportdryck och bananer, jag vet inte. Jag som vanligtvis älskar att cykla i skogen och tycker asfalt är rätt tråkigt, förbannade varje ny stig med kvicksand och suktade efter asfalt. Lika mycket som jag hatade de jävla uppförsbackarna älskade jag när det lutade ner, mot Mora.

Några kilometer före mål – jag minns inte hur många, jag var så trött – stod några dalkullor i en uppförsbacke och ropade "heja heja, bra kämpat, sista jobbiga backen nu, sen är det bara nerför resten". "Är det säkert" frågade jag. "Jajamensan!" ropade de. Då började jag gråta. Det var så skönt att höra dem ropa det. Och det var så himla fint att de stod där timme efter timme och gav oss tillresta cykelidioter från hela Sverige (och Norge också för den delen) precis det vi behövde där på slutet. Och det visste det så väl. Underbart.

Resten gick på ren vilja. Jag passerade under portalen med den klassiska texten "I fäders spår för framtids segrar", fem timmar och fyra minuter efter att jag cyklat över startlinjen i Sälen. Cykeldatorn (som pausat automatiskt då jag stod stilla vid broarna) visade 4:48, så på sätt och vis hade jag klarat mitt mål. Men ändå inte.

UPDATE:
En liten film från SVT-sporten.

Andra bloggar om cykelvasan, mountainbike, mtb, cykel, vasaloppet, långlopp

Sedan ett tag tillbaka brukar Abbes storebror säga saker som "Jag älskar dig mer än alla guldtackor i hela världen" till mig. Eller "Jag skulle aldrig byta bort dig, inte ens mot ..." och så diverse olika fina saker. Kommer oftast vid läggdags när han inte vill att jag ska gå ut ur rummet. Det är väldigt mysigt det där. Även om det ibland är lite knasiga grejer jag blev jämförd med, och även om jag vet att det finns ett visst mått av beräknande i det. Att han älskar mig kan jag inte höra för många gånger.

Häromkvällen när jag släckt lampan och stod vid hans säng och pussade på honom, sa han tyst: "Pappa, vi struntar i det där med guldtackorna idag. Du vet att jag älskar dig, va?"

Andra bloggar om kärlek, barn, nattning

Om ni skulle vara ute och plocka blåbär i Mångsbodarnatrakten i morgon, eller om ni letar svamp i Evertsbergsskogarna. Då finns stor risk att ni ser en massa cyklister susa fram på stigarna. Håll ögonen efter en med startnummer 5369. Det är ingen mindre än Abbepappan som cyklar mountainbike i Mora-Nisses spår. Wish me luck.

Liseberg igår. De magiska längdgränserna. Först är man liten, en minimänniska för kort för allt utom karusell, Farfars bilar och några till. Sedan, när man blivit över 90 cm börjar det hända grejer, man får åka fler attraktioner ensam, och ännu fler ihop med mamma eller pappa. Flumride till exempel, bara en sån sak.

90 cm passerade Abbe redan innan förra sommaren, kanske t o m sommaren före det när jag tänker efter. Nu närmar han sig nästa magiska gräns – etthundratio centimeter. Då tillkommer åkdon som Kållerado, Jukebox och Slänggungan, men framförallt Lisebergbanan. Som Abbe har väntat. Brorsan har förstås fått åka de där attraktionerna i ett par år redan, och har nu skjutit i höjden så att han passerat nästa gräns och får åka Balder till och med. Han tyckte visserligen att vi kunde vänta med den till nästa år efter att ha tittat en stund när den for fram.

Abbe är inte 110 cm lång. Inte utan skor. Vi mäter honom på sjukhuset vara och varannan vecka, så jag vet. Men när vi tittade på den där måttstocken utanför biljettkiosken på Liseberg såg han ändå ut att nå över strecket. Kanske gav skorna honom den där extra höjden som krävs. Vi gick till Kållerado för att pröva lyckan. Jag förberedde Abbe på att han kanske inte skulle få åka. Om grindvakten sa att han var för kort skulle han och jag vända och gå ut, det var vi överens om. Men Lisebergskillen sa inte att Abbe var för kort. Han tog fram en mätsticka, som en 110 cm lång vinkelhake, och kontrollmätte. Sträck på dig, sa han till Abbe som sträckte sig och nådde upp till den åtråvärda höjden. Bra, välkommen till Kållerado, sa grindvakten och log.

Vi åkte, Abbe blev genomblöt, och överlycklig över att ha blivit tillräckligt stor. Den lilla kroppen studsade av förväntan över allt annat han skulle få åka nu. Och det bästa av allt – Lisebergbanan.

Det hade redan hunnit bli en halvtimmes kö på Lisebergbanan trots att parken inte varit öppen länge. Men med gott självförtroende och sprittande kroppar ställde vi oss sist i den ringlande skaran människor. Vi visste ju att Abbe hade längden inne nu. Han sjöng och skojade med alla i kön, och varje gång ett tåg passerade över våra huvuden redogjorde han vilket nummer det hade och om det var Thomas, Percy, James, Emily eller någon av de andra från favoritfilmerna.

När vi äntligen kommit upp i avgångshallen var Abbe supertaggad. Han studsade upp och ner och sprudlade av glädje. Nu skulle han äntligen få åka den stora bergbanan, den lilla är superkul – men det här. Framme vid vändkorset stod en tjej, hon tittade på Abbe och tog fram sin mätsticka, sin vinkelhake. Det är lugnt, tänkte jag. Tyvärr, sa tjejen, han är för kort.

Meh! De har ju mätt honom tidigare idag, då var han lång nog, sa jag. Vi hade ju inte stått över en halvtimme i kö om vi visste att han var för liten, fortsatte jag. Hon mätte igen. Titta, han är för kort, sa hon. Jag tittade men kunde inte se något glapp för Abbes krulliga, blonda kalufs var i vägen. Tjejen petade in naglarna mellan Abbes skalle och metallhaken och sa, ser du nu? Tyvärr. Ni får gå ut där. Hon pekade mot en spiraltrappa där ingen normalt går ut. Utgången är på andra sidan tåget, efter att man har åkt. Inte ner för någon jäkla spiraltrappa.

Abbe var helt förkrossad. Jag höll honom hårt i mina armar medan tårarna sprutade. Storebror och hans kompis stod kvar i kön och visste varken ut eller in. Andra människor i kön såg plågade ut, som om de ville hjälpa till, men inte visste hur. Jag tittade vädjande på tjejen vid spärren igen, men hon bara skakade på huvudet och sa tyvärr.

Knäckt till småbitar hängde min gråtande lille vän i min famn medan jag letade mig ner för spiraltrappan i mörkret. Det var som att någon gett honom en stor påse godis han längtat efter i flera år och sedan ryckt den ur hans händer efter första biten. Jag bar Abbe raka vägen ner till hans gamla trygga arena, den lilla bergbanan numera kallad Rabalder och ställde oss i kön där. Bergbana skulle det bli, det hade jag lovat honom, även om den var lite mindre.

Jag vet inte om killen vid Kållerado var lite för generös och bergbanetjejen följde reglerna som hon skulle, eller om Kålleradokillen mätte helt rätt och tjejen vid Lisebergbanan var onödigt hård. Men jag kan inte låta bli att undra vem som kände sig mest nöjd efter sin dag på jobbet.

Andra bloggar om liseberg, längd, regler, glädje, sorg, barn

Andra bloggar om mat, barn, spagetti, korv, spindlar, bläckfiskar

Efter att ha tråcklat oss ut ur Barcelona med hyrbilen körde vi norrut längs Costa Brava. Då vi var här för tio år sedan bodde vi några dagar i en mysig liten ort som hette Tossa De Mar, men för variationens skull valde vi den här gången ett annat ställe – Platja D'Aro. Eller Hasse Aros plats, som vi kallade den.

Är de inte ganska lika egentligen, alla de där orterna längs medelhavskusten? Ja, jo, det är klart att det är skillnader mellan t ex Frankrike och Grekland och mellan små och stora orter, men principen är på något vis densamma. En huvudgata, oftast ganska trafikerad, där alla butiker, supermarkets och många restauranger ligger. En lång strand, ibland med strandpromenad där souvenirbutiker och restauranger trängs med kiosker som säljer glass, snorkelutrustning och allsköns uppblåsbara skapelser att ha i vattnet. Och någonstans däremellan ligger alla hotell.

Sådär ser i alla fall Platja D'Aro ut.

Hotellet vi hade bokat genom Sembo var superfint. Egentligen var det väl inget hotell utan snarare lägenheter, men ändå. Standarden var hög och sängarna stenhårda på äkta spanskt vis. Hotellområdet var fantastiskt välskött med vältrimmade gräsmattor och grusgångar som varje dag med lövblås befriades från de barr som föll från tallarna som kastade en behaglig skugga över alltihopa. Det fanns ett poolområde, med både barnpool och jacuzziavdelning och därtill två nitiska badvakter som såg efter att man följde den fullmatade regelskylten. Det stod S.O.S. på deras ryggar men jag tror aldrig att de behövt hjälpa någon eftersom det vore i det närmaste omöjligt att skada sig så länge de håller ordning på folk. Abbemamman tyckte att den manlige av de två såg ut som Ridge i Glamour, om det nu är någon som minns honom, eller TV-serien för den delen.




Varje morgon promenerade jag ner till den lokala butiken och köpte färskt bröd till frukost, ibland i sällskap med Abbe. Varje dag gick vi till den lilla stranden som låg närmast, badade och åt lunch på en fantastisk liten restaurang som mest liknade en kiosk, men som serverade den bästa maten vi fick i Platja D'Aro. Varje dag hängde vi en stund vid poolen och varje eftermiddag hade vi mys på balkongen och spelade "finns i sjön", åt chips och drack läsk eller öl beroende på ålder. Varje kväll promenerade vi till centrum och åt middag, antingen på den trafikerade huvudgatan eller på strandpromenaden. Och sedan ville killarna ligga på var sin sida av mig och titta på när jag spelade "Angry birds" på min iPhone. Varje kväll. Ibland försökte Abbemamman och jag få till lite variation, men vi insåg snart att barn inte är så intresserade av det när allt kommer omkring. De gillar rutiner.

För det mesta är Abbes pappa en bra pappa vågar jag påstå. Sådär snäll och fin och duktig. Men vissa dagar är han en riktigt dålig pappa. En trött, irriterad, helt utan tålamod. En pappa med pip i öronen och snurr i huvudet.

Och det konstigaste. Den som tycker allra sämst om Abbes pappa just de dagarna är förmodligen Abbepappan själv.

Barcelona var fint. Lika fint som förra gången jag var där för tio år sedan, då Abbemamman och jag precis hade träffats och var nyförälskade. Den här gången ville jag så gärna att storebror skulle tycka lika mycket om Gaudis alla knasiga byggnader som jag gör, så jag pekade och berättade var vi än var. En dag när vi åt lunch lyfte storebror upp sin Fanta Limón och sa: "Pappa, har Gaudi ritat det här sugröret?". Där fick jag för min entusiasm. Säga vad man vill, men han har klass på sina dissningar.

Med storebrors nyfunna stora fotbollsintresse var ett besök på Camp Nou och Barcas enorma butik (läs varuhus) med allsköns fotbollströjor och souvenirer med FC Barcelonas logotype på en given punkt. Jag undrar om Zlatan hade räknat med att vara omslagspojke för eltanborstar för €11.50 när han flyttade till Barca? Spelarna hade dessvärre sommarlov då vi var där så det fanns inga matcher att gå på, det hade jag kollat redan i januari, men storebror var ändå eld och lågor. En svindyr äkta Barcatröja med nummer sju och David Villa på ryggen blev souveniren. Abbe fick nöja sig med en kopietröja köpt på Ramblan (turistgatan nummer ett) men han var lika glad ändå. Han ville ju vara Messi, och fick han vara – piratkopia eller inte.

Det var förresten kul att ha med killarna i fotbollströjor, det blev att samtalsämne överallt. Taxichaufförer, servitörer, byggjobbare och gud vet alla som ville prata fotboll med killarna. Och med de expertkunskaper storebror skaffat sig genom att samla på fotbollskort kunde han kommunicera trots språkbarriären. På ett ställe hängde en poster med det spanska guldlandslaget på och servitören började peka på spelarna. Storebror sa namnen ett efter ett. Puyol, Fabregas, David Villa, Ramos – den spanske servitörens haka föll längre och längre ner för varje spelare den blonde lille sjuåringen kunde namnet på. Det var ju hans landslag, Spaniens landslag och här satt en liten svensk lintott och ... Capdevila, Xavi Alonso, Casillas, Pique och så vidare. Sådär höll det på. Storebror blev stor hjälte. Tur att det inte var mig servitören frågade.

För övrigt åkte vi runt lite med en sån där "Hop on, hop off-buss", såg Barcelona från ovan både ifrån Montjuïc och ett annat berg som jag glömt namnet på just nu. Vi var på Europas största akvarium som kändes lite överreklamerat när man varit på Universeum i Göteborg. Dessutom invaderades stället just då vi kom av busslaster med Ryssar som förmodligen just blivit miljonärer och ägde världen. Vi käkade såklart tapas några gånger, underbar gazpacho och fantastiska kronärtkockschips som storebror åt och tyckte jättemycket om för att han hörde fel. Han tyckte vi sa jordnötschips. Motvilligt fick han erkänna att han gillade dem även efter att han fått reda på vad det var. Vi var på Miró-museet och Abbe var väldigt intresserad både av Mirós tavlor och skulpturer, men framförallt blev han helt förälskad i en separatutställning av en Schweizisk videokonstnär som heter Pipilotti Rist. Han ville ligga på golvet och se filmer som projicerades i taket hur länge som helst. Oklart om det var för att den innehöll en naken kvinna som kröp runt och slängde höstlöv, eller om det var alla tunna tygstycken som hängde runt omkring han gillade.




Det är lite semestertempo på bloggandet nu. Så småningom kommer ett inlägg med lite bilder från Platja D'Aro också. Men först ska jag ta med storebror ut och paddla kanot och sova i tält. Bara vi två.

När jag var yngre fattade jag inte alls grejen med charterresor. Jag ville bestämma själv, boka flyg, gå runt och leta efter något schysst ställe att bo, kanske byta ort, byta ö, hyra bil eller motorcykel och dra iväg. Ja ni fattar, jag var inte intresserad av något färdigpackat, med välkomstmiddag, käcka reseledare, utflykter till fjärilsdalar och vattenfall och folk som applåderar när piloten landat planet. Jag ville vara självständig göra det jag själv bestämde. Visserligen åkte alla vi individualister till exakt samma ställen, och bodde på precis samma guest houses eftersom samtliga backpackers läste Lonely Planets böcker, men ändå.

Så kom barnen. Plötsligt kändes det förutbestämda som en skänk från ovan. Hotell med svensktalande personal, transfer från flygplatsen till hotellet, restaurang som serverar köttbullar eller fiskpinnar till barnen och ett poolområde fullt med andra svensktalande små lintottar i färgglada armpuffar. Och med ens var det lite lättare att stå ut med den lokala drinken på välkomstkvällen och applåderna på landningsbanan.

Vi gillar att resa i vår familj. Både min fru och jag har flängt runt i världen innan vi träffades och lite grann tillsammans bara vi två innan killarna kom till världen. Som tur är gillar de förresten också att resa, grabbarna. I år tänkte vi testa att göra lite mer som förr i tiden. Inte köpa färdigpackad charter utan fixa själva alltså.

Abbemamman som jobbar med affärsresor fick tidigt veta att City Airlines skulle börja flyga direktkärror till Barcelona och bokade flygbiljetter för typ ett halvår sedan. Några nätter på ett hotell i storstan kändes tillräckligt med en fem- och en sjuåring och sedan vidare till någon beach-resort längs Costa Brava. Däremellan en hyrbil. Sagt och gjort. Det blev ort som heter Platja D'Aro och vi hittade boende genom Sembo. Hur smidigt som helst. Nästan som charter, fast ändå inte.

Mer detaljer och bilder kommer snart. Jag lovar.

Andra bloggar om charter, resa, barcelona, costa brava, sembo

Nu har vi varit utan telefoni och bredband ett antal dagar igen. Har börjat bli van vid det. Så fort det åskar, blåser regnar eller snöar lite extra så ryker telekommunikationen. Det slår aldrig fel. Och nu gräver VA-folket av kablar och kommer åt stolpar titt som tätt, det gör inte saken bättre.

Så är det att bo i skogen.

Å andra sidan. Jag kan gå ut genom trädgårdsgrinden, gå en runda med Abbe och brorsan och plocka ihop tillräckligt med kantareller för en middag. På typ tjugo minuter.

Så är det att bo i skogen.

Andra bloggar om telefoni, bredband, skogen, kantareller

Njae, Abbe är inte på tv alltså, men idag sommarbloggar jag på TV4.se. Titta in där och läs dagens inlägg om ni har lust. Sedan kan man klicka på liten tumme upp eller tumme ner om man vill gilla eller ogilla inlägget.

Och så återkommer jag snart och berättar om hur vi hade det i Spanien.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om vår nuvarande väckarklocka. Det skulle handla om hur vi varje morgon klockan halv sju chockvaknar av att en grävskopa släpper flera ton tunga stenar rakt ner i ett tomt dumperflak av stål. Tio meter från sovrumsfönstret. Vårt område ska få kommunalt vatten och avlopp och de har sprängt och grävt i månader nu. Jag hade tagit lite fina bilder av anläggningsmaskinerna som också skulle ha varit med.

Jag skulle ha gjort det där inlägget igår kväll, efter att vi packat klart inför vår resa och efter ett svalkande dopp i sjön. Så blev det inte. Varken packning eller inlägg.

Istället försökte vi förgäves rädda ett hus på gatan som plötsligt stod i lågor. Små hemmabrandsläckare förslog ingenting. Inte heller de trädgårdslangar som jag och andra grannar drog dit från husen runtomkring. Vi försökte istället hålla granar runt omkring blöta, och den delen av huset som ännu inte var övertänd likaså, för att förhindra att det spred sig i väntan på brandkåren. Det var otäckt att se eldens obarmhärtiga kraft när den väl fått fäste.

Någon gång efter midnatt hade brandmännen släckt såpass att de kunde lämna platsen sånär som på en patrull som höll vakt hela natten. Som väl var kom ingen person till skada, inte fysiskt i alla fall.

Det blev en lång och sömnlös natt. Killarna var oroliga och lite ledsna. Det blev trångt i vår säng. Själv var jag så uppskruvad att jag gick ut och promenerade vid tvåtiden. Jag var hungrig och kom på att jag helt glömt bort att äta i tumultet.

Nu sitter jag på mitt hotellrum i Barcelona och försöker skriva det här på min iPhone. Packa fick jag göra i morse och det där inlägget jag tänkt skriva hann jag inte med.

Nu försöker vi glömma det där med branden så gott vi kan ett tag. Istället gäller nu Gaudi, tapas och Barca några dagar. Sedan pooldopp, sandslott och goda Riojaviner i ytterligare en vecka. Och så måste vi ju fira VM-guldet lite tillsammans med dem här nere. Därför kan det kanske bli lite tyst på bloggen ett tag. Men vi har det bra, det räknar jag med.

Förresten. Jag vill passa att berätta att jag sommarbloggar på TV4.se den 24 juli. Om du ändå vill ha en liten dos Heja Abbe. ;)

Vet ni? Det är andra gången jag skriver precis den här rubriken på ett inlägg. För två år sedan gjorde jag det, och nu gör jag det igen. Men den här gången är den dubbelt så meningsfull. Dels det uppenbara såklart, Spaniens VM-guld. Värdigt och roligt!

Men också för att vi, som av en händelse, åker till Barcelona på tisdag. Bara en sån sak. Jag tror att det kan vara ganska trevlig stämning där just nu.

Jag fick en kommentar på ett inlägg häromdagen från någon som blev ledsen av att ständigt läsa kritik mot Försäkringskassan. Han eller hon jobbade där. Det måste såklart vara tråkigt att inte riktigt kunna känna någon stolthet över sin arbetsplats. Jag förstår att det, och jag är säker på att det finns en hel massa människor som jobbar och sliter för att göra sitt bästa. Men förmodligen sitter felen så väl ingrodda i själva systemet så att det är svårt att förändra något på personnivå.

Jag fick lite dåligt samvete och tänkte att jag inte skulle gnälla mer på dem, men så kom det ett litet brev. Jag måste bara dela med mig av ett exempel på den underbara stelbentheten man möts av. Åtminstone åttiofyra procent av er borde känna igen sig.

När Abbe opererades senast var både mamman och jag med på sjukhuset, inget konstigt med det. Läkaren skrev ett intyg till FK att bådas närvaro krävdes för Abbes skull. Vi anmälde vård av barn och fick såna där blanketter som man ska släpa med till dagis för att de ska intyga att han inte varit där. Jag tyckte det verkade lite hysteriskt eftersom vi hade läkarintyg på att Abbe legat inlagd, men hittade en finstilt text på FK-blanketten om att det då inte behövdes något intyg från förskolan. Minsann?

Abbe hade ont i ljumskarna och var lite rädd för att gå på toa dagen efter att vi blivit utskrivna, så min fru stannar hemma med honom. Vi skickar in läkarintyg och anmälan till Försäkringskassan.

Så kom brevet. De ville ha intyg från förskolan. Suck. Efter många försök att ringa skickar vi till slut ett mejl och undrar om inte läkarintyget kommit fram. Efter några dagar kommer ett svar. Det visar sig att läkarintyget var i sin ordning, det handlade om den där dagen efter att vi blivit utskrivna.

Jamen okej. Rätt ska vara rätt. Men för det första, kunde de inte skrivit i brevet att det handlade om den där dagen? För det andra, skulle man inte kunna ana att den hjärtopererade femåringen kan ha lite ont några dagar efter operationen och att dagen efter utskrivning från sjukhuset har med just det att göra? För det tredje, varför ringer aldrig FK upp och ställer enkla frågor? De har ju numret och allt detta brevskickande måste ju kosta massor av tid och pengar.

Jag blev trött och bestämde mig för att trotsa, den oftast mer än en halvtimme långa, telefonkön och försöka förklara situationen. Det måste ju gå att få prata med någon. Efter att i två minuter ha knappat in diverse "för bla bla bla, tryck bla bla bla", hade jag äntligen manövrerat mig förbi datorn och kopplas fram. Jag fick ton och det klickade till. Nu så.

"Kundcenter har hög belastning, var god försök senare."

Andra bloggar om försäkringskassan, stelbent, suck

Det är inte varje dag man blir bjuden på galapremiärer och just den här inföll precis när jag började min semester. Så jag tackade ja och passade på att börja min ledighet med en liten helg i Stockholm ihop med familjen. Lite båt till Djurgårn i solskenet, lite Vasamuseum och lite promenera i stora staden med killarna. Och så galapremiären förstås. "Shrek — nu och för alltid", den fjärde och sista filmen om Shrek, Fiona, Åsnan och gänget, och dessutom i 3D.

Filmen var som vanligt jättebra. Fullt av vuxenreferenser som går över huvudet på barnen men lika mycket barnhumor som går över våra vuxna skallar. Så det blir ett-ett i humorbehållning på något vis. Som det brukar i de här filmerna. Och 3D av idag är ju något helt annat än det där röd-gröna tjafset som fanns på min tid. Nu jävlar känns det som de hoppar rakt i knät på en.

När vi gick därifrån sa storebror att han hade känt igen en massa folk från TV. En Let's Danceande Idoldomare, en komiker med sent kvällsprogram och förflutet som konferencier i Melodifestivalen, någon väderpresentatör, en schlagerföredetting med Let's Danceframgångar, ett nyhetsankare och så vidare, och så vidare. Listan var lång. Jag berättade att de brukar bjuda in en massa kändisar till galapremiärer. Storebror såg frågande ut och sa:
— Vadå? Du är väl ingen kändis?
— Näe, men du och Abbe är, sa jag.
— Va, är vi?
— Njae, kanske inte riktigt. Jag skojade bara. Men du vet min blogg
— Mmm.
— Jag skriver ju om hur det är att vara pappa till er och så.
— Ja.
— Och så är det många andra som läser den. Som kanske också har barn som gillar Shrek.
— Mmm-hm.
— Och om de som ordnar premiären bjuder in mig så hoppas de kanske att jag ska skriva om filmen så att andra vill gå och titta på den.
— Jahaaa!
— Vet du vad det kallas för, gubben?
— Näe?
— Det kallas PR.
— Jaha, jag trodde det kallades att utnyttja folk.
— !!!

Jag vet inte riktigt varför jag blivit sån här helt plötsligt. Har aldrig brytt om fotboll tidigare, men i år har jag tittat på minst en match om dagen. Kanske för att storebror samlar på fotbollskort. Han kan numera namnet i stort sett på var och varannan spelare, och för att kunna hänga med i hans snack gäller det att plugga på med lite matcher.

Så nu sitter jag där, precis som alla andra gubbar i min ålder, och tittar och tycker att det faktiskt är ganska trevligt trots allt. Avslappnande på något vis. Och trevligast av allt är när Glenn Strömberg är bisittande expertkommentator. Han får till och med mig att förstå vad som händer, det känns som att när han förklarar något så är det så. Han kan det här.

Dessutom gillar jag hans fullkomligt fantastiska sätt att använda dubbelord i alla möjliga och omöjliga lägen. På sin klingande Göteborgska slänger han sig med "den var högt högt över" eller "det gäller att backa snabbt snabbt hem". Så långt är det helt normalt. Kryddar adjektiven genom att säga dem två gånger, liksom för att ge dem lite tyngd. Bollen var verkligen jättehögt över, inte bara högt utan högt högt.

Men så kommer varianter som "spela på hela hela planen", "det var klart klart offside" eller "han är helt helt ensam" och jag kan inte låta bli fnissa lite. Det är ju underbart!

Nu är det paus ett par dagar, men på fredag bänkar jag mig framför TV:n igen och hoppas få höra Glenn komma med fler härliga härliga språkliga innovationer.

Han var precis sådär bra som jag trodde han skulle vara. Rolig, tänkvärd och varm. Jag satt på jobbet och lyssnade i hörlurarna medan jag skissade på en annons. Det var magiskt. Jag lyssnade och njöt med glansiga ögon och med jämna mellan rum skrattade jag rakt ut och mina kollegor tittade undrande på mig.

Och jag grät. Berättelser om fördomarna och skepsisen mot hans projekt, och glädjen hos föräldrar som trots sin rädsla lät sig övertygas och överraskas, fick de glansiga ögonen att svämma över. Eller historien om tjejen som med sin schizofreni och utvecklingsstörning alltid fått veta vad hon inte kan göra. Som för sex år sedan då kom med i ensemblen satt och gömde sig på en toalett hela tiden på grund av sin sjukdom och som i år stod på scen och sjöng duett inför 10 000 personer i publiken och 3 miljoner TV-tittare i melodifestivalens mellanakt. "Vill man hjälpa en människa ska man inte tycka synd om den. Man ska behandla den med respekt", sa Per.

Det blev för mycket för mig. Tårarna rullade ner för mina kinder och jag kunde inte längre se vad jag hade framför mig på skärmen. Jag la ifrån mig pennan till min ritplatta och gömde ansiktet i händerna. Kollegorna på jobbet sa inte så mycket. De har nog börjat vänja sig vid att jag är en lipsill.

Säkert gjorde Pers program lite extra mycket intryck på mig, men jag vågar lova att alla människor på ett eller annat sätt berörs av hans berättelser. Så vad ni än gör, missa inte det här programmet. Reprisen kommer i P1 ikväll kl 22.15. Eller också klickar ni här och lyssnar på datorn.

Och du Pär. Jag tror jag är lite kär i dig.

Andra bloggar om pär johansson, glada hudiksteatern, sommarpratare, sommar i p1

I morgon presenteras en rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet om människors förtroende för statliga myndigheter och samhällsinstitutioner. Det visar sig att folk har fått allt bättre förtroende för de flesta funkltionerna, som t ex polisen, sjukvården och universiteten. Enda undantaget är Försäkringskassan. Där sjunker förtroendet. Morgondagens SOM-rapport berättar att bara sexton procent av befolkningen har förtroende för Försäkringskassan.

Herregud. Sexton procent! Det är ju chockerande.

Jag trodde aldrig att det skulle vara så många.

Andra bloggar om försäkringskassan, SOM-institutet, rapport, förtroende för myndigheter

Det kanske inte låter så märkvärdigt, men idag följde Abbe för första gången med en kompis hem och lekte efter dagis. Helt själv. Och då snackar vi inte till tjejen han leker med varje dag, som bor på ofarligt avstånd här hemma på gatan, utan en liten polare som Abbe nyligen upptäckt på förskolan och som i sin tur har upptäckt Abbe.

Saker som gör mig varm i hjärtat.

Andra bloggar om barn, vänner, leka

Vi har öppnat en krog för rådjuren. Ja alltså det är egentligen ingen nyhet, vi har haft den i många år, men affärerna är lite säsongsberoende. Just nu har vi högsäsong.

Till förrätt serverades i helgen spenat, rödbetsblast och smultronplantor, följt av en huvudrätt på stjärnflocka med jordgubbsplantor, toppat med sockerärtskott och äppelblad. Desserten som avnöjts på trädäcket precis utanför entrén till huset bestod av penséer serverat i betongkruka.

Bon Appétit, mothafuckers.

Vi tittar en kort stund på bröllopet, Abbe och jag. Precis när de går in längs altargången.

– Brukar prinsessor se ut sådär?
– Ja, så ser dom ut.
– På TV?
– Haha, ja i verkligheten också. Det är en riktig prinsessa det där, ingen saga.
– Ska alla barnen gå fram nu?
– Ja, det ska dom.
– Men, varför springer dom inte?

Jag ler lite åt hans frågor. Abbe tittar en liten stund till och så säger han:
– Det här är tråkigt. Stäng av.

Andra bloggar om prinsessor, bröllop

Att vara förälder till ett barn med diagnos kan vara jobbigt. Att vara förälder överhuvudtaget tar på krafterna, men att ha ett funktionshindrat barn ställer ännu lite mer krav. Så är det bara, inget konstigt med det. Som väl är finns det därför extra stöd och hjälp att få. Habiliteringen till exempel. De finns till för hjälpa oss och göra livet lite enklare både för barnet och oss föräldrar. Men ibland undrar jag.

Vi behövde ett läkarutlåtande till vår vårdbidragsansökan. Familjer med funktionshindrade barn kan få vårdbidrag. Det ska täcka det merarbete och de merkostnader som man har i förhållande till om barnet hade varit alldeles vanligt. Vad det nu betyder att vara vanlig? Det är i alla fall en bra möjlighet, för trots att pengar egentligen är rätt ointressant i sammanhanget så blir det mycket av både extrakostnader och merarbete.

Ansökan skulle skickas in under maj, så vi kontaktade habiliteringen redan i april för att få en tid hos läkaren. Det fick vi. Dessvärre blev det samma dag som Abbe skulle opereras. Vi ringde och förklarade läget och sa samtidigt att det ändå var lite sent eftersom vår ansökan skulle vara inne före första juni. Vi behövde helst en tid före operationen för att ha lite marginal. De lovade att försöka ordna det. Bra, sa vi. Sedan hörde vi inget på ett tag, förrän en kallelse kom i brevlådan. Välkomna till habiliteringen den 10 juni!

Okej!? Men då är ju liksom maj slut. Med råge.

När vi lugnat ner oss lite, och läst på extra noga förstod vi att vi kunde göra färdigt vår ansökan och skicka in den i Maj, och komplettera med läkarutlåtandet senare. Bra, då funkar kanske den tionde trots allt, tänkte vi och konstaterade att vi hade hela juni på oss att komplettera med intyget från läkaren.

Den tionde juni i tog vi ledigt från jobbet hela dagen, både min fru och jag. Skolavslutning på förmiddagen och habiliteringen på eftermiddagen. Det här med att sitta och ingående berätta för en läkare varför det är jobbigt med att vara förälder till Abbe tar på krafterna.

Normalt vill jag se saker positivt, jag försöker bortse från det jobbiga och känner mig lyckligt lottad för att ha välsignats med ett sådant charmtroll som Abbe. Jag strävar efter att se förbi hans svårigheter och allt extra arbete det innebär att vara hans pappa. Det är ju mitt liv, jag kan inte välja bort det och jag vill inte välja bort det. Inte för allt smör i Småland. Men när man söker vårdbidrag är det inte meningen att man ska se saker positivt, man ska inte ha överseende. Det handlar om att beskriva merarbete och merkostnader. Helt krasst. Det är jobbigt.

Nåväl, vi stålsatte oss och traskade dit för att bikta oss om Abbes tillkortakommanden. Det blir bra det här, vi får ett läkarutlåtande som vi kan komplettera med i efterhand. Vi har ju några veckor på oss. Trodde vi.

Det första läkaren sa efter att vi hälsat och varit artiga en stund är att det var hennes sista dag och att hon skulle gå på semester efter vårt möte. Så här blir inga utlåtanden skrivna innan semestern. Det blev helt svart i huvudet på mig. Vad säger hon? Allt hänger ju på det här.

Vi förklarar än en gång hur akut läget är, hur tydliga vi hela tiden varit med att vi egentligen behövde intyget innan Maj månads utgång, men att vi nu räknat med den här nödlösningen. Oj då, vi får se om jag hinner skriva det i eftermiddag, sa hon, men jag tror inte det. Och sedan går jag på semester.

Vi genomför hela den jobbiga intervjun och åker därifrån modstulna och bedrövade. Dagen efter när jag ringer en sekreterare på habiliteringen för att höra om läkaren skrivit utlåtande får jag reda på att hon inte gjort det. De säger att hon gör det när hon kommit tillbaka i juli. Jag berättar för dem hur besviken jag är, trycker på den röda luren på min iPhone, skriker rakt ut "jävla idioter" och svinar mobilen så hårt i bordsskivan att saker och ting flyger åt alla håll. Mina kollegor frågar, och jag svarar. Med gråt i halsen.

Jag som trodde de skulle hjälpa oss att göra livet lite enklare. Inte tvärtom.

Andra bloggar om habiliteringen, läkarutlåtande, hjälp och stöd, besvikelser

Såg den här lappen på sjukhuset när Abbe operades senast. När jag INTE ville äta som barn brukade de vuxna säga att man skulle tänka på barnen i Afrika. Det verkar vara nya bud nu.

– Ska vi leka följa John, säger Abbe. Kan vi det?
– Nej, suckar storebror och försöker gå därifrån. Abbe följer efter och tjatar.
– Kan vi leka följa John?
– Neej. Storebror går till ett annat rum men Abbe följer efter.
– Kan vi det? Kan vi leka följa John? gnäller lillebror fram.
– NEJ!! ryter sjuåringen.

Nu lägger jag mig i. "Du kan väl leka något med honom, bara en liten stund?" Storebror stannar inte. Han försöker med alla medel skaka av sig Abbe, men säger ändå till slut "okej då". Abbe som fortsätter att gå efter brorsan i hasorna som han gjort hela tiden, skiner upp och säger:
– Leker vi följa John nu?

Perspektivförskjutning, typ.

Andra bloggar om barn, följa john, bröder, leka, perpektivförskjutning

I bilen på väg hem från studentuppvaktning hos killarnas kusin lyssnar vi på melodifestival-CDn för jag vet inte vilken gång i ordningen. Storebror skiner upp och utbrister "den här är bra!" när Kalle Moraeus låt "Underbart" kommer. Efter en stund säger han:

– Asså, jag gillar ju egentligen inte Kalle Moraeus. Men den här låten är så påverkande på något vis.

Andra bloggar om musik, barn, melodifestivalen, kalle moraeus, underbart, påverkan

När Abbe gjorde sitt senaste ingrepp på hjärtat hade vi ett rum fullt av fotbolls- och hockeytröjor täckta av spelarnas autografer. Roligt för alla sportintresserade hjältebarn som ligger inne för att operera sina små hjärtan. Någon eldsjäl på sjukhuset måste ha kontaktat lagen och bett om tröjorna. Fint.

I rummet bredvid – som vi hade dagen innan – fanns bilder av skidlandslaget, både det alpina och längdgänget. Också de med autografer. Men det som fångade min uppmärksamhet var ett vykort från skidskyttarna. Det var skickat från Vancouver i februari i år. Mitt under OS.

Alltså jag vet inte, men det här gjorde mig tårögd. Tänk själva. Man tränar dag ut och dag in, året runt, i fyra år för att ladda inför ett olympiskt spel. Och så när man är på plats och som mest fokuserad på att försöka plocka en av de där åtråvärda medaljerna är det någon i gänget som tänker "Hey, vi måste skicka ett vykort till alla de hjärtopererade barnen i Göteborg".

Okej jag vet att det är taskig tajming, nu är det ju fotbolls-VM och så. Men ändå, heja skidskyttarna!

Idag släpptes den. Listan över årets sommarpratare i P1. Som vanligt en rad spännande personer vars historier jag mer än gärna tar del av i hängmattan. Och som vanligt tänker jag att henne får jag inte missa, honom måste jag lyssna på, och henne, för att inte tala om honom.

Om nu livet hade sett ut så, att jag någonsin låg i en hängmatta och lyssnade på radio i lugn och ro. Det slutar i allmänhet med att jag lyckats pricka in någon enstaka, medan jag bygger en stenmur eller steker pannkakor åt barnen. Och så tar jag kanske igen några missade favoriter på datorn efteråt, eller i min iPod. Mer blir det dessvärre aldrig. Men en vacker dag ska jag göra det. Ligga i hängmattan varje dag hela sommaren och lyssna.

Den stora snackisen i år, så här på förhand, lär bli Annika Östberg. Eller det är det väl redan när jag tänker efter. Ska man låta någon som suttit fängslad i 28 år för dubbelmord få bli sommarpratare? Moralpanik hit och moralpanik dit. Det finns säkert lika många åsikter om det som det finns folk. Det går inte komma ifrån att hon har en intressant historia att berätta. Men det var inte därför jag började skriva på det här inlägget. Det var på grund av killen som ska prata tisdagen den 29 juni. Den dagen ska jag boka in.

Då är det Pär Johanssons tur. Han är grundare av och chef för Glada Hudik-teatern och en man jag skulle vilja krama om hårt och innerligt. Jag skulle vilja säga tack till honom. Tack för att han ser människor och behandlar dem med respekt, och tack för att han visar alla oss andra att om man gör det så växer vi allihop. I väntan på att jag får tillfälle att göra det ska jag med glädje lyssna på honom när han pratar i P1 den 29:e juni.

Ska bara hänga upp en hängmatta först.

Andra bloggar om sommar i p1, sommarpratare, annika östberg, pär johansson, glada hudikteatern

Abbe kommer in i rummet stött efter att ha blivit avfärdad av storebror.

– Pappa. Eller hur håll käft är samma som tyst?
– Eh ... ja, jo det stämmer.
– Jag ville ju bara sjunga.
– Fick du inte det?
– Näe. Eller hur håll käft är fula ord?
– Ja, min vän. Det är fula ord.

Idag för sex år sedan var jag nervös. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Idag för sex år sedan gick vi så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Idag för sex år sedan sa prästen fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Idag för sex år sedan stod vi i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den Svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire Cabriolet.

Idag för sex år sedan.

(Känner någon igen inlägget? Det är en repris från förra året, fast då stod det förstås "Idag för fem år sedan".)

Nu blommar killarnas äppelträd. Abbe fick ett träd när han döptes, storebrorsan har ett. Det är lite fint på något vis.

Som ni har väntat. Och kämpat. Och som du har kräkts. Lycka till min vän, nu är snart Bosse här.

UPDATE:
Strax före lunch idag (3/6) kom ett meddelande från Linda på Twitter: "Vi har fått en son!" Glädjeropen och gratulationerna strömmade in i en rasande takt.
Enligt en vanligtvis välunderrättad källa ska den lille gossen ha kommit till världen kl. 8.12 i morse. Stort grattis till Linda och D från mig och Abbemamman!

Andra bloggar om Innan du fanns, Linda, förlossning, Lycka till!!

Jag läste en debattartikel i Göteborgs-Posten i veckan. En hel armé av underläkare vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus hade skrivit under på att situationen på barnakuten är ohållbar. Jag är den första att hålla med dem. Och jag vågar påstå att jag har tillräckligt med erfarenhet av sjukvården från patientens – eller åtminstone patientpappans – perspektiv vid det här laget, för att veta vad jag talar om.

I artikeln nämns siffror som är helt hårresande. Som att det under "infektionssäsongen läkarbedöms långt över 100 barn per dygn på barnmedicinakuten, majoriteten under kväll och natt, medan vårdavdelningarna är fullbelagda av barn som vårdas för bland annat svåra andningsbesvär, krampsjukdom eller efter organtransplantation." Till detta har man nattetid avsatt EN (ja, du läste rätt!) läkare att ansvara för.

Jag har så många exempel på att det här är en orimlig situation så att jag vet inte ens vilket jag skall ta ur högen. Men varför inte en liten historia om natten innan vi skulle åka till Stöten för att åka skidor i vintras. Jag orkade aldrig berätta om det då, av olika skäl.

På eftermiddagen fick Abbe plötsligt väldigt ont i magen och mycket hög feber. Det kom så hastigt och febern gick upp så fort att vi blev lite oroliga. Som vanligt konsulterade jag syrran (Abbes gudmor) som är barnläkare. Utan henne hade vi varit ännu oftare på akuten än vi är, kan jag avslöja. Hon tyckte ändå att vi borde åka in med Abbe till akuten. Med tanke på att han bara har en njure är det ju extra viktigt att vara på sin vakt mot urinvägsinfektioner t ex och syrran tyckte lät som att det lutade lite åt det hållet. Infektioner överhuvud taget ska vi vara vaksamma på. Hellre söka hjälp för ofta än för sällan är de förhållningsregler vi fått från Abbes olika specialister.

Vi skulle ju åka till fjällen dagen efter och fick släppa packningen, lämna av storebror hos våra bästa vänner och åka in med Abbe till sjukhuset. Som vanligt var väntrummet packat av familjer med sjuka barn. Efter någon halvtimme blev vi uppropade, så långt är det okej, så brukar det vara. Vi berättade för sköterskan hur läget var, hon tempade, lyssnade lite på hjärtat (här gäller det att hinna berätta allt först annars blir de förskräckta när de hör suset från Abbes hjärta). Vi sa att vi misstänkte urinvägsinfektion och hon bad oss fixa ett kisseprov.

Sedan hände ingenting. Och så ingenting. Sedan nada. Nothing. Helt dött i flera timmar. Och det är det här som upprepar sig VARJE gång man är där. Sköterskor slussar in i ett rum, "goddag goddag hur var det här då", de går ut, dörren stängs och den öppnas igen inte förrän många, många timmar senare av att en sönderstressad läkare kommer in och försöker göra sitt bästa av situationen. Sticker man ut huvudet utanför den stängda dörren och frågar hur det går säger de att de har lite mycket just nu. Jovars. Just nu, och samtliga andra gånger vi varit där. Och som sagt, det är många.

Jag klandrar ingen som jobbar på barnakuten. Det är inte deras fel. Det är verkligen ingen går och drar benen efter sig. Den stackars läkaren har inte bara ensam hand om alla sjuka barn på hela sjukhuset, plus de som kommer in akut med allt från livshotande åkommor till förkylningar, utan möts dessutom i varenda rum av föräldrar som är irriterade efter att ha fått vänta i många timmar.

Historien om natten innan fjällresan slutar med att vi åker hem igen efter fyra och en halv timme. Utan att ha träffat läkaren. Abbe blev piggare och piggare i det där rummet och febern gick ner. Jag gick och pratade med sköterskorna och frågade om urinprovet visat något och hur lång tid det var kvar tills det var vår tid. Vi hade då många fler patienter framför oss i kön än då jag frågat ett par timmar tidigare. Dessutom såg kisseprovet bra ut, så jag sa: "Hej då, vi åker hem nu".

De har någon form av prioriteringssystem, färger, siffror, bokstäver eller vad de nu använder för att markera vilken prio de olika patienterna ska ha. Det är självklart i mina ögon. Det vore vansinne att gå strikt efter kölappar när vissa är där för att barnet hostar och har feber och föräldrarna är oroliga, medan andra har någon form av livshotande organsvikt. Man måste ta de allvarligast sjuka först, så är det bara.

Men lyssna nu på Abbepappan kära sjukvårdspolitiker, för här kommer mitt förslag. Bemanna med en läkare till (minst). Låt den ena ta patienterna enligt prioriteringssystemet, sjukast först och så vidare, som ni gör idag. Det måste bara göras. Men. Låt den andra läkaren göra tvärtom. Om hon eller han betar av de patienter som går fort – "varsågod hostmedicin" och så vidare – så kan man minska väntetiderna med många timmar. Samtidigt tar man bort pressen från den läkaren som håller på med de sjukaste patienterna så att hon/han kan ägna sig åt dem utan att känna sådan stress.

Okej, det handlar såklart om pengar. Men jag antar att en läkare på natten kostar ungefär som två undersköterskor. Byt jämnt då är mitt förslag.

Vi kan inte ha en akutmottagning där föräldrar får sitta med små barn timma ut och timma in för att få träffa en läkare. Vi kan inte ha läkare som har barnens hälsa på sitt ansvar men som inte hinner varken ta en kort paus eller äta någonting på en hel natt. Vi kan inte ha läkare som när de går hem från sitt pass är lättade att både alla patienter och de själva överlevt.

Nej. Byt system. Ät korven i båda ändarna.

Andra bloggar om barnakuten, Drottnings Silvial Barn- och ungdomssjukhus, köer, debattinlägg

Tänkte bara skryta lite grann. Heja Abbe är nämligen veckans blogg på AlltOmBarn den här veckan (v 21). Jag blir lika glad varje gång någon säger något fint om bloggen. Det går aldrig över.

Läs även andra bloggares åsikter om allt om barn, veckans blogg, skryt, stolt

Allt har gått bra. Vi är hemma igen och Abbe springer omkring och leker som vanligt. Faktum är att vi kom hem redan i torsdags kväll på permission, samma dag som de gjorde ingreppet, för att åka tillbaka för kontroller och utskrivning på fredagen. Fantastiskt! Lite skillnad mot vad vi varit vana med från alla de stora operationerna Abbe varit med om tidigare. Då har det handlat om dagar på IVA och veckor på sjukhus innan vi kommit hem igen. Och framför allt, Abbe har haft det mycket jobbigare då, än den här gången.

Klockan åtta på torsdag morgon åkte vi upp till operation, Abbe fick sin sömnmedicin och blev fnittrig som vanligt. Och så somnade han in, med öppna ögon. Under den helvetiska väntan försökte mamman och jag få tiden att gå genom att promenera bland kolonilotterna nära sjukhuset och titta på blomsterprakten. Det är svårt. Det spelar ingen roll hur vackra trädgårdar eller pittoreska små hus det fanns där, man kan liksom inte koncentrera sig på dem ändå.

Under vår promenad gjorde kardiologerna sina undersökningar och konstaterade att det mycket riktigt var en försnävning på den vänstra grenen av Abbe lungartär. Den normala delen mätte elva millimeter i diameter, medan den på det smala stället bara var 4 mm tjock. De bestämde sig för att vidga förträngningen med en ballong, och att prova utan stent den här gången. Bingo. Det behövdes ingen hjälp av det lilla metallnätet att hålla formen på kärlet den här gången. Det som vidgades stannade kvar när luften gått ur ballongen.



Röntgenbilden till vänster visar Abbes lungartär innan ballongvidgningen. Det syns tydligt att den har en ganska kraftig förträngning. Bilden till höger visar den uppblåsta ballongen. Och det är inga dåliga krafter man använder. Ballongen blåstes upp till ett tryck på tio bar! När man pumpar ett däck på bilen ska det vara ca två bar. Det ni.

Andra bloggar om kardiologi, barnhjärtan, katetrisering, bar

Abbe fick en lycka till-puss av en fröken på förskolan, när vi lämnade storebror i morse på väg till sjukhuset. Den satt kvar länge.




Det blev en lång dag. Kanske inte i tid räknat, men i känslosvallningar. Under sex timmar hann vi med mätning, vägning, ultraljud, EKG och lungröntgen. Vi hann mäta saturationen i blodet, kolla blodtrycket ett par gånger, klistra på EMLA-plåster, vänta tills de börjat bedöva, sätta en nål i Abbes hand, ta fem rör med blodprover, titta i öronen, halsen och lyssna på hjärtat. Förutom alla sköterskor hann vi prata med tre olika läkare, två kardiologer och en narkosläkare. Abbe har sammarbetat ibland, men inte under samtliga ovan nämnda aktiviteter. Om man säger så.

Kardiologen som ska göra själva ingreppet gick igenom allt med oss. Han förklarade noga alla moment, hur de skall genomföras och vad man räknar med att uppnå. Han redogjorde för alla risker som finns förknippade med varje moment, hur sannolikt (eller snarare osannolikt) det är med incidenter och vilka konsekvenser de skulle kunna få. Det var tuffa ord.

Det Abbe ska göra i morgon är betydligt enklare än de öppna operationer på hjärtat han har genomgått tidigare, men det är på intet sätt riskfritt. Och framför allt är konsekvenserna om något går fel jobbiga att lyssna på.

Men som sagt, all heder åt vår kardiolog som på ett fint sätt lyckade balansera risk, konsekvenser och trygghet på ett strålande sätt.

Men vad är det de ska göra då?

Jo. Via ljumsken går man in med en kateter i ett kärl som leder upp till hjärtat. Enligt ultraljud, lungscintigrafi och det de såg vid operationen 2007 så verkar det finnas en förträngning på Abbes vänstra förgrening av lungartären. För att undersöka det närmare mäter man blodtrycket först på ena sidan av förtängningen och sedan på den andra. Den lilla blodtrycksmätaren för man in via katetern. Genom att se skillnaden dem emellan kan man räkna ut hur stor förträngningen är och hur mycket den påverkar Abbe. Via katetern sprutar man sedan in kontrastvätska för kunna ta bra röntgenbilder på det aktuella området.

Som det verkar behöver man få ordning på den där förträngningen för att Abbe ska må bättre, inte minst för att hans vänstra lunga ska utvecklas normalt. Då snackar vi ballongsprängning, det vill säga man för in en ballong i kärlet, också den vi katetern, som man pumpar upp och vidgar där det är trångt. Eventuellt kan man behöva pilla dit ett så kallat "stent" (ett litet metallnät) först för att inte kärlet ska fjädra tillbaks när man släpper luften ur ballongen.

Vilket det blir får vi veta imorgon. Det beror på hur det ser ut.



Så här trött blir man av en dag på sjukhuset. Det gäller även Abbepappor och Abbemammor.

Andra bloggar om inskrivning, hjärtkatetrisering, barnkardiologi