Fars dag.

23:55

Äh fan. Jag vet inte jag. Det blev inte någon strålande fars dag precis.

Mamman var och tränade med Daisy idag. Så lång allt väl. De är duktiga. Både min fru och Daisy får beröm av coachen, och hon tycker det är superroligt. Då blir jag glad också. Killarna och jag var hemma och gjorde lite av varje.

När mamman kom hem stack jag ut på en springtur i ösregnet för att komma tillbaka till ett fint dukat bord, med presenter på min tallrik och allt. Båda killarna hade gjort jättefina teckningar som de slagit in i paket och Abbe hade knåpat ihop ett halsband på dagis. Mysigt.

Men sedan gick allt åt helvete. Hela skiten slutade med att killarna var ett par galna, obstinata, kräsna huliganer och jag fick ett frispel, skällde och bar mig åt som en idiot. Abbe och storebror åkte gråtande i säng och jag satt kvar vid matbordet med en klump i halsen och skämdes. Ingen jättebra pappa att fira.

Nu ska jag gå in och snusa på dem en lång stund.
Jag. Bara. Måste. Det.

Andra bloggar om , , , , , ,

22 kommentarer

  1. Det är konstigt det där. Jag och min mamma har oftast en väldigt bra relation (jag är 26 och har bott hemifrån sen jag var 18). Men när det liksom gäller nåt lite extra, en middag, eller att jag kommer på besök en kort tid, eller att jag snart ska åka eller att vi bara hinner prata en kort stund i telefon eller så där. Då är det precis som att båda anstränger sig mycket för att det ska bli extra bra, för det ska det ju. Men det blir liksom aldrig det utan slår över på andra sidan istället och blir skit och slutar med att åtmintstone en av oss blir arg, sur eller ledsen. Gånger när vi inte förväntar oss det kan det däremot bli hur bra som helst! Sen har jag ju självklart generaliserat lite nu, men jag tyckte att det stämde ganska bra med vad du upplevt med killarna idag.

    Sen vill jag tacka för en underbar blogg!! Blir alltid superglad när jag öppnar RSS-läsaren och ser att du har uppdaterat, en av mina favoriter absolut!

    Stor kram till er!

    SvaraRadera
  2. Ja, förväntningar är lurigt.
    Skönt att du är en försonande människa.

    SvaraRadera
  3. Kram - alla är vi människor. Maken sitter med dåligt samvete idag för att han fick spelet när barnen blötte ner hela badrummet vid kvällsdoppet igår. Det var ju bara vatten. Egentligen.... Men då, just då, var det så mycket mer.

    SvaraRadera
  4. Den känslan känner jag också igen -tyvärr!! Men när man läser din blogg förstår man vilket fantastiskt förhållande ni har till varandra i er familj, så när du berättar sådant här gör det er bara lite mer mänskliga i mina ögon och "efter regn kommer solsken"...

    SvaraRadera
  5. Detta med frispel o bråk med 3 åringen har vi nästan dagligen, tyvärr. Skönt att det finns lugna dagar.
    Men hur som helst är det ett måste att man är föronande efteråt, precis som du..

    Tack för en underbar blogg. Läser dagligen!

    SvaraRadera
  6. Nu har jag läst bloggen från början till slut. Tog ca 8 timmar sammanlagt. Jag har gråtit (massor) skrattat (massor). Vilka otroligt fina föräldrar ni är. Och ni har två små underbara pojkar. Jag fortsätter läsa denna blogg flitigt. Jag länkade hit. Hoppas det var ok.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Det är ju sådär med barn, och egentligen vilken mäniska som helst.
    Man vet aldrig riktigt vad som ska hända, hur en annan ska bete sig eller reagera i olika situationer.
    och det är så förbannat lätt att göra nånting och sen undra 'Varför gjorde jag sådär'.

    Men du, snabbare än du tror kommer nog den fars dan för dig som för min pappa igår då han fick reda på att han ska bli morfar (farfar för din del väl) =)
    (Nej, inte nåt litet från mig men från min syster.)

    SvaraRadera
  8. Know the feeling.

    Man smyger in i det mörka sovrummet och tittar på dem. Inser att man kanske borde ha ansträngt sig lite mer, pussat på dem lite mer och kanske inte höjt rösten när det tjafsades om vem som skulle borsta tänderna först. Men likväl gör man det ändå och det är väl det som gör det så svårt att vara förälder.

    Tror jag.

    SvaraRadera
  9. Ojojoj vilken liten kämpe ni har! Har skummat igenom bloggen och kommer återvända hit igen!

    SvaraRadera
  10. Helt otroligt vilka känslostormar våra älskade barn kan framkalla hos oss föräldrar! Lycka, ilska, ångest och denna otömliga brunn av kärlek...

    SvaraRadera
  11. Prinsessans pappa10 november 2008 20:50

    Jag vill bara tacka för din fina och välskrivna blogg. Har varit en trogen läsare sedan i juli då dottern fick diagnosen 22q11. Det var naturligtvis en chock att utöver hjärtfelet få detta besked. Hon är nu nästan 5 månader och snart är det dags för operationer i Lund. Vill att du ska veta att jag hämtat mycket kraft ifrån dig och dina upplevelser. Jag hoppas bara att jag kan ge min lilla prinsessa lika mycket kärlek som du ger dina söner. Kommer alltid att kämpa för henne och lever enligt mottot att "Det är bara att bryta ihop och komma igen" Ha det gott!

    SvaraRadera
  12. Så där blir det ibland. Men vet du vad jag tycker? Säg förlåt, berätta varför du gjorde som du gjorde, förklara! Jag tror (är ju inte förälder så jag vågar mig inte på annat än att tro) att barn förstår mer än vad vi vuxna inbillar oss.

    SvaraRadera
  13. Det där känner man ju igen.. Men även solen har fläckar. Så försöker jag tänka när det skitit sig.

    SvaraRadera
  14. Jag kan säga mycket om mina föräldrar, men jag blev aldrig förvisad till sängen gråtande.

    SvaraRadera
  15. Tack för all klokskap och tröst. Ni är underbara!

    Milla: Välkommen hit. Applåder för att du ägna åtta timmar åt att läsa bloggen. Jag är stolt och smickrad.

    Barnshoppingbloggen: Välkommen du med.

    Prinsessans pappa: Tack!! Om du visste vad det värmer att läsa det du skriver. Lycka till i Lund, det kommer att bli kanonbra. Jag håller tummarna.

    Viktoria: Du har helt rätt. Och vet du vad? Jag gjorde det också. Både igår kväll och i morse.

    Jessika: Det ska du bara vara glad för. Men om du hade blivit det så kan jag lova att dina föräldrar hade mått lika illa som du själv. Och du. Killarna somnade inte gråtande, det hade jag inte kunnat leva med. Vi pratade, jag bad om ursäkt, pussade och stoppade om dem. Men jag skäms ändå.

    SvaraRadera
  16. Abbes pappa: Jag ligger på sjukhus, kan inte sova, är inte vidare sorterad (och bloggar ändå, man är ju för f-n inte klok men tack gode gud för mobilt bredband) och ska få pacemaker/icd imorgon, eller ja, idag.
    Så kalla det en överreaktion. Vad jag tänkte skriva sen innan jag bara blev hur trött som helst var att även om jag inte blev skickad i säng på det viset så hade jag hellre vuxit upp under andra villkor på många andra sätt. Att en vuxen skulle be om ursäkt fanns inte. Och en systerdotter på väg in i den öppna spisen (icke eldad i) och den andra halvt om halvt balanserades på den yttersta kanten på "Balkongdelen" på en trappavsats ivrigt påhejad av en kusin medan de studsade studsbollar gav en annan pappa totalt frispel. Vad det än var som hände så har man alltid sina skäl. Trötthet, något annat eller att man bara ser sina barn krossade mot golvet nedanför den där avsatsen.

    Det var/är trist men det händer. Det är som med erase/rewind. Vad ska man göra liksom? Det blir lätt moment 22 men du är fantastiskt prestigelös. Att be om ursäkt och säga att jag hade fel är väldigt stort, det är större än du tror.

    Var inte så hård mot dig själv även om det kanske ingår i föräldraskapets villkor, jag vet inte, kan inte få barn själv. Jag ber själv om ursäkt för min fräna ton. Det var onödigt. Det fanns mer som borde ha sagts men som jag inte gjorde. Jag beklagar.

    SvaraRadera
  17. Ja, som förälder är det lätt att reagera ibland. Ibland är det rättmättigat men ibland alldeles i onödan. Jag försöker alltid försöka förklara varför jag blev arg och jag ber dom om förlåt.

    Jag älskar verkligen din blogg, den ligger på min topplista. Det är så mycket att läsa men jag har tid, hemma och sjuk som jag är. Snart har jag plöjt igenom det mesta och allt är underbar läsning.

    Kram på dig

    SvaraRadera
  18. Man tittar på sina sovande sötnosar och tänker: I morgon ska jag inte bli arg en enda gång.

    SvaraRadera
  19. Ingen kan vara på topp och världens bästa varje timme, minut, sekund i sitt liv. Försök istället att glädjas över att barnen kommer ihåg de bra stunderna allra bäst, framförallt när det allra mesta med mamma och pappa är fint.

    Jag har en jättedålig relation med min pappa för att han var så där sju dagar i veckan, 52 veckor om året. Att mamma sedan var ledsen och trött och fick spelet på mig ibland är inget jag tänker på, för hon har varit så himla fin och bra 99 % av tiden.

    Tack för en fin blogg, och ha en fin helg med familjen, det förtjänar ni.

    SvaraRadera
  20. Jag har läst någonstans att barn bara vågar vara sådär överj-iga med någon som de verkligen litar på fullt ut. Du ska nog ta det som ett gott betyg :-)

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.