På måndag börjar skolan igen efter ett sommarlov som hette duga. Det är bannemig inte lätt att komma ihåg en hel sommar som varit som den här. Jag menar någon eller några veckor med fint väder brukar det alltid vara mellan maj och augusti, men så här länge? Nä. Jag minns inte förra gången det inträffade.

Så visst är det trist att lovet är slut, grabbarna börjar skolan och mamman och jag är tillbaka på våra jobb. Men alla depåer är i alla fall påfyllda inför hösten. Solkontot står på plus och de flesta andra bränsletankar är fulltankade.

Under den här sommaren kan vi räkna till åttahundrasjuttiofjorton fiskade krabbor, tvåhundranågonting ätna glassar, jag vet inte hur många badtimmar, cirka en miljard hopp från olika klippor både i havet och i sjön, typ sjutton skrubbsår, sju sandslott, femtioelva glas saft och minst lika många kanelbullar, en handfull båtturer och en inlämnad bygglovsansökan för vårt fritidshus.

Summa summarum, en fin sommar.

Förlåt. Till er som troget följt den här bloggen under några år är jag nog skyldig att be om ursäkt ändå. Alltså tempot på inläggen här, den senaste tiden, vad ska vi säga om det?

Det är ju inte det att inget hänt i vårt liv. Under en period månaderna innan semestern duggade kallelserna till sjukvården så tätt att vi knappt hade tid att göra något annat än att turnera med Abbe på Västra Götalands alla specialistenheter. Det kändes bara som att jag skrivit om de där besöken tusen gånger redan.

Och rest lite har vi gjort. Varit i London och så till exempel. Det vet ni som följer mig på Instagram. Det ville jag gärna berätta om. Inte minst visa bilder från. Men det blev ändå inte av. Fråga mig inte varför.

Jag har nog inte haft lust helt enkelt. Ibland har jag varit sugen, men uppenbarligen inte tillräckligt för att prioritera bloggandet. Well well. Det fanns en tid då jag skrev minst ett inlägg om dagen, den tiden är uppenbarligen inte nu.

Men det finns mycket fint att berätta om. Som att Harry Potter-utstälnningen på Warner Studios i London var fantastiskt. Eller att Abbes hjärta jobbade på som det skulle vid 24-timmars-EKG:et strax före semestern. Att Öland var vackert och stränderna fina, men att det första salta doppet i havet när vi var tillbaka här på västkusten var det skönaste någonsin. Jag väljer bohusgranit, tång, maneter och havstulpaner alla dagar i veckan, framför sandstränder med bräckt vatten och döda småfiskar som flyter iland.

Och idag simmade Abbe. Hej då armpuffar. Han bestämde sig plötsligt för att prova utan, hoppade i havet där han inte bottnade och simmade sex meter till mig. Han insåg att det funkade och sedan var saken biff. Det gick inte att få honom att sluta simma. Det var väl värt ett blogginlägg ändå, säg?

Jag har hissat flaggan. Inte för Sverige, det gör jag imorgon, utan för kärleken. För att hon valde mig. Och för att jag valde henne. Det var, om vi får säga det själva, det klokaste vi gjort. Idag om fyrtio år är det guldbröllop och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi, livets alla prövningar till trots, får chansen att fira den dagen tillsammans med pompa och ståt. Men nu tar vi en sak i taget. De ädla metallerna kommer senare, nu är det tenn som gäller. Eller ten som i tio, om man säger så.

Tänker på allt fint vi gjort de här första tio åren. Det finaste av allt, helt utan konkurrens, är två barn. De blev väldig bra, de där barnen. Okej, den ena blev det några fel på, så att säga. Jämfört med genomsnittet. Men å andra sidan blev det så otroligt många fler rätt på honom, om man jämfört med genomsnittet. Paradoxalt nog är Abbes trasiga hjärta det helaste av alla hjärtan jag stött på i livet. Värmen, kärleken och omtanken som ryms i det är av sällan skådat slag. Och det tycks smitta över på hans bror. Eller om det är tvärtom, när jag tänker efter. Storebror kom ju trots allt först.

Tack för de första tio, min kära. Och tack för världens bästa barn. Jag älskar dig!

Man lever sitt liv. Vaknar nollsju nånting, väcker barnen, duschar och äter några frukostflingor som man antingen gjort själv i ugnen eller köpt på ICA. Man stressar och packar barnens skolryggsäckar. Ibland glömmer man packa något viktigt. Ibland glömmer man hela ryggsäcken hemma. Då får man åka tillbaka och hämta den. Man blir ännu mer stressad. Och arg. Mest blir man arg på sig själv för att man inte har någon hjärna. Åtminstone inte en som fungerar som den ska.

Man hämtar det man glömt hemma. Missar tåget. Kommer att bli sen till jobbet men mejlar en ursäkt medan man väntar på nästa tåg. Ursäkten studsar tillbaks i inkorgen i form av kollegornas hån och skämt om att ursäkten var dålig. Man ler åt jargongen men skäms lite ändå. Man jobbar. Äter lunch. Försöker komma på nya ställen att äta lunch på. Man jobbar ju ändå mitt i stan. Har ju så mycket att välja på. Den lyxen. Det blir ändå samma ställe som igår. Eller i förrgår. Det flyter liksom ihop.

Man sätter sig vid datorn och jobbar igen. Eller i ett mötesrum. Ibland gör man något bra, något man är stolt över. Och ibland önskar man att man gjorde det. Men det är ju så det är. Man lever sitt liv. Det rullar på. Man tycker att det rullar för fort. Om det bara rullade lite långsammare skulle man göra fler saker man var stolt över. Man skulle inte glömma saker hemma. Slippa åka tillbaks, missa tåget och komma försent. Då skulle man ha mer tid på jobbet att göra saker man är stolt över.

Arton och tio åker man pendletåget hem. Om det går arton och tio. Det är inte alltid det gör det även om det står i tidtabellen. Man registrerar sitt kort. Hittar en ledig plats och ber någon resa sig så att man kan komma in eftersom de satt sig längst ut och lagt sin väska på sätet innanför. Man stör. Är innanför deras komfortzon. Tränger sig på. Man skiter i det. Vill ju sitta efter en stressig dag. Man lever ju bara sitt liv.

Man kör barn till handboll. Till simskola. Kulturskola. Till ridning. Man hämtar och man lämnar. Och man gör det gärna för man älskar de här barnen. Älskar dem så att det gör ont. Trots att man tycker att de borde kunna packa sina väskor själva så man slapp glömma saker som ska med. Man älskar dem till månen och tillbaka. Då är inte resan till simskolan och tillbaka så lång.

Man tjatar om läxorna. Man tjatar om hur många timmar Minecraft det blir. Man tjatar om att de måste tvätta händerna innan maten. Att de måste äta. Sitta ordentligt. Gå och lägga sig. Man högläser Harry Potter och älskar de stunderna. Man släcker för att de ska somna. Somnar själv. Man vaknar efter en stund och har sabbat sin dygnsrytm. Sitter uppe för länge. Går till slut och lägger sig, vaknar nollsju nånting, väcker barnen, duschar och äter några frukostflingor som man antingen gjort själv i ugnen eller köpt på ICA. Man lever sitt liv.

Man stressar och packar barnens skolryggsäckar och kör barnen till skolan. Men man åker inte till jobbet. Istället åker man till en kyrka. En vacker kyrka. En vacker dag. Man lyssnar till musik som som gör ont. Så som musik gör ibland. För att de som sjunger den gör det bra och för att den betyder saker. Man torkar tårar med en pappersnäsduk. Lyssnar till fina ord om en människa som stått oss nära. Som nu ligger i en vit trälåda överöst med röda rosor längst fram i lokalen. Som fick för lite tid. Man skiter i att torka tårarna. Låter dem rinna. Det kommer ju ändå nya. Istället blundar man lite, hör den ensamma stråken och tänker att den försöker säga något. Man tror inte man ska klara av att höra den sista sången eftersom den har en speciell betydelse för en. Men man klarar det ändå. Man lämnar kyrkan med "dansa på min grav" i magen och tårar på kinderna. Man tänker att en dag så ses vi kanske igen.

Tills dess, lever man sitt liv.

Det är vår. Ute blommar äppelträden och liljekonvaljerna börja kika fram under övervintrade höstlöv. I vår brevlåda frodas kallelserna till sjukvården som aldrig förr. Det är hjärtmottagning, 22q11-specialisten, tandläkaren på Mun-H-center, sjukgymnasten och logopeden i en strid ström. Dessutom fick vi i dagarna ett brev från öron-, näsa-, halsavdelningen på Sahlgrenska om att vi kommer att bli kallade dit för fortsatt utredning om hörseln. Någon gång inom nittio dagar. Jaha.

I fredags var i alla fall en rolig dag på sjukhuset enligt Abbe. Faktum är att jag håller med honom. Vi var hos sjukgymnasten och gjorde en massa tester. Det var allt från pillig finmotorik till grovmotoriska koordinationsövningar. Det var balanstester och bollkänsla. Det var styrka, snabbhet och uthållighet. Och de flesta grejerna gjordes på tid, som en liten tävling för Abbe, men med vetenskapliga syften. Det är alltid kul att försöka slå sina rekord i ett andra eller tredje försök. Mellan varje övning ville Abbe ha en puss och några klunkar vatten. Vi höll på i nästan två timmar. Det blev många pussar. Och en kissepaus.
 
Hade inte kameran med mig men jag bjussar på några mobilbilder från Instagram.

 

Idag har jag gjort något jag aldrig hade trott att jag skulle göra, om du frågat mig för några år sedan. Jag har talat inför personalen på barnavdelningen på ett sjukhus. Det var ett trettiotal sjuksköterskor, barnsköterskor och läkare som lyssnade och om ett par veckor ska jag tillbaks och hålla samma dragning för den andra halvan av personalstyrkan. Den halvan som var på sjukhuset idag och tog hand om de sjuka barnen, medan deras kollegor var på utbildning.

Vad hade jag att säga dem, kan man fråga sig? Det undrade jag också när jag fick ett mejl med förfrågan, men när jag tänkte efter lite insåg jag att jag faktiskt har väldigt mycket erfarenhet av sjukhus. Inte lika mycket som de har. Naturligtvis. Inte på långa vägar. Men jag har en erfarenhet som de flesta av dem sannolikt inte har, jag har ett annat perspektiv. Att vara förälder till ett sjukt barn.

När jag satte mig och funderade över innehållet i min föreläsning gick det upp för mig hur otroligt många vårdsituationer jag och Abbemamman varit om med Abbe. Hur många läkare, sköterskor och annan sjukvårdspersonal vi träffat genom åren. Väldigt många helt fantastiska möten, men också några mindre lyckade. Lägger man kontakter med försäkringskassan, skolan, habilitering, försäkringsbolag etc till detta inser man att ett barn med diagnos är projekt som kräver sin projektledare.

Så idag, under några timmar berättade om jag vår resa med Abbe från dagen han kom till värden och fram till nu. Jag pratade om hur det kom sig att jag började blogga och vilken resa bloggen tagit mig på. Och jag berättade vilka saker jag tycker är viktiga för personalen att tänka på i mötet med föräldrarna, delade med mig av många bra erfarenheter och några magplask.

Det blev en fin dag med en del frågor och reflektioner. Ett bra samtal tycker jag. Hoppas att de också tyckte det. Om två veckor är det deras kollegors tur.

Det är påsk och jag kör ett gammalt inlägg i repris än en gång. Nämligen ett recept på smarrigt påskkäk.

Om ni aldrig har smakat på Bohuslänsk äggost så tycker jag att ni borde göra det. Det är mycket gott. Folk äter den på lite olika sätt. Antingen som en del av smörgåsbordet vid jul eller påsk, tillsammans med sillen och det andra. Eller också som efterrätt serverat med sylt, gärna björnbärssylt. Det beror på vilken falang man tillhör. Själv är jag uppvuxen i den ena falangen och ingift i den andra, så jag är liksom van vid både och.

Och här kommer en liten beskrivning av hur man gör äggost:



Man behöver
3 liter standardmjölk
3 deciliter vispgrädde
10 stycken ägg
6 deciliter gräddfil och
4 matskedar strösocker.


Värm mjölk och vispgrädde. Det ska bara sjuda, inte koka.


Vispa ihop ägg och gräddfil till en fin massa.


När mjölken och grädden sjuder häller man i äggsmeten. Rör om då och då tills det börjar skära sig. När massan börjar klumpa ihop sig tar man bort kastrullen från spisen och låt det stå i 5-10 minuter.


Använd sedan en hålslev och ös upp massan med i en äggostform. Har du ingen äggostform kan du borra hål i en vanlig sockerkaksform. Hålen är till för att vasslen ska rinna ut.


När du lagt upp hälften av massan strör du ut 2 matskedar av sockret. Lägg i resten av massan och avsluta med 2 matskedar socker igen.



Äggosten ska stå svalt och rinna av i sin form över natten. Gärna i kylskåpet. När man stjälpt upp den ur sin form kan man eventuellt dekorera med t ex kanel om man vill. Jag återkommer med bild på den färdiga äggosten.

Sedan kan det vara fint att dekorera den. Här gjorde jag det med hjälp av en utskrift från datorn, en skalpell och lite kanel.





Lycka till. Och glad påsk!

Jag sitter på tåget till Stockholm för att åka upp och jobba över dagen. I ett säte tvärs över gången sitter en kvinna och talar i mobiltelefon. Och då snackar vi inte om att hon viskar generat i luren för att ingen ska höra hennes samtal. Tvärtom. Den här damen babblar högt och tydligt som om hon satt ensam i ett ljudisolerat rum. Jag är mycket tveksam till att det finns någon i hela den här tågvagnen som inte hört varenda ord av hennes konversation.

Hon avverkar samtal efter samtal, ringer upp folk och telefonen ringer kontinuerligt. Ringsignalen är för övrigt inställd på maxvolym. Kanske en bit över maxvolym när jag tänker efter. Kvinnan, vi kan kalla henne "Maud" pratar ogenerat om konflikter på jobbet mellan "Linda" och "Lasse" och hur "Thomas" hanterar detta. Det är visst ett bråk på nivå tre och det ska göras en anmälan till både SAS och MAS. Och eftersom hon presenterar sig med namn när hon ringer upp och när hon svarar i telefonen tar det mig bara några sekunders googlande att få reda på allt om henne och hennes arbetsgivare. Hon har ett högt uppsatt jobb inom den privata äldrevårdssektorn. Vi stannar där. Ni förstår vidden av detta ändå.

Efter ett tag reser sig kvinnan i sätet bredvid för att hitta en annan plats. Hon säger: "så att jag kan sköta mitt jobb, så kan du fortsätta sköta ditt". Jag förstår henne. Själv har jag svårt att koncentrera mig tillräckligt för att kunna skriva den här texten.

Är det fascinerande att man har så lite känsla för skillnaden mellan det privata och det offentliga rummet?

Jag firar lite. Har tänt en brasa i kaminen och hällt upp ett glas vin, trots att det är en vanlig måndag.

Allt såg bra ut. Efter mätning, vägning, EKG, blodtryck, pox, ultraljud och lite lyssna med stetoskopet fick vi höra meningen vi hoppats på. "Då kallar vi Abbe om ett år igen, eller ett och ett halvt beroende på hur det ser ut med tidsbokningen".

Det var dags för det årliga besöket på hjärtmottagningen idag. Det är någonting som är märkligt med det där, man känner sig både lugn och lätt panikslagen på samma gång. Det fina i att vi känner personalen väl vid det här laget, att vi vet att de är fantastiska. Man är hemtam och trygg. Men så finns oron över beskedet som vi vet ska komma en vacker dag. Något år, vid en av de här årskontrollerna kommer Abbes hjärtaläkare att säga att nu är det dags, nu behöver vi göra ett nytt ingrepp. En ny operation. Så mycket är säkert, att den dagen kommer. Frågan är bara när.

Inte idag i alla fall. Skönt.

Abbe var väldigt duktig. Han kan det här nu, det märks. Han lät sköterskor och läkare göra det de skulle utan någon protest. Så modig, så stark.

Så. Sammanfattningsvis. Blodtrycket i högra kammaren såg fint ut. Det är alltså inte det tryck man mäter med en manschett på armen, utan det tryck som hjärtat pumpar blodet ut i lungorna med. Det inre kretsloppet. Det trycket mäter man med hjälp av ultraljudsundersökningen och det är extra intressant på Abbe eftersom han har en sk conduit, dvs ett donerat kärl och klaffar stället för hans lungartär som var igenvuxen vid födseln.

Klaffarna läcker, cirka två på en fyragradig skala. Dvs funktionen som backventil är inte hundra utan ganska mycket blod som hjärtat pumpar mot lungorna rinner tillbaka in i hjärtat igen. Det låter inget vidare i mina öron, men är helt okej enligt vår kardiolog. Här håller man ett öga på höger hjärthalva så att den inte blir förstorad. Ni vet vad som händer med en muskel som får jobba lite extra på gymmet. Den blir större.

Slutligen håller man ett öga på flödet från hjärtat och ut i de båda lungorna. Eftersom det är lite reservdelar där och dessutom lappat och lagat på den ena förgreningen så finns risk att det kalkar igen och blir trångt åt ena hållet. Det kan gå att lösa med en hjärtkatetrisering, som den Abbe gjorde för fyra år sedan, men även det är ju skönt att slippa. Detta kollar man med hjälp av en undersökning som kallas lungscintigrafi, då man sprutar in en radioaktiv isotop i blodet och tittar på hur den fördelar sig ut i lungorna i en gammakamera. Detta gjordes i höstas och resultaten ser fina ut.

Alltså pustar vi ut idag. Ett år till i alla fall!

Habiliteringen. "Ger stöd och insatser till barn- ungdomar och vuxna med varaktiga funktionshinder. Stöd ges även till anhöriga och berörda personer i närmiljön". Hela idén går liksom ut på åtgärder för att möjliggöra och underlätta ett dagligt liv för barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Eller för deras omgivning.

Fint. Bra. Tillåt mig tvivla.

För ganska länge sedan kom vi överens med habiliteringen att de skulle kalla Abbe till en arbetsterapeut. Vi skulle tillsammans titta på om det fanns något bra material för att hjälpa honom förstå klockan och lära sig den på ett bra sätt. Bland annat.

Så en dag kom en kallelse. Olyckligt nog blev han kallad på samma dag och samma tid som ett annat läkarbesök. Vi ringde omedelbart och meddelade att Abbe blivit dubbelbokad och inte kunde ta den aktuella tiden. De kunde då inte boka någon ny tid över telefon utan sa att de skulle skicka en ny kallelse.

Det kom ingen kallelse. Däremot kom en räkning för uteblivet besök.

Jag blir trött, ringer upp habiliteringen och undrar vad som pågår. De säger att det måste blivit något misstag (no shit Sherlock, tänker jag) och lovar att rätta till detta. De säger att jag bara kan riva räkningen och låta bli att betala den. Jag frågar "är det säkert?". Javisst, säger de. Så långt allt bra. Jag påpekar också att vi aldrig fick kallelse till någon ny tid istället för den vi bokade av.

Efter ytterligare någon månad kom så en kallelse. Till samma dag och tid som vi ska med Abbe till hjärtmottagningen. Höjden av otur alltså. Here we go again. Denna gång är vi ännu mer noga med att påpeka att vi fick en räkning förra gången trots att vi bokade av och att vi inte ville ha det igen.

Några dagar efter detta kommer en räkning för uteblivet besök. Jag blir ännu tröttare. När pulsen gått ner lite inser jag att det är en påminnelse från den där första räkningen. Alltså den de bad mig riva och inte betala. Den de lovade mig var krediterad, fixad, borta.

Denna gång kommer räkningen från ett inkassobolag. Habiliteringen säljer alltså sina fakturor vidare till ett företag som sysslar med "Professionell och effektiv kravhantering". Jag ringer upp dem. De kan inte bara stryka fakturan sådär hur som helst, nej det måste kunden göra, dvs habiliteringen. De kan sträcka sig till att kontakta habiliteringen och fråga dem. Om några dagar. Jag ombeds återkomma då. Jag frågar om inte de kan höra av sig till mig när de rättat till detta. Varför ska jag hålla på och jaga dem, jag har ju inte gjort något fel. Det har inte vi heller, svarar inkassoföretaget.

För säkerhets skull ringer jag även habiliteringen. De förstår inte alls vad som hänt. Problemet är att nu är inte fakturan deras längre så de kan inte bara stryka den hur som helst från sitt system. Nu måste de lösa frågan ihop med inkassoföretaget. De lovar att återkomma. Alltid något.

Nu väntar jag bara på en faktura för uteblivet besök från nästa avbokade möte. Och en ny kallelse, som sannolikt kommer att infalla samma tid som något annat läkarbesök. Så håller vi på så. "Underlätta ett dagligt liv för barn och ungdomar med funktionsnedsättning". Jo, jag tackar.

Jag ville skriva några rader till dig idag, Abbe. Det är inte många människor i hela världen som betyder så mycket för mig som du gör, så jag ville skriva något fint. Något du kan ta med dig in i det här nionde året av ditt liv.

Så funderade jag på om jag hade skrivit något i fjol, när du fyllde åtta. Det hade jag. När jag backade tillbaks i bloggen insåg jag att jag redan skrivit precis det jag ville säga dig, så här kommer det igen:

Du fyller år. Vad ger man i present till någon som dig? Hur ska jag någonsin kunna göra dig rättvisa? Hur ska jag kunna ge dig något som kan mäta sig med det du gett mig? 

Jag vill ge dig självkänsla. Jag vill att du ska växa och utvecklas som människa och förstå att både medgång och motgång är en del av detta. Jag vill att du ska lita på att du kan. Du kommer att möta människor som säger det motsatta, att du inte duger. Folk som får dig att tvivla. Alla möter dem, det har också jag också gjort, Abbe. Men lova mig, lyssna aldrig på dem!

Jag vill ge dig styrka att stå emot, mod att vara dig själv. Det är så lätt att dras med, falla för grupptrycket. Att så förtvivlat gärna vilja passa in. Alla passar in, Abbe. Alla. Ett pussel där samtliga bitar är identiska blir förfärligt tråkigt, och dessutom nästan omöjligt att lägga. Det är svårt att vara som alla andra, omöjligt faktiskt. Men att vara Abbe – du är bäst i hela världen på det.

Jag vill ge dig kärlek. Och det fina med det är att ju mer jag ger dig, desto mer får jag tillbaks. Du har en obegränsad, aldrig sinande källa verkar det som. Alltid en kram över. De bästa, mjukaste och finaste kramarna. Inte bara till mig, utan till alla som behöver och alla som förtjänar. I alla lägen. Du säger "Jag älskar dig". Varje dag. Du har sagt det till mig fler gånger på de här nio åren än jag sammanlagt fått höra orden under alla år före du blev min. "Jag älskar dig i hela universum", säger du. Ingen annan har sagt så. Detsamma, säger jag.

Jag vill ge dig allt det här och mycket mer därtill. Alla dagar på året.

Idag, på din nioårsdag, sken solen lite extra för dig. Grattis på födelsedagen, Abbe!

Hörde på radion idag att det skett ett trendbrott inom organdonation. Det råder visserligen fortfarande brist på organ – så om du inte tagit ställning än tycker jag du ska göra det (klicka här t ex) – men under 2013 har i alla fall något hänt. Man identifierar allt fler donatorer idag.

Det är fina nyheter tycker jag.

Jag lovade ju fler ord och fler bilder från Stöten. Men det var våldsamt vad denna veckan gått fort, jobb och annat har gjort att jag inte hunnit. Men den som väntar på något gott osv, här kommer en liten uppdatering.

Jag gillar Stöten. Det är lagom stort för att bjuda på en varierad och rolig åkning, men lagom litet för att kännas familjärt och personligt. Man slipper den där skidindustriella känslan som finns på en del ställen. Man slipper MacDonalds i backen och långa liftköer. Nu har vi varit där så många gånger att det känns helt okej att släppa iväg storebror och Abbe på egen hand tillsammans med deras 14-åriga kusin.

Jag har testat alla anläggningar i Sälen utom Kläppen men återkommer alltid till Stöten. För småskaligheten (eller rättare sagt lagomskaligheten), för närheten till naturen, men framförallt för skidåkningen. Det finns massor av fin åkning för barnen (men hey – vi snackar Sälen – barnens skidmecka på alla anläggningar), men framför allt där finns jäkligt bra backar även för mig som har åkt en del och söker utmaningar som varar längre än 18 sekunder innan jag måste ställa mig i tjugo minuter kö igen.

Nåväl, vi hade en toppenhelg, trots gråväder, ett ymningt snöande (gillas iofs av mig) och diverse små missöden. Jag började med att inte lyckas ta mig upp för en brant backe med bilen utan bogserhjälp av en stor hjullastare. Storebror fipplade med skyddsbyggeln när han och kusinen skulle av en sittlift och lyckades slå av en rejäl bit av framtanden. Den är lagad nu. Och Abbe fick sig en ordentlig lårkaka när han skulle köra på en box i en funpark och fick felskär. Men det är sånt som händer.

Eller som Abbe tjoade i backen hela tiden: YOLO!

PS. Påminner lite om att ni gärna får rösta varje dag.

Vet ni vad? Heja Abbe har blivit nominerad i Finest Awards igen! Det är jätteroligt. Och lite extra kul är att det är en kategori som jag med stolthet finns med i, nämligen "Årets blogg: Engagemang".

Jag blir såklart väldigt glad om ni röstar på bloggen och mig, för jag måste ju vara ärlig och säga att det vore sjukt kul att vinna min kategori.

Om du gillar mitt engagemang för att sprida kunskap om hjärtsjuka barn och om papparollen med en diagnos i familjen, organdonationer, insamlingar till barnhjärtforskning och alla andra frågor som ryms i Heja Abbe och vill rösta på bloggen klickar du på den här länken. Glöm inte att efter du klickat på de bloggar du vill rösta på måste du scrolla ner till botten av sidan och klicka på "skicka mina röster". Men jag har väldigt hård konkurrens i min kategori.

Man får lov att rösta varje dag om man vill (fram till 9 mars). Och från flera mejladresser. Så om du röstar varje dag både från jobbet och hemma lovar jag en bamsekram när vi ses. Om du vill ha en.

Tusen tack på förhand.

Längtan efter lite mer riktig vinter blev för stor. Det blev liksom bara några dagar med isar och någon vecka med snö i våra trakter i år, verkar det som. Vi packade bilen och drog till fjällen en långhelg. Till favoriten Stöten i Sälen närmare bestämt. Och här har det bannemig blivit vinter med besked. Efter en extremt knackig start på säsongen för i stort sett hela den svenska fjällnäringen, med regn och plusgrader runt jul och nyår, så har Stöten nu rekorddjup snö i terrängen. Och den här helgen har det vräkt ner så det har inte direkt blivit sämre.

Jag har som vanligt tagit cirka en miljon bilder, men eftersom jag bara har iPaden med mig får i hålla till godo med ett par instagram-snaps. Det kommer mer ord och bilder när vi kommit hem igen.

Alla hjärtan. Av alla hjärtan är det tre som är mig oumbärliga. Tre som glittrar starkast i livets grådask, tre som får mitt eget att slå dubbla slag.

Ett är vuxet och vackert, generöst och varmt, och sätter alltid mina andra två favorithjärtan i första rummet. Det värnar dem och hjälper dem att klara livets törnar på bästa sätt. Ett hjärta som vände upp och ner på min värld när 1999 nyss vissnat och det nya milleniet vaknat, och som lyckligtvis också klappar för mitt.

Det andra har klappat i elva år nu. Ännu ungt men ändå så moget, ett hjärta med vidöppen port till empatins kammare. Kärleksfullt och omhuldande, kamratligt och fint. Ett hjärta som gör mig både stolt och varm alla dagar i veckan.

Det nyaste av mitt hjärtas hjärtan hade en vinglig start. Trasigt när det kom till världen, men vackrare än alla när det lappats ihop av gudabenådade kirurger. Det är det finaste av hjärtan och det klappar och slår som det ska, tack vare en läkarkonst värd namnet. Ett hjärta som rymmer alla människor som någonsin korsat dess väg, som smittar av sig av sin bubblande kärlek till alla som är villiga att ta emot av det. Detta hjärtas WiFi står konstant på max.

De börjar bli så stora nu att man kan lämna dem ensamma hemma en stund, Abbe och hans storebror. Åtminstone storebror, eller om de är tillsammans. Abbe är kanske lite för liten för att vara helt ensam några längre stunder, än så länge. Tycker vi, ska jag kanske tillägga. Här skiljer det sig säkert väldigt mycket åt mellan olika familjer.

"Det är inte det att jag tror att du inte klarar dig själv hemma Abbe. Det vet jag att du gör. Men om det händer något" försökte mamman när Abbe ville bli lämnad en dryg timme istället för att åka med henne på ett ärende. "Om du skadar dig, om det börjar brinna, eller om det kommer någon tjuv till exempel."

Abbe svarade: "Skadar mig gör jag inte, för jag sitter still vid datorn. Om det kommer en tjuv ringer jag 112. Och om det börjar brinna ringer jag också 112." Så blev han tyst en stund och tänkte, innan han sa: "Men tänk om de inte förstår vad jag säger, om de inte hör att jag heter Abbe." Tystnad igen. "Då måste jag säga A - Be - Be - E."

Ibland undrar jag om vi gjort Abbe en otjänst när vi gav honom hans namn. Missförstå mig inte, det är det finaste och bästa namnet som finns, till den finaste och bästa lilla killen som finns. Abbe är en Abbe och inget annat.

Men det är ett ovanligt namn och om B kommer ut mer som M ur Abbes mun så blir det svårt för folk att gissa. Typiskt va? Att just en av de bokstäver som kräver högt lufttryck och därför är lite svåra för honom få till, ska vara en så viktig del av namnet. Almin hade gått att gissa sig till. Almert eller Romin hade också gått. Men Amme. Det är inte självklart.

Det här tycker jag var roligt.

I söndagens G-P läser jag om Kevin, en tolvårig fotbollstalang som redan fått Manchester Citys ögon på sig. En talangscout från City upptäckte honom på Gothia Cup i somras och Kevin har nu varit över i Manchester och spelat fotboll flera gånger. Eventuellt blir det tal om att flytta dit, hans familj är beredda och lovar att ställa upp och flytta med.

En del av mig blir imponerad. Tänk vilken pojkdröm som är på väg att gå i uppfyllelse. Proffs. Nästan i alla fall. Innan han ens gått ut skolan. Men det är också här det skaver en del. Är detta verkligen bra? IFK Göteborgs akademichef, ordföranden i Göteborgs fotbollsförbund och elitidrottschefen på Riksidrottsförbundet verkar tveksamma. Det är jag också.

Det går en serie på SVT 1 på onsdagkvällar kl 22.00 som heter Idrottens himmel och helvete. Jag tycker ni ska se den. Den tar upp ungdomsidrotten och alla dess sidor. Både de inspirerande tränarna och de goda exemplen, men också alla avigsidor och avarter som dessvärre finns därute.

Det är skrämmande att veta att det runt om i landet står tränare och föräldrar och skriker glåpord och spydigheter till små barn som de inte tycker presterar tillräckligt bra på bollplaner och i idrottshallar. Att pojk- och flicklag redan i tidig ålder toppas, så att de som inte duger väljs bort när det är dags att spela matcher. Det bildas A-lag och B-lag. Det gör mig ledsen.

Storebror spelade fotboll tills för några år sedan, numera är det handboll som gäller. Det är roligt att följa killarna i deras utveckling. Men en sak kan jag säga med säkerhet redan nu, nämligen att de som var duktigast i laget när vi började kommer inte att vara det om några år. De utvecklas olika fort och hade storebrors klubb toppat laget så hade sannolikt de som aldrig fått spela match tröttnat. Och då hade de aldrig fått chansen att växa i sin roll och blomma senare. Ett effektivt sätt att ta död på glädjen och utarma laget alltså.

Jag har själv aldrig hållit på med lagidrott, så det är en ny värld för mig, men jag lär mig hela tiden. Det finns mycket fint att hämta i lagandan och kamratskapen. Delad glädje och så vidare. Men det gäller även föräldrar. En gormande pappa som inte är nöjd med barnens prestation räcker för att förstöra för ett helt gäng glada ungar.

Det kan inte vara så viktigt att vinna. Jag fattar det inte. Vi vuxna måste – precis som i alla föräldrasituationer – förse barnen med deras värderingar. De gör ju som bekant det vi gör, och inte det vi säger till dem att göra. Jag har sett och hört saker vid både handbolls- och fotbollsplaner som gjort mig mörkrädd. Barnen måste få känna att det är kul, oavsett vad det står på resultattavlan. Det är inte okej för något barn att känna negativ press från föräldrar. Inte. Okej.

Det måste vara kul med idrott, det är det viktigaste. Och man måste inte börja elitsatsa när man är sex år. Det går att bli duktig ändå, om det nu är det man vill.

Titta på Andreas Nilsson som gjorde succé i herrarnas handbolls-EM för några veckor sedan, bland annat genom att göra mål på 100% av sina avslut. Han var 13 år när han började spela handboll. Eller Lisa Nordén, flerfaldig EM-, VM- och OS-medaljör i triathlon, som började träna sporten som 18-åring.

Låt oss stötta våra små. Ge dem en klapp på axeln för att de kämpat, peka på det roliga, beröm dem för snygga passningar, uppmuntra kamratandan och sluta fokusera vad de gjort för fel, hur många mål de gjort eller om de vunnit matchen.

Låt oss vara de goda förebilder barnen behöver. Det är vår förbannade skyldighet. Och vårt välsignade privilegium.

(Jag vill för säkerhets skull tillägga att jag inte påstår att tolvårige Kevins föräldrar utsatt honom för negativ press, det har jag naturligtvis ingen aning om.)

Du gör mig stolt varje dag. Visst, jag tjatar på dig om ditt och datt. Jag blir arg ibland och höjer rösten mot dig. Men det är mitt jobb. Det är den viktigaste arbetsuppgiften jag har haft och kommer att ha i livet, att lära dig och din bror att bli fina människor. Jag gör så gott jag kan. Och det är ditt jobb att utmana mig, att testa mina gränser och att pröva vad som är rätt och fel i resan mot vuxenlivet. Och du gör så gott du kan.

Du gör mig stolt när du kryper ner i sängen på kvällen för att läsa en stund. Jag är så glad att du upptäckt hur skönt det är att läsa. Du plöjer böcker i en rasande fart och har ett språk som överraskar mig dagligen. Det känns som att det var igår du kallade din napp för "bam". Som att det var helt nyss som farfar ringde och frågade vad det var för "kopé" du pratade om, då du ville ha en kopp te. Jag minns då mamma och jag läste ur dina favoritböcker om Barbapapa och du sa "mea addipappa". Det känns som igår. Idag är du stamkund på biblioteket.

Du gör mig stolt när jag ser dina fingrar dansa över knapparna på din saxofon. Jag blir lika fascinerad varje gång. Jag önskar att jag själv kunde spela ett instrument på det sättet. När du får ett nytt notpapper, ställer det på ditt notställ och börjar spela. Bara sådär. Jag vet att du tycker att jag tjatar på dig om att du ska öva, men jag ser också att du blir precis lika stolt som jag när musiken flödar felfritt ur ditt instrument.

Jag minns när du nyss lärt dig gå. Du knatade belåten fram på asfalten på vår lilla väg. Jag gick bakom och sprätte som en stolt tupp beredd på att hjälpa dig om balansen svek. Plötsligt föll du framstupa med hakan i backen. Det gick så fort. Jag lyfte upp dig och blodet strömmade ur munnen på dig. Jag lyfte upp dig i famnen och sprang. Jag sprang så fort jag vågade de hundrafemtio meterna hem till oss och in i badrummet. Du skrek och min vita t-shirt var indränkt i blod. Jag det glömmer aldrig. Du hade fått läppen emellan dina vassa små tänder och bitit ett hål rakt igenom den. Det var inte så illa. Mycket blod från en liten skada, men jag minns att jag lovade mig själv att skydda dig med mitt liv så länge jag finns kvar på denna jorden.

Det är några år sedan den där olyckan. Jag har inte glömt den, men det har du. Det är en helt annan kille jag ser på handbollsplanen. Där är du tuff och går rakt in i närkamperna. Jag är glad att du har knäskydd. Du gör mig stolt när jag står där vid sidan av planen. När jag ser dig göra en snygg passning till en kompis som gör mål. Eller när du själv stegar fram, hoppar och skjuter. Men det som gör mig mest stolt av allt är när du smäller ihop med någon – det gör man ju i handboll – och du alltid går fram, tar i hand och kollar att motspelaren är okej. Det är en fin egenskap.

Du tror mig kanske inte, men jag är också stolt över hur mycket du lärt dig av till exempel Minecraft. Även om vi nästan alltid är oense om när det är dags att avbryta spelandet, så är jag imponerad över allt du lärt dig, helt på egen hand. Här är det du som är min lärare, när jag någon gång ibland är med och spelar.

Jag kan hålla på länge till, men då tröttnar du på mig. Jag är mallig över så mycket du gör. Men mest av allt är jag stolt över vilken fin storebror du är. Jag är stolt över ditt tålamod, din empati och all kärlek du ger Abbe. Du är den finaste bror han någonsin kan önska sig.

Grattis på elvaårsdagen, Hugo! Jag älskar dig.

Kärnis. Klar och blank, till synes svart på sina ställen där botten är mörk, men genomskinlig och ren nog att ge en hissnande höjdkänsla över ljusa sandbottnar i klara sjöar. Som att flyga fram på vattenytan. Och faktiskt så är det precis vad man gör, flyger fram på den frusna vattenytan. Riktigt fin kärnis i en insjö bär en fullvuxen människa redan när den är tre centimeter tjock. Men det gäller såklart att vara förberedd för att plumsa, på alla sätt och vis, om man åker på så tunna isar.

Det gick på några dagar, när det väl blev kallt. För en vecka sedan fanns inte ett spår av is på sjöarna hemma hos mig, men redan i torsdags såg jag de första entusiasterna kliva ur bilarna med isdubbar runt halsen. Det brukar vara så. Där jag bor – ett par mil utanför Göteborg – finns några sjöar ett stenkast hemifrån där isen alltid lägger sig först i hela regionen. Då kommer de. Längs den lilla vägen står bilarna parkerade på rad och på sjön kommer långa karavaner med åkare från Göteborgs långfärdsskridskoklubb. Man känner igen dem på att längst fram i gruppen åker en ledare med en liten blåvit flagga fladdrande högst upp på ryggsäcken.

Det gäller att passa på, att gripa tillfället när det bjuds, att carpa diem helt enkelt, för olyckligt nog kan man bara njuta av spegelblank kärnis några dagar. Sedan kommer det allt som oftast snö.

Jag kunde inte låta bli. Och jag tog med mig min GoPro-kamera så att ni förstår vad jag snackar om. Carpe kärnisen, goddammit!

Jag var på ett releaseparty i torsdags. En ny diktsamling hade sett dagens ljus och i boken fans både poeten Abbe och hans prosaskrivande bror representerade. Det gjorde också alla deras klasskamrater för den delen, eftersom poesiboken var årets projekt under Kulturrådets fina initiativ "Skapande skola."  För två år sedan jobbade skolan med ett musikprojekt, i fjol med konst och i år fokuserade man alltså på skrivande.

Tillsammans med författaren Tove Berggren har barnen under hösten arbetat med olika skrivövningar och resultatet av projektet visades alltså upp häromkvällen i form av en bok full med dikter och tillhörande illustrationer. Den lanserades under pompa och ståt, med högläsning ur boken, kafé, lotterier och sångframträdanden. Och så fanns naturligtvis boken till försäljning. En riktigt fin kväll på alla sätt.


Travar av böcker som var så färska att de luktade trycksvärta. Storebror säljer bokmärken som barnen har gjort.


Ett litet smakprov ur boken.

Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig tänkt tanken att jag en dag skulle tipsa någon om att köpa senaste numret av Allers. Inte för att det är en dålig tidning på något sätt, men de gånger jag bläddrat i ett nummer går nog att räkna på en hand.

Men det är just vad jag tänkte göra nu, alltså tipsa er om att köpa Allers nummer fyra som kom till butikerna idag. Förutom diverse recept, stickmönster och korsord hittar ni den här veckan också fin en artikel om några ni känner lite.

Det finns till och med en liten teaser på Allers hemsida. Killarna höll på att skratta ihjäl sig när deras mamma blev mamma Mia. Mig veterligen har jag aldrig hört någon kalla henne det, men det öppnade i alla fall för lite spontansång.

Jag har två intressen som jag gärna håller på med på den tiden som blir över när jag inte jobbar, äter, sover eller ägnar mig åt papparollen. Nåja, papparollen ägnar man ju sig åt twentyfourseven, men ni förstår vad jag menar.

Jag snackar såklart om cykling och fotografering.

Och när jag säger cykling så menar jag både på med min racer på en böljande landsväg och på min mountainbike på en slingrande stig i skogen. Även om jag föredrar skogen. Och när jag säger fotografering så menar jag både stillbilder och såna som rör sig. Även om det blir mer stillbilder än film.

Så jag passade på att kombinera båda mina hobbies i ett litet projekt, eftersom den där tiden man har över ju trots allt är lite begränsad. Skruva upp volymen, klicka på helskärm och håll till godo.

Idag åkte den ut. Enligt traditionen ska man väl hänga i fram till den trettonde, dvs tjugo dagar efter jul – på Knuts namnsdag. I alla fall de senaste fyrahundra åren. Före 1600-talet åkte faktiskt julen ut redan en vecka tidigare – på trettondedag jul – men numera är det som sagt tjugondedag jul som gäller. Ni vet, "tjugondag Knut körs julen ut" eller "tjugondag Knut kastas granen ut".

Men eftersom Knut har namnsdag på en måndag i år så får han finna sig i att vi inte orkade vänta in honom. Det blir så svårt att hinna med att packa ner alla julgrejer och städa hela huset från barr en måndagkväll efter jobbet.

Vi får helt enkelt skriva om talesättet: Artondedag Jan slängde vi ut vår gran.

Jag tänkte att eftersom vi hittade vintern, en bit norrut, en bit österut och några extra höjdmeter upp på de norska fjällplatåerna så är det inte mer än rätt att jag delar med mig lite av den. Dessvärre kunde jag inte släpa med mig hela vintern till våra regniga breddgrader, så ni får hålla till godo med lite bilder.

Och som vanligt blir de större och finare om ni klickar på bilderna.


Första turerna på längdskidor för Abbe och storebror. Med fika såklart.


Norska fjällstugor när de är som bäst. Och dessutom under en stjärnklar himmel. Hade såklart inget stativ med mig men med lite fantasi fick jag stöttat upp kameran på en kylväska så att den kunde exponera i 30 sekunder. Ser ni karlavagnen?


Skogsåkning såklart. Och en smaskig skolebolle i värmestugan.


Kvällen sänker sig över Beitostølen.


Tusen hål i nacken.


Jag var ute på kvällarna och körde längskidor på kvällarna i några av Beitostølens 320 km pistade spår. Ljuset var så magiskt att jag måste stanna med jämna mellanrum och ta bilder, först i elljusspåret …


… och sedan i de nattmörka spåren med pannlampans sken.


Snön vräkte ner i tre dagar. Fantastiskt vackert, men det tog en timme att skotta fram bilen. :)

Hej 2014. Och hej på er kära läsare. Gott nytt år och en god fortsättning önskar jag er.

Själv sitter jag med min iPad i knät i en säng i en liten semesterlägenhet i Beitostølen i de norska fjällen. Jag skrev precis en mening med väldigt många i i, men det får ni leva med. Jag har ju trots allt semester.

Vi har haft några fina dagar tillsammans med bästa vännerna i en stuga ännu längre ut på fjället än jag är nu, så långt att det med nöd och näppe fanns mobitäckning, och därför passade jag på att ta paus från allt vad internet, bloggar och sociala medier heter. Vi har åkt längdskidor – för första gången för barnens del – grävt snögrottor, vilat och bara njutit av god mat och dryck. Väldigt skönt. 

Men så ville både killarna och vi åka lite utför också när vi ändå var i fjällen och ändå var lediga, så vi tar några dagar i den här lägenheten med alpinbackarna precis utanför fönstret. Strålande kombination, en semester med det bästa av två världar alltså. 

Vi har spelat storebrors julklappsspel "Med andra ord". Ett jättekul sällskapsspel där en person drar en bricka med ett ord och ska sedan beskriva det utan att använda ordet eller ens delar av det. Så ska medspelaren gissa vilket ord som stod på brickan. Typ "den har två hjul och ett styre men inga trampor" om ordet är sparkcykel, eller "man kan bära eldningsmaterial i den" om ordet är vedkorg. Och alltihopa sker såklart på tid. 

Abbe skulle beskriva ett ord för mig:
– Sån som jag låg i när jag var liten.
– Vagga?
– Nej, som jag åkte i.
– Barnvagn?
– Nej, när jag var nyfödd.
– ??
– Som körde mig till sjukhuset.
– Åh vännen, menar du ambulans?
– Ja!

Jag är trött idag. Det har varit några hektiska dagar där jag försökt att, alltså. Där jag. Äh. Det har varit mycket, helt enkelt.

Och så ikväll var det skolavslutning. Ja ni vet. Ni har läst det förut på den här bloggen. Jag blir rörd av hela situationen och sitter med tårar rullande ner från kinderna. Varje gång.

Men jag kan berätta att inte blir det bättre av att man är skittrött. Inte går det enklare för att storebror äntligen är frisk nog att gå till skolan efter veckor av intensivt hostande och nu står där och sjunger med sina klasskamrater.

Och blockflöjtsbarnen, som egentligen inte är någon musikalisk höjdpunkt, men som river upp andra känslor med sitt flit och med stoltheten som lyser i deras ögon. Inte blir det enklare för en lipsill som mig att hålla tårarna tillbaka för att Abbe är ett av barnen som står där med en blockflöjt i år. Helt partiskt tycker jag att i år är det första gången som inte flöjtandet låter hemskt.

Från min plats uppe på balkongen i den lilla kyrkan ser jag honom stå där i tomteluva med sin flöjt och spela. Jag hör honom sjunga mellan de små trudelutterna på flöjten, och de senaste nio åren av mitt liv bubblar upp i mina ögonvrår. Jag lutar mig långt fram mot balkongens räcke för att de andra föräldrarna runt om kring inte ska se mina ögon. Abbe spelar, och jag förstår – brutalt tydligt än en gång – att detta inte alls var självklart för snart nio år sedan.

Som sagt, jag är trött.

Idag var det röda mattan som gällde. Vi var på galapremiären av "Sune på bilsemester" på Draken här i Göteborg. Draken är en pampig gammal biograf med dryga 700 platser och killarna som är vana vid mindre salonger – som man bygger nu för tiden – var impade bara av att komma in i lokalerna. Att det dessutom bjöds på gratis plockgodis gjorde inte saken sämre. Det fanns gratis äpplen också för resten. Gissa var det var mest kö?

Filmen presenterades av producenter och regissören, Hannes Holm. Skådespelarna fick visa upp sig på scenen tillsammans med manusförfattarna Sören Olsson och Anders Jacobsson. Det kändes lite extra pampigt på något vis. Som det ska när det är galapremiär.

Efter filmen bjöds på mingel och buffé på Rica Hotell. Väldigt barnanpassat och bra – pannkakor, korv med bröd, glass, lussekatter, glögg, pepparkakor och godis. Bland annat. Killarna passade på att få autografer av barnskådespelarna och Abbe var väldigt noga med att få en av Kajsa Halldén som spelade Sunes tjej Sofie i filmen.

Och filmen då? Klassisk familjeunderhållning, med allt knasigt Sunes pappa hittar på. Inte bara han förretsen, de är väl lite halvtokiga hela familjen. Gillade ni "Sune i Grekland", så gillar ni säkert den här. Abbe och storebror ger alla sina tummar upp.


Abbe hittar äntligen "Sofie".

Killarna snackar lite med "Sune" – William Ringström, och får var sin autograf.

Sören har jag lärt känna lite genom bloggen. Vi har träffats några gånger. Jag läser om hans familj och han läser om min. Kul jag fick chansen att träffa dem och han fick träffa mina killar och min fru. Storebror som skrattar sig igenom kvällsläsningen med alla Bert-böcker tyckte nog också det var kul att få säga hej.