Nu kanske ni inte går runt och tänker på vårt husbygge hela dagarna, men om det nu var någon som såg bilderna på de lösa träväggarna som stod lite nonchalant lutade mot byggnadsställningarna i det förra inlägget så kanske ändå tanken har dykt upp; hur gick det med dem när Gorm och Helga var på besök? Till er säger jag: lugn i stormen!

De stod inte på det viset under stormarna. Verkligheten har nämligen kommit lite längre än vad jag har gjort här i bloggen. Faktum är att huset vid det här laget är ihopskruvat och tätt. Det är bara det att jag inte hunnit skruva ihop blogginlägg i samma tempo. Och jag kan berätta att hade väggarna stått sådär under stormarna så hade de inte stått kvar länge. Jag var nämligen ute på ön i Fredags när Helga drog in med full kraft och jag kan lova er att då var det så in i helvete blåsigt (för att prata klarspråk).

Men det kommer bilder. Massor av bilder. Jag har fotograferat och filmat varje gång jag har varit där och det har jag varit åtminstone ett par, tre gånger i veckan på senare tid. Så det börjar bli några gigabyte hårddiskutrymme med bara foton redan nu. Men jag vill ju så gärna ta med er på hela resan så därför kommer bilderna i takt med att jag hinner med att fixa till och publicera dem.

Nedan ser ni hur de lyfter de massiva träblocken på plats med hjälp av en kran (hade inte gått att göra i storm kan jag säga) och sedan skruvas de ihop med varandra med väldigt långa träskruv. Lite som att bygga korthus, men ett extremt stabilt sådant.



  PS. Om du vill läsa alla inlägg om "Drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>

Flera har frågat om vi verkligen vill bo där med "såna grannar". Jag förstår att det kan verka konstigt. Men det här huset ha varit vår dröm i många år nu. Redan när Abbe föddes och vi var osäkra på vad hans diagnos skulle betyda för hans möjligheter att t ex resa bestämde vi oss för att ge honom och hans bror ett härligt ställe att växa upp på somrarna. Det ska inte ogina människor få ta ifrån oss. På något sätt får vi bara försöka bortse från allt det här och bara njuta av att vi äntligen kan få vara i vårt fritidshus, som vi drömt om.

Jag tycker att det är väldigt ledsamt att det blivit såhär dumt, för vår ingång i detta har från allra första dagen varit att försöka hitta lösningar som alla kan känna sig nöjda med. Och även om det varit ganska kyligt redan från start så trodde jag faktiskt att vi skulle kunna hitta dit. Men faktum är att vi har känt oss väldigt ensamma i ambitionen att nå en bra kompromiss. Bröderna Bakom var med ett tag, där fanns en gemensam vilja och vi försökte tillsammans nå fram till något som funkade för båda. Det kändes bra. Men så ändrade de sig i sista stund.

Familjen Framför däremot har inte visat något som helst intresse av att ge och ta. De har haft sina bestämda krav hela tiden och egentligen aldrig varit öppna för några kompromisser. Istället har de bara bråkat, via brev till kommunen. Trist. Det enda de åstadkommit med det är att få en granne som inte tycker om dem. Ett hus blir det på vår tomt ändå. Och sannolikt ett mycket sämre alternativ för dem än om de varit lite samarbetsvilliga.

Trösten i hela den här historien är att det finns andra grannar på gatan som inte alls är avigt inställda, utan tvärtom tycker det är kul att det händer något.

Inför leveransen av massivträväggarna delade Abbemamman och jag ut en lapp i brevlådan till alla som bor innanför oss på vägen. Där fanns information om vilken dag och tid leveransen skulle ske och att vägen skulle komma att vara blockerad av en långtradare och en kranbil under ett antal timmar. Vi bad om ursäkt för olägenheterna och påpekade att de skulle parkera nedanför oss om de behövde sina bilar mellan dessa tider.

När vi skulle stoppa lappen i en av brevlådorna kom en kille gående och sa "jag kan ta den". Jag lämnade lappen i hans hand och vi gick vidare nedför gatan. Efter en stund ropade han efter oss: "Är det ni som ska bygga?" Jag stelnade till och tänkte att jag orkar inte en till, men svarade honom: "Ja, det är vi." Han tittade upp från lappen och ropade tillbaka: "Vad kul! Välkomna hit!" Värmen spred sig i mitt bröst. Vi är inte paria. Alla hatar oss inte.

Det gick ett par dagar efter att vi delat ut lappen så kom ett sms från ett nummer jag inte kände igen. "Tack för informationen angående [datumet då leveransen väntas]. Välkomna till [gatan där vi bygger]!! Hälsningar [XX]"

Sms:et kom från ytterligare en annan granne. Jag hade lämnat mitt mobilnummer på lappen om det var någon som hade några frågor. Behöver jag säga att en tår rullade ner för min kind?



Som vanligt kan du klicka på bilderna om du vill se dem större.
PS. Om du vill läsa alla inlägg om "Drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>

Sprängningen klar, alla rör nergrävda i marken och tomten plan och fin. Nu var det dags att börja bygga själva gjutformen för bottenplattan. Ett arbete som kräver en del noggranhet i ett hus med fem hörn varav bara ett enda är en rät vinkel. Dessutom kommer massiva väggar färdigsågade från fabrik så det går liksom inte att justera så mycket efteråt om grunden inte stämmer.

Plattan armerades med dubbla armeringsnät eftersom vi inte kommer att lägga något annat golv ovanpå betongen. Själva bottenplattan ska poleras så att betongen blir ett slätt och fint golv, och då är det bra om det inte är för mycket sprickor i den. Därför dubbel armering och bättre betong. Och golvvärme såklart, annars blir inte betonggolvet så skönt att gå på.

När det började närma sig dags för gjutning och leverans av betongen, var killarna från byggföretaget (jag återkommer till dem, de är värda en alldeles egen presentation) oroliga att det skulle bli svårt för betongbilen att komma in eftersom Familjen Framförs staket på tomtgränsen går nästan ända ut till vägen. Vägen är smal och på motsatta sidan finns en mur. Det blir ganska tight att svänga in med en stor lastbil på vår tomt.

Byggkillarna frågade Farmor Framför om de möjligen kunde få lov att montera ner en meter eller två av staketet så att betongbilen får bättre svängradie och sätta tillbaka det när leveransen var klar. Farmor Framför tyckte inte det var någon bra idé. Det tog bara ett par dagar. Sedan damp ett mejl från Herr Framför i USA ner i min inbox.

"Jag fick besked att du låtit montera ner vårt staket och dessutom låtit arbetsfordon köra upp på vår betongmur som vi har gjutit. Detta är ett beteende som jag inte vill se fler gånger. Jag kommer tillställa dig en faktura avseende kontroll av återställandet av staketet samt eventuell påverkan av betongmur utförd av fackman.

Jag vill även härmed meddela dig att du INTE får inkräkta på något sätt på vår fastighet, vilket bland annat inkluderar att montera ner staket, låta arbetsfordon beträda vår fastighet etc. Om det är något i detta som du inte förstår kontaktar du mig på telefon XXXXXXX beakta dock tidsskillnaden om 6 timmar.

Ja, nu har det gått sådär lång tid igen sedan jag skrev något. Och än en gång beror det på att jag inte hittar tiden. Ni vet "livspussel" is my middle name. Men låt oss se det positivt. En av orsakerna till att jag har svårt att hinna med är att jag åker fram och tillbaks till ön titt som tätt. Eller att jag måste leta dörrhandtag, eluttag och utebelysning på nätet, för att kunna svara på alla frågor jag får från våra byggare.

Vi har nämligen börjat bygga.

Det skulle möjligen kunna vara det dummaste vi gjort i hela vårt liv eftersom Familjen Framförs överklagan fortfarande ligger hos Mark- och Miljödomstolen och inte är avgjord än. Men eftersom vi är säkra på att våra ritningar följer detaljplanen och PBL så måste vi ändå våga köra vidare. Det skulle bli för dyrt att låta grannarna fördröja den här processen mer än de redan gjort.

Det blir ett mycket speciellt hus. Det är inte det hus vi tänkt bygga från början. Inte alls faktiskt. Formen på det här huset är lustigt nog ett resultat av vad Fru Framför och Bröderna Bakom tvingat fram. Det är lite utav ödets ironi på något vis, för jag tror faktiskt att detta huset är ett sämre alternativ för båda grannarna än några av de alternativ de sagt nej till på vägen. Men vi är nöjda. Väldigt nöjda till och med.

Okej, det blir ett mycket dyrare hus att bygga än om det haft räta vinklar istället (detta hus har EN rät vinkel). Men det kommer att ha karaktär! Och dessutom får vi nu en mycket finare utsikt än vi skulle fått om vi byggt som vi planerat. Jag är väldigt imponerad över vår arkitekt Ulf och hans kollegor på Nils Andréassons arkitektkonor som ritat huset. Att han lyckats få till det här coola huset med alla begränsningar han haft att utgå ifrån.

Så om du vill, så kommer snart bildinlägg med hur arbetet med huset går framåt. Ska bara försöka hinna med. Och du, håll tummarna för att vi slipper något dystert inlägg om Mark- och Miljödomstolen är du snäll.

 

Jag fick ett brev från Passalen. "Passalen är en ideell allmännyttig förening som verkar för allas rätt till ett meningsfullt och aktivt liv. Passalens fokusgrupp är barn och unga med funktionsvariation." Så står det på deras hemsida.

De driver ett projekt av syskon, för syskon som kallas för Siblings. Ett fint projekt tycker jag. Det går ut på att bygga upp nätverk där ungdomar som har syskon med olika former av nedsättningar kan finna en plats. Man ska kunna få råd och stöd av andra i samma situation.

Jag tycker det här är viktigt. Det vet ni sedan tidigare. Åtminstone ni som kanske minns att jag var med och skrev en berättelse i Christina Renlunds bok Litet syskon och manus till en liten film för projektet Syskonkompetens ihop med bland annat Ågrenska.

Att växa upp i skuggan av någon som tar stor del av föräldrarnas energi och oro, är kanske inte alltid så lätt. Man vill inte vara i vägen. Man vill bara att mamma och pappa ska må bra och inte vara ledsna. Det är inte ovanligt att mindre barn till och med tar på sig skulden för att syskonet fått sin funktionsnedsättning. Varför blev just jag frisk?

När man kommer upp i tonåren kanske det bara känns skönt att det finns någon annan att snacka med som förstår. Någon som haft en liknande situation i sin uppväxt. Därför hyllar jag Passalen och deras projekt Siblings.

Du hittar Siblings på Facebook, på Twitter och på Instagram.

Det gamla huset var borta och jag tog kontakt med vår byggare. Om vi skulle få massivträstommen på plats innan vintern gällde det att komma igång fort. Dessutom hade byggaren andra jobb som pockade på uppmärksamheten längre fram, så det kanske skulle dröja innan de hade möjlighet att ta sig an vårt hus om vi inte kunde börja snart. I värsta fall kanske vi skulle vara tvungna att börja om och leta reda på något annat byggföretag.

 PS. Om du vill läsa alla inlägg om "drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>

Semesterveckan efter hjärtbarnslägret i somras ägnade vi åt att riva det gamla rucklet som stod på tomten. Vi hade väntat in i det sista med att riva eftersom det alltid finns en möjlighet att renovera om inget annat skulle gå vägen. (Nåja, det skulle väl bli en fråga om att byta ut vägg för vägg helt och hållet med tanke på skicket den lilla stugan var i, men ändå.) Men nu kände vi oss säkra på att den här mardrömmen var över eftersom både kommunen och länsstyrelsen gett oss rätt. Att dessutom Fru Framför lovat sin gamla kommunkollega Hövdingen att inte överklaga vidare om de fick avslag på sin klagan till länsstyrelsen gör ju inte saken sämre.

Så vi rev. Det kändes otroligt skönt att göra något på vår tomt som har en riktning framåt. Att det äntligen händer något på riktigt efter alla dessa år av stampande ett steg framåt och två steg tillbaka, med trilskande grannar. Kanske var det till och med lite "anger management" att få ge sig på huset med slägga och kofot.

Under stora mängder masonit, både utvändigt och invändigt, fanns en stabilare stomme av rejäla plank. Vissa delar ordentligt fuktskadade, andra angripna av insekter. Det åkte till återvinningen tillsammans med plåttak och trött masonit. Men de plankor som klarat sig sparade vi. Jag tänker att det ska bli ett rejält bord och några bänkar att ha på uteplatsen för framtida grillkvällar och kräftskivor. Kanske med grannarna? Eller också inte.



 PS. Om du vill läsa alla inlägg om "drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>

Hövdingen lyckades som sagt inte övertyga Fru Framför att dra tillbaka sin överklagan. Jag hade i ärlighetens namn inte några stora förhoppningar på det heller. Eller rättare sagt, förhoppningar hade jag naturligtvis, men att han skulle komma någon vart med Fru Framför tog jag för ganska osannolikt. Jag vet inte vad det var som fick hövdingen att hoppas på att det skulle funka, men jag är glad att han ville göra ett försök. Nåväl. Överklagan kvarstår, men han fick i alla fall ett löfte från Fru Framför att inte ta det vidare till en högre instans om hon skulle få avslag från länsstyrelsen på sin klagan. Alltid något.

Eftersom bollen nu var i rullning med vår byggare ville vi inte förlora mer tid och helst inte mer pengar heller. Den här fem år långa processen har redan blivit en dyr affär. Alltså hamnade vi i ett ganska stressigt läge. Vi ville inte köra igång innan länsstyrelsen sagt sitt, men riskerade då att hamna i ett läge där byggfirman vi valt skulle få andra jobb och helt enkelt inte ha tid sig an vårt projekt när det väl är dags.

Jag gjorde vad jag kunde för att skynda på processen, men länsstyrelsen har många ärenden och begränsat med personal så det är liksom inte bara att be dem snabba på lite. Och dessutom hamnade vi mitt i semestertiderna. Precis det vi försökt undvika då vi skickade in vår ansökan före jul.

Efter ett antal samtal för att förklara vår akuta situation och ett antal mejl för att försöka underlätta länsstyrelsens arbete hamnade till slut vårt ärende överst i handläggarens hög. Och en fredag i slutet av augusti fick vi besked. Vi fick rätt. Familjen Framför fick avslag på sin överklagan.

Okej. Jag ligger lite efter med min bygglovsberättelse. Det har varit sjukt mycket på alla håll och kanter ett tag så jag har inte riktigt kunnat hålla tempot. Men för er som tycker att vår dröm om ett fritidshus är inte är en tillräckligt smakrik anrättning, tänkte jag att jag skulle krydda den lite till. Så ni förstår vilka kulinariska höjder vi snackar om här.

När vi nu äntligen fick bygglov gällde det också att hitta någon som kan bygga huset åt oss. Vi hade tittat på några olika och kontaktat en handfull. Märkligt nog svarar vissa inte ens på mejl. Det måste var ett tecken på att det går bra i den branschen. Men vi fick ändå tillräckligt med svar från några av de som verkade intressanta, så vi nöjde oss med det.

Det allra första huset vi sökte bygglov från för fem år sedan var ett slags stockvirkeshus men i modern tappning; istället för traditionella runda stockar bygger man med limträbalkar, men annars med samma knuttimmerteknik. Resultatet blir raka, släta väggar, men av massivt trä. Nu blev det ju inte det huset som ni vet, men intresset för att bygga med massiva träväggar var väckt hos oss.

Men eftersom den trekantiga byggnad som vi till slut jobbat fram tillsammans med vår arkitekt, efter våra grannars begränsningar inte passar så bra för tekniken med knuttimrat, så vi hade egentligen släppt massivträtanken. Det får bli på det vanliga sättet istället, med reglar, gips och tätskikt i plast som i de flesta hus. Ända tills arkitekten nämnde ett annat sätt att bygga i massivträ, så kallat CLT eller Cross Laminated Timber.

Enkelt förklarat kan man säga att man använder jättestora skivor av korslimmat trä, som att limma ihop tre stavlimmade bänkskivor på varandra – ett lager lodrätt, ett vågrätt och ett lodrätt igen – om ni förstår hur jag menar. De här skivorna går att få i olika tjocklekar från 6 till 25 cm beroende på vad man vill bygga och de är cirka 3 x 13 meter stora. Alltså kan man leverera hela väggar i massivt trä och så sågar man ut hål för dörrar och fönster med stora robotar redan i fabriken.

Vi blev intresserade och började leta runt efter företag som kunde göra detta. Och vet ni vad, det verkar överhuvudtaget inte finnas många byggare som har erfarenhet av att bygga med den här tekniken i Sverige, men en av dem fanns lustigt nog i kommunen! Efter några mejl, telefonsamtal, möten och offerter bestämde vi oss. Det känns helt rätt. Jag kan berätta mer om byggaren och varför vi är så lockade av att bygga i massivträ, men det får vi ta vid ett senare tillfälle.

En ungefärlig tidplan sattes upp och nu började äntligen hela den här drömmen kännas verklig. Åtminstone lite. Först skulle vi riva det gamla skruttiga huset på tomten, sedan spränga och schakta så att tomten blev plan och så gjuta plattan. Och eftersom väggarna och taket sågas ut i fabrik vilket gör att det är det ett antal veckors leveranstid på dem, så var planen att beställa dem så fort de där första tre veckorna gått. Ni vet de där tre veckorna som inte Inspektör Ingalunda kunde räkna till.

Om vi gjorde det skulle vi tajma leveranstiden på massivträet (CLT) med att plattan blev klar. Sedan bygger man själva stommen av huset med de stora CLT-blocken ungefär som när man bygger korthus. Fast stabilare får vi hoppas. Enligt den ursprungliga planen skulle det göras vecka 36 – det vill säga den här veckan. Men detta var innan vi fick reda på att Fru Framför hade överklagat vårt bygglov och länsstyrelsen fick bollen.

Apropå det. Hövdingen ringde. Han började samtalet med ett lite generat skratt och sa att vi har en del att jobba på när det gäller grannsämjan.
Han hade inte lyckats med det han hoppats på.


 PS. Om du vill läsa alla inlägg om "drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>.

"Ett sånt svart vill jag ha!" sa Abbe när han såg mitt hjärtebarnsarmband.

Nu är Abbe tio år. Han börjar bli mer medveten om det egna jaget. Kanske är det först nu han själv börjat fundera lite mer över sitt ärr på bröstet och vad det lagade hjärtat betyder för honom som person. Och frågar ni mig så tror jag att sommarens hjärtebarnsläger hjälpte honom in bit på traven i den frågan. Jag tror att han hittade några likar bland de andra hjärtebarnen och inte minst några hjältar bland de coola, bussiga, unga vuxna ledarna som också hade ärr på bröstet.

Nu vill han visa vem han är. Med stolthet bär han sitt nya fina armband.

........................................

Genom att köpa ett hjärtebarnsarmband stödjer du Hjärtebarnsfonden. Det kostar 100 kronor varav nittio går direkt till fonden. Genom att bära det på din arm hjälper du till att sprida kunskap om hjärtebarn och Hjärtebarnsfonden. Klicka in på armbandens Facebooksida om du vill beställa. Tack!

Jag väntar spänt på att hövdingen ska höra av sig. Men för att inte förlora för mycket tid drar jag samtidigt i lite andra trådar.

Det måste ju gå att ta reda på vem på Länsstyrelsen som har hand om vårt ärende, så jag ringer dem och frågar runt. Efter lite kopplande hit och dit mellan olika människor får jag så småningom reda på handläggarens namn och ärendets diarienummer. Men eftersom tiden nu gått och vi börjar närma oss juli så får jag också reda på att vår handläggare har semester. Jag knyter näven hårt i fickan och förbannar Inspektör Ingalundas segdragna hantering av vårt ärende. Nu hamnar vi mitt i igenbommade semester-Sverige lik förbannat. Trots att vi skickat vår ansökan före jul.

Andas in. Andas ut. Sådär ja. Jag ringer tillbaka en gång till och ber att få prata med någon kollega till vår handläggare. Det får jag och det är en trevlig människa som lyssnar när jag berättar om att vårt ärende kommit in försent och borde ha avvisats av Inspektör Ingalunda. Men så får jag lära mig något nytt. Det är väl i ärlighetens namn en av den här soppans positiva bieffekter, att man lär sig en herrans massa saker som man trodde att man aldrig behövde kunna. Nu kan jag dem.

Jag fick reda på att det spelar ingen roll om Inspektör Ingalunda räknat fel. Det skulle inte ens hjälpt om Ingalunda mot förmodan skulle hört av sig till Länsstyrelsen och sagt att det hade blivit fel och velat ta tillbaka överklagandet. När det inkommit till Länsstyrelsen så måste de handlägga ärendet, hur tokigt det än är. Så säger förvaltningslagen.

Suck. Då är vi där vi är. Ärendet ligger hos Länsstyrelsen och de har en handläggningstid på fyra till sex månader. Det enda som kan göra så att ärendet läggs ner är att Fru Framför själv drar tillbaka sin överklagan. Knappast troligt. Eller vågar man hoppas på att Hövdingen lyckas med det han tänkt sig?

Familjen Framförs överklagan var redan skickad vidare till Länsstyrelsen. Som jag ser det hade den kommit in för sent och skulle därmed avvisas, men så hade alltså inte skett. Dessutom innehöll överklagan bara saker som egentligen redan styrs genom detaljplanen och borde av den anledningen inte heller ha gått vidare utan avvisats, som jag förstått det från de lagtexter jag hittar på nätet. Dessvärre verkar inte Inspektör Ingalunda ha tagit någon notis om detta utan skickat ärendet till Länsstyrelsen ändå.

Under några dagar pratar jag med en mängd olika människor på kommunen. Jag söker såklart Ingalunda för att försöka reda ut detta, men som vanligt är det autoreply och no reply som gäller. Eftersom tiden går talar jag med en av Ingalundas kollegor som förstår min frustration och tycker att mina tankar kring tiden för överklagan verkar stämma. Jag slussas vidare och hamnar hos nämndesekreteraren som också tycker att det verkar ligga något i det jag säger och lovar att titta närmare på det.

Någon dag senare söker jag nämndesekreteraren men råkar ringa fel nummer. Jag hamnar hos en helt annan person i kommunen som jag inte vet vem det är. Han är ute på språng och kan inte koppla mig vidare, men lovar att lämna ett meddelande och be sekreteraren att ringa tillbaks till mig. Efteråt googlar jag personens namn för att se vem det var jag pratat med och inser att det var hövdingen själv – kommunens högsta chef. Där ser man.

Senare på kvällen ringer telefonen. Det är fredag och klockan närmar sig sju. Till min förvåning är det kommunchefen som ringer för att kolla om nämndesekreteraren hört av sig som han bett honom. Engagemanget överraskar mig men jag säger som det är, att det har han inte. Chefen säger att han gärna följer upp sånt här för han tycker att de måste bli bättre på att återkomma och svara på saker och ting i hans kommun. Jag tänker att han skulle bara veta.

Jag funderar ett par sekunder men bestämmer mig för att det är nu eller aldrig. Chefen verkar ju vara mån om att de gör sitt jobb på rätt sätt i hans kommun. Det är lika bra att passa på nu när jag ändå råkar ha honom på tråden. Jag chansar.

Kortfattat berättar jag att när vi ändå pratar skulle jag vilja ta upp ett ärende som jag tycker har missköts grovt. Han blir intresserad och ställer följdfrågor. Jag försöker dra en sammanfattning av allt det ni läst här på bloggen hittills. Hans engagemang och intresse ökar allt mer under samtalets gång och jag är så glad att jag tog mod till mig att ta upp frågan. Dessutom, eftersom chefen för byggenheten fått sparken så är det hövdingen själv som är tillförordnad chef även där just nu.

Efter en knapp halvtimme i telefon med kommunchefen har han fått en snabbversion av historien om Inspektör Ingalundas misshavanden. Han säger att han har en del att ta tag i men tycker att det viktigaste ändå är att vi får reda ut den här saken först och främst, så att vi får vårt bygglov. Och eftersom han tror mest på att man löser saker genom att tala med varandra ber han mig ge honom några dagar, så ska han försöka prata med Fru Framför och se vad han kan göra där. Det kanske kan låta märkligt att han vill kontakta den som överklagat vårt bygglov, men till saken hör att Fru Framför är politiker i kommunen och har själv suttit som förtroendevald i olika nämnder, så de känner varandra litegrann. Ja, ni hör ju.

Jag säger till kommunchefen att jag delar hans uppfattning om att det bästa är att ha en dialog med människor, men att jag prövat det under fem års tid med ett ganska dåligt resultat. Jag önskar honom lycka till och tackar så hemskt mycket för att han vill ge det en chans. Han verkar vara en hyvens prick.

Bröderna Bakom satt still i båten. De höll den äldre broderns löfte och överklagade inte. Om det var som han sa, att de aldrig tänkt göra det, eller om den äldre brorsan pratat med den yngre och fått honom på bättre tankar vet jag inte. Men någon klagan från deras håll blev det inte i alla fall.

Eftersom det verkade som – av den äldre broderns "förlåtmejl" att döma – att Bröderna Bakom fått brev om vårt bygglov samtidigt som vi själva fick det, så hade jag nu koll på ATT de blivit delgivna, och sannolikt NÄR de blivit delginvna och kunde börja räkna veckor. När tre veckor gått kontaktade jag Inspektör Ingalunda för att höra om det kommit in något eller om allt var klart. Det var en tisdag i juni. Ingalunda säger att tiden inte riktigt gått ut än. Jag undrar varför eftersom det gått tre veckor från delgivningen om jag räknat rätt. Ingalunda ber mig återkomma nästa vecka.

På måndagen veckan efter får jag ett mejl från Inspektör Ingalunda med besked om att Fru Framför har skickat in en överklagan. Luften går ur mig totalt. Nu var det ju så nära och ett tag trodde jag nästan vi klarat oss, eftersom tiden för överklagan borde ha gått ut. Jag suckar och känner all kraft rinna ur mig. Jag orkar inte mer snart. Efter några djupa andetag samlar jag mig och ringer och ber Inspektör Ingalunda skicka Fru Framförs överklagan så att jag kan läsa vad hon åberopar.

Det visar sig att Fru Framför skickat sin överklagan via mejl eftersom de numera bor i USA. Ja, du läste rätt! De bor inte ens i huset, utan på andra sidan Atlanten, men överklagar ändå. Man får väl anta att de inte har planer på att stanna over there för alltid, annars kan man ju börja undra.

Hur som helst, Ingalunda vidarebefordrar överklagan och mejlkorrespondensen med Fru Framför till mig, som jag bett om. Det är intressant och en aning chockerande läsning måste jag säga. Inte själva överklagan i sig. Den känns i ärlighetens namn mest förvirrad. De överklagar att huset är för högt, vilket det inte är. De överklagar att huset är två våningar, vilket det inte heller är. De har synpunkter på husets utformning, men eftersom det inte finns något i planen som styr utseendet så är även det en tom överklagan. Resten av mejlet innehåller mest snack om hur vi ska ta hand om vårt dagvatten samt att deras hus ligger så lågt och att de inte vill att vårt ska bli högre.

Men det är när jag tittar på korrespondensen mellan Inspektör Ingalunda och Fru Framför som jag blir riktigt trött. Det första jag upptäcker är att Fru Framför hade frågor till Inspektör Ingalunda flera veckor tidigare, redan då den yngre Brodern Bakom skrev sina frågor. Varför berättade inte Inspektör Ingalunda det när jag fick Brodern Bakoms frågor? Hade jag kunnat svara på något kanske? Har svårt att tro att Framförfamiljen skulle varit nöjda med mina svar, men ändå. Varför undanhöll Ingalunda Fru Framförs frågor?

För det andra så ser jag i mejlet att den yngre av Bröderna Bakom mejlat till Fru Framför och eldat på för att de bara hade tre (eller fyra) veckor på sig att överklaga. Så mycket för det brödraskapet.

För det tredje framgår det av mejlen att Inspektör Ingalunda mejlar Fru Framför dagen innan det gått fyra veckor och frågar om hon inte ska komma in med någon överklagan eftersom tiden går ut i morgon. Jag tappar hakan. Är det möjligt!? Sedan när blev det en kommuntjänstemans uppgift att påminna folk om att överklaga i tid? Dessutom ett ärende som inte har några avvikelser från detaljplanen och därför till och med hade kunnat beviljas direkt av nämnda tjänsteman utan att ens behöva gå upp i nämnden. Det stinker tjänstefel lång väg.

Sedan var det ju det här med tre eller fyra veckor. Inspektör Ingalunda utgår från fyra veckor efter Post och Inrikes tidningar då mejlet till Fru Framför går iväg med påminnelsen om att överklaga. I så fall kom överklagan in i tid. Kl 18.01 på sista dagen.

Men räknar man att grannarna blivit delgivna, vilket jag menar att de har, så är det tre veckor som gäller. I ett mejl till Inspektör Ingalunda skriver Fru Framför vilken dag hon fick besked om vårt bygglov. Utgår man från det så var Fru Framför tre dagar sen med sin överklagan. Jag får medhåll från både nämndesekreterare på kommunen och andra byglovsinspektörer. Då ska överklagan avvisas och inte skickas vidare till nästa instans. Vi tar tag i frågan för att reda ut den, men hinner inte.

För första gången sedan vi fick kontakt har Inspektör Ingalunda gjort någonting snabbt. Fru Framförs överklagan är redan skickad vidare till Länsstyrelsen.


 PS. Om du vill läsa alla inlägg om "drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>.

Nu hade vi vårt bygglov. Äntligen. Efter en fem år lång, ekonomiskt och inte minst psykiskt ansträngande process satt jag äntligen med ett brev i händerna där det stod att kommunen och nämnden godkänt våra ritningar och gett oss lov att bygga vårt hus. Efter alla turer. Efter fyra sökta lov och gud vet hur många ändrade ritningar däremellan, hade vi ett för första gången. Ett bygglov!

Men någon champagne vågade vi inte öppna än, vi skålade lite avvaktande i något enklare bubbel och tittade på varandra med osäker blick. Det kan väl inte vara över än? Vara klart? Kan det det? Grannarna kan ju faktiskt överklaga kommunens beslut till en högre instans – länsstyrelsen i det här fallet. Och med den erfarenhet vi fått under de här fem åren så vore det sannolikt bättre att satsa hela sitt sparkapital på en lottorad än att spela på att Familjen Framför eller Bröderna Bakom skulle missa chansen att sätta en käpp till i fritidshushjulet.

Så hur lång tid skulle vi behöva gå som på nålar den här gången? Det borde inte vara så svårt att ta reda på. Trodde jag. Det visar sig att man har tre veckor på sig att överklaga. Eller fyra. Det beror på.

Överklagandet ska ha kommit in till kommunen senast inom tre veckor från den dag man tagit del av beslutet. Alltså om man blivit delgiven, dvs fått ett brev om beslutet. Om man inte blivit delgiven kan man överklaga ändå, men då gäller fyra veckor från den dag då beslutet offentliggjorts i Post och Inrikes Tidningar (som numera är en sida på internet). Okej. Bara att vänta alltså. Frågan är om grannarna fått brev eller inte?

Men nu får ni hänga med i svängarna, för om ni tyckte denna soppan var kryddig innan så är det inget emot vad den ska bli.

Ett par dagar efter att vi fått vårt brev med besked om bygglov kom ett mejl från den äldre av Bröderna Bakom, alltså han jag hade kontakt med i början, innan hans yngre brorsa tog över. Han hade sett att vi fått vårt bygglov beviljat och ville "beklaga att det varit en krånglig procedur". Han undrade om han kunde ringa mig och prata lite om det. Jag svarade att det kunde han såklart göra.

Ytterligare ett par dagar senare ringde han och vi pratades vid en bra stund. Han lät ångerfull och berättade att han mått dåligt av hela den här processen. Jo tack, tänkte jag, då är vi två! Men hur som helst tyckte jag att det var ett bra samtal och jag sa till honom att det var stort att ringa och berätta hur han kände och att jag inte har något intresse av att gå omkring och vara långsint. Visst, han fiskade lite för att se om vi möjligen tyckte att det nya huset var en sämre lösning lösning än det förra (lägre) och undrade om vi kanske var intresserade av att gå tillbaka till den lösningen. Men jag valde ändå att se hans uppsåt med samtalet som ärligt. Jag förklarade att det inte var aktuellt för vi kände oss nöjda med det hus vi nu fått bygglov för och att det dessutom inte bara hängde på dem utan också att Fru Framför godkände. Han sa att vi inte skulle tvivla på att höra av oss om vi undrade över något. Bra så.

Jag kände mig lättad och tänkte att då kommer i alla fall inte Bröderna Bakom att överklaga. Bara att avvakta vad Familjen Framför hittar på.

Efter ett par veckor har jag ännu inte hört något från kommunen om några överklaganden. Jag mejlar Inspektör Ingalunda och frågar om något inkommit. Jag får reda på att det kommit in frågor från yngre Brodern Bakom. Det är det enda. Ingalunda nämner ingenting om någon korrespondens med Fru Framför. Jag ber Inspektör Ingalunda skicka den yngre Brodern Bakoms frågor så att jag kan läsa.

Det är fem ganska aggressiva frågor om hur kommunen resonerat när de beviljat vårt bygglov och för mig låter det solklart att de planerar att överklaga. Speciellt den femte frågan: "Hur gör man för att överklaga, till vem o hur formulerar man detta korrekt?" Jag vet inte hur ni känner, men jag tycker det lutar ganska mycket åt ett håll.

Jag blir sjukt besviken och ledsen. Jag tyckte att mitt samtal med den äldre Brodern Bakom hade känts genuint och bra, men det här pekar ju i en helt annan riktning. Jag hör av mig till honom och berättar vad jag känner. Han svarar att de inte har några planer på att överklaga. Då mejlar jag hans brors frågor för att visa vad som fått mig att tro att de planerar en överklagan. Han svarar att nu när han läst sin brors frågor förstår han min reaktion och mina farhågor, men vidhåller att han tror på sin bror när han säger att han inte planerar att överklaga. Han säger att den aggressiva tonen beror på att de försökt få information från Inspektör Ingalunda men inte fått någon respons. Man kan väl säga att allt annat hade överraskat mig. No reply och autoreply.

Jag vet inte vad jag ska tro. Antingen vet inte den äldre Brodern Bakom vad den yngre gör, eller så är det en raffinerad variant av good cop – bad cop de håller på med. Det återstår att se.


PS. Om du vill läsa alla inlägg om "drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>.

Det blev en liten utflykt igår. Det är ju ändå semester. Den gick, så att säga, i någon form av miljötema. Vi åkte till Nordens Ark och tittade på djur, många av dem mer eller mindre hotade. I bilen på väg upp passade vi på att lyssna på ett tidigare program av sommar i P1 som vi missat. Det var Johan Rockström – professor i miljövetenskap, och Sveriges miljömäktigaste person två år i rad – som pratade om hur vi håller på att förstöra jordklotet. Väldigt skrämmande, men intressant lyssning. Så efter en och en halv timmas föreläsning om hur illa det ligger till med vår värld (men också vad vi kan göra tillsammans för att förändra), gick vi alltså in i parken och tittade på hotade djurarter. Hepp.

Jag måste säga att parken var en positiv överraskning. Kanske var mina förväntningar lite lågt ställda, för jag hade hört från flera håll att djuren är så svåra att se. Om det beror på att de är skygga eller att de har rejält tilltagna hägn vet jag inte, men det senare är ju i så fall bara positivt. Hur som helst så håller jag inte alls med. Jag tycker att vi såg alla djur väldigt bra, kanske med undantag för lodjuren och någon vildkatt som låg och tryckte väl skyddade någonstans. Så jag är jättenöjd. Och framför allt, killarna var väldigt nöjda.

Några fastnade i min kamera. Och som vanligt blir bilderna finare om ni klickar på dem.

Mindre panda [Ailurus fulgens]. Supersöta små klättrare.

Varg [Canis Lupus]. Här hör vargen en fyrhjuling på avstånd. Kan det vara käk på gång?

Härfågel [Upupa epops]

Fjälluggla [Bubo scanidacus] Som Harry Potters Hedvig (som måste vara en hane btw).
Amurleopard [Panthera pardus orientalis] En pampig rackare. Vi fick ögonkontakt ett kort ögonblick.

Amurtiger [Panthera tigris altaica] Tigern fick ungar i slutet av april. De låg och sov hos sin mamma i en stenkoja, men plötsligt satte sig en upp och tittade rakt på mig i ett par sekunder innan den la sig gott till rätta igen.

Manvarg [Chrysocyon brachyurus] Ser mer ut som en långbent räv än en varg om du frågar mig.

Lappuggla [Strix nebulosa]. En pampig pjäs med coolt latinnamn.

Utter [Lutra lutra].

Abbefamiljen [Abbus mater, Abbus abbus och Abbus frater]
Sisel [Spermophilus citellus]. Roliga små gynnare att titta på. Påminner lite om Piff och Puff.

När Abbe var hos sin hjärtdoktor senast hade han bara en enda fråga.

Abbe: Är det okej för mitt hjärta att jag åker Helix?
Doktorn: Ja det är okej. Med det hjärtfelet som du har.
Abbe: !!

Viktiga saker.


(mobilbilder, ursäkta kvalitén)

Det kändes bra att vi fått in vår ansökan till samhällsbyggnadskontoret före jul. Nu visste vi att vi skulle ha vårt bygglov klart innan sommaren. Den här gången finns inga avvikelser från detaljplanen och grannarna behöver därför inte höras överhuvudtaget. Lika bra det eftersom det verkat svårt att hitta någon kompromiss som funkar för alla. Dessutom säger plan- och bygglagen som antogs 2010 att "bygglovsärenden ska handläggas skyndsamt och beslut ska meddelas inom tio veckor från det att den fullständiga ansökningen inkommit till byggnadsnämnden". Då borde vi få besked i början av mars. Bra.

Men nej, just det. Jag har ju glömt presentera vår handläggare slash byggnadsinspektör. Vad ska vi kalla vederbörande tro? Ska vi säga Inspektör Ingalunda? Det gör vi. Andra alliterationer som hade kunnat funka är Inspektör Indolent, Icke, Inte, Inaktiv, Inkompetent med flera, men man vill ju inte vara taskig. Inspektör Ingalunda blir bra.

Om jag skulle berätta alla detaljer om hur många gånger jag försökt ligga på genom åren för att förhöra mig om ifall vår ansökan är komplett, om det är något de undrar eller om något kanske saknas, så skulle det bli ett väldigt långtråkigt och tjatigt inlägg. Man kan sammanfatta det med att jag för det mesta antingen inte fått något svar alls på mina mejl eller också ett autoreply som berättar att Inspektör Ingalunda är ledig, sjuk eller vabbar.

Någon gång emellanåt svarar Inspektör Ingalunda antingen per mejl eller telefon, men allt som oftast får jag liksom ändå inte svar på mina frågor. Okej. Jag är hård nu, men det här är det bestående intrycket av vår – vid det här laget – mångåriga relation. Naturligtvis finns det undantag som bekräftar regeln, men regeln är ändå "autoreply or no reply".

Tiden går och plötsligt har mars redan passerat. Efter mycket trålande på kommunens hemsida dyker äntligen vårt ärende upp i en kallelse till byggnadsnämnden (jag har vid det här laget lärt mig att det är enklare att få reda på det den vägen än att försöka få tag på Inspektör Ingalunda). Veckorna efter mötet mejlar jag och försöker ta reda på hur det gått, men, ja ni vet. Inspektör Ingalunda var sjuk och var därför inte med i mötet och drog vårt ärende men nämner något om en återremiss. Vad då, undrar jag? Vet inget mer eftersom jag var sjuk, svarar Ingalunda.

Nu börjar jag ledsna på hela skiten och tar istället direkt kontakt med byggnadsnämndens ordförande. Jag får då reda på att nämnden skickat tillbaka ärendet till samhällsbyggnadsenheten för att begära in ett utlåtande från en extern konsult angående den arkitektoniska kvalitén på vårt hus. Man undrar ju? Har detta någonsin gjorts tidigare? Det finns ingenting i den aktuella detaljplanen som säger något om utseende på byggnaderna.

Jag försöker få fler svar. Får autosvar eller inget svar.

Så småningom dimper ett mejl ner från chefen (som sedermera får sparken btw) på samhällsbyggnadskontoret med ett utlåtande från en extern konsult. Utlåtandet är positivt. De skriver att projektet ”utnyttjar de förutsättningarna som finns för byggrätten på ett bra sätt”. ”Även materialval och den föreslagna utformningen av fasader och tak passar in i husets miljö och har en tidsenlig karaktär." Bra så.

Den 12 maj får vi brev från kommunen att vårt bygglov beviljats. 20 veckor efter att vi lämnat in vår ansökan. Alltså dubbelt så lång tid som kommunens tidsfrist enligt lagen. Det är inte vettigt.

Men hey. Bygglov!

I bilen på väg hem från hjärtebarslägret:

Abbe: Pappa, när storebror föddes, hade han också massa slangar och sånt då?
Jag: Näe det hade han inte, älskling. Han behövde inte det för han mådde ju bra. Han föddes precis som …
Abbe: Som en vanlig människa?
Storebror: Men lilla Abbe. Du ÄR ju en vanlig människa. *klappar sin lillebror på kinden*
Abbe: Ja, men jag har ju ett hjärtfel.
Storebor: Ja, det så klart. Men det gör ju ingenting.

Kärlek.

Jag är trött nu. Det har varit en fantastisk vecka på alla sätt och vis. Rolig, lärorik och omtumlande. Vi avslutade veckan med att lyssna på Carmen Ryberg och Lotta Leffler prata på förmiddagen om sin forskning kring kognitiv utveckling, uppmärksamhet och minne hos barn med medfödda hjärtfel. De pratade också en stund om syskon och frågor kring det.

Eftermiddagen ägnades åt utvärdering och samtal om hur veckan varit. Och sedan blev vi inbjudna till klubben för att titta på bildspel och en jättefin film om hur barnens vecka varit. Självklart med popcorn och läsk. (filmen hamnar så småningom på Hjärtebarnsförbundets YouTube-kanal, så då dyker den upp här). Jag tycker det verkar som att barnen har haft en grym vecka.

Jag avslutar rapporteringen med att citera Abbemammans rader från Facebook:
"Ett hotell i skogen, en sjö, ett hopptorn, en pool, åtta hjärtebarn, åtta historier, ett gäng föräldrar och syskon. Lägg till detta en rad viktiga föreläsare och ett team med ungdomar och lägerledare med och utan egna hjärtfel. Imorgon åker vi hem. Mullsjö och alla som var där får en egen liten specialplats i mitt hjärta."

Poolen. Jag kan inte ens räkna hur många timmar som barnen tillbringat där.

Tack till fantastiska värdparet Mats och Louise!

Och till grymmaste ledarna/GUCH-ungdomarna Jonathan, Emma, Axel …

…och Veronica! Ni är bäst.


Och till Marianne! Och tack till Sven, som av någon märklig anledning inte verkar ha hamnat framför min kamera på hela veckan.

Det låter kanske inte så spännande på papperet. Men att lyssna på arbetsterapeut Helene Svahn på förmiddagen idag var både omtumlande, frustrerande, förlösande och väldigt intressant.

Helene pratade om vanliga problem hjärtebarn kan ha och vilken hjälp som finns att få inom områden som sömn, mat, motorik, fritid, förskola och skola. Det blev en riktig ögonöppnare för de flesta av oss.

Plötsligt inser jag att alla gånger jag bett Abbe sitta ordentligt vid matbordet, när han antingen hängt på ena armbågen eller suttit på knä på stolen, så har det handlat om att han behöver spara på sin energi. Det krävs mycket ansträngning att bara sitta rakt upp och ner. Det dåliga samvetet ger mig en käftsmäll så det sjunger i öronen. Från och med nu ska han få sitta som han vill.

Helene är entusiastisk och kunnig. Tipsen på åtgärder och hjälp som finns att få haglar över oss. Appar, hjälpmedel, checklistor och allt mellan himmel och jord för att undanröja och underlätta exekutiva svårigheter och få balans i vardagen.

Och än en gång slås jag av hur otroligt olika det här fungerar beroende på var man bor i landet. Trots att det inte ska skilja sig något enligt lagen. Det gör mig ledsen och förbannad att det är så. Att all denna hjälp finns för de som bor i rätt landsända, medan andra aldrig ens får höra talas om det.

Jag lämnar förmiddagens föreläsning med en klump i magen av frustration över orättvisan och dåligt fungerande system, men laddad för framtiden med en lista av saker som vi ska ta tag i för att göra Abbes vardag bättre.

På eftermiddagen hade vi ingen föreläsning utan tog med oss barnen och åkte till godisfabriken Ryfors Konfektyr och köpte godis i mängder. Det var ett lyckligt gäng ungar som kom ut därifrån. De hade haft lite snack om hjärtfel på förmiddagen, barnen och ledarna i klubben. Det förstod jag av Abbes alla frågor resten av dagen. För honom är den här veckan guld värd, det är jag säker på. Han träffar andra barn med lagade hjärtan och ärr på bröstet och inte minst hans nya förebilder i ungdomarna. Kan de, så kan ju han!

Kvällen avslutas med att jag ligger i sängen med papper och penna och försöker rita och förklara Abbes hjärtfel för honom. Det är inte helt enkelt, men jag är så glad att få chansen.

Idag har vi fokuserat på första hjälpen. Vi hade två föreläsare från Röda Korset här som har berättat och kört workshops med oss föräldrar. Otroligt nyttigt på alla sätt och vis.

Förmiddagen handlade om psykologisk första hjälpen. Björn Strand – som bland annat var med i Thailand 2004 och gav psykologisk första hjälpen till dem som drabbades av Tsunamin – lärde oss att  känna igen och hantera de psykologiska reaktioner som man kan mötas av när någon råkar ut för en svår händelse. Det var väldigt intressant. Och det känns som att även om vi bara snuddade vid ämnet under några timmar tror jag att vi åtminstone är lite bättre rustade och har lite bättre beredskap och handlingskraft i mötet med människor i kris nu, än vi var innan.

Efter lunch var det Agneta Bodin Strands tur att ta tag i våra kunskaper i Första hjälpen/HLR och då i synnerhet med inriktning på barn. De flesta av oss hade kommit i kontakt med HLR någon gång tidigare, men som jag ser det kan man nog inte gå en sån kurs för många gånger. Ju mer man övar desto mer redo är man den dagen något händer. Om jag fick önska så skulle alla människor ha gått utbildning i hjärt- och lungräddning. Det vore skönt att veta att om jag själv ramlar ihop någonstans så finns det folk runt om kring som vet hur de ska syresätta blodet och pumpa runt det i min kropp tills räddningstjänsten kommer och kan ta över.

Det är ganska tunga ämnen för oss allihop som vi håller på med på dagarna. Den psykologiska biten på förmiddagen idag rev av en del gamla känsloplåster och åtminstone jag satt många stunder med både tårar i ögonen och klumpar i halsen. Men blandat med det så blir det väldigt många skratt. Jag ser det som ett tecken på att vi alla förstår varandra och hittar många beröringspunkter som gör att det känns lätt att umgås.

Det var planerat för grillmiddag idag, och det såg i ärlighetens namn ganska dystert ut ett tag när regnet vräkte ner. Men skam den som ger sig, vi lyckades klämma in det mellan två skurar.



Killarna spelar Minecraft med Abbes nya idol Veronica.


Alice och Emma.



Liten pianokonsert.

Vi började dag två på hjärtebarnslägret med en utflykt. En mil ifrån hotellet låg Kyrkekvarn där man kunde rida islandshästar eller paddla kanot. Eftersom vår lilla familj är så fint ordnad så att ett barn rider och ett är väldigt allergisk mot hästar blev uppdelningen enkel. Och eftersom mamman också rider kändes det mest naturligt att hon hängde med Abbe till hästarna och jag stack ut i en kanadensare med storebror. Vi paddlade någon dryg timme i ån Tidan tillsammans med de andra som valt det istället för ridningen. En riktigt fin tur som bjöd på både ankungar, näckrosor och en snok som simmade förbi oss.

Efter lunch lyssnade vi på Peter Nordqvist som är generalsekreterare i Hjärtebarnsföbundet. Han började med att presentera sig själv lite snabbt och sa nästan i en bisats – lite skämtsamt – att han blivit hedersdoktor vid Göteborgs Universitet men inte riktigt förstod varför. Jag har inga som helst problem att förstå varför. Det finns nog ingen annan i det här landet (eller så värst många andra länder heller för den delen) som spridit kunskap om medfödda hjärtfel på olika arenor och skapat nätverk för berörda professioner inom sjukvård och omsorg, som Peter. Och jag har precis nyligen fått möjligheten att lära känna honom lite närmare genom mitt arbete i förbundets styrelse. Jag ser fram emot att utveckla den vänskapen.

Peter pratade – förutom om lite historia kring förbundet – i första hand om kontakten med skolan. Vad kan man förvänta sig? Vad kan man kräva? Hur skapar man en bra dialog och en förståelse för vilka behov av stöd, vila och hjälp våra hjärtebarn har? När det blir fel, hur gör man då? Och så vidare. Det blev en intressant och nyttig eftermiddag som jag tror väckte en del tankar inför framtiden hos de flesta.

Medan vi föräldrar lyssnar på föreläsare eller har workshops är barnen på "klubben". Där finns ett team av pedagoger och ledare som tar hand om dem och det finaste i kråksången är att de flesta av dem själva är unga vuxna med medfödda hjärtfel. Tjejer och killar som barnen ser upp till. Coola ungdomar med intressen som inte ligger så jättelångt ifrån barnens egna. De snackar Minecraft, YouTube, Harry Potter och skidåkning tillsammans, bara för att ta några exempel.

Idag vid middagen överhörde jag Abbe när han satt bredvid tre av ungdomarna och pratade om senaste uppdateringen av Minecraft. Så småningom gled samtalet över på deras ärr på bröstet. Abbe visade sitt och de tre ledarna visade sina. Abbe frågade hur många operationer de gjort och han berättade om sina. Plötsligt fanns han i ett sammanhang, en gemenskap, som bara han och de här ungdomarna kan dela. Och då snackar vi en tioåring och tre polare mellan 16 och 22 år.

Jag blev varm inombords när jag hörde dem.

Efter middagen fick vi föräldrar lyssna på de unga GUCHarna (Grown-Up with Congenital Heart disease) när de berättade sina upplevelser av att växa upp med medfött hjärtfel. Vi fick chansen att ställa frågor och på så vis få en liten föraning om vad som kanske kan vänta våra små hjärtebarn när de växer upp. De var fantastiska! Nu är det många dagar kvar av den här veckan, men jag skulle inte bli förvånad om detta blir den mest värdefulla stunden under hela vistelsen.

Det här gänget är inte bara Abbes idoler nu. De är mitt hopp om en ljus framtid.

Idag har vi lyssnat. Och talat. Medan barnen varit med fritidsledarna på klubben och härjat har alla föräldrar fått berätta sin historia. Om hur man fick beskedet om att barnet har hjärtfel, om hur operationer, undersökningar och kontakten med sjukvården varit, om hur det fungerat i familjen, om oro, om framtid och om allt mellan himmel och jord som man ville dela med varandra.