Njae, Abbe är inte på tv alltså, men idag sommarbloggar jag på TV4.se. Titta in där och läs dagens inlägg om ni har lust. Sedan kan man klicka på liten tumme upp eller tumme ner om man vill gilla eller ogilla inlägget.

Och så återkommer jag snart och berättar om hur vi hade det i Spanien.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om vår nuvarande väckarklocka. Det skulle handla om hur vi varje morgon klockan halv sju chockvaknar av att en grävskopa släpper flera ton tunga stenar rakt ner i ett tomt dumperflak av stål. Tio meter från sovrumsfönstret. Vårt område ska få kommunalt vatten och avlopp och de har sprängt och grävt i månader nu. Jag hade tagit lite fina bilder av anläggningsmaskinerna som också skulle ha varit med.

Jag skulle ha gjort det där inlägget igår kväll, efter att vi packat klart inför vår resa och efter ett svalkande dopp i sjön. Så blev det inte. Varken packning eller inlägg.

Istället försökte vi förgäves rädda ett hus på gatan som plötsligt stod i lågor. Små hemmabrandsläckare förslog ingenting. Inte heller de trädgårdslangar som jag och andra grannar drog dit från husen runtomkring. Vi försökte istället hålla granar runt omkring blöta, och den delen av huset som ännu inte var övertänd likaså, för att förhindra att det spred sig i väntan på brandkåren. Det var otäckt att se eldens obarmhärtiga kraft när den väl fått fäste.

Någon gång efter midnatt hade brandmännen släckt såpass att de kunde lämna platsen sånär som på en patrull som höll vakt hela natten. Som väl var kom ingen person till skada, inte fysiskt i alla fall.

Det blev en lång och sömnlös natt. Killarna var oroliga och lite ledsna. Det blev trångt i vår säng. Själv var jag så uppskruvad att jag gick ut och promenerade vid tvåtiden. Jag var hungrig och kom på att jag helt glömt bort att äta i tumultet.

Nu sitter jag på mitt hotellrum i Barcelona och försöker skriva det här på min iPhone. Packa fick jag göra i morse och det där inlägget jag tänkt skriva hann jag inte med.

Nu försöker vi glömma det där med branden så gott vi kan ett tag. Istället gäller nu Gaudi, tapas och Barca några dagar. Sedan pooldopp, sandslott och goda Riojaviner i ytterligare en vecka. Och så måste vi ju fira VM-guldet lite tillsammans med dem här nere. Därför kan det kanske bli lite tyst på bloggen ett tag. Men vi har det bra, det räknar jag med.

Förresten. Jag vill passa att berätta att jag sommarbloggar på TV4.se den 24 juli. Om du ändå vill ha en liten dos Heja Abbe. ;)

Vet ni? Det är andra gången jag skriver precis den här rubriken på ett inlägg. För två år sedan gjorde jag det, och nu gör jag det igen. Men den här gången är den dubbelt så meningsfull. Dels det uppenbara såklart, Spaniens VM-guld. Värdigt och roligt!

Men också för att vi, som av en händelse, åker till Barcelona på tisdag. Bara en sån sak. Jag tror att det kan vara ganska trevlig stämning där just nu.

Jag fick en kommentar på ett inlägg häromdagen från någon som blev ledsen av att ständigt läsa kritik mot Försäkringskassan. Han eller hon jobbade där. Det måste såklart vara tråkigt att inte riktigt kunna känna någon stolthet över sin arbetsplats. Jag förstår att det, och jag är säker på att det finns en hel massa människor som jobbar och sliter för att göra sitt bästa. Men förmodligen sitter felen så väl ingrodda i själva systemet så att det är svårt att förändra något på personnivå.

Jag fick lite dåligt samvete och tänkte att jag inte skulle gnälla mer på dem, men så kom det ett litet brev. Jag måste bara dela med mig av ett exempel på den underbara stelbentheten man möts av. Åtminstone åttiofyra procent av er borde känna igen sig.

När Abbe opererades senast var både mamman och jag med på sjukhuset, inget konstigt med det. Läkaren skrev ett intyg till FK att bådas närvaro krävdes för Abbes skull. Vi anmälde vård av barn och fick såna där blanketter som man ska släpa med till dagis för att de ska intyga att han inte varit där. Jag tyckte det verkade lite hysteriskt eftersom vi hade läkarintyg på att Abbe legat inlagd, men hittade en finstilt text på FK-blanketten om att det då inte behövdes något intyg från förskolan. Minsann?

Abbe hade ont i ljumskarna och var lite rädd för att gå på toa dagen efter att vi blivit utskrivna, så min fru stannar hemma med honom. Vi skickar in läkarintyg och anmälan till Försäkringskassan.

Så kom brevet. De ville ha intyg från förskolan. Suck. Efter många försök att ringa skickar vi till slut ett mejl och undrar om inte läkarintyget kommit fram. Efter några dagar kommer ett svar. Det visar sig att läkarintyget var i sin ordning, det handlade om den där dagen efter att vi blivit utskrivna.

Jamen okej. Rätt ska vara rätt. Men för det första, kunde de inte skrivit i brevet att det handlade om den där dagen? För det andra, skulle man inte kunna ana att den hjärtopererade femåringen kan ha lite ont några dagar efter operationen och att dagen efter utskrivning från sjukhuset har med just det att göra? För det tredje, varför ringer aldrig FK upp och ställer enkla frågor? De har ju numret och allt detta brevskickande måste ju kosta massor av tid och pengar.

Jag blev trött och bestämde mig för att trotsa, den oftast mer än en halvtimme långa, telefonkön och försöka förklara situationen. Det måste ju gå att få prata med någon. Efter att i två minuter ha knappat in diverse "för bla bla bla, tryck bla bla bla", hade jag äntligen manövrerat mig förbi datorn och kopplas fram. Jag fick ton och det klickade till. Nu så.

"Kundcenter har hög belastning, var god försök senare."

Andra bloggar om försäkringskassan, stelbent, suck

Det är inte varje dag man blir bjuden på galapremiärer och just den här inföll precis när jag började min semester. Så jag tackade ja och passade på att börja min ledighet med en liten helg i Stockholm ihop med familjen. Lite båt till Djurgårn i solskenet, lite Vasamuseum och lite promenera i stora staden med killarna. Och så galapremiären förstås. "Shrek — nu och för alltid", den fjärde och sista filmen om Shrek, Fiona, Åsnan och gänget, och dessutom i 3D.

Filmen var som vanligt jättebra. Fullt av vuxenreferenser som går över huvudet på barnen men lika mycket barnhumor som går över våra vuxna skallar. Så det blir ett-ett i humorbehållning på något vis. Som det brukar i de här filmerna. Och 3D av idag är ju något helt annat än det där röd-gröna tjafset som fanns på min tid. Nu jävlar känns det som de hoppar rakt i knät på en.

När vi gick därifrån sa storebror att han hade känt igen en massa folk från TV. En Let's Danceande Idoldomare, en komiker med sent kvällsprogram och förflutet som konferencier i Melodifestivalen, någon väderpresentatör, en schlagerföredetting med Let's Danceframgångar, ett nyhetsankare och så vidare, och så vidare. Listan var lång. Jag berättade att de brukar bjuda in en massa kändisar till galapremiärer. Storebror såg frågande ut och sa:
— Vadå? Du är väl ingen kändis?
— Näe, men du och Abbe är, sa jag.
— Va, är vi?
— Njae, kanske inte riktigt. Jag skojade bara. Men du vet min blogg
— Mmm.
— Jag skriver ju om hur det är att vara pappa till er och så.
— Ja.
— Och så är det många andra som läser den. Som kanske också har barn som gillar Shrek.
— Mmm-hm.
— Och om de som ordnar premiären bjuder in mig så hoppas de kanske att jag ska skriva om filmen så att andra vill gå och titta på den.
— Jahaaa!
— Vet du vad det kallas för, gubben?
— Näe?
— Det kallas PR.
— Jaha, jag trodde det kallades att utnyttja folk.
— !!!

Jag vet inte riktigt varför jag blivit sån här helt plötsligt. Har aldrig brytt om fotboll tidigare, men i år har jag tittat på minst en match om dagen. Kanske för att storebror samlar på fotbollskort. Han kan numera namnet i stort sett på var och varannan spelare, och för att kunna hänga med i hans snack gäller det att plugga på med lite matcher.

Så nu sitter jag där, precis som alla andra gubbar i min ålder, och tittar och tycker att det faktiskt är ganska trevligt trots allt. Avslappnande på något vis. Och trevligast av allt är när Glenn Strömberg är bisittande expertkommentator. Han får till och med mig att förstå vad som händer, det känns som att när han förklarar något så är det så. Han kan det här.

Dessutom gillar jag hans fullkomligt fantastiska sätt att använda dubbelord i alla möjliga och omöjliga lägen. På sin klingande Göteborgska slänger han sig med "den var högt högt över" eller "det gäller att backa snabbt snabbt hem". Så långt är det helt normalt. Kryddar adjektiven genom att säga dem två gånger, liksom för att ge dem lite tyngd. Bollen var verkligen jättehögt över, inte bara högt utan högt högt.

Men så kommer varianter som "spela på hela hela planen", "det var klart klart offside" eller "han är helt helt ensam" och jag kan inte låta bli fnissa lite. Det är ju underbart!

Nu är det paus ett par dagar, men på fredag bänkar jag mig framför TV:n igen och hoppas få höra Glenn komma med fler härliga härliga språkliga innovationer.

Han var precis sådär bra som jag trodde han skulle vara. Rolig, tänkvärd och varm. Jag satt på jobbet och lyssnade i hörlurarna medan jag skissade på en annons. Det var magiskt. Jag lyssnade och njöt med glansiga ögon och med jämna mellan rum skrattade jag rakt ut och mina kollegor tittade undrande på mig.

Och jag grät. Berättelser om fördomarna och skepsisen mot hans projekt, och glädjen hos föräldrar som trots sin rädsla lät sig övertygas och överraskas, fick de glansiga ögonen att svämma över. Eller historien om tjejen som med sin schizofreni och utvecklingsstörning alltid fått veta vad hon inte kan göra. Som för sex år sedan då kom med i ensemblen satt och gömde sig på en toalett hela tiden på grund av sin sjukdom och som i år stod på scen och sjöng duett inför 10 000 personer i publiken och 3 miljoner TV-tittare i melodifestivalens mellanakt. "Vill man hjälpa en människa ska man inte tycka synd om den. Man ska behandla den med respekt", sa Per.

Det blev för mycket för mig. Tårarna rullade ner för mina kinder och jag kunde inte längre se vad jag hade framför mig på skärmen. Jag la ifrån mig pennan till min ritplatta och gömde ansiktet i händerna. Kollegorna på jobbet sa inte så mycket. De har nog börjat vänja sig vid att jag är en lipsill.

Säkert gjorde Pers program lite extra mycket intryck på mig, men jag vågar lova att alla människor på ett eller annat sätt berörs av hans berättelser. Så vad ni än gör, missa inte det här programmet. Reprisen kommer i P1 ikväll kl 22.15. Eller också klickar ni här och lyssnar på datorn.

Och du Pär. Jag tror jag är lite kär i dig.

Andra bloggar om pär johansson, glada hudiksteatern, sommarpratare, sommar i p1

I morgon presenteras en rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet om människors förtroende för statliga myndigheter och samhällsinstitutioner. Det visar sig att folk har fått allt bättre förtroende för de flesta funkltionerna, som t ex polisen, sjukvården och universiteten. Enda undantaget är Försäkringskassan. Där sjunker förtroendet. Morgondagens SOM-rapport berättar att bara sexton procent av befolkningen har förtroende för Försäkringskassan.

Herregud. Sexton procent! Det är ju chockerande.

Jag trodde aldrig att det skulle vara så många.

Andra bloggar om försäkringskassan, SOM-institutet, rapport, förtroende för myndigheter

Det kanske inte låter så märkvärdigt, men idag följde Abbe för första gången med en kompis hem och lekte efter dagis. Helt själv. Och då snackar vi inte till tjejen han leker med varje dag, som bor på ofarligt avstånd här hemma på gatan, utan en liten polare som Abbe nyligen upptäckt på förskolan och som i sin tur har upptäckt Abbe.

Saker som gör mig varm i hjärtat.

Andra bloggar om barn, vänner, leka

Vi har öppnat en krog för rådjuren. Ja alltså det är egentligen ingen nyhet, vi har haft den i många år, men affärerna är lite säsongsberoende. Just nu har vi högsäsong.

Till förrätt serverades i helgen spenat, rödbetsblast och smultronplantor, följt av en huvudrätt på stjärnflocka med jordgubbsplantor, toppat med sockerärtskott och äppelblad. Desserten som avnöjts på trädäcket precis utanför entrén till huset bestod av penséer serverat i betongkruka.

Bon Appétit, mothafuckers.

Vi tittar en kort stund på bröllopet, Abbe och jag. Precis när de går in längs altargången.

– Brukar prinsessor se ut sådär?
– Ja, så ser dom ut.
– På TV?
– Haha, ja i verkligheten också. Det är en riktig prinsessa det där, ingen saga.
– Ska alla barnen gå fram nu?
– Ja, det ska dom.
– Men, varför springer dom inte?

Jag ler lite åt hans frågor. Abbe tittar en liten stund till och så säger han:
– Det här är tråkigt. Stäng av.

Andra bloggar om prinsessor, bröllop

Att vara förälder till ett barn med diagnos kan vara jobbigt. Att vara förälder överhuvudtaget tar på krafterna, men att ha ett funktionshindrat barn ställer ännu lite mer krav. Så är det bara, inget konstigt med det. Som väl är finns det därför extra stöd och hjälp att få. Habiliteringen till exempel. De finns till för hjälpa oss och göra livet lite enklare både för barnet och oss föräldrar. Men ibland undrar jag.

Vi behövde ett läkarutlåtande till vår vårdbidragsansökan. Familjer med funktionshindrade barn kan få vårdbidrag. Det ska täcka det merarbete och de merkostnader som man har i förhållande till om barnet hade varit alldeles vanligt. Vad det nu betyder att vara vanlig? Det är i alla fall en bra möjlighet, för trots att pengar egentligen är rätt ointressant i sammanhanget så blir det mycket av både extrakostnader och merarbete.

Ansökan skulle skickas in under maj, så vi kontaktade habiliteringen redan i april för att få en tid hos läkaren. Det fick vi. Dessvärre blev det samma dag som Abbe skulle opereras. Vi ringde och förklarade läget och sa samtidigt att det ändå var lite sent eftersom vår ansökan skulle vara inne före första juni. Vi behövde helst en tid före operationen för att ha lite marginal. De lovade att försöka ordna det. Bra, sa vi. Sedan hörde vi inget på ett tag, förrän en kallelse kom i brevlådan. Välkomna till habiliteringen den 10 juni!

Okej!? Men då är ju liksom maj slut. Med råge.

När vi lugnat ner oss lite, och läst på extra noga förstod vi att vi kunde göra färdigt vår ansökan och skicka in den i Maj, och komplettera med läkarutlåtandet senare. Bra, då funkar kanske den tionde trots allt, tänkte vi och konstaterade att vi hade hela juni på oss att komplettera med intyget från läkaren.

Den tionde juni i tog vi ledigt från jobbet hela dagen, både min fru och jag. Skolavslutning på förmiddagen och habiliteringen på eftermiddagen. Det här med att sitta och ingående berätta för en läkare varför det är jobbigt med att vara förälder till Abbe tar på krafterna.

Normalt vill jag se saker positivt, jag försöker bortse från det jobbiga och känner mig lyckligt lottad för att ha välsignats med ett sådant charmtroll som Abbe. Jag strävar efter att se förbi hans svårigheter och allt extra arbete det innebär att vara hans pappa. Det är ju mitt liv, jag kan inte välja bort det och jag vill inte välja bort det. Inte för allt smör i Småland. Men när man söker vårdbidrag är det inte meningen att man ska se saker positivt, man ska inte ha överseende. Det handlar om att beskriva merarbete och merkostnader. Helt krasst. Det är jobbigt.

Nåväl, vi stålsatte oss och traskade dit för att bikta oss om Abbes tillkortakommanden. Det blir bra det här, vi får ett läkarutlåtande som vi kan komplettera med i efterhand. Vi har ju några veckor på oss. Trodde vi.

Det första läkaren sa efter att vi hälsat och varit artiga en stund är att det var hennes sista dag och att hon skulle gå på semester efter vårt möte. Så här blir inga utlåtanden skrivna innan semestern. Det blev helt svart i huvudet på mig. Vad säger hon? Allt hänger ju på det här.

Vi förklarar än en gång hur akut läget är, hur tydliga vi hela tiden varit med att vi egentligen behövde intyget innan Maj månads utgång, men att vi nu räknat med den här nödlösningen. Oj då, vi får se om jag hinner skriva det i eftermiddag, sa hon, men jag tror inte det. Och sedan går jag på semester.

Vi genomför hela den jobbiga intervjun och åker därifrån modstulna och bedrövade. Dagen efter när jag ringer en sekreterare på habiliteringen för att höra om läkaren skrivit utlåtande får jag reda på att hon inte gjort det. De säger att hon gör det när hon kommit tillbaka i juli. Jag berättar för dem hur besviken jag är, trycker på den röda luren på min iPhone, skriker rakt ut "jävla idioter" och svinar mobilen så hårt i bordsskivan att saker och ting flyger åt alla håll. Mina kollegor frågar, och jag svarar. Med gråt i halsen.

Jag som trodde de skulle hjälpa oss att göra livet lite enklare. Inte tvärtom.

Andra bloggar om habiliteringen, läkarutlåtande, hjälp och stöd, besvikelser

Såg den här lappen på sjukhuset när Abbe operades senast. När jag INTE ville äta som barn brukade de vuxna säga att man skulle tänka på barnen i Afrika. Det verkar vara nya bud nu.

– Ska vi leka följa John, säger Abbe. Kan vi det?
– Nej, suckar storebror och försöker gå därifrån. Abbe följer efter och tjatar.
– Kan vi leka följa John?
– Neej. Storebror går till ett annat rum men Abbe följer efter.
– Kan vi det? Kan vi leka följa John? gnäller lillebror fram.
– NEJ!! ryter sjuåringen.

Nu lägger jag mig i. "Du kan väl leka något med honom, bara en liten stund?" Storebror stannar inte. Han försöker med alla medel skaka av sig Abbe, men säger ändå till slut "okej då". Abbe som fortsätter att gå efter brorsan i hasorna som han gjort hela tiden, skiner upp och säger:
– Leker vi följa John nu?

Perspektivförskjutning, typ.

Andra bloggar om barn, följa john, bröder, leka, perpektivförskjutning

I bilen på väg hem från studentuppvaktning hos killarnas kusin lyssnar vi på melodifestival-CDn för jag vet inte vilken gång i ordningen. Storebror skiner upp och utbrister "den här är bra!" när Kalle Moraeus låt "Underbart" kommer. Efter en stund säger han:

– Asså, jag gillar ju egentligen inte Kalle Moraeus. Men den här låten är så påverkande på något vis.

Andra bloggar om musik, barn, melodifestivalen, kalle moraeus, underbart, påverkan

När Abbe gjorde sitt senaste ingrepp på hjärtat hade vi ett rum fullt av fotbolls- och hockeytröjor täckta av spelarnas autografer. Roligt för alla sportintresserade hjältebarn som ligger inne för att operera sina små hjärtan. Någon eldsjäl på sjukhuset måste ha kontaktat lagen och bett om tröjorna. Fint.

I rummet bredvid – som vi hade dagen innan – fanns bilder av skidlandslaget, både det alpina och längdgänget. Också de med autografer. Men det som fångade min uppmärksamhet var ett vykort från skidskyttarna. Det var skickat från Vancouver i februari i år. Mitt under OS.

Alltså jag vet inte, men det här gjorde mig tårögd. Tänk själva. Man tränar dag ut och dag in, året runt, i fyra år för att ladda inför ett olympiskt spel. Och så när man är på plats och som mest fokuserad på att försöka plocka en av de där åtråvärda medaljerna är det någon i gänget som tänker "Hey, vi måste skicka ett vykort till alla de hjärtopererade barnen i Göteborg".

Okej jag vet att det är taskig tajming, nu är det ju fotbolls-VM och så. Men ändå, heja skidskyttarna!

Idag släpptes den. Listan över årets sommarpratare i P1. Som vanligt en rad spännande personer vars historier jag mer än gärna tar del av i hängmattan. Och som vanligt tänker jag att henne får jag inte missa, honom måste jag lyssna på, och henne, för att inte tala om honom.

Om nu livet hade sett ut så, att jag någonsin låg i en hängmatta och lyssnade på radio i lugn och ro. Det slutar i allmänhet med att jag lyckats pricka in någon enstaka, medan jag bygger en stenmur eller steker pannkakor åt barnen. Och så tar jag kanske igen några missade favoriter på datorn efteråt, eller i min iPod. Mer blir det dessvärre aldrig. Men en vacker dag ska jag göra det. Ligga i hängmattan varje dag hela sommaren och lyssna.

Den stora snackisen i år, så här på förhand, lär bli Annika Östberg. Eller det är det väl redan när jag tänker efter. Ska man låta någon som suttit fängslad i 28 år för dubbelmord få bli sommarpratare? Moralpanik hit och moralpanik dit. Det finns säkert lika många åsikter om det som det finns folk. Det går inte komma ifrån att hon har en intressant historia att berätta. Men det var inte därför jag började skriva på det här inlägget. Det var på grund av killen som ska prata tisdagen den 29 juni. Den dagen ska jag boka in.

Då är det Pär Johanssons tur. Han är grundare av och chef för Glada Hudik-teatern och en man jag skulle vilja krama om hårt och innerligt. Jag skulle vilja säga tack till honom. Tack för att han ser människor och behandlar dem med respekt, och tack för att han visar alla oss andra att om man gör det så växer vi allihop. I väntan på att jag får tillfälle att göra det ska jag med glädje lyssna på honom när han pratar i P1 den 29:e juni.

Ska bara hänga upp en hängmatta först.

Andra bloggar om sommar i p1, sommarpratare, annika östberg, pär johansson, glada hudikteatern

Abbe kommer in i rummet stött efter att ha blivit avfärdad av storebror.

– Pappa. Eller hur håll käft är samma som tyst?
– Eh ... ja, jo det stämmer.
– Jag ville ju bara sjunga.
– Fick du inte det?
– Näe. Eller hur håll käft är fula ord?
– Ja, min vän. Det är fula ord.

Idag för sex år sedan var jag nervös. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Idag för sex år sedan gick vi så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Idag för sex år sedan sa prästen fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Idag för sex år sedan stod vi i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den Svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire Cabriolet.

Idag för sex år sedan.

(Känner någon igen inlägget? Det är en repris från förra året, fast då stod det förstås "Idag för fem år sedan".)

Nu blommar killarnas äppelträd. Abbe fick ett träd när han döptes, storebrorsan har ett. Det är lite fint på något vis.

Som ni har väntat. Och kämpat. Och som du har kräkts. Lycka till min vän, nu är snart Bosse här.

UPDATE:
Strax före lunch idag (3/6) kom ett meddelande från Linda på Twitter: "Vi har fått en son!" Glädjeropen och gratulationerna strömmade in i en rasande takt.
Enligt en vanligtvis välunderrättad källa ska den lille gossen ha kommit till världen kl. 8.12 i morse. Stort grattis till Linda och D från mig och Abbemamman!

Andra bloggar om Innan du fanns, Linda, förlossning, Lycka till!!

Jag läste en debattartikel i Göteborgs-Posten i veckan. En hel armé av underläkare vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus hade skrivit under på att situationen på barnakuten är ohållbar. Jag är den första att hålla med dem. Och jag vågar påstå att jag har tillräckligt med erfarenhet av sjukvården från patientens – eller åtminstone patientpappans – perspektiv vid det här laget, för att veta vad jag talar om.

I artikeln nämns siffror som är helt hårresande. Som att det under "infektionssäsongen läkarbedöms långt över 100 barn per dygn på barnmedicinakuten, majoriteten under kväll och natt, medan vårdavdelningarna är fullbelagda av barn som vårdas för bland annat svåra andningsbesvär, krampsjukdom eller efter organtransplantation." Till detta har man nattetid avsatt EN (ja, du läste rätt!) läkare att ansvara för.

Jag har så många exempel på att det här är en orimlig situation så att jag vet inte ens vilket jag skall ta ur högen. Men varför inte en liten historia om natten innan vi skulle åka till Stöten för att åka skidor i vintras. Jag orkade aldrig berätta om det då, av olika skäl.

På eftermiddagen fick Abbe plötsligt väldigt ont i magen och mycket hög feber. Det kom så hastigt och febern gick upp så fort att vi blev lite oroliga. Som vanligt konsulterade jag syrran (Abbes gudmor) som är barnläkare. Utan henne hade vi varit ännu oftare på akuten än vi är, kan jag avslöja. Hon tyckte ändå att vi borde åka in med Abbe till akuten. Med tanke på att han bara har en njure är det ju extra viktigt att vara på sin vakt mot urinvägsinfektioner t ex och syrran tyckte lät som att det lutade lite åt det hållet. Infektioner överhuvud taget ska vi vara vaksamma på. Hellre söka hjälp för ofta än för sällan är de förhållningsregler vi fått från Abbes olika specialister.

Vi skulle ju åka till fjällen dagen efter och fick släppa packningen, lämna av storebror hos våra bästa vänner och åka in med Abbe till sjukhuset. Som vanligt var väntrummet packat av familjer med sjuka barn. Efter någon halvtimme blev vi uppropade, så långt är det okej, så brukar det vara. Vi berättade för sköterskan hur läget var, hon tempade, lyssnade lite på hjärtat (här gäller det att hinna berätta allt först annars blir de förskräckta när de hör suset från Abbes hjärta). Vi sa att vi misstänkte urinvägsinfektion och hon bad oss fixa ett kisseprov.

Sedan hände ingenting. Och så ingenting. Sedan nada. Nothing. Helt dött i flera timmar. Och det är det här som upprepar sig VARJE gång man är där. Sköterskor slussar in i ett rum, "goddag goddag hur var det här då", de går ut, dörren stängs och den öppnas igen inte förrän många, många timmar senare av att en sönderstressad läkare kommer in och försöker göra sitt bästa av situationen. Sticker man ut huvudet utanför den stängda dörren och frågar hur det går säger de att de har lite mycket just nu. Jovars. Just nu, och samtliga andra gånger vi varit där. Och som sagt, det är många.

Jag klandrar ingen som jobbar på barnakuten. Det är inte deras fel. Det är verkligen ingen går och drar benen efter sig. Den stackars läkaren har inte bara ensam hand om alla sjuka barn på hela sjukhuset, plus de som kommer in akut med allt från livshotande åkommor till förkylningar, utan möts dessutom i varenda rum av föräldrar som är irriterade efter att ha fått vänta i många timmar.

Historien om natten innan fjällresan slutar med att vi åker hem igen efter fyra och en halv timme. Utan att ha träffat läkaren. Abbe blev piggare och piggare i det där rummet och febern gick ner. Jag gick och pratade med sköterskorna och frågade om urinprovet visat något och hur lång tid det var kvar tills det var vår tid. Vi hade då många fler patienter framför oss i kön än då jag frågat ett par timmar tidigare. Dessutom såg kisseprovet bra ut, så jag sa: "Hej då, vi åker hem nu".

De har någon form av prioriteringssystem, färger, siffror, bokstäver eller vad de nu använder för att markera vilken prio de olika patienterna ska ha. Det är självklart i mina ögon. Det vore vansinne att gå strikt efter kölappar när vissa är där för att barnet hostar och har feber och föräldrarna är oroliga, medan andra har någon form av livshotande organsvikt. Man måste ta de allvarligast sjuka först, så är det bara.

Men lyssna nu på Abbepappan kära sjukvårdspolitiker, för här kommer mitt förslag. Bemanna med en läkare till (minst). Låt den ena ta patienterna enligt prioriteringssystemet, sjukast först och så vidare, som ni gör idag. Det måste bara göras. Men. Låt den andra läkaren göra tvärtom. Om hon eller han betar av de patienter som går fort – "varsågod hostmedicin" och så vidare – så kan man minska väntetiderna med många timmar. Samtidigt tar man bort pressen från den läkaren som håller på med de sjukaste patienterna så att hon/han kan ägna sig åt dem utan att känna sådan stress.

Okej, det handlar såklart om pengar. Men jag antar att en läkare på natten kostar ungefär som två undersköterskor. Byt jämnt då är mitt förslag.

Vi kan inte ha en akutmottagning där föräldrar får sitta med små barn timma ut och timma in för att få träffa en läkare. Vi kan inte ha läkare som har barnens hälsa på sitt ansvar men som inte hinner varken ta en kort paus eller äta någonting på en hel natt. Vi kan inte ha läkare som när de går hem från sitt pass är lättade att både alla patienter och de själva överlevt.

Nej. Byt system. Ät korven i båda ändarna.

Andra bloggar om barnakuten, Drottnings Silvial Barn- och ungdomssjukhus, köer, debattinlägg

Tänkte bara skryta lite grann. Heja Abbe är nämligen veckans blogg på AlltOmBarn den här veckan (v 21). Jag blir lika glad varje gång någon säger något fint om bloggen. Det går aldrig över.

Läs även andra bloggares åsikter om allt om barn, veckans blogg, skryt, stolt

Allt har gått bra. Vi är hemma igen och Abbe springer omkring och leker som vanligt. Faktum är att vi kom hem redan i torsdags kväll på permission, samma dag som de gjorde ingreppet, för att åka tillbaka för kontroller och utskrivning på fredagen. Fantastiskt! Lite skillnad mot vad vi varit vana med från alla de stora operationerna Abbe varit med om tidigare. Då har det handlat om dagar på IVA och veckor på sjukhus innan vi kommit hem igen. Och framför allt, Abbe har haft det mycket jobbigare då, än den här gången.

Klockan åtta på torsdag morgon åkte vi upp till operation, Abbe fick sin sömnmedicin och blev fnittrig som vanligt. Och så somnade han in, med öppna ögon. Under den helvetiska väntan försökte mamman och jag få tiden att gå genom att promenera bland kolonilotterna nära sjukhuset och titta på blomsterprakten. Det är svårt. Det spelar ingen roll hur vackra trädgårdar eller pittoreska små hus det fanns där, man kan liksom inte koncentrera sig på dem ändå.

Under vår promenad gjorde kardiologerna sina undersökningar och konstaterade att det mycket riktigt var en försnävning på den vänstra grenen av Abbe lungartär. Den normala delen mätte elva millimeter i diameter, medan den på det smala stället bara var 4 mm tjock. De bestämde sig för att vidga förträngningen med en ballong, och att prova utan stent den här gången. Bingo. Det behövdes ingen hjälp av det lilla metallnätet att hålla formen på kärlet den här gången. Det som vidgades stannade kvar när luften gått ur ballongen.



Röntgenbilden till vänster visar Abbes lungartär innan ballongvidgningen. Det syns tydligt att den har en ganska kraftig förträngning. Bilden till höger visar den uppblåsta ballongen. Och det är inga dåliga krafter man använder. Ballongen blåstes upp till ett tryck på tio bar! När man pumpar ett däck på bilen ska det vara ca två bar. Det ni.

Andra bloggar om kardiologi, barnhjärtan, katetrisering, bar

Abbe fick en lycka till-puss av en fröken på förskolan, när vi lämnade storebror i morse på väg till sjukhuset. Den satt kvar länge.




Det blev en lång dag. Kanske inte i tid räknat, men i känslosvallningar. Under sex timmar hann vi med mätning, vägning, ultraljud, EKG och lungröntgen. Vi hann mäta saturationen i blodet, kolla blodtrycket ett par gånger, klistra på EMLA-plåster, vänta tills de börjat bedöva, sätta en nål i Abbes hand, ta fem rör med blodprover, titta i öronen, halsen och lyssna på hjärtat. Förutom alla sköterskor hann vi prata med tre olika läkare, två kardiologer och en narkosläkare. Abbe har sammarbetat ibland, men inte under samtliga ovan nämnda aktiviteter. Om man säger så.

Kardiologen som ska göra själva ingreppet gick igenom allt med oss. Han förklarade noga alla moment, hur de skall genomföras och vad man räknar med att uppnå. Han redogjorde för alla risker som finns förknippade med varje moment, hur sannolikt (eller snarare osannolikt) det är med incidenter och vilka konsekvenser de skulle kunna få. Det var tuffa ord.

Det Abbe ska göra i morgon är betydligt enklare än de öppna operationer på hjärtat han har genomgått tidigare, men det är på intet sätt riskfritt. Och framför allt är konsekvenserna om något går fel jobbiga att lyssna på.

Men som sagt, all heder åt vår kardiolog som på ett fint sätt lyckade balansera risk, konsekvenser och trygghet på ett strålande sätt.

Men vad är det de ska göra då?

Jo. Via ljumsken går man in med en kateter i ett kärl som leder upp till hjärtat. Enligt ultraljud, lungscintigrafi och det de såg vid operationen 2007 så verkar det finnas en förträngning på Abbes vänstra förgrening av lungartären. För att undersöka det närmare mäter man blodtrycket först på ena sidan av förtängningen och sedan på den andra. Den lilla blodtrycksmätaren för man in via katetern. Genom att se skillnaden dem emellan kan man räkna ut hur stor förträngningen är och hur mycket den påverkar Abbe. Via katetern sprutar man sedan in kontrastvätska för kunna ta bra röntgenbilder på det aktuella området.

Som det verkar behöver man få ordning på den där förträngningen för att Abbe ska må bättre, inte minst för att hans vänstra lunga ska utvecklas normalt. Då snackar vi ballongsprängning, det vill säga man för in en ballong i kärlet, också den vi katetern, som man pumpar upp och vidgar där det är trångt. Eventuellt kan man behöva pilla dit ett så kallat "stent" (ett litet metallnät) först för att inte kärlet ska fjädra tillbaks när man släpper luften ur ballongen.

Vilket det blir får vi veta imorgon. Det beror på hur det ser ut.



Så här trött blir man av en dag på sjukhuset. Det gäller även Abbepappor och Abbemammor.

Andra bloggar om inskrivning, hjärtkatetrisering, barnkardiologi

Jag tänkte jag skulle berätta lite mer om hur det var på familjehelgen på Grötö. Men det blev så sent igår kväll efter att ha varit och klippt reklamfilm i Stockholm. Och det blev så sent ikväll efter styrelsemötet på killarnas skola. Så det får bli en annan dag.

Men inte i morgon heller, för då åker vi till Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus för inskrivning. På torsdag ska de göra ett ingrepp på Abbes hjärta. En hjärtkatetrisering. Vad det innebär får jag återkomma till.

Nu ska jag sova. Regler är regler.

På familjehelgen med 22q11-föreningen igår kväll. Klockan började bli ganska mycket, jag satt och pratade med några nyfunna vänner och föreslog för storebror att vi skulle gå och lägga oss, han och jag. Ögonen började liksom gå i kors på honom lite grann. Storebror höll förstås inte med.

– Det är det värsta man kan säga till dig vännen. Att du är trött.
– Näe det är det inte.
– Jaså?!
– Det värsta man kan säga är Fuck off!

Sa sjuåringen.

Jag brukar segla till Skagen över Kristi himmelsfärdshelgen. Ett kompisgäng som åker dit för att festa, sjunga och ha det roligt varje år. Vi brukar kasta loss på onsdag kväll och seglar på natten så att vi glider in i Skagens hamn tidigt torsdag morgon.

Jag är väldigt glad att jag inte skall göra det i år. Av flera skäl. Jag behöver återhämtning. Visserligen brukar vi ha väldigt kul, men det är inte den typen av återhämtning min själ suktar efter nu. Men framför allt, tanken på att segla över mitt i natten i halv storm, knappt plusgrader och regn som vräker ner lockar inte. Våren är inte riktigt ikapp oss i år.

För att bjuda på lite värme i den sega vårstarten, lägger jag upp några bilder från i fjol. Nu blommar sipporna för fullt runt omkring oss, men kolla in de här bilderna. De är från 20 april förra året. Nästan en månad tidigare än i år.

Och bara för att krydda det hela lite extra hittade jag det här inlägget. Läs och minns. Från första maj förra året.

Men ser man på, nu spricker det upp. Nu åker vi till Grötö. Trevlig helg.

Läser era kommentarer från det förra inlägget. Ni är så bra. Allt stöd, alla tips och tankar jag får när jag skrivit något. Det är ett rent nöje att läsa kommentarerna. Och jag vet, jag är dålig på att svara på dem, det har jag varit länge men nu är jag sämre än någonsin. Det skäms jag lite för. Men jag uppskattar allt ni skriver och jag läser vartenda ord. Var så säkra på det.

I alla fall. Jag läser era kommentarer från det förra inlägget. Så läser jag själva inlägget. Och sedan era kommentarer igen. Jag inser att några kanske tolkat det som att jag mörkar för Abbe om hans syndrom. Inget kunde vara mer fel. Jag måste ha formulerat mig dumt.

Vi pratar mycket med Abbe om hans hjärta, gommen, njuren och massor av annat som kommit av hans syndrom. Han har genomgått operationer och varit hos så många olika specialister så oändligt många gånger så han har liksom inte kunnat undgå att märka att han är mer hos doktorn än sina kompisar. Han orkar inte som de andra barnen, har lärt sig teckenspråk och han har kämpat med att få folk att förstå honom. Abbe vet.

Men att alla de här sakerna beror på samma sak, nämligen ett fel – en deletion – på den tjugoandra kromosomen, det vet han inte. Och det går liksom inte riktigt att förklara ännu. Han skulle tappa fokus innan jag kommit till d:et i deletion och börja prata om någon fräck grej som Luigi gör i Super Mario Bros. Och det var det jag insåg när jag skulle prata om lägret vi ska på i helgen. Det blev för komplicerat.

Men det är klart att Abbe ska veta. En av fördelarna med att ha fått en diagnos redan från födseln är ju att slippa undra varför man är annorlunda. Och att man kan få stöd och hjälp med det som är lite jobbigt. Vi har inga som helst planer på att hålla Abbes diagnos hemlig för honom. Det svåra är bara hur man ska förklara det så att han förstår. Men som några av er skriver, det ger sig nog av sig själv, bara vi fortsätter snacka.

Storebror är en klok kille. Jag har förklarat för honom, det går lättare även om det där med kromosomerna skjuter lite över även hans förstånd. Men han är ändå med på noterna. Jag tror saker kommer att klarna lite efter den här helgen.

Som sagt. Svåra grejer.

– På fredag ska vi ju till Grötö, Abbe. Kommer du ihåg det?
– Mm. Vad ska vi göra där?
– Ja alltså, vi ska på läger kan man kanske säga. Träffa en massa andra familjer.
– Känner jag dom?
– Näe, inte än. Men det blir kul. Det är en massa andra familjer som också har ... där någon i familjen också är ... ja alltså ... andra barn som ...

Jag tappade tråden. Plötsligt kände jag hur komplicerat allt blivit, hur mycket svårare det är nu. Abbe är ingen bebis längre, han är stor nog att förstå, det går att prata med honom och förklara en massa saker. Samtidigt är han så liten. Och kromosomer och syndrom är svåra grejer, det är ju så man knappt fattar själv hur det hänger ihop.

Hade det handlat en familjehelg med hjärtebarnsföreningen vore det en piece of cake. Abbe vet att doktorn har lagat hans hjärta och jag kunde bara sagt att det var andra barn som också lagat hjärtat som kommer till Grötö. Enkelt och logiskt, mitt i det svåra. Men det här med 22q11-deletionssyndrom. Varför har jag inte funderat över hur man ska förklara det? Fan.

Jag försökte lite trevande med hjärtat. "Du vet, doktorn har ju lagat det Abbe". Jo då, så långt var han med. "Och munnen, den har ju doktorn också ..." Skit också. Jag ville försöka samla de där grejerna som Abbe själv är smärtsamt medveten om, under ett paraply. Men plötsligt kände jag hur jag satt och rablade upp allt som blivit fel på honom. Jag vill inte påminna Abbe om att det är några fel på honom. Det är inga fel på honom. Han är bara annorlunda.

Men. Det ville jag ju egentligen heller inte säga. Jag snubblade omkring i en labyrint av ord laddade som apterade landminor. Ju mer jag försökte desto mer trasslade jag in mig i ett snår av annorlunda. Jag vill inte att Abbe ska känna sig avvikande. Han ska få växa upp och vara ett vanligt barn, hur sällsynt hans diagnos än är, och hur många sjukhustimmar och nålstick han än har i bagaget. Jag vill att han ska få känna sig vanlig. Samtidigt måste han ju veta.

Frågan är när. Och hur.

Det här med att tillhöra en grupp, att vara en del av ett sammanhang. Man är en spelare i idrottslaget, en i kompisgänget, någon är sosse en annan moderat. En del identifierar sig väldigt mycket med sitt jobb, andra med något annat. Ni vet vad jag menar.

I mitten av mars 2005 adderades en tillhörighet till min bukett av identiteter. Jag blev en del av en grupp människor jag aldrig tidigare ens reflekterat över existerade. Hjärtebarnsföräldrar. Plötsligt tillhörde jag gruppen pappor till barn med medfödda hjärtfel, med min lilla krabat vars liv hängde i en skör tråd. På sjukhuset fick vi information om Hjärtebarnsföreningen och bestämde oss för att gå med i den, men hade knappt hunnit anmäla oss förrän vi fick ännu en identitet. Föräldrar till barn med en sällsynt diagnos. Välkomna till Föreningen 22q11. Också.

Vi gick med i de där föreningarna, men i ärlighetens namn var vi lite kluvna i början. Vi hade fullt upp med att tugga i oss verkligheten som den var och orkade liksom inte med att vara hjärtebarns- och syndromföräldrar. Vi ville bara vara som alla andra. Missförstå mig inte nu, jag är så otroligt glad och stolt över att vara pappa till Abbe så det finns inget i världen som skulle få mig att byta bort honom. Men just då kändes det som att det räckte med att han hade sina svårigheter och att vi ville vara så vanliga som möjligt för övrigt. Dessutom blev vi mest ledsna varje gång vi bläddrade igenom någon av föreningarnas medlemstidningar.

För ett tag sedan var jag med och skrev ett avsnitt i en bok om syskon till sjuka barn. Och för två månader sedan blev jag inbjuden av bokens författare att prata lite om syskon och föräldrarollen på Ågrenska, utanför Göteborg. Det är ett fantastiskt ställe som arbetar med barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar och sällsynta diagnoser. Efteråt fick deltagarna ställa frågor och någon undrade om vi varit med i några aktiviteter med andra hjärtebarnsföräldrar eller föräldrar till barn med samma syndrom.

Jag svarade att vi inte varit det. Att vi inte känt något behov av det. Jag sa att vi varit lite rädda att det skulle vara en samling människor där alla vill berätta om sina barn och sina problem och ingen egentligen vill lyssna. Många sändare, men inga mottagare. Kanske för att det är så vi själva känt. Att vi inte orkat bära någon annans ångest, utan haft fullt upp med vår egen.

Efteråt kände jag mig lite dum. Jag kom på att Ågrenska kanske inte var den bästa platsen att framföra just den åsikten. Denna fina mötesplats som år ut och år in arrangerar precis den där typen av aktiviteter. Men det var bara nyttigt för dem att få höra det, sa de och skrattade, när vi snackade om det senare. Skönt.

Nu till kristihimmelfärdshelgen blir det ändring. Vi ska för första gången vara med på en familjehelg med 22q11-föreningen på Grötö i Göteborgs norra skärgård. Vi har funderat på det de senaste åren och nu är det dags. Dels är Abbe lite större nu, men framförallt tror vi kanske det kan vara skönt för storebror att träffa andra barn som har syskon med samma diagnos. Att han får se att han inte är ensam.

Det ska bli kul. Tror jag.

Andra bloggar om 22q11, hjärtebarnsförbundet, grötö, ågrenska, litet syskon, identitet, tillhörighet

Det känns fint:
– Att vi spelat in en reklamfilm i veckan som verkar bli strålande.
– Att efter några nätter i Stockholm vakna i sin egen säng av att Abbe klappar mig och säger "Pappa, ya haj längtat".
– Att cykla i full fart ett par timmar på små stigar i skogen. Tänk att jag hade glömt bort hur kul det är med MTB.

Det känns ledsamt:
– Att jag missade storebrors vårkonsert med skolan förra veckan för att jag var i Stockholm och gjorde film.
– Att jag missade konserten med Melody Gardot i tisdags som jag fått i julklapp av min fru, för att jag var i Stockholm och gjorde film igen.
– Att de ska göra ett nytt ingrepp på Abbes hjärta om några veckor.

Abbes mamma jobbar på affärsresebyrå och de har såklart haft väldigt bråda dagar sedan den där vulkanen på Island bestämde sig för att fylla Europas luftrum med aska. Först alla kunder de försökte hjälpa, som var utspridda i världen och inte kunde komma hem, och nu allt som måste städas upp efter kaoset. Återbetalning av biljetter och allt vad det nu kan vara. De har jobbat stenhårt, både kvällar och helger.

Killarna har hängt med så gott de kunnat i askmolnsdebatten. De har ritat vulkaner och tittat på filmer på dagis och i skolan, de har sett hur mamma följt varje nyhetssändning minutiöst och märkt att hon varit trött efter långa och slitsamma dagar. De har helt enkelt fattat att det varit väldigt rörigt på mammas jobb under en period.

I veckan som gick skulle Abbe följa med mamma till jobbet en liten stund för att bli hämtad av mormor och morfar som skulle vara barnvakt. Han var väldigt entusiastisk och uppspelt. Det är alltid kul att hänga med mamma eller pappa till jobbet, men nu märkes det på honom att det var något alldeles extra han förväntade sig.

– Mamma. Ne hska bli jolit å se hu ne hse ut på nitt jobb nu me all ahhska.

Andra bloggar om Eyjafjallajökull, flygrummet, resebyrå, aska, barn

Alla som har barn kommer någon gång, förr eller senare, att få höra sina egna ord komma ur munnen på sin unge. Oftast är det lite festligt och gulligt, men ibland kan det bli lagom pinsamt. Men framförallt får man lära sig att man faktiskt säger vissa saker som man aldrig själv reflekterat över tidigare. Knasiga uttryck, svordomar, klokheter eller bara helt vanliga saker. Som till exempel "lille vän, du är ju så trött så du knappt vet vad du heter".

Häromkvällen hade barnen på skolan vårkonsert. Massor av elever i olika konstellationer sjöng och spelade, till och med storebrors förskoleklass hade övat in några sånger kvällen till ära. Där var lotterier och fika och kvällen blev jättefin och ganska lång. Jag hade velat vara där, men en reklamfilmsinspelning i Stockholm kom i vägen. Synd.

När de kom hem med bilen hade Abbe så när somnat i baksätet och mamman bar honom in till huset. En helt utmattad liten Abbeman tittade slött på sin mamma och sa:

– Mamma. Jag vet inte vad jag heter.

Andra bloggar om barn, språk, uttryck, trött

Jag har burit ut trädgårdsmöbler idag. Burit ut trädgårdsmöbler och räknat spruckna glasrutor i växthuset. Fjorton stycken. Jag undrar om det är den långa vintern och all den tunga snön som gjort åverkan på tomaternas och basilikans hus, eller om det kanske är sprängandet som pågår runt omkring oss.

Jag har burit ut trädgårdsmöblerna och plockat ner tvåtusen små lampor ur vårt körsbärsträd. Blomknopparna trängs redan på grenarna och kanske blir det lika många körsbär på trädet som alla små lampor som lös upp i vintermörkret. Jag låtsas det.

Jag har burit ut trädgårdsmöbler, räknat spruckna växthusrutor och räddat körsbärsknopparna från lampslingor. Och jag har suttit i solen och tittat på barnen som spelat kubb. Utan jackor och mössor. Jag suttit i solen och tittat på, med ett glas i handen fyllt med svalka ur en sensommarflaska rosévin som dröjt sig kvar i kylen.

Jag har hälsat på de första sipporna idag, som tittat fram ur markens bruna lövtäcke. Jag har räknat spruckna rutor, tittat på mina barn som spelat kubb och på min älskade som suttit bredvid mig och jag har tänkt på vilken tur jag haft. Så har jag sippat mitt kalla rosa vin i solen och lutat mig tillbaka.

I trädgårdsmöblerna, som jag burit ut idag.

Andra bloggar om våren, trädgårdsmöbler, körsbär, vitsippor, kubb, växthus, barn

Storebror har varit sjuk. Riktigt rejält risig var han, med hosta ont i halsen och huvudet i över en vecka och med en feber som pendlade mellan 38°C på dagarna och 40°C på nätterna i stort sett hela tiden. Han var bara en liten plutt där han låg ömsom i sängen, ömsom i soffan med täcken, kuddar och TV eller Wii framför sig och orkade ingenting.

Vi turades om att vara hemma med honom – mamman, jag och mormor och morfar. En dag när mormor var där, bestämde hon sig för att gå ut en liten stund i trädgården. Det var väl några löv eller något liknande hon ville kratta ihop. Jag vet inte. Hon var i alla fall precis utanför huset och sa till storebror att om han ville något var det bara att ropa på henne så skulle hon komma med en gång.

Men är man jättesjuk så är man.




Andra bloggar om barn, sjuk, lappar, feber, meddelande

Abbe spelade Wii hemma hos sin faster, ni vet min syrra som är barnläkare och dessutom Abbes gudmor. Han visste vad han gjorde när han valde gudmor den pojken. I resultatlistan efter varje omgång dök en liten krona upp bredvid den som fått mest poäng och Abbe tyckte det var orättvist att den aldrig hamnade bredvid hans avatar.

–Varför får min gubbe ingen prinshatt?

Andra bloggar om barn, språk, krona, wii, prinshatt

Äh. Jag håller med. Det uppdateras inte så ofta här numera. Jag har ändrat en del saker i mitt liv sedan jag skrev det där inlägget om mod för två månader sedan. En av effekterna av det är att det kommer färre inlägg. Istället för minst ett om dagen dyker det upp ett lite då och då. Men jag är jätteglad för att ni är kvar ändå, att ni inte tröttnar bara för att ni får vänta. En vacker dag kanske inläggen kommer oftare.

En annan sak som jag ändrat är hur länge jag sitter uppe på nätterna. Det hänger förresten ihop när jag tänker efter. Eftersom jag bestämt mig för att jag måste i säng vid elvatiden för att ge mig själv en chans till återhämtning blir det ju mindre tid framför datorn. Jag är stolt över mig själv på den punkten. Man kan räkna de tillfällen jag brutit mot elvaregeln på en hand. Ett av tillfällena var i torsdags, och då tog jag i och trotsade min egen nattinattiregel rejält. Det ska inte upprepas, men det var så himla roligt.

Och då menar jag alltså supermegaroligt.

Det lektes mamma, pappa, barn här idag. Två granntjejer tillsammans med Abbe och storebror höll till i en koja precis utanför en av tomterna på vår lilla väg. Familjen bestod av en mamma en pappa och två små barn. Dessutom var leken lite extra kryddad med att alla skulle vara sin idol.

Så kom det sig att en solig dag i april blev pappan Unstoppable-Ola och mamman Anna Bergendahl lyckliga föräldrar till de söta små barnen Erik Saade och Super Mario.

Behöver jag berätta vem av dem Abbe var?

Andra bloggar om barn, lekar, mamma pappa barn, ola, anna bergendahl, erik saade, super mario

Jag minns själv hur det var när jag var liten, när vi var på Liseberg till exempel. Det var helt omöjligt att gå. Benen krävde att få springa och hela kroppen spratt av glädje över allt kul man skulle få vara med om. Det var bråttom. Tänk alla attraktioner man skulle hinna åka, alla spel man skulle hinna spela och all sockervadd man skulle hinna mumsa i sig. Mamma och pappa fattade inte att det inte fanns tid till att strosa fram i långsamt mak.

Jag glömmer aldrig den sprudlande känslan i hela min kropp, och nu var det som att se sig själv i Abbe och hans bror. De studsade omkring som vårsläppta kalvar och tjoade "det är kul på Legoland". Eller Le Goland som Abbe kallar det, som om de vore franskt. Han betonar inte e:t i Lego som alla andra, utan a:et i land. Jag tror det beror på att i hans värld kom Lego Star Wars och Lego Batman först, innan Legoland. Alltså ska det uttalas med ett kort Lego och ett långt land istället för tvärtom, enligt Abbe.




Det började bra redan på båten. De hade dukat upp med massor av påskskoj för barnen. En stor konferensavdelning full med lekar, spel och olika stationer med uppgifter. Men det bästa av allt, vi fick hänga med upp på kommandobryggan och se hur det ser ut där de kör den stora båten. Det var ren tur. Ett meddelande kom i högtalarna om att de finns ett fåtal platser till bryggvisning för den som var intresserad. Jag var väldigt nära informationsdisken, ställde mig direkt i kön och knep fyra av de femton eftertraktade platserna.

Vi bodde på Hotell Legoland, nära och bra med egen entré till parken, och vi bodde i ett familjerum. Men det var inte vilket familjerum som helst utan "The treasure room" – ett rum inrett helt i "Lego Indiana Jones"-stil. Allt var specialgjort. Fototapeter, heltäckningsmattor, möbler och gardiner gav en illusion av att vi befann oss i ett canvastält vid något tempel i öknen. Överallt fanns detaljer byggda av Lego – skorpioner, insekter, glittrande skatter, apor, papegojor och ormar. På toaletten hängde Indiana Jones hatt på en krok, också den gjord av Lego. Riktigt välgjort rakt igenom. På rummet låg ett brev till barnen när vi kom, med instruktioner för en liten skattjakt. Genom att lösa olika gåtor där svaren fanns i rummet fick de till slut ihop en kod till ett skåp som vaktades av en Legoapa. De snurrade fram koden på låset och öppnade. Där fanns små legobyggsatser, nyckelband och lite andra leksaker. Killarna var helt saliga. Och då hade vi ändå bara hunnit checka in på vårt rum.






Själva parken överträffade mina förväntningar och minnesbilder. Det har hänt ganska mycket sedan jag var där för över trettio år sedan. Inte för att jag minns jättemycket, men som jag kommer ihåg det fanns där inte så mycket åkattraktioner på den tiden. Nu är det lite som Liseberg men med den lilla skillnaden att allt är gjort av Lego eller ser ut som Lego. Och många fler grejer för de små barnen än vad Liseberg kan erbjuda. Som gammal Legoälskare är jag förstås otroligt förtjust i miniatyrstäderna. Kanske är det mer en pappa-grej, vad vet jag?





Det var helt underbart att se killarna så upprymda av alltihop. Storebror gick i Lego-körskola och tog körkort, de vaskade guld och tillverkade varsin guldpeng, åkte bergbanor, båtar och tåg i alla dess former. Vid ett tillfälle när de sprungit in tillsammans till en attraktion och klarat sig själva upp i sätet med säkerhetsbälten och allt tittade jag på dem och sa till min fru: "Tänk att han blivit så stor, den lille skrutten". Vi stod tysta och såg på varandra när tårarna kom. Båda kände vi att det låg mycket mer i de där orden än vad det brukar göra när man slänger ur sig såna där saker. Det är liksom inte självklart. Jag kramade om min fru och vi grät lättnadstårar och skrattade om vartannat åt Abbe som vinkade och vek sig av skratt i den hoppande grodattraktionen.




Jag hade lovat killarna att vi skulle köpa något i den stora Legoshopen som fanns på området. Storebror har länge suktat efter en Lego City polisstation och var väldigt sugen på att köpa den nu. Den kostade niohundra danska kronor och jag tyckte att det var i saftigaste laget. Storebror är en förstående liten kille och tjatade inte, utan hittade vi ett par andra mindre byggsatser han ville ha. Dessutom köpte vi lite roliga bitar i lösviktsbutiken. Som att handla plockgodis ungefär. Fyll en påse och betala ett kilopris. Abbe däremot. Han drog omkring med en korg mellan hyllorna och plockade nya saker iden hela tiden. "En sshån vill ya ha" sa i var och varannan hylla. Sedan krävdes en stor portion av förhandlingsteknik och tålamod för att få honom att lägga tillbaka vissa saker. Som tur är hade han ganska modesta önskningar, en Indiana Jones-hatt (eller India Jones som Abbe säger), några småbyggsatser och en liten brandyxa i ett mjukt material. Och så en spargris av porslin i form av en legobit istället för den han slog sönder i packningsivern innan vi åkte. Han var så söt där han drog runt med korgen i sin India Joneshatt så det var svårt att säga nej.

Tycker ni jag låter lyrisk? Det tyckte i alla fall dagisfröknarna när jag lämnade Abbe i tisdags. "Jag tror bestämt att pappa gillade Legoland mer än du, Abbe" sa de. Besynnerligt. Vad menar de med det?

I alla fall. På hotellet hade de Legobyggartävling varje kväll. Barnen skulle bygga något på denna månadens tema (sport) med max trettio bitar och ställa sin kreation på en hylla i receptionen med sitt namn och rumsnummer på. Vinnarna kungjordes på anslagstavlan morgonen efter. Killarna byggde varje kväll. Efter de första två dagarna tyckte storebror inte det var någon idé för man vann ändå inget, men samlade till slut kraft och byggde något sista kvällen. En skateboard.

Mamman och jag packade inför hemresan när killarna kom rusande efter ha varit i receptionen och tittat. "Pappa pappa, jag vann byggtävlingen!!" ropade storebror och kom släpande på ett paket som nästan var större än han själv. "Va?!! Vann du den stora?" sa jag. "Jaaa, det är inte klokt, Abbe fick hjälpa mig att bära den" sa storebror lyckligt kramande om sin byggtävlingsvinst.

En Lego City polisstation.

Som vi har längtat efter en uppdatering hos Hellobrother. Eller hur?! Spana in deras superfunkiga tolkning av Whitney Houstons gamla klassiker "I wanna dance with somebody". Dessutom passar de på att slänga upp en version på Tracy Chapmans "Give me one reason" samtidigt.

Och för er som missade förra gången jag skrev om dem råder jag er att gå in och kolla in deras andra låtar.

Jag gillar't. Eller vad säger ni?

Ville bara passa på att önska er alla en riktigt glad påsk med lite äggfärgningstips från tidigare år. Om ni gillar äggen på bilden tycker jag att ni ska klicka här så kommer ni till ett gammalt inlägg om hur jag gjorde dem. Eller så klickar ni här och spanar in de lite mer stilistiska äggen.



Själva tog vi Stenabåten till Fredrikshavn i morse och susar vidare ner mot Legoland. Killarna är väldigt sugna, och som gammal Legoälskare får jag erkänna att jag nog är lika laddad själv. Har inte varit där sedan jag var liten, för typ trettio år sedan.

Min fru hade med sig några foldrar hem från TUR-mässan som innehöll ett ark med klisterdekaler som liknar sån där kylskåpspoesi ni vet. Eller ansiktspoesi om Abbe och brorsan får bestämma. Ni fattar? Laddade.

Glad Påsk.

– Pappa?
– Ja.
– Eller hur man får prata vad man vill och sjunga vad man vill?
– Mmm, så är det.
– Men inte gunga snedgung?
– ??!

Andra bloggar om barn, yttrandefrihet, snedgung