Under läsåret har de arbetat med ett projekt tillsammans med en konstnär som heter Thomas Zornat. Det är det statliga Kulturrådet som initierat något de kallar "skapande skola" där man kan söka pengar till sånt här. Fint tycker jag. Barnen har fått föreläsningar om olika sorters konst och konstnärer, varit på konstmuseet i Göteborg och fått handledning under den egna skapandeprocessen.

Och i kväll var det vernissage och konstutställning, med pompa och ståt, där vi föräldrar kunde köpa lotter och fikabröd vi själva bakat och levererat på morgonen. Ett underbart kretslopp där pengarna så småningom hamnar i barnens kassa för köpa till exempel nya saker de vill ha på skolgården.

Ni skulle sett alla tavlor. Massor av olika tekniker, så grymt fina, så olika och skönt spontana.

 
Abbes tavla i kollageteknik.


Storebrors tavla, mönster i pastell inspirerad av konstnären Lennart Rodhe.


En parafras på ett av Frida Kahlos alla självporträtt, som en flicka i Abbes klass gjort. Superfin.


Och den här tyckte jag bara var så läcker, så den fick också vara med.

Okej, det var kallt, kanske nästan lite väl kallt, förra veckan. Men om jag får välja tar jag hellre på mig underställ än att hukad småspringa från tåget till jobbet, för att slippa isande duggregn och vind. Jag paltar hellre på barnen lite extra varma kläder, än att varje dag hämta två lerinpackade monster på skolan. Och så är den ju så vacker. Vintern. Den riktiga vintern.

Ni som hängt med ett tag vet vad som brukar hända på Heja Abbe under februari månad. Just det, det är "Alla barnhjärtans månad" och jag kör auktioner till förmån för barnhjärtforskning. Och precis som förra året så tvekade jag lite om jag skulle göra det igen eftersom det är en hel del jobb med det. Men det är ju så kul att vi tillsammans bidrar till att forskningen kring barn och medfödda hjärtfel går framåt, så jag kan inte låta bli. Inte i år heller.

Allt är inte riktigt klart än men jag kan avslöja att det bland annat kommer att auktioneras ut grymma outdoorkläder för barn från Gneis, superfina barnpyjamasar i ekologisk bomull från Cotton & Button, bra böcker från Piratförlaget, startplats i cykelfesten Göteborgsgirot i maj 2013 och en massa fina prylar från OBH Nordica.

Stay tuned, mer information kommer.








Det går som vanligt också bra att bidra till insamlingen genom att skicka ett SMS till mitt insamlingshjärta. Klicka här så kommer du till det. Där dyker också ditt namn upp i en lista på de som skänkt pengar, som ett litet tack.

Om du vill ge 50 kr, sms:a BARN 50 4670 namn* till 72 901
Om du vill ge 100 kr, sms:a BARN 100 4670 namn* till 72 901
Om du vill ge 200 kr, sms:a BARN 200 4670 namn* till 72 901

*här skriver du alltså ditt namn så dyker det upp i tacklistan

Tusen tack på förhand!

Det var så pirrigt. Så nervöst. I fyrtio veckor hade vi väntat och undrat, vem är du du som bor där inne? Jag hade läst böcker och tittat på Lennart Nilssons fantastiska bilder, klickat in på hemsidor varje dag som visar exakt hur du vuxit från några ynka celler, via en liten bönformad krumelur till en figur som mer och mer liknade en person. Jag hade örnkoll på precis vilka organ som utvecklades i vilken vecka.

Vi kallade dig Fisk. Inte fisken, som om du simmade omkring därinne med fenor och gälar, utan Fisk. Din mamma hade suttit och surfat på en namnsajt, mest för att se om det kunde ge några bra idéer på vad vi skulle kalla dig. Det var en amerikansk sajt och där fanns pojknamnet Fisk. Ett svenskt namn som betydde "fisherman", enligt sajten. Vi skrattade gott åt det, din mamma och jag – mellan hennes illamående-attacker – och så fick du ditt "i-magen-smeknamn". När du väl kom ut hade jag svårt att byta från Fisk till något annat namn.

Du trivdes där, i mammas mage. Fyrtio veckor var för lite tyckte du och när personalen på förlossningen efter ytterligare en dryg vecka ville få ut dig, vägrade du. Din mamma fick medicin som skulle sätta igång värkarna så du kom ut, men nej. Sen fick hon morfin för att kunna vila på natten. Och ny värkmedicin nästa dag. Jag stod bredvid och tröstade, strök din mamma på kinden när hon grät och höll hennes hand när det gjorde ont. Men du hade det nog alldeles för bra där inne.

Efter tre dygn var mamma helt slut och när doktorn frågade om de skulle ta ut dig genom ett kejsarsnitt kändes det som en befrielse för både henne och mig. Äntligen skulle vi få se dig och äntligen skulle din mamma få vila. Och jag fick dina första timmar i livet helt för mig själv, medan mamma fick vila upp sig efter operationen. Jag var stolt som en tupp.

Jag är fortfarande stolt. Fortfarande som en tupp. Stolt över dig i skolan, över hur duktig du är på matte – det har du alltid varit, stolt över att du läser så bra och att du upptäckt hur skönt det är att läsa en bok på kvällen innan du ska sova. Jag är stolt när jag sitter på läktaren och tittar när du spelar handboll, för att du spelar bra, men också för att du är en schyst motståndare. Och när ditt lag vann fair play-pokalen på en cup nyligen, jag trodde jag skulle spricka. Så stolt var jag. Jag är stolt när du spelar på din saxofon, även om du själv blir frustrerad när det blir fel. Jag är så imponerad över vad du kan redan efter så kort tid.

Men mest av allt är jag stolt över vilken fin storebror du är. Visst bråkar du med Abbe ibland, men det gör alla syskon. Jag tänker ofta på att du var tvungen att bli stor så fort. Att du fick en lillebror som tog väldigt mycket fokus från allt och alla när han föddes. Okej, det gör alla småsyskon. Men alla småsyskon behöver inte opereras när de är en vecka gamla. Alla småsyskon gör inte mamma och pappa sjuka av oro de första åren när man själv är liten och behöver all uppmärksamhet. Trots det, eller kanske på grund av det, är du den finaste, mest empatiska bror Abbe skulle kunna önska sig.

Och vet du vad? Jag skäller på dig ibland, och du tycker att jag är skitjobbig och kass. Men det är mitt jobb som pappa att göra det, för att du ska bli en fin kille. Precis som det är ditt jobb som son att testa mig så att jag ska bli en bra pappa. Vi är varandras lärare du och jag. Det är fint att tänka på det, mitt i allt det arga. Och trots att jag skäller och är arg ibland vill jag att du ska veta en väldigt viktig sak. Det finns två människor i hela världen som jag älskar mer än någon annan. Mer än din mamma till och med.

Den ena av dem är du.

Grattis på tioårsdagen, Hugo!

Visste ni att alla som röstar i Finest Awards har chans att vinna VIP-biljetter till själva galan på Operaterassen 13 februari. Så om man röstar en gång varje dag har men ju större chans liksom. Det vore väl roligt att gå på den festen?

Ja. Eh. Det var väl allt. Annars är det bra, typ.

Abbe älskar dataspel. Han är nog knappast en unik sjuåring på något sätt, ur det perspektivet. Det är lika bra att inse att kidsen kommer att vara fullfjädrade proffs på både internet och appar, innan den ålder jag själv kom i kontakt en dator över huvud taget. Och skönt är ju det, eftersom vi lever i en lite annorlunda värld idag än när jag var ung. Utmaningen nu blir snarare att lära dem vad och hur man bör och inte bör göra på nätet.

Eftersom Abbes 22q11-deletionssyndrom enligt all statistik och forskning skickar med inlärningsproblematik i paketet, tänker jag att vi borde kunna dra nytta av det här med att han älskar att greja med min iPad. Det finns ju numera en uppsjö appar och spel som är pedagogiska och roliga, så att man kan få hjälp med till exempel matematiken. Just matte lär vara det ämne som barn med Abbes syndrom har det jobbigast med.

Frågan är bara, hur hittar man rätt app ur den ständigt svallande floden av nya som kommer hela tiden? Jo, man låter någon annan testa dem, sortera in dem efter ämne och sätta betyg på dem. Det är nämligen precis det som sajterna Skolappar och Pappas appar gör. Rekommenderas varmt om ni går i samma tankar som jag.

Och hittar ni något strålande förslag på matematik-app för Abbe så hojta gärna till.

Jag kan bli helt sjuk av att missa fina dagar. Inser att det kanske låter lite rubbat för vissa av er, men jag blir väldigt stressad av att se att en vacker vinterdag bara passerar mitt framför näsan på mig utan att kunna göra någonting åt det. Som idag. Femton minusgrader, knallbå himmel och sol som fick snön att gnistra som om hela världen vore beströdd med diamanter.

Jag vill kunna packa en ryggsäck med blåbärssoppa och grillkorv och ta med familjen till sjön för att åka skridskor. Palta på oss varma, sköna kläder, göra upp en eld, sitta på en fårskinnsfäll i solen och njuta. Kolla vilket väder, vi sticker ut och älskar det. Få ett ryck. Vara spontan.

Men. Man är inte spontan när man har barn i den här åldern. Så är det bara. Livet är ett schema. Varje dag i veckan är planerad. Varje timme. Varje minut. Det var bara att inse att Abbes simskola på förmiddagen och storebrors handbollscup på eftermiddagen inte tar någon som helst hänsyn till att solen råkade skina extra fint just denna lördag. Jag fick bita ihop och sitta i en idrottshall och försöka glömma det fina vädret ute.

Samtidigt ska jag säga att jag tycker väldigt mycket om att till exempel se storebror spela handboll. Det är inte det. Jag njuter till max av att följa barnens utveckling. Oavsett om det gäller handboll, simning, saxofon eller läsläxan. Det är en föreställning värd mer än alla världens Oscars-statyetter. En gör-livet-värt-att-leva-show. Så, det är liksom inte det.

Det är spontaniteten jag saknar. Jag längtar efter att inte ha varje bråkdel av mitt liv schemalagd.

Nåja. Vad är väl en dag i gnistrande sol? Det kommer kanske fler finvädersdagar. Med lite tur infaller de nån gång då man kan strunta i andra åtaganden.

Så här är det. Någon varit väldigt snäll och nominerat mig till Finest Awards. Jag visste inte ens att de hade en kategori för såna som mig. Har tittat på det förr om åren och uppfattat att det mest var modebloggare och kändisbloggare som var nominerade. Inte medelålders män som berättar om sitt barns hjärtoperationer, talfel och skoluppgifter och syskonkärleken två små bröder emellan. Eller sina egna tillkortakommanden i rollen som pappa. Men vet ni vad? Det fanns. Nytt för i år var visst kategorin föräldrabloggar och där passar ju Heja Abbe fint. Tydligen så pass fint att någon (eller några kanske det måste varit) har föreslagit oss.

Jag blir sjukt stolt och smickrad över detta.

Det betyder mycket för mig att vara nominerad. Och att vinna hela rasket skulle såklart betyda ännu mer. Det är svårt att förklara, men trots att jag har hållit på med bloggen i fem och ett halvt år nu och trots att jag vet att ni är ganska många som tittar in här varje dag, så har jag inte riktigt vant mig vid tanken. Att jag skriver saker som andra läser. Och som andra dessutom tycker om. Det är en speciell och väldigt fin känsla.

Men jag kommer verkligen att behöva er hjälp. Jag tittade på de andra bloggarna som är nominerade i min kategori. De har väldigt många läsare. Vissa har tjugo, tjugofem gånger fler läsare än Heja Abbe. Ska vi vinna måste vi få alla era röster, flera gånger om.

Så om ni verkligen gillar Heja Abbe och vill se oss överst på pallen behöver vi er hjälp. Klicka in på Finest Awards och lägg er röst. Varje dag, fram till 8 februari. Man kan rösta en gång om dagen från en mejladress. Själv har jag några stycken adresser. :) Om ni sprider budskapet via Twitter, Facebook eller era bloggar (om ni har något av detta) ökar chanserna. Det skulle göra mig fantastiskt glad.

Mer än så här pallar jag inte att tigga. Känner mig nästan lite smutsig.

Tusen miljoner tack på förhand.

U P D A T E :
[Man måste scrolla ner till botten och klicka "skicka kandidater" efter att man klickat på de man vill rösta på. Det är inte helt tydligt.]

I flera dagar har han pratat om det. Han har funderat och laddat, berättat för alla om sina planer. När jag släppte av honom på skolan i morse utrustad med plastpåsar, snören, bubbelplast och allt mellan himmel och jord var spänningen på topp. Abbe och hans kompis möttes i hallen, fullt fokuserade och bådas famnar fulla med material. Det här skulle de göra tillsammans, som så mycket annat. Teamwork.

Några timmar senare skulle de släppa ett rått ägg från brandtrappan sju meter över marken och rakt ner i backen. Ägget skulle inte gå sönder. Det var målet.

Jag önskar att jag hade kunnat vara där. Få höra hur de resonerade, vilka idéer de hade, vilka strategier de jobbade med för att få ägget att falla tryggt till marken utan att krossas. Det hade varit så fint att följa arbetet och se själva elddopet. Men jag har fått rapporter, var så säkra på det.

En papplåda fick en botten av flera lager bubbelplast, som en mjuk madrass. I den låg ägget, för säkerhets skull inrullat i bubbelplast det också. Lådan fick dessutom en fallskärm av plast. Det borde räcka tyckte Abbe och hans kompis.

Ägget överlevde. Mission accomplished.

Jag hade läst ur Håkan Bråkans vildbok för Abbe och vi låg i sängen och småpratade. Det var dags att sova och Abbe var sådär lite extra snackig eftersom "det är så mysigt att ligga och prata". Det har han ju rätt i, men nog är det ett sätt att vinna lite extra vakentid också. Abbe låg och kände på mina öronsnibbar – bara det är ju mysigt så det räcker.

Abbe: Är det här man sätter hörhängena, pappa?
Jag: Mm, det är det.
Abbe: Längst ner på det mjuka?
Jag: Just det.
Abbe: Är det bara tjejer som har det?
Jag: Nej då. Det är vanligare att tjejer har örhängen, men det finns killar som har det också.
Abbe: Ja. Om dom håller på med rock och så.

Den här tävlingen suger. Det går ju inte att mäta olika saker med varandra. Vad är värst? Någon med en svår sjukdom, en skilsmässa, någons död, graviditetshumör, barnlöshet, orättvisor? Det är bara den det drabbar som kan avgöra om det suger eller inte. Något som är överkomligt för en person kan vara katastrof för en annan. Och tvärtom.

Det var en dum jäkla idé jag hade till den här tävlingen. Jag inser det när jag sitter här och läser era svar. Knasig tävling om en bra dammsugare. Samtidigt känns det lite fint att ni delar med er av alla de här sakerna. Jag tror vi alla mår bättre av att dela saker som suger, med någon – så man slipper bära skiten helt själv. På samma sätt som det är grymt att dela alla kul saker med någon. Och då blir det ju dubbel glädje som ni vet.

Lustigt nog leder detta mig in på den som vi trots allt valde ut som vinnare. För när vi läst med ömsom klumpar i halsen, ömsom med leenden på läpparna snubblade vi över en som fick ett par tårar att rulla på våra kinder. Den som Jeanette i Kalix skrivit. Den var fin. Den fick det bli.

"Vid ett tillfälle så kändes det så galet hopplöst med alla smulor och papperskräp och annat smått som jämt, jämt, fastnade under sockarna.
Det kändes som att jag aldrig gjorde annat än dammsög efter andra.
Plötsligt insåg jag att dessa skräp faktiskt var det ultimata tecknet på att jag inte bodde ensam.

Att jag har en familj.
En man och inte mindre än två (bonus) barn.
Och smulorna gjorde mig för första gången lycklig.

Visst suckar jag fortfarande över skräpiga golv, men med en värme i hjärtat.

För det som hade sugit.
Det hade för mig varit, att inte ha någon att dammsuga upp efter."

Och alla ni andra som inte får någon UltraPower, får nöja er med en varm kram från hela Abbefamiljen.

Njut när ni kan. Uthärda när ni måste.

Oj! Ojojoj. Så känner jag när jag läser era kommentarer i tävlingen om dammsugaren. Det finns mycket därute som känns tungt, slitigt och rent ut sagt sugigt. Jag läser och får tårar i ögonen. För att det är så orättvist, för att det känns hopplöst eller för att det är fint formulerat. Några har diktat, rimmat och varit fyndiga, andra berättat rakt upp och ner.

Det kommer inte bli lätt att välja. Jag har bestämt att Abbe och hans bror inte ska vara med i juryn trots allt. Det blev för många tunga grejer för dem, så Abbemamman och jag väljer. Och blir det för svårt i slutändan får vi väl dra lott bland några "finalister".

Jag återkommer. Tack för att ni delar med er!

Hej hej. Det blev lite radiotystnad här ett tag. Vi har varit i Trysil och firat in det nya året med att åka skidor, äta god mat och umgås med vänner. Passade på att ta lite bloggpaus och samtidigt undvika enorma roamingkostnader.

Vi har haft det fint. Killarna åkte skidor som om de aldrig gjort något annat. Jag vet inte varför jag tvivlade men jag var inte helt säker på hur mycket Abbe egentligen skulle komma ihåg av hur man gjorde. Det var nemas problemas – för att citera den enerverande reklamen för ett bildelsföretag – och han susade bara upp i första bästa knapplift, och ner för första bästa backe och konstaterade att "Det är kul att åka skidor! I alla fall när man kan."

Det är väldigt kul att åka med killarna. Storebror vill köra samma backar som jag, fort och helst svarta pister. Och Abbe sjunger hela tiden när han åker och man blir glad i hela magen av att köra bredvid och lyssna.

Killarna delade rum i stugan. En kväll när Abbe skulle sova undrade han vad det var för ljud han hörde. Jag berättade att det var storebror låg i våningssängen ovanför och bläddrade i sin bok.
– Mysigt att ligga här och höra när brorsan bläddrar, sa jag.
– Mmm, och det är mysigt att vara inne och spela munspel när man hör regnet utanför, sa Abbe.
– !?

På nyårsafton gick Abbe runt och önskade alla Gott Nytt År, precis som vi andra gjorde. Trots att hans tal blivit väldigt mycket bättre med åren så saknar han fortfarande G. Ibland kommer ett litet g-ljud om bokstaven står ihop med t ex l – som i "glass", men för det mesta låter G som N. Så glad i hågen gick Abbe runt och pussade alla och sa "Nott Nytt År!". Det lät fint. "Nåt nytt år. Vilket som helst, liksom. 2013 till exempel.

Ja, det var väl allt jag tänkte säga.

Ni vet hur det är. Åtminstone ni som har barn vet precis, men jag tror alla ni andra kan föreställa er också. Det blir alltid en massa brödsmulor, kakbitar, makaroner och annat på golvet under barnens platser när man ätit. Eller små pappersbitar när de pysslat. Så man är där med en liten sop och en skyffel, det går ju liksom inte att släpa fram dammsugaren varenda gång.

Men nu har jag fått chansen att testa en slags dammsugare som sitter på sitt eget skaft, eller hur man nu ska säga. Alltså utan slang, ni vet. Electrolux UltraPower heter den.

Jag ska erkänna att jag var lite skeptiskt. Vi hade en gång för länge sedan en sån där liten "handdammsugare" som vi hoppades skulle kunna underlätta med de där slumsituationerna. Men den sög så värdelöst så man fick liksom sopa in smulorna i den. Och var det i ärlighetens namn enklare med en skyffel trots allt.

Men vet ni? Det här var något annat, den funkar riktigt bra. Får med sig smulor och makaroner utan problem och är liten och smidig att ha stående i något hörn. Jag hade nog inte ersatt vår stora dammsugare med den, mest för att påsen inte är jättestor, men som alternativ till sopen och skyffeln är den klockren. Eller om man bor i en liten lägenhet kanske. Då hade man bara behövt den.



I alla fall. I samband med att jag fick testa den här dammsugaren fick jag också möjligheten att tävla ut en till er. Så här gör vi:

Skriv en kommentar och berätta något som ni tycker verkligen suger. Vad suger mest av allt? Att du inte fick rätt julklapp? Att tågen inte fungerar så fort det snöar? Att det är krig i världen? Skriv något du verkligen tycker suger. Den som skriver roligast, bäst, tänkvärdast eller klockrenast på något annat sätt vinner. Juryn är Abbe, storebror, Abbemamman och jag. Vi väljer den vi alla gillar bäst. Blir det för svårt lottar vi. Vi kör fram till kl 21:00 7 januari. Okej?

Update!
Internet är fint. Knappt en timme efter att jag hade postat länken till det här inlägget på Twitter fick jag ett tweet från signaturen @akx som löd såhär: "I added a little to the sax playing. :) Hälsningar & god jul från Finland!"

Storebror spelar, Aarni remixar. :)

 

Abbes storebror bad honom stanna på sitt rum. Storebror ville slå in julklappen han beställt åt Abbe. Efter en stund kom den här lilla lappen ut ur springan under dörren.

En dag i slutet av augusti var vår brevlåda full av inplastade broschyrer. Jag tror det var fem sex olika. Jag visste inte ens att det fanns så många olika jultidningsförlag. Storebror var sugen på att sälja redan förra året men vi tyckte att han var för liten.

Han kan väl få sälja lite hos grannarna i år så får han känna på hur det känns, bestämde vi. Det blir kanske inte så jättemycket förtjänst med ändå.

Han har sålt. Knatat runt till de grannar som bor i vårt lilla område, frågat våra vänner som hälsat på, skickat med mig och mamman beställningslistor till jobbet och slitit som ett litet djur. Och han har tittat på sin plansch med premier, säkert hundra gånger om dagen.

Nu är allt levererat och klart och premierna har kommit. Och vilka fina grejer han har jobbat ihop. Det hade jag faktiskt aldrig trott om jag ska vara ärlig. Igår packade han upp sitt Xbox 360 Kinect som han gnetat ihop helt själv. Men det finaste av allt var att han beställde en sak i julklapp till Abbe också för sina premiepoäng. Något Abbe verkligen önskar sig (och som kostar ca 600:- i butik), men som jag inte kan berätta mer om, ifall Abbe läser här.

Asså det här är ju så himla roligt. Och knasigt. Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig när jag tackade ja till att delta i "Pippi på Svensk Fågel" att jag skulle ha en chans att vinna hela rubbet. Men där hade jag visst fel. Jag blev årets kycklingbloggare.

Det har varit mycket kul och utvecklande. Ibland lite jobbigt. Men jag tror att mitt självförtroende i köket har stigit en hel del efter detta. Jag vet nu att det inte är så svårt att hitta på egna recept, att det är kul att testa nya saker och flytta gränserna.

Det värsta är att jag nu aldrig kommer kunna säga till Abbemamman att det är bättre hon lagar maten för jag kan inte så bra. Hon kommer bara att titta på mig och säga "kom ingen nu Mr kycklingbloggare".

Tack alla som lagat mina rätter och som röstat på dem. Här finns recepten:

Pappakyckling.
Kycklingqeusadillas med salsa.
Kycklingsoppa på jordärtskockor, fänkål och lime, med surdegsbaguette.
Vinkyckling med apelsin- och örttopping.
Pollo con acciughe al forno, glacerade rotfrukter och rödvinssås.

Abbe har pysslat i skolan. Och vips blev en farfalle, en gnocchi, två snabbmakaroner och en flirtkula till en lite ängel.

Ja alltså, detta är inte något inlägg i debatten om järnrör och vad som är svenskt eller inte. Inte alls.

Jag hämtade storebror på skolan och körde honom till saxofonlektionen. Handlade ingredienser för att bjuda familjen på kycklingen jag lagade i Stockholm för några veckor sedan, och sedan tillbaka kulturskolan tillsammans med Abbe för en liten minikonsert. Storebror var duktig och spelade till och med solo på en sång. Vi åkte hem, åt middag och hade en fin kväll tillsammans. Hela familjen.

Ungefär samtidigt kliver en 20-åring in på en låg- och mellanstadieskola i Conneticut automatvapen i händerna och släcker livet på tjugo barn och sex vuxna.

Hur ska man kunna förstå?

Mamman: Vad ska du bli när du blir stor?
Storebror: Kemist.
Mamman: Vad spännande. Jag hörde på nyheterna att det kommer att vara lätt för kemister att få jobb i framtiden.
Abbe: Ååhhh! Typiskt. Det kommer att vara jättesvårt för mig att få jobb.

Tankar for genom mammans huvud. Syftar han på sitt syndrom? Vet han att han kanske kommer att ha det svårare än andra med vissa saker? Är han så medveten redan?

Mamman: Varför säger du så?
Abbe: Alla vill ju jobba med att testa dataspel.

Kvällen till ära kom jag och tänka på ett fem år gammalt inlägg från just den här kvällen. Storebror var vid den här tiden 4 år gammal.

Läs inlägget här.

Jag ligger efter. Det här inlägget skulle ha kommit för ganska exakt en vecka sedan, men tiden räcker inte till. Det är svårt att pussla ihop livet med sjukhusbesök, adventsbestyr, handbollscuper, jobb, en tvättstuga som aldrig verkar bli färdig och en nacke som bråkar med mig hela tiden. Så bloggande blir lite retrospektivt. Å andra sidan var det precis så hela den här bloggen startade, med att jag skrev ikapp de två första kaotiska åren efter att Abbemannen hade kommit till världen under stort ståhej.

I alla fall. Förra helgen fick jag prova något jag länge velat göra – blåsa glas. Jag fick faktisk en glasblåsarkurs av min fru för tio år sedan som skulle vara en långhelg. Jag var superladdad, men glasblåsaren blev sjuk och kursen lades ner. Vi skulle precis få storebror så jag köpte barnvagn för pengarna istället. Well well, sånt är livet och barnvagnen var jättefin. Förra helgen fick jag i alla fall provblåsa en bubbla.

Minns ni att byrån jag jobbar på arrangerade något som kallades Bloggforum på Clarion Post Hotell tillsammans med Frida på Trendenser i våras? Nu var det dags igen, men bara med inredningsbloggarna den här gången och inte i Göteborg utan på Kosta Boda Art Hotell i Kosta.

Det blir en kort historia om själva bloggträffen (det var ju det här med tiden som inte räcker till) och istället bjuder jag på lite bilder.

Hotellet var coolt. Alla rum var inredda av någon av Kosta Bodas glaskonstnärer och de hade dessutom fått var sin avdelning av hotellet att att designa. Mycket glas var det.

Första dagen fick vi provblåsa glas i hyttan och slipa var sitt smycke från en rå glasbit på sliperiet. Det var såklart mycket kul. Därefter fick vi en trendföreläsning från Nordsjö Idé och Design och så småningom var det dags för glas- och vinprovning med Erika Lagerbielke och en somelier från hotellet.

Erika har designat flera kända serier glas som t ex Intermezzo, Merlot och Difference och 2010 designade hon en glasserie till kronprinsessan Victoria och Daniel i bröllopspresent på uppdrag av Sveriges riksdag. Det var en otroligt spännande vinprovning där vi genom att byta plats på vinerna mellan de olika glasen insåg hur stor skillnad det faktiskt gör att välja rätt sorts glas. Jag var sjukt överraskad måste jag säga. Och då tycker jag ändå om goda viner och har vettiga glas hemma. Detta borde alla få prova.

Sedan åt vi ett väldigt gott julbord tillsammans med kända designers som Ludvig Löfgren, Lena Bergström, Erika Lagerbielke, Kjell Engman och Anna Ehrner. Kul och trevligt!

Dag två startade tidigt med SPA, också det fyllt av glaskonst både på väggar och poolens botten. Det finns inga bilder därifrån för jag tänkte att tjejerna kanske inte skulle uppskatta att jag sprang där med kamera. Insåg senare att jag var den enda som inte tog med den ner. Å andra sidan var jag också rätt ensam som kille.

Efter frukost drog vi till Design House Stockholms glashytta – Vet Hut, i Boda, ett par mil därifrån. Där fick vi en guidad visning av glasmuseet och Design Open som är Design House Stockholms outlet. Vi fick också lyssna på Lena Bergström som berättade om sin textildesign och serierna Björk och Uman. Lena är förresten designern som gjorde den gigantiska glittrande receptionsdisken i kristall på Clarion Post Hotell och vi fick höra hennes tankar kring det jobbet också.

Summa summarum: En jäkla trevlig, kul och intressant helg. Och många nya vänner fick jag också. Det är fint det. Nu väntar jag bara på en inbjudan till en liten glasblåsarkurs en helg. :)



Vill ni läsa mer om detta, eller se fler bilder kan du klicka in på någon av följande inredningsbloggar. Det här är förresten en mycket bra länklista om du är intresserad av inredning. Trendenser, Blomsterverkstad, Little miss fix it, Purple Area, Att leva med Feng Shui, Allt om Bostad, Add Siplicity, By Emma, Fixa & Dona, Fröken Kumlin, Hemtrender, Ica Carlsson, Inredningshjälpen, Nancy & I, Linda Vagnalind, Room by Sofi, Kråks Stuga, Hemmariket och Sofias inredning.
(Har jag missat någon? Säg till så lägger jag till dig)

PR-företaget Cision sammanställer varje månad listor där de rankar bloggar inom olika ämnesområden. Under november månad tittade man på föräldrabloggar. Så här skriver de på sin hemsida:

"Bloggtoppen rankar fristående bloggare och tas fram av vårt research-team i London varje månad. Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, läsarkommentarer och delning i sociala medier, Twitterföljare och Facebook-likes."

Så här ser listan ut. Heja Abbe allra överst och är stolt och glad så att jag spricker. Och här är en intervju med mig. Tack för att ni läser, delar och kommenterar. Ni är bäst.

En liten hälsning från Abbe att sätta på insidan av ytterdörren.

Javisst ja! Ni skulle ju få receptet på kycklingen jag lagade för Leif Mannerström, Ubbe Kvarnfelt och de andra. De gillade maten, jag gillade maten, så nu hoppas jag att ni ska göra det också. Okej, då kör vi. 60 minuter från och med nu, klara … färdiga … gå!

Ingredienser:
1 hel kyckling
5 st potatis
2 st fänkål
3 st palsternackor
2 st rödlök
10 st körsbärstomater
1 msk brun farin
1 burk ansjovis
2 msk kapris
2 vitlöksklyftor
1/2 dl kalamataoliver
färsk rosmarin
2 dl rödvin
1/2 dl balsamvinäger
smör
olivolja
Salt och peppar

Gör så här:
Börja med att hälla vinet och balsamvinägern i en kastrull och reducera på medelvärme under hela tillagningen av rätten. Då blir det riktigt smaskigt.

Sätt på ugnen på ca 150°C.

Stycka kycklingen, och var noga med att lämna så lite av köttet som möjligt på skrovet. Låt benen och skinnet sitta kvar så blir köttet mycket saftigare. Om du gjort rätt ska du ha sex fina bitar när du är klar. Två bröstfiléer, två lår och två vingar. Salta och peppra. Bryn kycklingbitarna på båda sidor så att de får fin färg.

(Vill du vara riktigt proffsig gör du fond på kycklingskrovet, men vi hoppar det idag)

Häll lite olivolja i en långpanna och lägg dit kycklingen med skinnet uppåt. Dela ansjovisfiléerna i små bitar och sprid ut dem, kaprisen och oliverna över kycklingen. Repa av rosmarinen och strö på den också.

In med långpannan i ugnen. Tänk på att kycklingbrösten behöver lite kortare tid än de andra delarna som har benen kvar, så en bra idé kan vara att stoppa in dem lite senare eller ta ut dem tidigare än det andra. Om du använder stektermometer ska köttet hålla ca 70°C i bröstfiléerna och ca 80° i låren, då är det klart. Det tar ungefär 35 minuter på den ugnstemperaturen jag valt.

Koka upp en kastrull med vatten. Skala och skär rotfrukterna i cm-stora tärningar. Koka dem i ca fem minuter. Häll av vattnet i ett durkslag, skär rödlöken i lagom stora bitar och bryn därefter rotfrukterna ihop med rödlöken i en stekpanna. Strö samtidigt över farinsockret och blanda runt.

Blanda körsbärstomaterna i de glacerade rotfrukterna och lägg in alltihop bredvid den sista kvarten.

Smaka av den reducerade rödvinssåsen med salt och peppar. Om du vill ha den lite mer trögflytande kan du reda av den med lite maizena till önskad tjocklek. Blanka av såsen med en klick smör.

Smaklig måltid.

Abbemamman har varit i New York över helgen med några vänner. Det är hon väl värd tycker jag. Så Abbe, storebror och jag har haft en riktig killhelg och passat på att göra typiskt grabbiga grejer.

Jag skriver ganska sällan om mitt jobb på den här bloggen, jag vet inte varför egentligen. Det kanske inte passar in helt enkelt. Förrän nu.

Innan jag hade börjat på Milk, efter att vi lagt ner reklambyrån jag var med och startade för sexton år sedan, var jag i fjällen med familjen. Jag satt i en stollift när jag fick ett samtal från min blivande kollega och VD – Anna. Hon berättade att de fått kontakt med insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus och undrade om jag skulle vara intresserad att jobba med dem.

Det är ju lite lustigt på något vis. Det finns få saker jag har mer erfarenhet av än hur det är att vara på just det sjukhuset med ett sjukt barn. Jag svarade naturligtvis ja på frågan och barnsjukhuset blev min första kund på den nya byrån.

Här är en casebeskrivning av en kampanj som vi rullade ut för ett litet tag sedan.



Har du inte fått det här brevet i din brevlåda men ändå vill skänka en slant för att göra barnsjukhuset barnsligare kan du sms:a "LEKA" till 72930 så skänker du 75 kronor. Eller också kan du sätta in valfritt belopp på PG 90 08 34-3.

Hur lång tid ska man räkna med att få sitta på akuten och vänta innan man får träffa en läkare? Hur många timmar är rimligt? Hur lång väntan är acceptabel?

I torsdags kväll åkte jag in till akutmottagningen i Mölndal med galen smärta i nacke och huvud. Vad jag i början av veckan hade avfärdat som "lite stel i nacken bara" hade tilltagit till något jag inte längre kunde hantera och jag började undra om det kanske istället var en infektion av något slag, kanske hjärnhinneinflammation. Bäst att åka in för säkerhets skull.

Jag kom dit någon gång mellan halv elva och elva på kvällen, tog en kölapp, skrev in mig och konstaterade att det inte var mer än fem, sex patienter före mig. Det kändes bra eftersom smärtan nu var outhärdlig, huvudet sprängde och nacken var i princip orörlig vid det här laget. Jag fick några smärtlindrande tabletter och tänkte att då skulle jag nog kunna överleva ett par timmars väntan.

Någon gång strax efter klockan tre var vi bara två patienter kvar i väntrummet och sköterskan i receptionen frågade om vi ville komma in i var sitt rum istället så vi kunde ligga ner och vila. Det skulle nog dröja ett par timmar till sa han – något jag hade mycket svårt att förstå eftersom jag redan suttit där i över fyra timmar och det var ju inte så många patienter.

Ligga ner var visserligen inte en option för mig på grund av smärtan men jag tänkte att det kanske var skönare att sitta eller stå i ett rum där jag slapp en TV som rapade fyrans reklamfilmer var tionde minut i alla fall. Jag var vid det här laget så trött på exempelvis Skoda att jag har svårt att föreställa mig att någon sin komma på tanken på att köpa mig en bil av det märket efter den här kvällen. Rummet jag fick låg precis bredvid personalens fikahörna och de verkade vid den här tidpunkten ha en efterlängtad paus.

I det där rummet satt jag, stod, eller vankade av och an, i ytterligare tre timmar innan jag fick träffa en läkare. Och varje gång jag tittade ut satt personal i det lilla rummet och småpratade och verkade ha det ganska trevligt. Från att jag kom in strax före klockan elva på torsdag kväll till runt klockan sex på fredag morgon hann jag upparbeta inte bara en näst intill outhärdlig smärta utan också en rejäl portion ilska. En ilska jag inte visste riktigt vart jag skulle projicera.

Grejen är nämligen så här. De som satt i personalhörnan var sköterskor som egentligen inte kunde göra så mycket mer i väntan på läkaren. Och läkaren var ensam. Eller rättare sagt ortopedläkaren var ensam, det fanns en medicinläkare också – som inte hade så mycket att göra – men dem verkar det vara vattentäta skott mellan. Det är liksom ingen idé att skälla på sköterskorna, de kan inget mer göra. Och att ge sig på läkaren, som inte haft en lugn stund på hela natten, känns inte heller särskilt bussigt. Det är, än en gång, politikerna som planerar och avsätter resurserna som borde ha sig en käftsmäll så att de vaknar ordentligt. Ge dem en jävla smäll så de får sitta på akuten med nacksmärtor en natt vettja, då kanske de äntligen ser problemet.

Okej, jag kan väl kanske tycka att sköterskorna kunde tittat in till mig ibland och frågat hur jag mådde, om jag behövde något (smärtlindring kanske?). Nu dröjde det ett par timmar innan en ur personalen äntligen verkade ha noterat att jag var där och kom in och erbjöd en kopp te och en macka framåt femtiden. En macka jag inte kunde svälja på grund av smärtan, för övrigt. Men grundproblemet kvarstår, inget händer innan man får träffa den svårt överbelastade läkaren.

Jag har sagt det tidigare – då om barnakuten – och jag säger det igen, det måste gå att omfördela resurserna på något vis. Jag vet inte hur löneläget ser ut, men om vi utgår från att alla sköterskor har minst 24 000 kronor i månaden som de slåss för (och är mer än värda ska tilläggas) och en läkare beroende på ålder och erfarenhet har det dubbla eller kanske tredubbla. Då skulle man med väldigt grovt tillyxad matematik kunna byta ut två eller tre sköterskor mot en läkare på natten.

Resultatet i det här aktuella exemplet skulle vara två till tre personer mindre i det mysiga snacket i personalhörnan under natten och runt tre timmars väntan för oss patienter istället för sju. Dessutom skulle läkarna slippa stressa ihjäl sig och både de och sköterskorna skulle slippa en massa väldigt irriterade patienter. Jag vet inte. Tycker det känns så enkelt på något vis.

Min natt slutade med att de tog diverse blodprover, gav mig så mycket droger att pundarna i Brunnsparken hade varit avundsjuka och sedan gick nattpersonalen hem. Jag satt på min brits med lika mycket nacksmärtor men med ett rum som nu gungade och hörde de som gick på dagskiftet glatt hälsa varandra en god morgon.

En ny läkare kom efter ytterligare någon timme, pigg och utsövd. Hon gjorde samma undersökning och föreslog samma blodprover. När jag påpekade att de tagit dem för en dryg timme sedan tyckte hon att de kunde upplyst henne om det. Det tyckte jag också. Hon gav mer smärtlindring och muskelavslappnande och nu någonstans, med dubbel dos Morfin, Stesolid, Citodon och Voltaren i kroppen började jag äntligen se en ljusning.

Läkaren kallade mina smärtor för Torticollis och när jag googlade det senare läste jag att det är en förlossningsskada från fosterstadiet. Kanske skulle den här natten föreställa någon slags pånyttfödelse, vad vet jag? Jag fick träffa en sjukgymnast och fick lite övningar att jobba med och en påse piller med mig hem. Bilen gick inte att köra i mitt knarkiga tillstånd så jag lämnade den och tog en taxi hem.

Efter tretton timmar.

Är det rimligt?

Åker tåg. Igen. Den här gången går tåget åt andra hållet, hem från Stockholm och matlagningstävlingen. Jag är trött. Den tog på krafterna men det var en väldigt rolig dag.

Som jag skrev i morse kände jag mig rätt lugn. Jag hade liksom inga alls förväntningar på mig själv, eftersom jag är en glad amatör, och tänkte att så länge det inte handlar om att stycka kyckling eller något liknande så borde jag i alla fall kunna sno ihop något som går att äta.

Det var lite manfall (eller kvinnofall i det här fallet) från de tio bloggare som varit med i projektet från början så för att få en lite större grupp hade man bjudit in några "jokrar" som också var med och tävlade. Efter presentationsrunda berättade juryn – bestående av mästerkocksprofilen Ubbe Kvarnfält, Svensk Fågels VD Maria Donis och Leif Mannerström (no further presentation needed) – om första deltävlingen.

Stycka en kyckling. På tid.

Tack för den. Jag fick lite lätt panik. Jag har aldrig styckat en kyckling, knappt lagat en hel kyckling ens. Det kommer bara att bli slamsor kvar av min, tänkte jag och när juryn undrade om vi hade några frågor vad jag nära att svara: "Ja. Får jag åka hem?" Nu gjorde jag inte det, och som väl var visade Leif först hur man går tillväga. Jag tittade och tänkte att det såg ju inte sååå svårt ut, det kan nog gå.

Vi hade åtta minuter på oss. När jag väl stod där och tidtagningen börja ticka kom jag inte ihåg någonting av hur han hade gjort det. Visste knappt vad som var ben och vad som var vingar. Kaos. Jag började skära lite men var helt ute och cyklade. Mannerström gick förbi och sa, halvt strängt och halvt med ett skratt "ja du, du leder inte den här tävlingen, så mycket kan jag säga". Jag bara garvade, för jag var helt säker på att det var sant det han sa. Så småningom hittade jag känslan och fick till några hyfsade styckdetaljer innan tiden var ute. Men inte var det några mästerverk, inte.

Andra delen av tävlingen var att laga en rätt av kycklingen vi just delat. Enda kravet var att den skulle in i ugnen på något sätt. I ett angränsande rum fanns råvaror. Vi visste inte vilka råvaror som dolde sig därinne men vi fick reda på att vi hade exakt 50 minuter på oss från det att dörrarna öppnades till maträtten skulle vara färdiglagad och snyggt presenterad.

Det här kändes kul. Men stressigt. Min fru – som ju är en gudabenådad kock – brukar säga att jag kan laga mat men att det tar väldigt lång tid. Hon har alldeles rätt i det. Jag är inte snabb i köket. I alla fall. Jag gick in och plockade ihop lite råvaror mest på måfå kändes det som först, men efter en liten stund började en tanke formas i mitt huvud. Jag lämnade rummet med rödlök, körsbärstomater rotfrukter, kapris, ansjovis, oliver, rosmarin och rödvin i korgen.

När de femtio minuterna blivit till sextio, eftersom vi fick tio minuter förlängning när juryn insåg att ingen skulle bli klar i tid, låg det ugnsgrillad rosmarinkyckling smaksatt med ansjovis, kapris och oliver på min tallrik. Till det glacerade rotfrukter och en rödvinssås. Jag återkommer med recept i ett senare inlägg. Förhoppningsvis får jag några bilder av fotografen som dokumenterade hela rasket.

Jag kände mig nöjd men lite nervös när jag gick in till juryn med min tallrik. De smakade, hummade och kommenterade, men verkade väldigt nöjda med min rätt. När alla hade varit inne hos juryn och blivit bedömda väntade vi spänt en stund innan de kom ut och kungjorde att de hade ett resultat.

Vi fick ställa upp oss på rad enligt klassiskt Sveriges-Mästerkock-manér och juryn berättade att de tyckte att allas mat var god. Leif Mannerström sa att vi inte fick börja gråta som de alltid gör på TV för då börjar han också att gråta. Så bad han Britta kliva fram, för dagen inlånad som joker. Sedan bad han mig ta ett steg framåt. "Åh fan, var det så dåligt" for genom mitt huvud. Till sist fick Karoline kliva fram. Men så sa han att dessa tre personer hade imponerat mest på juryn med sin kreativitet. Oj!

Vi fick var och en några kommentarer om varför de gillade våra rätter och jag måste erkänna att jag inte minns exakt vad han sa till Britta och Karoline, mer än att det var fint beröm, för jag blev så ställd när han kom till mig. "Vi tyckte väldigt mycket om hur du smaksatt kycklingen och fått fram sältan med hjälp av ansjovis och kapris. Mycket begåvat och kreativt."

Jag ber om ursäkt för skrytet här, men jag blev väldigt stolt och glad. Det här hade jag inte precis väntat mig när jag satte mig på tåget upp till Stockholm i morse. Vann tävlingen gjorde Karoline, stort grattis till henne!

Klockan är strax före åtta och jag sitter på X2000 på väg mot Stockholm. Idag ska jag laga kyckling med Leif Mannerström. Det är final i kycklingprojektet jag varit med i ett tag och vi ska laga mat live den här gången. Jag vet inte hur det kommer att gå till, men jag vet att det ska mynna ut i en digital kokbok och att Mannerström kommer att vara med i en jury.

Det känns helt crazy, det här. Jag borde vara skitnervös, men hela grejen är så konstig. Jag kan laga mat, det är inte det, men jag är liksom ingen kock. När jag gjort mina kycklingrecept hemma har jag haft god tid att fundera, slå i kokböcker efter tips och inspiration, provlaga, googla och diskutera med min fru. Nu ska jag göra det på plats med en av Sveriges mest erfarna kockar. Det är så osannolikt på något vis så jag kan omöjligt ha några förväntningar på mig själv.

Det ska bli kul helt enkelt.

Abbemamman och jag var på Käringön med våra vänner över helgen. Tog hand om oss själva ett par dagar, vilade, andades Bohusländsk luft som stormnade in från sydväst, köpte en hummer och gjorde soppa på den, åt god mat och drack goda viner och pratade om allt det där man aldrig hinner prata om annars.

Mormor och morfar hade hand om killarna. När vi kom hem i eftermiddags fick jag bullar som Abbe hade bakat. Inte vilka bullar som helst.

Mina älskade små killar, så här tänker pappa.

UPPDATERING:
Storebror läste artikeln och sa: "Va, är du pensionerad, pappa?!"

Storebror: Pappa jag frågade chans på XX idag.
Jag: Jaså, vad spännande. Hur gick det då?
Storebror: Både bra och dåligt.
Jag: Hur då?
Storebror: Hon sa att hon ville vara ihop med mig, men inte förrän efter sommaren, för då har hennes storebrorsa slutat på vår skola.
Jag: Jaha. Är hon lite rädd att han ska retas kanske?
Storebror: Mm.
Abbe: Men Huno. Man kan ju vara ihop i hemlighet.

Har du någon gång fört statistik över exakt när och hur mycket ditt barn dricker och exakt när ongen i fråga kissar? Det har jag. I tre dagar har vi nu skrivit upp varenda milliliter Abbe fått i sig och klockat varje tillfälle han kissat eller druckit.

Det är inte helt lätt. Bara att komma ihåg det varje gång är en utmaning och så gäller det att man har något att anteckna på just där och då. Jag har känt mig lite som en hemlig agent när jag plockat upp min mobil på olika platser för att läsa in ett röstmemo "Klockan är 14.43. Abbe drack 330 milliliter. Slut på meddelandet." Men jag tror vi har fått med allt.

Det här projektet ger mig lite flashbacks från när Abbe var nyfödd. Minns med en klump i magen hur vi kämpade och slet med att få i honom tillräckligt med mat. Hur det kunde ta över en timme att få honom att svälja sina 130 ml Profylac som han behövde var tredje timme för att växa och orka. Det var en tuff strid där sond eller knapp på magen var fienden vi försökte mota bort. Idag är jag glad att vi orkade, för jag vet nu hur svårt det kan vara att komma ur behovet av knappen när man väl börjat med den. Under den här perioden antecknade vi varje milliliter Abbe drack och vägde blöjorna han kissade i, för att se hur mycket han kissat ut.

Att vi har hållit på och noterat in och utflöde de här senaste tre dagarna beror på att Abbe ska till sjukhuset i veckan och kolla sin njurfunktion. Han har ju bara en njure som ni vet, och då vill man ha koll på att den gör sitt jobb. Njurar och hjärta har mer med varandra än man skulle kunna tro, så kanske är det extra viktigt på en liten kille med hoplappat hjärta.