Jag läser löpsedlar, och jag läser på aftonbladet.se. Pappor som skakar sina barn. Skakar dem så att de dör till och med. Och precis som alla andra, blir jag illa berörd. Både av de sorgliga historier jag läser, men också för att jag känner mig utpekad.
"Oftast en helt vanlig pappa" säger psykologen. Okej. Jag är en vanlig pappa. Men jag känner lika lite gemensamt med någon som kan skaka sitt barn till döds, som jag gör med någon som misshandlar sin fru. Det är ju också "helt vanliga män" enligt media ibland. Jag håller inte med.
Visst kan hustrumisshandlare och barnskakare komma från alla samhällsklasser. Och visst kan de på ytan vara svåra att skilja från de som inte slår och skakar. Men inte är de vanliga. De är tack och lov ovanliga. Och en viktig komponent skiljer dem från de flesta människor, nämligen förmågan att kontrollera sina känslor. Att veta var gränsen går. De saknar spärrar.
Jag förstår att man kan bli oerhört frustrerad över ett spädbarn som skriker och skriker. Tro mig, jag förstår det så väl. Men därifrån till att skaka det lilla livet. Inte lite, utan så pass mycket att barnet avlider av skadorna. För mig är det ett väldigt stort steg.
Visst höjer jag rösten onödigt mycket ibland. Och visst har det hänt att jag tagit någon av killarna lite hårt i armen. Jag är inte mer än människa. Men vanliga pappor skakar inte ihjäl sitt barn. Så det så.
Andra bloggar om: barnskrik, skaka sitt barn, barnmisshandel, shaken baby syndrom
27 maj 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)



9 kommentarer:
Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.