Liten och svag.

22:36

På något vis borde man kanske vara härdad. Eller hur? Jag menar när man har en kille som Abbe, som redan efter sina tre och ett halvt första levnadsår gjort hat trick i hjärtoperationer, haft RS och lunginflammation som spädbarn och dessutom genomgått ett otal undersökningar både med och utan narkos. Förutom alla de vanliga förkylningarna, virusen och maginfluenserna som alla dagisbarn betar av.

Borde man inte då med en axelryckning konstatera att han har en massa feber och lungt och sansat invänta tillfrisknandet? Inte bry sig något nämnvärt om att han nu går in på sitt sjunde dygn med kroppstempratur som ett mindre bastuaggregat. Jodå, jag vet att det förmodligen är ett virus. Ett nytt virus, eftersom det gamla antagligen ebbade ut under de timmar han var feberfri i lördags för att igår ge plats för ett nytt. Så säger doktorn Abbe träffade idag i alla fall.

Men när min annars så spralliga lilla krull, full av liv och galenskaper, ligger där aldeles rödmosig och utmattad och stånkar fram ett "uh uh uhu, ne e i-ee aaa" [de e inte bra] på frågan hur han mår – då kan jag inte annat än känna en stor klump i magen.

Kanske för att det påminner om hur liten och svag han brukar vara på uppvaket efter en undersökning som krävt narkos, eller de första egna andetagen på IVA efter en operation. Eller kanske för att jag är lite extra orolig för Abbes hälsa då han är sjuk, med bara en njure och ett opererat hjärta. Trots att jag förstår att det sannolikt bara är ett vanligt virus.

Eller är det bara så här det är att vara pappa, helt enkelt?

Andra bloggar om , , ,

8 kommentarer

  1. Det är jobbigt när barnen är sjuka. Man oroar sig. Jag har en benägenhet att oroa mig jättemycket. Ändå har jag inga barn som är i närheten av din Abbe i sjukdomshistoria.
    Hoppas han blir frisk snart och att höstvirusarna snart ger med sig. (Kan ju bara berätta att sedan skolan började för en knapp månad sedan har mina fyra barn inte varit friska samtidigt en enda dag. I år verkar det vara värre än vanligt med höstförkylningar och annat skräp.)

    /Monica

    SvaraRadera
  2. ...och jag höll på att fullständigt spåra ur, ropa efter DDT och Agent Orange, när en mygga satte sig på min min lille kille, inte ens tre månader...

    SvaraRadera
  3. Ja, det är det.
    Att älska någon mer än sig själv har konstiga biverkningar...

    SvaraRadera
  4. Har följt din blogg sedan ett halvår tillbaka och brukar emellanåt läsa högt för både sambo och kollegor. Har både skrattat och gråtit. Jag har själv en dotter på drygt ett år som har DS och som är hjärtopererad vid 4 månaders ålder. Jag förstår precis din reaktion. Folk tycker jag är konstig när jag emlar A´s små ben när hon ska vaccineras, hon är ju så van - men det är just det. Hur mycket ska en liten människa behöva utstå? Hon är med om så mycket annat att man tycker att hon borde vara förskonad från det "vanliga". Skickar många krya-på-sig kramar från Blekinge till Abbe. Hoppas att han blir bra snart!

    /Nenne

    SvaraRadera
  5. Vill bara först tacka för en underbar blogg. Har surfat runt i några veckors tid och konstaterat att den är lätt beroendeframkallande. Håller med någon föregående talare om att det skulle vara trevligt att se den i bokform. (med filmsnuttarna i en bif dvd)
    Men å vad minnena kommer tillbaka, all frustration, oro men också all glädje. Alla sjukhusbesök, kamp med försäkringskassa och skola men också segerkänslan i både små och stora framsteg. Det var, och är ibland fortfarande, en bergochdalbana även om den planat ut med åren. Min dotter (med 22q11) är idag 24 år. Hon bor i egen lägenhet och klarar sig i stort sett själv. Det är gott gry i dessa ungar och ofta en envishet som gör att de klarar mycket mer än vad man tror. Just envisheten kan man ju ibland förbanna men.. ;)

    Krya på dig Abbe

    /Heike

    SvaraRadera
  6. Därför han har hattrick i hjärtoperationer, rs och lunginflammation i bagaget och ett syndrom som kan ställa till lite ja, väl mycket?
    Ett virus till kan få vem som helst att bomba ur under de omständigheterna.

    SvaraRadera
  7. Freja skickar krya-på-dig-pussar till Abbe!

    SvaraRadera
  8. Monica: Men är det inte just de som är grejen? Man oroar sig lika mycket oavsett hur "erfaren" man än blir. Hoppas dina frisknar till också.

    Ms Garbo: Som det skall vara. Eller hur?

    Hasse: Huvudet på spiken där, mannen.

    Nenne: Ja för sjutton, skona dem bäst det går. De får så de räcker av sjukhus. Kul att du gillar bloggen. Och tack för kryapået.

    Heike: Tack så mycket, det var fint sagt. Det där med bok har några sagt och det gör mig lätt generad faktiskt. Skönt att höra att det funkar med dottern. Den där åldern känns så extremt avlägsen just nu. Men det går väl fortare än man anar.

    Mia: Så kanske det är.

    Freja: Tack. Det hjälper nog.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.