02 november 2008

Någon som vill beställa väckning?

Tänk dig en liten hand. Fingrarna är ovanligt långa för att en liten deletion på den 22:a kromosomen inte kommit ihop sig som det var tänkt. Men ändå är den lilla handen – helt utsträckt – inte större än din egen handflata. Den är mjuk och len och doftar på ett speciellt sätt.

Tänk dig en femtonkiloskropp, ungefär en meter lång, som den lilla handen sitter fast i. Aldrig särskilt spänd och hård, utan alltid mjuk. Låg muskeltonus kallas det för i sydromsammanhang. Kramgo skulle jag säga.

Tänk dig att du ligger och sover en söndag morgon. Du gick och la dig ensam men någon gång under natten tassade först en femåring in och la sig i din säng. Sedan treåringen. Den kramgoa enmetaren med den lilla långfingrade handen, du vet. Du har i och för sig inte märkt det, för du sov gott.

Tänk dig sedan att den lilla femtonkiloskillen kryper upp och lägger sig raklång ovanpå dig. Nästan hela hans kropp får plats på din bröstkorg och mage, och han borrar ner sitt ansikte i mellanrummet mellan din haka och bröstkorgen. Där ligger han kvar och snusar. Som om han somnade om igen. Du öppnar inte ögonen, utan blundar och njuter i hopp om att ögonblicket inte ska försvinna.

Så känner du den lilla handen på din kind. Försiktigt skryker den över ditt ansikte. Först på kinden uppifrån och ner, och sedan åt andra hållet. Som om han ville känna efter hur det känns att dra handen mothårs på skäggstubben. Han provar igen och igen. Och sedan stryker han dig över pannan, näsan, örat, halsen och så långt som han når på huvudet. Scannar hela ditt ansikte med sin lilla hand. Han stannar upp och liksom kupar handen över ditt kindben. Där håller han den aldeles stilla. Länge. Länge. Och du vill aldrig att det ska ta slut. Vågar inte öppna ögonen.

Ni ligger kvar sådär ända tills förtrollningen bryts av en liten röst som viskar vädjande:
– Ahhp-ahhp, ya ill ha nenning.

Andra bloggar om , , , , ,

42 kommentarer:

  1. Vilken underbar läsning!! Fick mina ögon att vattnas lite smått :)

    SvaraRadera
  2. Sådär får du väl inte skriva :) Ögonen blir alldeles tåriga!!

    SvaraRadera
  3. Efter den ljuvliga stunden, då får man ju gå upp och fixa vällingen... Tack för all underbar läsning du bjuder på!

    SvaraRadera
  4. Härlig läsning. Oerhötrt närvarande..som att känna en barnahnd i sitt eget ansikte

    SvaraRadera
  5. Du skriver så väldigt bra & jag älskar din blogg. Heja Abbe!

    SvaraRadera
  6. Underbart.

    Fast jag får en flashback. När min lilla tioåring var bäbis så fixade hon så att jag vaknade med värkande armar varje morgon.
    Hon "gosade" nämligen med skinnet på armbågen och då måste armen vara rak.
    Tänk själv hur bekvämt det var.
    Varje natt ...

    SvaraRadera
  7. EmmaH och Alacs: Men åh, det var fint sagt.

    Jessika: Ja det var inte svårt. Och det bäta med att när jag kom tillbaka med en flaska till dem var, kunde jag ju krypa ner hos dem igen.

    Nemo: Tack ska du ha.

    Linda: Tack, vad glad jag blir.

    Hasse: Hahaha, vad skönt det låter.

    SvaraRadera
  8. Min 11 åring skulle ha ningning, jag får enormaminnesbilder. Tiden på sjukhuset,han skulle dricka tre liter om dagen för njurarna, vi ttrodde ningningen skulle vara räddningen. DÅ precis då slutade han med ningning! En morgon sa han bara nej! Då var han ett år, det blev mycket isglas.....litrarna måste skrapas ihop.

    SvaraRadera
  9. Blir alldeles varm i kroppen

    SvaraRadera
  10. Akta så du inte får ögonen utpetade bara :P

    Jag har läst här ett tag, men inte kommenterat så mycket.
    Man bara måste veta hur det är med Abbe. Ibland på dagarna kan jag komma på "undra vad han har gjort idag" så då är det bara att klicka sig in.

    SvaraRadera
  11. Helt enastående. I egenskap av twentysomething besitter man ju någon antikropp mot barn. Men det här får även det hårdaste av studenthjärtan att smälta.

    SvaraRadera
  12. Ja, du Abbes pappa - vad du kan få till det ! "farmor" läser, njuter och minns !

    SvaraRadera
  13. Åh vilket underbart ögonblick. Tänk om man fick stanna tiden...

    SvaraRadera
  14. Eller hur, det är dagens bästa känsla när en 15 kilos kropp kupar ovanpå sin egen.. Det är en underbar start på dagen!

    SvaraRadera
  15. En vän sa till mig en gång att "det är balsam för själen". Det är såna här stunder man får ta fram och minnas när det är riktigt svårt...

    Jättefint skrivet och vilka fantastiska bilder.

    SvaraRadera
  16. Jag blir alldeles varm när jag läser ditt inlägg. Tack!

    SvaraRadera
  17. Hej Abbes pappa!
    Vilket inlägg! Du skriver alldeles fantastiskt bra! Jag blir rörd och det värmer verkligen i hjärtat att få läsa om era vardagliga äventyr. Tack för att vi får följa med er!!!

    SvaraRadera
  18. Du får mig att minnas den tiden...
    Jag läste i Amelia idag. Bra att det sprids.
    Kram Gunilla

    SvaraRadera
  19. Längtar till en sån dag med en egen liten älskling... Fint :-)

    SvaraRadera
  20. Hej och tack för en underbart härlig blogg! Jag undrar hur Abbes syndromavvikelse yttrar sig förutom hans talproblem?

    SvaraRadera
  21. Åh... Det där var så fint!
    Man vill bara ha Abbe och mysa med.

    Heja Abbe, mammamannen, Abbes pappa och storebror!
    Heja allihop!
    Ni är så fina

    SvaraRadera
  22. Du skriver som en kung får man säga, man blir väldigt rörd av ditt sätt att uttrycka dig. Underbart!!!

    SvaraRadera
  23. Vilken underbar stund! Det du skriver träffar rakt i själen. Tack!

    SvaraRadera
  24. tårfyllda ögon, ganska vanligt på din blogg. du skriver fantastiskt !

    SvaraRadera
  25. Jag blir riktigt avundsjuk för just det där härliga myset får inte jag så mycket av numera, då mina tjejer är 15 år!! ;o) Men jag minns det med glädje..
    Går in här varje dag för jag tycker att det är en underbar blogg om livets kringelkrokar!
    Kram på er!

    SvaraRadera
  26. Att läsa dina inlägg är en av dagens höjdpunkter...du återger händelser med sådan känsla att bilderna växer fram på näthinnan...

    I mitt hem har jag en egen Abbemannen...när han pappa åkt till jobbet kommer han tassande in till stora sängen...tyst viskar han..."mamma, mamma....vakna mamma" om jag inte tittar på honom stryker han min kind och upprepar "mamma, vakna mamma"....

    Man kan helt enkelt inte lsuta älska dessa varelser...

    SvaraRadera
  27. En liten dos av den kärrleken till alla och världen skulle vara en bättre plats. Går en att buteljera tro?

    SvaraRadera
  28. Sann poesi. Det är alltid lika skönt att avsluta min bloggningstur hos dig.

    Nu sover jag fint. I natt igen.

    SvaraRadera
  29. Så fint du skriver! Abbe och storebror har allt en väldigt tur som har dig!
    Gokväll!

    SvaraRadera
  30. Kom in med torra ögon, smög ut fyllda med glädje tårar!
    Underbart!!!!!!!!!!!!

    SvaraRadera
  31. Hamnade här av en slump och kom inte här ifrån på ett bra tag. Hädanefter blir du ett av mina stående bloggbesök och din länk ligger på min sida. Helt underbart skrivet.

    SvaraRadera
  32. Mysigt!

    Jag har nog aldrig riktigt tänkt att jag skulle bli mamma. Konstigt men det har alltid varit ett slags ouppnåligt stadium. Jag har nog också försökt ibilla mig att jag inga barn vill ha.

    Tänk att det kan förändras. Och ja, jag vill gärna ha väckning! Mitt rätt elaka morgonhumör till trots.

    // Viktoria

    Ps, jag har helt nyligen kikat in på din och Abbes sida. Kan tänka mig att jag blir en regelbunden gäst här. Det verkar vara en riktigt rolig, tankeväckande, rörande och inspirerande läsning!

    SvaraRadera
  33. Jag tycker att det var överdrivet och på gränsen till effektsökeri. Som att du vet och vill att ögon ska tåras. Däremot tycker jag att bloggen är mycket bra och väldigt, väldigt äkta/äkta känslodrivet till innehållet. Men den här typen av inlägg sabbar lite.

    SvaraRadera
  34. Anonym: Alla mina inlägg är effektsökeri. ;-)

    Men överdrivet är då inte det här inlägget. Jag berättar bara precis som jag upplevde det. Eller rättare sagt, det var väldigt mycket bättre i verkligheten än hur det låter i den här texten. Det är svårt att förmedla såna här grejer.

    Hoppas du inte slutar läsa pga det här nu.

    SvaraRadera
  35. Förlåt. Jag var arg på mig själv. Inte dig. Jag avundas väl det där på något sätt.

    SvaraRadera
  36. No offence taken. :-)

    Du måste såklart få lov att tycka så om du vill. Alla är så snälla mot mig hela tiden så jag får ju tåla att någon har synpunkter på det jag skriver också.

    Inte vara arg på dig själv nu. Ok?

    SvaraRadera
  37. vad underbart fint!
    vilka ögonblick vi aldrig vill ska försvinna!
    Du skriver så starkt och så underbart bra!

    SvaraRadera
  38. Åh... gudis dagar, tårar i ögonen.

    Din blogg är som balsam för själen. Ja, precis så.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.