En dag man aldrig glömmer.

08:00

Ett år. För exakt ett år sedan, vid den här tiden, sövdes Abbe. Då satt hans mamma och jag med honom i famnen i ett rum på sjätte våningen medan narkospersonalen släppte på, först Dormicum för att få honom att slappna av, och sedan sömnmedlet.

För prick ett år sedan kände vi hur han blev tung och lealös i kroppen och la försiktigt över honom i sängen. Vi såg den lilla kroppen i den stora sängen rulla in genom svängdörrarna till den hemliga världen på andra sidan. Den magiska.

Och efter ett par timmar, när narkospersonalen gjort sitt kommer magikerna in och börja trolla. Med sina stora vuxna manshänder gör de sina konster i små, små hjärtan. Och för ett år sedan var det Abbes lilla livspump som låg där avstängd och avlöst av en maskin. För att hjärtkirurgerna skulle kunna utöva sin magi.

Och idag, exakt ett år senare, kan jag fortfarande så tydligt känna smärtan från den stunden. Den där jävulska känslan av vanmakt. Det finns inget jag kan göra. Ingenting. Jag måste lita på dem där uppe på översta våningen på Drottning Silvias. De kan det här. Jag måste tänka positiva tankar. Inte släppa in de onda, de otänkbara irrblossen. Men det är fan så mycket lättare att skriva, än att göra.

I fem timmar höll de på, magikerna. Det är länge, men inte på långa vägar rekord i deras värld. Inte ens i vår. Den här, tredje hjärtoperationen för Abbe, gick fortare än vi väntat. Vid femsnåret fick vi äntligen se honom igen.

Jag vet nästan inte varför det är så skönt att ta de där stegen in på övervakningsrummet på IVA. Han är svullen och eländig, fortfarande sövd och andas inte för egen maskin, hans lilla kropp är uppkopplad med så många slangar, sladdar och maskiner att han ser mer ut som ett stort medvetslöst trassel än något annat. Ändå är det så skönt. Han ligger där. Och han lever.

Alltihop känns så avlägset nu. Och samtidigt som att det var igår.

Ett år sedan nu. På pricken.

13 kommentarer

  1. Kämpar Abbe!!! & såklart familjen med!!!

    SvaraRadera
  2. Det är rena mirakel vad de kan göra nuförtiden! Tänker på er!

    SvaraRadera
  3. Wow, ett år sedan. Kan bara föreställa mig hur svårt det måste vara att lämna sitt barn inför en operation... Skönt att operationen gick så bra! Hälsningar från Susanna som bor i Kenya och som har sträckläst "Heja Abbe" från början till slut

    SvaraRadera
  4. Har följt din blogg ett tag nu. Läst från början- till slut. Jag har skrattat hysteriskt. Och gråtit lika hysteriskt.
    Är hemma och är mammaledig med liten dotter. Börjar varje dag med att hälla upp morgonkaffet och sätta mig framför datorn, öppna Heja Abbe och hoppas på ett nytt inlägg. Idag fick kaffet vänta. Det är svårt att dricka kaffe och gråta samtidigt. Försöker tänka mig in i er situation för ett år sedan och bara det får hjärtat att brista. Jag kommer fortsätta att Heja på Abbe. För han fastnar liksom i hjärtat på en.

    SvaraRadera
  5. Har du förresten bara mött manliga hjärtkirurger? Men visst är det fascinerande att de kan! Att det inte bara är TUR utan enorm SKICKLIGHET som gör att Abbe och andra hjärtebarn kan fortsätta springa runt.

    SvaraRadera
  6. Åh.
    Jag vet inte ens vad jag ska säga.

    SvaraRadera
  7. Jag var tvungen att gå tillbaka och läsa igen. Har själv lämnat in sonen för hjärtoperation på drottningens sjukhus och sitter och snörvlar och minns varje hemsk detalj när jag läser dina inlägg. Trots detta så känns det så bra att läsa det, en känsla av att allt ordnar sig. Så konstigt man fungerar! :)

    SvaraRadera
  8. Upplever just nu magin du pratar om men "på andra sidan", har som sjuksköterskestudent praktik på anestesisidan. Jobbet som anestesipersonalen och operatörerna gör är helt fantastisk, otroligt grymmt folk.

    SvaraRadera
  9. Man kan nästan säga att Abbe är en pojk som har många födelsedagar. Heja och hurra Abbe.

    SvaraRadera
  10. Jag börjar gråta när jag läser detta. Det var då jag började läsa denna blogg (efter ett länktips av Silverfisken). Minns att det var så oerhört starkt att läsa inläggen då, jag satt som förstelnad. Nu är min son snart i samma ålder som Abbe var då och jag kan knappt läsa dina minnen från då. Scrollar ner och tittar på bilden på Abbe istället, han har något ogreppbart som så fastnar på bild. En blivande womenizer, jag svär!

    SvaraRadera
  11. Jag hade då ganska nyligen hittat till din blogg och följde varje andetag under de där veckorna kring Abbes operation. Heja Abbe. Det ligger mycket i de orden. Stor kram.

    SvaraRadera
  12. Om ett par timmar bär det av mot Östra där vännernas lille W ligger med pacemaker och shunt och hemskheter och försöker återhämta sig efter op.1. Att läsa om Abbe och storebrors tillvaro ger så mycket hopp! Tack

    SvaraRadera
  13. Jag är själv hjärtebarn (född med enkammarhjärta med triskupidalisatresi), fast inte så mycket barn längre, men hjärtebarn är man ju hela livet. Jag tänker på mina föräldrar och hur de var tvungna och lämna mig för operation, precis som ni var tvungna att lämna Abbe. Att läsa dina tankar får mig att förstå och uppskatta dem bättre. Det är som en helt ny värld har öppnat sig för mig och jag önskar att mina föräldrar hade fört dagbok. Abbe kommer nog uppskatta den här bloggen otroligt mycket när han blir äldre.

    /hjärt-lung transplanterade Johanna

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.