Nattamat.

Om en liten stund ska jag tanka. Jag ska fylla på med något ovärderligt, något som fyller alla mina sinnen till brädden. Ett livselixir. Jag gör det varje kväll, men kan ändå inte få nog av det.

Rummet är alldeles mörkt. Hade det inte varit för den evigt lysande nattlampan med Nalle Puh och hans vänner skulle det varit kolsvart.

Det är matdax för Abbe. Hur vrickat det än låter så får han fortfarande en flaska, mer eller mindre i sömnen varje natt. Det behövs eftersom det för det mesta är väldigt svårt att få i honom det han behöver under dagen.

I överslafen sover storebror sött. Täcket är som vanligt avsparkat och den lilla kroppen ligger ihopkurad i ena änden av sängen. Jag står länge på pallen, med sängen i brösthöjd, och lyssnar på suset från hans andning. Det pyser liksom lite fint när andedräkten tar vägen genom hans femåringsnäsa. Min hand stryker undan det kritblonda håret, jag pussar honom i pannan och dröjer kvar en stund med mitt ansikte tätt emot hans. Bara för att känna doften en liten stund till. Lägger på honom täcket, även om jag vet att det är meningslöst. Han sparkar snart av sig det igen.

Sätter mig på sängkanten nere hos Abbe och beundrar det lilla livet som ligger där så fylld av ro. En napp i munnen och en i varje hand. Så vill han ha det. Minst. Och än så länge får han det. Undrar när vi ska ha hjärta att ta den lyxen ifrån honom?

Oftast räcker det att ta nappen ur munnen på honom för att han ska veta vad som är på gång. Ibland viskar jag att det är vällingdags. Han kan det här nu. Är lika van som jag vid sin nattamat. De små händerna famlar i mörkret efter något. Var är den? När han till slut får tag i vällingflaskan för han den nästan desperat till munnen. Ögonen hela tiden slutna och Abbe kvar någonstans i drömmarnas värld. Så fort dinappen letat sig in mellan hans nuförtiden smultronröda läppar, infinner sig total harmoni. Nu är det bara han och vällingflaskan en liten stund framöver.

Jag passar på att pussa på honom, lukta på honom och stryka baksidan av mitt finger över hans kind. Han bryr sig inte om något annat än sin välling. Jag tar hans lilla fot, med de spretiga små tårna, konstaterar än en gång hur mjuk och go den är och sluter handen kring den. Jag gosar med honom. Snusar på honom. Till och med byter hans blöja om den känns tung, för att han ska slippa vakna i en pöl. Men Abbe bryr sig inte. Han lyfter lydigt på rumpan när den nya blöjan ska på, hela tiden med nappflaskan i munnen och ögonen slutna.

När flaskan är tom vänder han sig på sidan med en suck, jag stoppar om honom och viskar i hans öra att han är världens finaste. Sen smyger jag ut. Och nu kan jag sova hur gott som helst. Nu är jag fulltankad.

Jag älskar den här stunden. Och jag älskar de här barnen.

Andra bloggar om: barn, kärlek, nattamat, välling