En mus i simskolan.

21:49

Häromnatten vaknade Abbe och var väldigt ledsen. Jag la mig hos honom och han grät och grät.

– Vad är det lille vän, frågade jag oroligt.
– Uh-hu-hu-huuu...en yyhhs, sa Abbe och gjorde tecknet för mus.
– En mus?!
– Yaaa...uh-hu-huuu.
– Var då? Var var det en mus någonstans, gubben?
– Imma-oulan...uhuu...hu...
– I simskolan? Var det en mus i simskolan? Drömde du det?
– Yaaa...uhuuu....yyhhs...imma-oulan....uh-hu-uhuu...

Sådär höll det på. Abbe lugnade sig lite emellanåt, kurade ihop sig tätt intill mig och låg och stirrade ut i luften. Då och då kom det över honom igen. Han grät tecknade mus och berättade igen. Jag undrar så hur den där drömmen var. Blev han rädd för musen? Eller var det kanske synd om den?

Dagen efter fick Abbe berätta igen, för mig och för mamman. Han berättade och berättade. Om och om igen. Efter ett tag var det som att han kom på hur kul det var att han faktiskt kunde förmedla den här historien till oss. Med hjälp av ord och med tecken.

Han målade ut mer och mer. Tecknade och berättade först att musen var svart, ändrade sig och sa att den var röd.
– Ammi a-aa yyhhs, sa han till mig och visade tecknet för klappa och för mus.
– Klappade du musen, Abbe?! Det var uppenbart att det var vad han menade, men det här var ny information för mig.
Abbe tittade på mig en stund, ungefär som att han övervägde sitt svar.
– Näh, sa han kort, med ett klockrent "jag-skojade-bara"-tonfall.

Gapskratt!

Abbe hade därmed inte bara insett att han kan förmedla en historia, utan dessutom upptäckt humorn. Det kommer att gå bra för den pojken.

Storyn om musen i simskolan berättades igen. Och igen. För mig, för mamman, för storebror och för mormor och "morfar". Abbe skojar och säger att han klappade den.

Igår tröttnade storebror och sa, med illa dold avundsjuka:
– Värst vilken succé den där musdrömmen blev.

Andra bloggar om: , , , , , ,

8 kommentarer

  1. Haha, att en liten mus kan bringa så mycket glädje! Det är så man ska fixa mardrömmarna alltså?

    SvaraRadera
  2. Hej Abbes pappa.
    Så länge jag läst här. SÅ länge jag tänkt lämna en kommentar.

    Jag har suttit och läst din blogg, timme efter timme. Allt annat; make, disk, studier, allt, har lagts åt sidan. Jag har varit tvungen att fortsätta läsa. Har gråtit, verkligen gråtit, skrattat, blivit hjärtevarm, blivit arg för livets orättvisa. Flinat för all humor mellan raderna.

    Idag kändes det som rätt dag att kommentera. När du skriver hur Abbe FÖRSTÅR att han kan kommunicera, och gör det med hjälp av tecken, blir jag rörd, varm, lycklig och liksom du, hoppfull.

    Jag läser till lärare, inriktning förskolan/förskoleklass. Jag har alltid intresserat mig för och haft de barn som "är i behov av särskilt stöd" extra nära hjärtat. Jag skrev mitt examensarbete om TAKK. Var på väg att tipsa om det precis innan du berättade att ni skulle iväg på kurs.

    Vet inte vad jag vill säga med allt det här. Jag är bara glad att ni hittat TAKK. Att Abbe har hittat och förstår sin kommunikativa förmåga (ja, jag är Universitethjärntvättad! ;))

    En liten människa som helt plötsligt kan förmedla en historia. Förmedla sig. Häftigt.

    Oj det blev långt. Och jag har bara sagt hälften av allt jag känner. Tack för din ärlighet och humor i livets bergochdalbana.

    /Mia

    SvaraRadera
  3. Med humor kommer man hur långt som helst! Underbart!/Anna

    SvaraRadera
  4. Suveränt! Vad fantastiskt det måste vara att få vara med när ens barn så tydligt kommunicerar!!

    SvaraRadera
  5. Kjære "Heja Abbe". Vil bare takke for en fantastisk blogg. Jeg nyter virkelig å lese dette - selv når jeg gråter. Takk for det gode språket, åpenheten, klokskapen, innsikten, humoren. Og takk så hjertelig mye for Abbe! Stor klem fra Marit i Norge - journalist og "hjertebarn"

    SvaraRadera
  6. Jag älskar, verkligen älskar din blogg. Många bloggar kommer och går. Men denna, såsom ett liv i exil, mannen som tipsade om din blogg, består. När jag började läsa din blogg hade du redan skrivit ganska länge. Jag läste igenom allt och grät. Du skriver gripande.

    Blev lite konstigt skrivet nu, vet inte hur jag ska förmedla det, det är ju trots allt du som skriver och jag som läser.

    Heja abbe!

    SvaraRadera
  7. Hela Abbes familj,
    jag blir varm och känner ett leende smyga sig fram i mitt ansikte när jag "hör" Abbes skoja med Er samtidigt som Abbe lär sig att att leva ned sin rädsla från drömmen om musen i simskolan samt att Abbe och ni upptäcker nya möjligheter.

    Lycka till i Trysil.

    SvaraRadera
  8. Va fint du skriver! Ska lägga till den här bloggen till "mina favoriter". Vill gärna läsa mer om Abbe.
    Hälsningar Helena.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.