26 november 2007

Heja Victoria!

Nu har jag lipat. Jag har suttit i en timme med den där allt för välbekanta klumpen i halsen igen. Jag har tittat på dokumentären "Victoras hjärta" på tv4.

Med värme i bröstet har jag sett all vår underbara personal från avdelningen, lyssnat på Abbes läkare och kirurger prata om Victoria och hennes chanser och risker. Jag har sett den tappra lilla flickan gråta när de tar prover, precis som Abbe. Sett henne stå mitt i "ljusregnet" på lekterapin på samma sätt som Abbe alltid vill göra.

Jag har känt med Vicorias mamma och pappa. Hur de pendlat mellan hopp och förtvivlan, så som jag själv gjort så många gånger.

Och jag har chockats av det faktum att ett mänskligt hjärta måste sättas in på den nya patienten inom fyra timmar efter att någon donerat det.

Men jag har också sett lyckan i en nioårig hjältinnas ögon. För att hon orkar cykla till kiosken.

Och har jordgubbsröda läppar.

Andra bloggar om: , , ,

4 kommentarer:

  1. Det har det blivit för mig med. För flera år sedan tyckte jag att det var en obehaglig sak att ta tag i, och för mig var det just en dokumentär som fick mig att skicka in blanketten.. så jag tror definitivt att både Abbe och Victoria kan få många att ta det steget också :-)

    SvaraRadera
  2. Att jag missade det.. :(

    Förstår hur det känns, eller ja inte riktigt kan jag ju inte påstå, när man ser/hör om en som varit/är i samma situation som en själv.

    När jag får reda på att en förälder nyligen fått sitt barn diagnostiserat med samma muskelsjukdom jag har tänker jag: Jag vet hur jobbigt de kommer få det, vad barnet kommer få gå igenom. Men samtidigt vet jag också att det kommer gå bra, de kommer klara av det. Jag vet att man kan leva ett bra liv om man har SMA. Jag vet det, för att jag själv lever det livet.

    Det är ju inte riktigt på samma sätt när det gäller hjärtan, men du förstår nog "tänket".

    Kram!

    SvaraRadera
  3. jag såg inte dokumentärer, men det räckte med detta blogginlägg för att JAG skulle lipa.....

    SvaraRadera
  4. jag såg den faktiskt jag med, när den gick.
    mådde illa av rädsla och medkänsla som vanligt när jag ser sjuka barn (och andra människor med) på tv. På riktigt.
    uscha, alla ska vara friska och må bra. så det så.
    lycka åt jordgubbsröda läppar.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.